Category Archives: Ilsken

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unka klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)

Annonser

Det höga är det nya låga

Ute skiner solen och här sitter jag och surar och varvar lyssnande på Nick Caves The Boatsmans Call med att se Den goda viljan på SVT Öppet arkiv. Jag springer inte på stan och köper höstkläder, jag sitter inte på Taverna Brillo och smörjer kråset och tvingar barnen att uthärda en miljö som är motsatsen till det de behöver och vill ha, jag är inte på gymmet, jag geggar inte med sociala medier, jag köper inte ny skidutrustning, jag planerar inte en surfresa till Bali, jag surfar inte webben på jakt efter en ny soffa, jag tittar inte på nåt pratigt och utdraget relationsdrama HBO eller Netflix, jag läser inte nån deckare eller kändisbok om träning/hälsa/lycka. Jag spikar inte ihop en ny IKEA-garderob. Jag marinerar inte en fairtrade kycklingfilé i en koreansk chilisås vars ingredienser tog en halv dag att handla in eftersom endast specialbutiker saluför dem.

Man kan säga att jag vägrar, som en häst som plötsligt får för sig att inte röra sig en millimeter längre. Och fler än jag kanske borde vägra tänker jag och jag påminns om Aase Bergs och Niclas Wahllöfs gemensamma bok Glädjehuset Sverige, som jag inte läst och säkert inte kommer att läsa, men som verkar vara ute efter det här jag talar om, av recensionerna och en intervju i DN med författarna att döma. Jag är fullständigt övertygad om att de har mer eller mindre rätt i sin samtidsanalys: Den svenska medelklassen har ett stort mellanmänskligt arbete att utföra för att reparera och fördjupa våra liv och relationer, där att återerövra, återföra, begäret från den kommersiella sfären endast är en av flera saker som behöver fixas till.

Av vår kulturkonsumtion tror jag att det går att dra flera slutsatser om var vi har hamnat. Det djuplodande är närmast utrotat för knappt nån vet hur man ska ta det till sig. Vi berömmer oss att vara utan fördomar och vidsynta då vi löst upp gränsen mellan högt och lågt. Men vad har vi egentligen åstadkommit med detta? Vad blev resultatet? Jo, ett frikort att ge blanka fan i det vi kallade det höga, det vi höll högt både för att vi ville och kände tvång. Ingen dömer oss, inte ens våra inre strukturer, om vi endast ser på kriminalserier eller bristfälligt förklädda såpoperor på Netflix, om vi hänger oss åt Idol och Så mycket bättre eller när Lotta Lundgren tramsar med Erik Haag. Som exempel kan vi ta poesin, denna konstart som det nästan är inne att hata. I Sverige har försäljningen, och förmodligen därmed läsningen, av poesi sjunkit 80-90% de senaste femton åren. En poet på Albert Bonniers säljer idag några hundra exemplar. Det är för att poesin är dålig, säger vi, och hyllar David Lagerkrantz när han säljer hundra miljoner ex. av en bok som baseras på ett fiktivt universum en annan död författare skapat på ett språk som en AI-srkivarbot kan åstadkomma inom en snar framtid.

Vad spelar det för roll? Vi saknar inget! kanske då svaret blir. Men här vill jag bara vråla, och ni får gärna kalla mig pretentiös: Jo! Era liv och era relationer fylls inte med den mening och intimitet som är möjlig! Ni går miste! Ni misstar er! Snart kan ni inte längre ens uppfatta det sköna eller sublima eller subversiva, friska, när det stirrar er i ansiktet.

Vi har nu hamnat i ett tillstånd där det höga, konstfärdiga, nyskapande, formomdanande hånas och anses misslyckat, uselt, därför att det inte når kommersiella framgångar. Och då det trycks tillbaka, förkastas av den större delen av befolkningen, förloras även dess funktion som syresättare eller plantskola för den breda, mer hantverksmässiga underhållningen. Vi kommer nu sakta att kvävas och vi blev inte mer toleranta och fria, vi bytte bara plats på det höga och låga, och sparkade det höga dit pepparn växer.

Men jag vägrar.

Mera gubbgnäll

17 helsidor om poesi i SvD. Det står: POESI över hela bilagans framsida. Detta skulle kunna vara fantastiskt.

Men istället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för knappt 1 (!) sida av dessa 17 helsidor är poesi (då räknar jag även sprida små strofer här och var), resten är foton på poeter, intervjuer med poeter, intervjuer om poesi och en usel redaktionell text som försöker göra jag vet inte vad.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är inte detta.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är att de upplåter en 1/4 sida, 1/8 sida, för nyskriven poesi varje vecka året om. För det vore en revolution.

