Kategoriarkiv: Ilsken

Nu blire väl ändå revolution?

Hittills har jag bara läst om mänskor som köper på sig flera exemplar av en bok och ger bort den till alla och envar i bekantskapskretsen. Men nu tror jag, jädrar i min låda, att jag kommer bli en av dem.

Har visserligen bara precis börjat läsa, men Moneyland av den brittiska journalisten Oliver Bullough är på riktigt skakande läsning om hur vissa av de superrika och alla världens superkorrumperade blåser sina landsmän och resten av oss. Detta är inte ett verk av en konspirationsteoretiker utan ett seriöst arbete. Man har ju hört om detta, om de tomma husen i Londons rika kvarter, och om panamapappren etc. etc. Men vill du verkligen förstå på djupet hur det tillåts fungera och vad det har för förödande konsekvenser, bör du läsa denna bok.

Och är du inte cyniker innan du läst lär du bli det efter. Mänskan är i mångt och mycket ett djävla as till djur, och här handlar det om de värsta av oss, de som endast bryr sig om att berika sig själva och skiter i alla andra samt aldrig kan få nog.

Återkommer kanske och skriver en längre text om denna, men vänta inte på det eller att nån svensk tidning ska recensera, utan beställ och läs nu på momangen!

Vill du veta lite mer innan du skaffar boken och utbildar dig själv kan du läsa en recension i The Guardian här. Recensionen avslutas:

”Bullough’s book is pacy, clever and far more entertaining than you’d expect of a work on this subject. Sometimes it moves so fast you suspect that nervous lawyers have been involved. At other times, you wish he’d written about the offshore manoeuvrings of tax-averse mainstream corporations as well. But if you still have any illusions about the wonders of liberated capitalism, Moneyland will probably cure you.”

Kritik av kritiken

Surgubbar som jag brukar ju tala i allmänna ordalag om nivelleringen. Vad som nivellerats behöver oftast inte anges mer specifikt, för det är ju allt! Bara trams och flams, det höga blev boring och det låga blev, tja, det enda som fanns kvar.

Så ock vad gäller kritikerna på SvD, som numera fått en injektion av gamla nöjesjournalister. Två exempel: Madeleine Levy (Bon, Pop), som är SvD.s litteraturredaktör och Clara Block Hane (SvD City, DN på Stand, Elle etc.).

Denne Levy som försökte sig på att låta läsarna rösta om vilka böcker SvD skulle recensera, som publicerar vanligt folks dagboksanteckningar, som gjort en topplista där försäljningsframgångar korskörs mot positiv kritik. Och som en sömnig sommar gav ut en bilaga med namnet Poesi som innehöll allt annat än poesi. Och ser ni nån poesi whatsoever nuförtiden i blaskan? Nej, för det var ju boring.

Idag då, det som föranledde denna ström av galla?

Jo, kritikeresset Clara Block Hane skriver såhär om Jonas Gardells nya roman Till minne av en villkorslös kärlek:

”[…] är det inte Gardell som har skrivit boken, utan en ambitiös men lite slarvig Jonas Gardell-forskare.”

Låt oss först pausa där. För redan genom att läsa det börjar det krypa och klia; denna metod bådar inte gott. Knappt självaste Nabokov lyckades med ett liknande, men jämföreslevis bra mycket mer lovande och klurigare konststycke, i Blek låga då han lät en (knäpp) granne och ”kollega” till den fiktiva poeten Charles Kinbote skriva förord och kommentar till en 999 verser lång dikt författad av Kinbote, där förord och kommentar (i fotnötterna) upptar ca tre fjärdedelar av textens massa.

