Category Archives: Ilsken

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Okej, smärtpunkter. Okej, stort konstnärligt mod.

Men minns inte senast jag såg det i svensk litteratur.

Härligt att Norén, snart sjuttiofem, tas som exempel.

Vem är den östlundska apan i svensk litteratur?

Vem utmanar oss i våra stelnade konventioner?

Knappast Malte Persson, vår duktigaste lilla ordningsman med sina välputsade ord och systembevarande åsikter.

På en sån appartchnik biter inte ens fakta.

Allt är som det har varit, och alltid ska vara,
vi har den enda och bästa litteraturen.

Svensk poesi.

En tiopotens lägre försäljning på tjugo år.

Gunnar Nirstedt och Håkan Bravinger har med sin fingertoppskänsla och mod gjutit nytt friskt liv i den svenska poesin!

Såklart man inte kan sparka dem.

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Svenska prosa.

Fyrtio procent lägre försäljning på tio år.

De senaste tjugo åren har vi sett en ny generation svenska romanförfattare som inte väjt för nåt och med stort konstnärligt mod undersökt samtidens mest såriga smärtpunkter!

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Ganska säker på att vi behöver en sån just nu.

Rage against the machine

Mina depressiva perioder bryts alltid på samma sätt och har gjort så hela mitt fyrtiotreåriga liv: med vrede. Ett potent kokande som slänger av sig den tunga, kvävande filten, krossar isen som tvingar mig att vegetera i det mörka kalla vattnet. Välj vilken metafor du vill: utan min aggressivitet skulle jag vara förlorad för alltid i ”the waste land”.

Men detta är ett mycket problematiskt ämne att diskutera i samtiden, då vrede och aggression endast är något fult, ja, något mycket, mycket fult. Män – bestar – som slår, våldtar, skövlar, greppar könsdelar och hänger fram kuken. Hatet, aggressionen, våldet – allt skulle vara bättre om vi bara slapp det, rensade ut det, gjorde oss fria från det, tycks konklusionen vara.

DN Kulturs mest passivt-aggressiva skribent, som alltid hackar, sablar ner, och väljer ämnen som uppenbarligen gör henne förbannad skriver passande nog en spretig krönika som delvis verkar handla om hennes rädsla för (manlig) agressivitet även när den riktas mot ett ting, för där visas en ”potential” till ett större våld riktat mot kvinnor. Våld mot kvinnor är givetvis förkastligt, men att härleda det från ilska mot ting är problematiskt; det blir ett förespråkande för att vreden i sig alltid är en ful, ond och farlig känsla. Och som läsare kan jag ju inte annat än att bli förvånad och undra om hon inte kan se att hela hennes skrivargärning verkar eldas under av en helig vrede mot orättvisor och fördomar? Hon ifrågasätter tanken på en ”skapande ilska” fast hon själv är ett levande exempel på att den finns.

Ibland strålar musik, känslor och tankar ihop och bildar en fokalpunkt som lyser starkare än alla andra proto-tankekomplex som bubblar upp från det omedvetna och vill ha medvetandets uppmärksamhet.

Under flera månader har jag sakta men säkert lämnat den samtida populärmusiken – elektronisk, vemodig, skör och kvidande – utan att förstå varför. Istället har jag sökt mig tillbaka till Nirvana och annan ilsknare musik jag lyssnade på i min ungdom. Och det hänger såklart ihop: Jag har sökt mig till musiken som har den där heliga vreden och släpper lös den, inte håller den instängd, jag har tankat och närt min egen vrede som till slut hjälpt mig att slå mig fri från paralyserande och livlöst tillstånd.

Bono, den gamla gubbrockaren, uttryckte sig misogynt och klumpigt när han för några månader sen sa såhär i en intervju med Rolling Stone magazine:

”I think music has gotten very girly. And there are some good things about that, but hip-hop is the only place for young male anger at the moment – and that’s not good.”

Om vi suddar bort kön/genusaspekten – både unga kvinnor och män behöver en plats för sin vrede – i det han säger så tror jag faktiskt att han har rätt: väldigt lite samtida populärmusik har drivits fram av en ”skapande ilska” och det är ett problem.

Den förtryckta slaven kommer inte göra uppror innan ilskan har blossat upp, när vreden över orättvisan stegrats förbi rädslan för repression och hotet mot det egna livet. Vreden kan ge oss mod att agera mot något vi anser fel men som skrämmer oss.

Och det är först här någonstans, när revolten blir verklig, som faran och risken visar sig, det är nu vreden kan ta över och leda till massakrer och blodshämnd. Vreden är – också – mycket farlig, vilket jag själv som brottsoffer vet mycket väl eftersom den var nära att ta mitt liv då jag var arton år. Men svaret är inte att utrota vreden ur våra kroppar, utan att lära oss att hantera den och hålla den rimlig när den vill agera i verkligheten.