Det SvD ägnar sig åt idag är bara att försöka få in poesin i den kommersiella fållan.

Förlåt, men jag vill bara vara Stig Larsson och pissa i SvDs metaforiska gom.

Det stinker

Om vi går tillbaka fem, till och med tio år, hur många debuterande svenska poeter recenseras i snar följd efter recensionsdatum i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet?

Knappt nån. (Agnes Gerner?) Egentligen är det fantastiskt att så sker med Jenny Högströms En liten bok om kött och chark om det inte vore för en liten detalj, nämligen att Jenny Högström är mångårig kritiker av inte minst poesi i Expressen, med, gissar jag, polare på alla stora kulturredaktionerna i STHLM.

Vi har nu alltså kommit därhän att kulturredaktionerna väljer ut de sina till att bli recenserade i ett klimat då nästan inga debuterande poeter recenseras alls. Det är så korrupt att det stinker, några andra ord går inte att använda.

NB: I sak har jag inget emot vare sig JH eller hennes diktsamling, som verkar okej men inte suverän.

Det vidrigaste

Att läsa kan vara väldigt intimt; du och författaren vistas i en gemensam värld där ni för ett samtal som kan vara lika naket och oskyddat som det mellan två älskande.

Precis så kände jag när jag satt och läste En underjordisk dagbok av Dostojevskij i simhallen på Lidingö medan äldste sonen simtränade. Och så, direkt efter en passage som tar andan ur mig, kommer det: En halv sidas uppmaning att eboken inte får kopieras eller spridas. Dessutom ett käckt ”tack för att du köpt den här boken!”

Då går botten går ur mig, ja, jag blir först alldeles förtvivlad. Sedan känner jag mig smutsig, kränkt, pissad på, och då blir jag heligt förbannad och tänker att de djävlarna på Adlibris inte borde ha rätten att få sälja något annat än kommersiell smörja. Hur i helvete kommer man sig för att misshandla en av världshistoriens största romaner på det viset? Det är lågt, så plumpt, ett tecken på fullständig oförståelse av vad litteratur är och hur den verkar; att självsvådligt avbryta den där sköra och fantastiska dialogen som uppstår när du läser stor litteratur. Det är rått. Och hur kan vi tillåta att sådana företag är de som kommer överleva i litteraturbranschen?

Att avbryta Dostojevskij med ett sådant meddelande är givetvis värre än när TV4 avbröt en långfilm av Vilgot Sjöman för reklam. Sjöman fick för övrigt rätt i HD.

Då man äter lunch

Man äter lunch nere i city, det vill säga omgiven av en ny kull försäkringsrådgivare med spetsiga skor, tajta skjortor och jeans samt solglajjorna fastklistrade i det gelégeggiga håret under vilket drömmar om stora motorbåtar och troféfruar gömmer sig, revisorer som börjat gråna innifrån vid knappt fyllda tjugofem, finansgossar i glansiga kostymer man sist såg en någon maffiarulle och prudentliga juristtjejer som löptränar tre gånger i veckan, äter en balanserad diet och siktar mot New York marathon 2014. Man ser de anskrämliga byggnader som sakta men målinriktat tuggar i sig alla dessa unga själar, tänker lite som Chuck Palahniuks anti-hjältar men sen blir man mest trött och fylld av något man inte kan benämna som annat än en stor tristess över samtidens mer monstruösa sida, den som i sin missriktade välvilja kväver det liv den säger sig understödja, genom att göra om det till något i grunden fullständigt ointressant och meningslöst.

Firman

När jag ser på filmerna med Firma Almqvist, Ekeroth och Westling tänker jag just det: Firma, Firman boys; de påminner mig om min ungdoms förortsliv med en del perifera vänner som mer eller mindre blev fotbollshuliganer och slogs med järnrör före varje derby. Kastade gatsten mot polisen och vandaliserade tunnelbanevagnar. Tro nu inte att dessa gossar var arbetarklass, nej, nej, det var idel medelklasspojkar med ingenjörer och tjänstemän som pappor och adjunkter eller personalchefer som mammor…

Sen tänker jag på Soso, den unge fattige men smarta skomakarsonen som rände runt på gatorna i Tbilisi, säkert då och då med ett järnrör i handen, han med.

Alltså, jag vill inte bekräfta Godwins lag; såklart står de här killarna långt ifrån den unge Stalin både ifråga om hänsynslöshet (och list) men man ser skuggorna bakom dem, och de skuggorna är både höga och djupa.

”Dina åsikter är anti-svenska”.

Det kan jag höra en Erik Almqvist säga, iklädd uniform i ett litet grått rum, till en sån som jag, en skrivande mänska, i ett parallellt universum där Sverige är fascistiskt.