Category Archives: Ilsken

Guilt by association or Guilt by perverted fiction

Guilt by association.

Typ: Skuld genom sammankoppling eller lös association.

För var det nåt man anförde som ett försvarsargument som kunde godtas om det visade sig att det endast fanns lös sammankoppling och inget mer.

Nu är det bokstavligen sant: en lös association med den som dömts till skuld pekar ut dig som medskyldig. Nåja, det är åtminstone sant för våra nya socialamediepopulister, typ Cissi Wallin och hennes likar, som inte kan motstå frestelsen att stilla sitt maktbegär genom att hetsa sina tusentals följare till aktion, dvs. hat och hot i nymoralismens kryptofascistiska namn.

Man behöver inte ha gjort nåt själv, det räcker med att en bekant dabbat sig så är man rökt.

Aron Flam, en olycksalig komiker, råkade skriva på samma blogg-sajt som en knäpp snubbe som delade ett avskyvärt nazistanstruket sk. ”meme” på sin privata facebook-sida.

Av med huvudet på Aron Flam också!

(Att han råkar vara jude spelade ingen roll.)

Svenska Akademien, en olycksalig stockkonservativ stiftelse, råkade ha en ledamot som är gift med en vidrig djävel som förgriper sig på kvinnor.

Av med huvudet på Svenska Akademien också!*

Guilt by perverted fiction.

Typ: Påhittat av mig.

För dömdes man för sina faktiska handingar i domstol, att man faktiskt gjort nåt lagvidrigt och perverterat.

Nu döms man bara genom att skriva eller rita nåt perverterat. Att det är tänkt som nån slags skruvad provokation eller humor spelar ingen roll; man är rökt och den raggslitna vargflocken slukar en med hull och hår.

Anton Magnusson, aka mr Cool, en olycksalig komiker, råkade skriva en låt med den vidriga titeln ”kn***a barn” för ett par år sen.

Av med huvudet!

Och så där håller det på.

Pöbelvälde, så kallas det, vill jag minnas.

 

* Notera att jag fortfarande anser att SA måste röja upp i korruption och jäv, det har hela tiden varit min främsta kritik mot dem, inte att de har hållit JCA bakom ryggen, vilket ju heller inte kan/har bevisats. Och jag anser heller inte att ”alla ska avgå” eller att hela ”skiten ska brännas ner till grunden”. Dessutom ställer jag mig inte på ett torg och skriker och gormar om det heller.

Kulturartikeln jag vill läsa

Imorse läste jag igenom förundersökningen mot den så kallade Klådan, alltså Jean-Claude Arnault, eller i folkmun numera benämnd Kulturprofilen, ett epitet som kort och gott är genialiskt; man kan ju enkelt tänka sig den stegrande upphetsningen hos kulturskribenten som kläckte det – för där går en rak associationslinje från tabloidpressens sedan tidigare väletablerade epitet Kulturmannen, där Kulturprofilen blir kulturmännens kulturman som svävar i en än mer intellektuell och högkulturell sfär, umgås i de finaste kretsar och är vidrigare än alla sina epigoner sammantaget.

Aja. När jag läst förundersökningen kände jag mig ganska övertygad om att han är skyldig till våldtäkt, inte minst som två av vittnena måste sägas vara utomordentligt trovärdiga: de är professionella psykoterapeuter som båda behandlat målsäganden. Men jag är vare sig åklagare eller domare så vad vet jag.

Förutom att tycka mycket synd om den stackars kvinnan äcklades jag av Klådans uppenbara kvinnohat och gränslösa förmåga till att förnedra kvinnor utan att visa några samvetsbetänkligheter. Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.

Hur resonerar man då?

Och en av de två kvinnliga vittnena har ju positionerat sig som radikalfeminist?

Och har skrivit jag vet inte hur många kulturartiklar och recensioner baserat på en feministisk analys?

Hur går sånt ihop?

Att en sån kvinna är nära vän till ett rovdjur som verkar tro att han kan ta sig vilka rättigheter som helst med kvinnor?

En kulturartikel som kunde förklara det för mig skulle jag mest av allt vilja läsa just nu. Helst skriven av en av de två kvinnorna.

För det är väl inte så enkelt att de där två typerna, båda poeter, gjort vad som krävts för att få vara nära Katarina Frostenson, en av våra största poeter och tillika ledamot i Svenska Akademien, som besitter bland det största kulturella kapitalet i Sverige?

Är det så banalt som medlöperi och opportunism tills dess att det kulturella kapitalet är förskingrat och man då byter sida och vittnar mot förövaren?

Rant

Som krönikör kan man påstå vad som helst för idioti utan ett uns av belägg. Och detta görs dagarna i ända av de medier som sparkat igång sina krafttag mot fake news som det heter.

Ur dagens skörd har vi Catia Hultquist som tar tillfället i akt att sparka på män, sådär lite lagom svpeande, och det är ju så att säga fritt fram.