Min yngsta son har ett sjuhelvetes humör och när jag och min fru ser hans lilla kropp skaka av vrede tycker vi först och främst synd om honom, eftersom vi vet att det är oerhört hemskt för honom att uppleva en så stark kraft härja fritt utan att han kan kontrollera den. Så vi blir aldrig arga på honom utan tröstar honom och försöker succesivt få honom att kanalisera ilskan i ord och inte i destruktiv handling. För det är detta det handlar om, att lära sig finna adekvata och rimliga utlopp för sin vrede, inte att utplåna den, vilket givetvis är omöjligt eftersom den är kodad i oss från födseln.

Om vreden endast blir något fult, ont och skamfullt och vi inte lär oss att möta den och hantera den, ja, det är då det blir farligt på riktigt och i värsta fall är det dit vi är på väg.

 

Lite navelskådning: Om mina vedermödor

Alla talar men ingen lyssnar. Ja, jag är en lika god kålsupare. Men när infinner sig då insikten att det är lika bra att vara tyst om ingen lyssnar? Varför envisas?

När jag hade skrivit min första roman, Fast, hade jag en gruvlig ångest. Vad som trasslade ihop sig med vad i det nystanet är svårt att reda ut även nu, fem år senare. Å ena sidan skämdes jag över innehållet, mörkret, som ju hur jag än vred på det var sprungit ur mig. Eller? Och vad skulle folk tro? Vänner och bekanta? Om mig? Skulle de avsky mig? Men var det jag? Nej. Fast, jo, tänkte jag i mina värsta stunder. Kanske var det lika bra att inget förlag ville ge ut den? Men å andra sidan, betydde det att jag var värdelös? Inget att ha? Var boken egentligen inte fullständigt usel? Återigen sa jag mig, du är inte din bok. Men… tja, ni förstår. När boken refuserades av alla stora och mellanstora och de flesta små förlag gjorde det obeskrivligt ont, det kändes som om saker i mig revs itu.  Men när boken gavs ut kunde jag inte vara glad eller lycklig, lika lite som jag var glad eller lycklig den gången för länge sen jag tog studenten. Då hade jag tänkt: ”Vad fan skrattar ni åt er idioter, fattar ni inte att livet inte börjar nu utan slutar?” Men jag var deprimerad då, hade blivit illa knivhuggen ett par månader innan. Alltså var jag förmodligen deprimerad även när min första roman kom ut, för det kändes likadant; att ge ut den gjorde mig deprimerad. Kanske hade jag drömt om någon slags förlösning: äntligen… men så blev det inte. Det blev en tomhet. Den sortens tomhet, som om den är värre, gör att folk gör riktiga dumheter. Nå, så illa var det inte för mig. Men ändå. Kul var det inte.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Jo, nu kom jag ihåg: jag ville jämföra den känslan med känslan nu, då jag skrivit min tredje bok, även det en roman som ingen vill ge ut. För det är helt annorlunda nu. Om roman nummer ett kan jag tycka att den är bra i passager men mestadels dålig till medelmåttig. Och jag vet, jag vågar erkänna för mig själv, att jag redan då jag skrev den hade en aning om det. Men om den nya boken, Orädd, vet jag att den är riktigt bra, och jag kan stå för den. Den är till och med såpass bra att inte ens refuseringarna gör ont för jag vet att förlagen som tackar nej gör ett felslut. Så den här gången känner jag en stor frustration istället för att vara deprimerad: Jag vill att folk ska läsa den för jag vet att jag har något mycket viktigt att säga. Det vore verkligen irriterande om den inte ges ut. Tyvärr är det nästintill helt kört. All heder åt det senaste förlaget som refuserade, de var professionella och ovanligt snabba. De skrev att de läste med stort intresse men att den dessvärre inte passade i deras utgivning. Flera förlag har skrivit att det är en mycket välskriven bok, att det inte är något fel på prosan, snarare tvärtom. Men nåt fel är det. Ett tag trodde jag återigen att det handlade om att det är något fel på mig som jag inte kan se – det där självhatet, vet ni, gör man sig inte av med i brådrasket. Men jag börjar mer och mer tro att de flesta förlagen är djävla fegisar och inte vågar ge ut en bok som inte klart tar ställning för det de tycker den borde – för den tar inte ställning till något alls – utan lämnar sådana självklarheter till läsaren. Ja, jag är ganska säker på att den provocerar och jag önskar att det fanns ett förlag någonstans som kunde förstå att det är en bra sak.

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unkna klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)

Det höga är det nya låga

Ute skiner solen och här sitter jag och surar och varvar lyssnande på Nick Caves The Boatsmans Call med att se Den goda viljan på SVT Öppet arkiv. Jag springer inte på stan och köper höstkläder, jag sitter inte på Taverna Brillo och smörjer kråset och tvingar barnen att uthärda en miljö som är motsatsen till det de behöver och vill ha, jag är inte på gymmet, jag geggar inte med sociala medier, jag köper inte ny skidutrustning, jag planerar inte en surfresa till Bali, jag surfar inte webben på jakt efter en ny soffa, jag tittar inte på nåt pratigt och utdraget relationsdrama HBO eller Netflix, jag läser inte nån deckare eller kändisbok om träning/hälsa/lycka. Jag spikar inte ihop en ny IKEA-garderob. Jag marinerar inte en fairtrade kycklingfilé i en koreansk chilisås vars ingredienser tog en halv dag att handla in eftersom endast specialbutiker saluför dem.