Förutom att vara en ganska slätstruken idé antyder det gardellska greppet nåt som känns direkt pinsamt: han framstår som missnöjd med att inte bli en mer hyllad av de tunga kritikerna i samtiden, och börjar därför ge sig ut på (alltför) djupt vatten. Det är det gamla vanliga: de folkligt breda författarna, de kommersiellt lyckosamma, vill ha mer, de måste också vara de bästa rent litterärt och till slut har de blivit så blinda av sin framgång att de är ganska övertygade om att de är det. Så varför kan inte de däringa elaka kulturfjärtarna i fintidningarna hylla dem som genier? Det är väl i den sortens puttrande missnöje som man likt Gardell tillåter sig att använda en så dum/svår/omöjlig metod som den han uppenbarligen använt sig av.

Men låt oss fortsätta med citatet och se vilken slutsats recensenten landar i.

”Det antyds på flera ställen att denna litteraturvetare är ett äldre ofött (Gunnars kursivering) syskon till Mattias, Per, Jonas och Stina Gardell – ett foster vars graviditet resulterade i ett missfall i vecka 24. Eller möjligen, som det också sägs, är berättaren den glasgris som hålls kär till minne av det ofödda syskonet.”

En Jonas Gardell-forskare skriver en roman om Jonas Gardell.

Forskaren kanske är ett ofött (!) syskon till Jonas Gardell.

Eller kanske en glasgris.

Vi pausar igen och tar ett djupt, mycket djupt andetag. Det är lätt att se Gardell själv nå ett fnissande crescendo av egenkärlek över den egna genialiteten när han förklarar detta för den stackars redaktören som sitter tyst tills dess att han är klar. Det var då, just då, det gick riktigt åt helvete. En stark och kompetent redaktör hade med fast hand hjälpt Gardell att begrava den där idén på en plats där ingen nånsin kunnat finna den. Men icke. Gardell framhärdar i sin hybris.

Ok. Lite till av citatet, och nu kommer knorren:

”Sådana är premisserna för ‘Till minne av en villkorslös kärlek’ – tillräckligt halsbrytande knasiga för att man ska gå med på dem och charmas av dem. Bara man tror, som det ofta heter i boken.”

Detta, mina vänner, hade möjligen passerat i en högstadieuppsats. Men i Sveriges nästa största morgontidning? Det är fan i mig ofattbart löjeväckande.

Som kontrast, såhär skriver en seriös kritiker, Inga-Lina Lindqvist i Aftonbladet, om Gardells bok och mer specifikt det berättartekniska:

”Låt mig säga direkt att konstnärligt sett är romanen ett haveri. Det fiktiva anslaget spårar ur och till slut vill jag bara skrika högt när ännu ett krumbuktande skifte av berättarposition stör berättelsens flöde.”

Spot on mr Virdborg

Snart blir det skumpa och skaldjur här hos oss som lever som det inte fanns nån morgondag.

Men först vill jag lyfta fram en text av författaren Jerker Virdborg som jag nyss läste på toa.

Minns ni att jag nyligen, och ganska surmagat, sågade två rejält kritikerhajpade svenska romaner? Rich Boy av CRFN och Vardagar av självaste Uffe Lundell, se tidigare inlägg annars.

Om man inte litar på min kritiska förmåga, och därmed inte känner mig,  är det helt okej att tycka att jag inte verkar veta vad jag pratar om i de två fallen, är sur eller bara avis. Eller så läser man vad Virdborg skriver och undrar om jag ändå varit nåt på spåren?

För såhär skriver Jerka V bland annat:

”Men samtidigt uppstår den verkliga malströmmen. För vid det här laget har man själv hunnit läsa några av böckerna. Och då skönjer man varje år samma underliga rörelser. För vissa av de uppskrivna böckerna är medelmåttiga. Andra till och med undermåliga. Och det är det många som tycker. Men att då, i efterhand, skriva det offentligt, och simma helt mot strömmen, är det ytterst få som törs. Ängsligheten är norm och en del av vågrörelsen, att bara flyta med känns så bekvämt. Som van läsare drabbas man däremot oundvikligen av misstanken att det är helt andra kriterier än litterär halt som bidrar till spinnet runt vissa titlar.”

Och vem det är som yttrar de där orden, Jerka eller om det faktiskt var nån annan, är egalt. För det är sant.