Vore jag ett troll skulle jag skriva en kommentar i Facebookstatusen:

Ja, se karlar… Man vet ju vad de tänker med. Och så detta evinnerliga mansplainade och killgissande! Monologerna! Inte kan de lyssna, och inte sitter de ner när de kissar heller, skvätter sitt piss på hela toan! Skäggstubb i handfatet, tar knappt ut soporna, stör tjejerna i klassen, kan inte läsa, slåss för jämnan och gör inte heller känsloarbetet, eller nåt hushållsarbete alls för den delen; ringer knappt sin gamla mamma… Och de lär sig tidigt, mycket tidigt, att de har rätt till tjejer som om vi vore ting! Porrsurfandet! Runkar sina gamla slappa taskar framför sin smartphone på toan då de tror att vi inte vet vad de gör. Och får de i sig en öl innanför den uppknäppta skjortan som sväller av en kulmage ska de alltid tafsa och kladda. Nej, fy för f**. Tacka vet jag Valerie Solana! Det som borde vara nästa steg: Skär av tasken på de djävlarna och låt oss börja med Tinder-Anders, det aset!

Börjar ruttna på alla onyanserade generaliseringar av män.

 

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Okej, smärtpunkter. Okej, stort konstnärligt mod.

Men minns inte senast jag såg det i svensk litteratur.

Härligt att Norén, snart sjuttiofem, tas som exempel.

Vem är den östlundska apan i svensk litteratur?

Vem utmanar oss i våra stelnade konventioner?

Knappast Malte Persson, vår duktigaste lilla ordningsman med sina välputsade ord och systembevarande åsikter.

På en sån appartchnik biter inte ens fakta.

Allt är som det har varit, och alltid ska vara,
vi har den enda och bästa litteraturen.

Svensk poesi.

En tiopotens lägre försäljning på tjugo år.

Gunnar Nirstedt och Håkan Bravinger har med sin fingertoppskänsla och mod gjutit nytt friskt liv i den svenska poesin!

Såklart man inte kan sparka dem.

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Svenska prosa.

Fyrtio procent lägre försäljning på tio år.

De senaste tjugo åren har vi sett en ny generation svenska romanförfattare som inte väjt för nåt och med stort konstnärligt mod undersökt samtidens mest såriga smärtpunkter!

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Ganska säker på att vi behöver en sån just nu.

Rage against the machine

Mina depressiva perioder bryts alltid på samma sätt och har gjort så hela mitt fyrtiotreåriga liv: med vrede. Ett potent kokande som slänger av sig den tunga, kvävande filten, krossar isen som tvingar mig att vegetera i det mörka kalla vattnet. Välj vilken metafor du vill: utan min aggressivitet skulle jag vara förlorad för alltid i ”the waste land”.

Men detta är ett mycket problematiskt ämne att diskutera i samtiden, då vrede och aggression endast är något fult, ja, något mycket, mycket fult. Män – bestar – som slår, våldtar, skövlar, greppar könsdelar och hänger fram kuken. Hatet, aggressionen, våldet – allt skulle vara bättre om vi bara slapp det, rensade ut det, gjorde oss fria från det, tycks konklusionen vara.

DN Kulturs mest passivt-aggressiva skribent, som alltid hackar, sablar ner, och väljer ämnen som uppenbarligen gör henne förbannad skriver passande nog en spretig krönika som delvis verkar handla om hennes rädsla för (manlig) agressivitet även när den riktas mot ett ting, för där visas en ”potential” till ett större våld riktat mot kvinnor. Våld mot kvinnor är givetvis förkastligt, men att härleda det från ilska mot ting är problematiskt; det blir ett förespråkande för att vreden i sig alltid är en ful, ond och farlig känsla. Och som läsare kan jag ju inte annat än att bli förvånad och undra om hon inte kan se att hela hennes skrivargärning verkar eldas under av en helig vrede mot orättvisor och fördomar? Hon ifrågasätter tanken på en ”skapande ilska” fast hon själv är ett levande exempel på att den finns.

Ibland strålar musik, känslor och tankar ihop och bildar en fokalpunkt som lyser starkare än alla andra proto-tankekomplex som bubblar upp från det omedvetna och vill ha medvetandets uppmärksamhet.

Under flera månader har jag sakta men säkert lämnat den samtida populärmusiken – elektronisk, vemodig, skör och kvidande – utan att förstå varför. Istället har jag sökt mig tillbaka till Nirvana och annan ilsknare musik jag lyssnade på i min ungdom. Och det hänger såklart ihop: Jag har sökt mig till musiken som har den där heliga vreden och släpper lös den, inte håller den instängd, jag har tankat och närt min egen vrede som till slut hjälpt mig att slå mig fri från paralyserande och livlöst tillstånd.

Bono, den gamla gubbrockaren, uttryckte sig misogynt och klumpigt när han för några månader sen sa såhär i en intervju med Rolling Stone magazine:

”I think music has gotten very girly. And there are some good things about that, but hip-hop is the only place for young male anger at the moment – and that’s not good.”

Om vi suddar bort kön/genusaspekten – både unga kvinnor och män behöver en plats för sin vrede – i det han säger så tror jag faktiskt att han har rätt: väldigt lite samtida populärmusik har drivits fram av en ”skapande ilska” och det är ett problem.