Man kan säga att jag vägrar, som en häst som plötsligt får för sig att inte röra sig en millimeter längre. Och fler än jag kanske borde vägra tänker jag och jag påminns om Aase Bergs och Niclas Wahllöfs gemensamma bok Glädjehuset Sverige, som jag inte läst och säkert inte kommer att läsa, men som verkar vara ute efter det här jag talar om, av recensionerna och en intervju i DN med författarna att döma. Jag är fullständigt övertygad om att de har mer eller mindre rätt i sin samtidsanalys: Den svenska medelklassen har ett stort mellanmänskligt arbete att utföra för att reparera och fördjupa våra liv och relationer, där att återerövra, återföra, begäret från den kommersiella sfären endast är en av flera saker som behöver fixas till.

Av vår kulturkonsumtion tror jag att det går att dra flera slutsatser om var vi har hamnat. Det djuplodande är närmast utrotat för knappt nån vet hur man ska ta det till sig. Vi berömmer oss att vara utan fördomar och vidsynta då vi löst upp gränsen mellan högt och lågt. Men vad har vi egentligen åstadkommit med detta? Vad blev resultatet? Jo, ett frikort att ge blanka fan i det vi kallade det höga, det vi höll högt både för att vi ville och kände tvång. Ingen dömer oss, inte ens våra inre strukturer, om vi endast ser på kriminalserier eller bristfälligt förklädda såpoperor på Netflix, om vi hänger oss åt Idol och Så mycket bättre eller när Lotta Lundgren tramsar med Erik Haag. Som exempel kan vi ta poesin, denna konstart som det nästan är inne att hata. I Sverige har försäljningen, och förmodligen därmed läsningen, av poesi sjunkit 80-90% de senaste femton åren. En poet på Albert Bonniers säljer idag några hundra exemplar. Det är för att poesin är dålig, säger vi, och hyllar David Lagerkrantz när han säljer hundra miljoner ex. av en bok som baseras på ett fiktivt universum en annan död författare skapat på ett språk som en AI-srkivarbot kan åstadkomma inom en snar framtid.

Vad spelar det för roll? Vi saknar inget! kanske då svaret blir. Men här vill jag bara vråla, och ni får gärna kalla mig pretentiös: Jo! Era liv och era relationer fylls inte med den mening och intimitet som är möjlig! Ni går miste! Ni misstar er! Snart kan ni inte längre ens uppfatta det sköna eller sublima eller subversiva, friska, när det stirrar er i ansiktet.

Vi har nu hamnat i ett tillstånd där det höga, konstfärdiga, nyskapande, formomdanande hånas och anses misslyckat, uselt, därför att det inte når kommersiella framgångar. Och då det trycks tillbaka, förkastas av den större delen av befolkningen, förloras även dess funktion som syresättare eller plantskola för den breda, mer hantverksmässiga underhållningen. Vi kommer nu sakta att kvävas och vi blev inte mer toleranta och fria, vi bytte bara plats på det höga och låga, och sparkade det höga dit pepparn växer.

Men jag vägrar.

Mera gubbgnäll

17 helsidor om poesi i SvD. Det står: POESI över hela bilagans framsida. Detta skulle kunna vara fantastiskt.

Men istället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för knappt 1 (!) sida av dessa 17 helsidor är poesi (då räknar jag även sprida små strofer här och var), resten är foton på poeter, intervjuer med poeter, intervjuer om poesi och en usel redaktionell text som försöker göra jag vet inte vad.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är inte detta.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är att de upplåter en 1/4 sida, 1/8 sida, för nyskriven poesi varje vecka året om. För det vore en revolution.

Det SvD ägnar sig åt idag är bara att försöka få in poesin i den kommersiella fållan.

Förlåt, men jag vill bara vara Stig Larsson och pissa i SvDs metaforiska gom.

Det stinker

Om vi går tillbaka fem, till och med tio år, hur många debuterande svenska poeter recenseras i snar följd efter recensionsdatum i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet?

Knappt nån. (Agnes Gerner?) Egentligen är det fantastiskt att så sker med Jenny Högströms En liten bok om kött och chark om det inte vore för en liten detalj, nämligen att Jenny Högström är mångårig kritiker av inte minst poesi i Expressen, med, gissar jag, polare på alla stora kulturredaktionerna i STHLM.

Vi har nu alltså kommit därhän att kulturredaktionerna väljer ut de sina till att bli recenserade i ett klimat då nästan inga debuterande poeter recenseras alls. Det är så korrupt att det stinker, några andra ord går inte att använda.

NB: I sak har jag inget emot vare sig JH eller hennes diktsamling, som verkar okej men inte suverän.