Minns för övrigt mycket väl en bok som förlag X skickade till mig för recension härom året, en bok som sedan blev nominerad till Augustpriset, där författaren på sidan 2 skrivit ”finlemmat ansikte”. Vad en lem är hade hen tydligen inte koll på, med sin ”precisa och fulländade språkbehandling”. Och sen gick texten utför tills jag la boken ifrån mig och aldrig recenserade.

Här kan man förresten läsa hela Jerkas text. Gör det om ni kan, det är den värd.

 

Kärran framför hästen

Polisen har sitt bus, läkarna har sina hypokondriker som försöker lura till sig vård och kulturjournalisterna får bara en massa mejl från foliehattar och galenpannor förutom de som bevisligen är kändisar vilket just bevisas av att nämnda kulturjournalister gillar att skriva om dem; vem som säger nåt övertrumfar just här och nu, i vår samtid, vad som sägs. För annars skulle väl inte medierna vara överfulla av en massa ogenomtänkt dravel  yttrat av sk. kändisar?

Och då är det väl inte så herrans konstigt att våra stackars ungdomar spänner kärran framför hästen och först vill be bli influencers och bygga plattform för att sen fundera på vad de egentligen har att säga?

Jag ser tyvärr detta i näringslivet också, men där yttrar det sig i form av att känna rätt personer, vilket ju ofta överträffar vilken kompetens och erfarenhet du har. Återigen vem du är framför vad du är, eller kan. Rätt identitet i rätt sekt, förlåt, nätverk är nyckeln.

Det krävs inte ett geni för att förstå att detta är en olycklig utveckling  i vårt samhälle. Dessutom, och det här är jag knappast först med att säga heller, leder det indirekt till att det kritiska tänkandet utarmas, eftersom det inte längre krävs eller ger dig lika stora fördelar.

 

 

 

Vardagar av Ulf Lundell

Läser Vardagar av Lundell. En hajpad bokdjävel. Översvallande recensioner. Typiskt; jag vet ju att jag ska akta mig för sånt eftersom alltsom oftast slutar med ren och skär besvikelse. Så också denna gång.

Visst finns det passager där det glimrar till. Men för det mesta är det riktigt, riktigt tunt.

En gammal trött och tjurig gubbes mycket trista vardagsbestyr och obearbetade tankar om saker han läser om i tidningen. Samt en del kändistjafs.

Litterärt är det skralt; hans stil må vara ganska personlig men den saknar en förhöjd estetik och är mest en dålig pastisch av beatprosa.

Sen att han, likt Norén, ska försöka sig på att läsa allsköns mögliga filosofer – och vad är grejen med de här gamla manliga författare som prompt ska läsa Heidegger och Hegel och inte försitter en enda chans att misslyckas med att visa upp sitt djup – blir det skämmigt på riktigt. Stackars Uffe, tänker jag då. Kunde han inte ha läst nåt modernt förresten? Finns ju hur mycket som helst att lära sig om neurovetenskap eller vad tusan som helst som har nån egentlig substans.

Hursomhelst. De sista hundra sidorna sitter jag mest och undrar varför denna mediokra sak blivit upphöjd av så många recensenter. Är det på grund av vem författaren är? Eller för att han på traditionellt kulturvänstervis sparkar mot nyliberalism och kapitalism, valfrihet, och det kan man väl få göra, men då kanske man ska ha starkare argument än att ”allianspolitiker är dumma i huvudet”?

Det där är ju också lustigt på ett annat vis. Gubben sitter och tjurar i en herrgård och träffar knappt en mänska, och sen klagar han på politiker som hyllar den individuella friheten över det gemensamma som projekt. Att han är en perfekt representant för den nyliberala mänskan kan han inte se, barn som han är av statsindividualismen.

När han dessutom vill att vi ska tycka han är tuff som inte har nån kontakt med sin äldsta son längre blir man ju bara matt och less; dumstoisk där han borde gråta blod.