Den förtryckta slaven kommer inte göra uppror innan ilskan har blossat upp, när vreden över orättvisan stegrats förbi rädslan för repression och hotet mot det egna livet. Vreden kan ge oss mod att agera mot något vi anser fel men som skrämmer oss.

Och det är först här någonstans, när revolten blir verklig, som faran och risken visar sig, det är nu vreden kan ta över och leda till massakrer och blodshämnd. Vreden är – också – mycket farlig, vilket jag själv som brottsoffer vet mycket väl eftersom den var nära att ta mitt liv då jag var arton år. Men svaret är inte att utrota vreden ur våra kroppar, utan att lära oss att hantera den och hålla den rimlig när den vill agera i verkligheten.

Min yngsta son har ett sjuhelvetes humör och när jag och min fru ser hans lilla kropp skaka av vrede tycker vi först och främst synd om honom, eftersom vi vet att det är oerhört hemskt för honom att uppleva en så stark kraft härja fritt utan att han kan kontrollera den. Så vi blir aldrig arga på honom utan tröstar honom och försöker succesivt få honom att kanalisera ilskan i ord och inte i destruktiv handling. För det är detta det handlar om, att lära sig finna adekvata och rimliga utlopp för sin vrede, inte att utplåna den, vilket givetvis är omöjligt eftersom den är kodad i oss från födseln.

Om vreden endast blir något fult, ont och skamfullt och vi inte lär oss att möta den och hantera den, ja, det är då det blir farligt på riktigt och i värsta fall är det dit vi är på väg.

 

Lite navelskådning: Om mina vedermödor

Alla talar men ingen lyssnar. Ja, jag är en lika god kålsupare. Men när infinner sig då insikten att det är lika bra att vara tyst om ingen lyssnar? Varför envisas?

När jag hade skrivit min första roman, Fast, hade jag en gruvlig ångest. Vad som trasslade ihop sig med vad i det nystanet är svårt att reda ut även nu, fem år senare. Å ena sidan skämdes jag över innehållet, mörkret, som ju hur jag än vred på det var sprungit ur mig. Eller? Och vad skulle folk tro? Vänner och bekanta? Om mig? Skulle de avsky mig? Men var det jag? Nej. Fast, jo, tänkte jag i mina värsta stunder. Kanske var det lika bra att inget förlag ville ge ut den? Men å andra sidan, betydde det att jag var värdelös? Inget att ha? Var boken egentligen inte fullständigt usel? Återigen sa jag mig, du är inte din bok. Men… tja, ni förstår. När boken refuserades av alla stora och mellanstora och de flesta små förlag gjorde det obeskrivligt ont, det kändes som om saker i mig revs itu.  Men när boken gavs ut kunde jag inte vara glad eller lycklig, lika lite som jag var glad eller lycklig den gången för länge sen jag tog studenten. Då hade jag tänkt: ”Vad fan skrattar ni åt er idioter, fattar ni inte att livet inte börjar nu utan slutar?” Men jag var deprimerad då, hade blivit illa knivhuggen ett par månader innan. Alltså var jag förmodligen deprimerad även när min första roman kom ut, för det kändes likadant; att ge ut den gjorde mig deprimerad. Kanske hade jag drömt om någon slags förlösning: äntligen… men så blev det inte. Det blev en tomhet. Den sortens tomhet, som om den är värre, gör att folk gör riktiga dumheter. Nå, så illa var det inte för mig. Men ändå. Kul var det inte.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Jo, nu kom jag ihåg: jag ville jämföra den känslan med känslan nu, då jag skrivit min tredje bok, även det en roman som ingen vill ge ut. För det är helt annorlunda nu. Om roman nummer ett kan jag tycka att den är bra i passager men mestadels dålig till medelmåttig. Och jag vet, jag vågar erkänna för mig själv, att jag redan då jag skrev den hade en aning om det. Men om den nya boken, Orädd, vet jag att den är riktigt bra, och jag kan stå för den. Den är till och med såpass bra att inte ens refuseringarna gör ont för jag vet att förlagen som tackar nej gör ett felslut. Så den här gången känner jag en stor frustration istället för att vara deprimerad: Jag vill att folk ska läsa den för jag vet att jag har något mycket viktigt att säga. Det vore verkligen irriterande om den inte ges ut. Tyvärr är det nästintill helt kört. All heder åt det senaste förlaget som refuserade, de var professionella och ovanligt snabba. De skrev att de läste med stort intresse men att den dessvärre inte passade i deras utgivning. Flera förlag har skrivit att det är en mycket välskriven bok, att det inte är något fel på prosan, snarare tvärtom. Men nåt fel är det. Ett tag trodde jag återigen att det handlade om att det är något fel på mig som jag inte kan se – det där självhatet, vet ni, gör man sig inte av med i brådrasket. Men jag börjar mer och mer tro att de flesta förlagen är djävla fegisar och inte vågar ge ut en bok som inte klart tar ställning för det de tycker den borde – för den tar inte ställning till något alls – utan lämnar sådana självklarheter till läsaren. Ja, jag är ganska säker på att den provocerar och jag önskar att det fanns ett förlag någonstans som kunde förstå att det är en bra sak.

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unkna klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)