Nej, Uffe. Vilken gammal tomte du är. Din dagbok borde ha legat kvar i skrivbordslådan.

Varje dag i veckan ska man givetvis hellre läsa Olav Hauges skimrande dagbok som dessutom getts ut på svenska i ett vackert klotband.

Undergångskrönikörerna

Nu tappade jag räkningen på hur många oanvändbara kulturartiklar och krönikor jag skummat eller helt fräckt hoppat över som handlar om vad klimatförändringen (kanske) innebär, och som alla är skrivna till oss läsare som om vi vore fullständigt dumma i huvudet och ovetande.

I dem alla: inget nytt. Skulle tro att 90% av oss andra vet precis lika mycket/litet som dessa skribenter och att tro att det behövs kulturartiklar eller ännu värre krönikor som nån slags wake-up call är, well… idiotiskt. Men så är också krönikörer flockdjur och halvdåliga på i princip alla ämnen de skriver om.

Problemet med klimatförändringen är likt problemet med att gå ner i vikt. Det är inte rocket science för privatpersonen, egentligen vet vi alla precis vad som krävs, men det är i omsättandet av tanke och ord till handling som vi fallerar.

De tyngre, strukturella, förändringar som krävs för industri etc. känner vi möjligtvis inte till som privatpersoner, men det gör å andra sidan inte alla dessa krönikörer eller tyckare heller; där borde media släppa fram riktiga experter samt ställa politikerna mot väggen. Att en Kajsa Ekis Ekman, en Alex Schulman, en Malin Ullgren eller en Jens Liljestrand skriver sentimentalt dravel som osar undergång hjälper inte det minsta.

Guilt by association or Guilt by perverted fiction

Guilt by association.

Typ: Skuld genom sammankoppling eller lös association.

För var det nåt man anförde som ett försvarsargument som kunde godtas om det visade sig att det endast fanns lös sammankoppling och inget mer.

Nu är det bokstavligen sant: en lös association med den som dömts till skuld pekar ut dig som medskyldig. Nåja, det är åtminstone sant för våra nya socialamediepopulister, typ Cissi Wallin och hennes likar, som inte kan motstå frestelsen att stilla sitt maktbegär genom att hetsa sina tusentals följare till aktion, dvs. hat och hot i nymoralismens kryptofascistiska namn.

Man behöver inte ha gjort nåt själv, det räcker med att en bekant dabbat sig så är man rökt.

Aron Flam, en olycksalig komiker, råkade skriva på samma blogg-sajt som en knäpp snubbe som delade ett avskyvärt nazistanstruket sk. ”meme” på sin privata facebook-sida.

Av med huvudet på Aron Flam också!

(Att han råkar vara jude spelade ingen roll.)

Svenska Akademien, en olycksalig stockkonservativ stiftelse, råkade ha en ledamot som är gift med en vidrig djävel som förgriper sig på kvinnor.

Av med huvudet på Svenska Akademien också!*

Guilt by perverted fiction.

Typ: Påhittat av mig.

För dömdes man för sina faktiska handingar i domstol, att man faktiskt gjort nåt lagvidrigt och perverterat.

Nu döms man bara genom att skriva eller rita nåt perverterat. Att det är tänkt som nån slags skruvad provokation eller humor spelar ingen roll; man är rökt och den raggslitna vargflocken slukar en med hull och hår.

Anton Magnusson, aka mr Cool, en olycksalig komiker, råkade skriva en låt med den vidriga titeln ”kn***a barn” för ett par år sen.

Av med huvudet!

Och så där håller det på.

Pöbelvälde, så kallas det, vill jag minnas.

 

* Notera att jag fortfarande anser att SA måste röja upp i korruption och jäv, det har hela tiden varit min främsta kritik mot dem, inte att de har hållit JCA bakom ryggen, vilket ju heller inte kan/har bevisats. Och jag anser heller inte att ”alla ska avgå” eller att hela ”skiten ska brännas ner till grunden”. Dessutom ställer jag mig inte på ett torg och skriker och gormar om det heller.