Category Archives: jag-alienerar-mig

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unka klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)

Annonser

Svassandet kring Svenska Akademien

Förstod inte förrän idag, i och med Kulturprofilen och #metoo, hur stor makt  Svenska Akademien faktiskt har inom svensk litteratur.

Etablerade författare – som jag beundrat – förringar, försvarar och slår tillbaka mot ex DNs bevakning* och kallar den sensationslysten och besatt av detaljer och inte en högre ordningens analys av maktstrukturer.

Invändingen mot det måste rimligen bli att för att göra strukturanalyser krävs just synliggjorda strukturer och strukturer synliggörs av just detaljer, det på individnivå sagda/gjorda, dvs. det existerar inte ett antingen/eller förhållande mellan rapportering av det sagda/gjorda på individnivå och analys av maktstrukturer, utan ett både/och.

Detta vill alltså vissa litterära storheter plötsligt inte förstå.

Och lika plötsligt blev det smärtsamt tydligt vem som är husse och kommer med de stora saftiga köttbenen. Och en sån husse biter man inte i strupen, inte ens om man är en fin författare utgiven av det finaste förlaget.

Nej fy för den lede, det svassande inför Svenska Akademien som jag sett prov på idag fyller mig med avsmak och jag är så oändligt glad över att tjäna mina pengar långt bortanför litteraturbranschen, som uppenbarligen är ett träsk av vänskapskorruption.

(*Anser att den i stort sett varit balanserad med undantag av en ytterst märklig artikel av en ung doktorand som förirrade sig iväg långt från ämnet på ett olyckligt vis.)

Motvalls

#metoo fyllde en viktig funktion, inte tu tal om det. Bra! Men vi måste se upp så att våra känslor inte lockar över oss till fel sida av gränsen mot lynchmobbsbeetende. Ett konkret exempel. Fredrik Virtanen. (Och att jag skulle skriva det jag nu kommer att skriva kunde jag aldrig nånsin tro att jag skulle göra eftersom jag trots allt tycker han är ett avskyvärt svin.) Han har säkert gjort sig skyldig till övergrepp och kanske till och med våldtäkt (även om förundersökningen lades ner), dvs. brott som i den bästa av världar skulle ha lett till åtal, dom och straff. Men det skedde inte och till slut fick han skörda vad han sådde så att säga. Han förstörde flera kvinnors liv och nu har de förstört hans. Han fick inte ett fängelsestraff, men istället blev han paria och kommer nog vara så för resten av sitt liv. Hans barn kommer inte bara att få höra att de har en våldtäktsman till far, utan också leva med vetskapen att alla känner till det. (Jag bara konstaterar fakta.) Fredrik Virtanen borde således vara ett avslutat kapitel när det kommer till ”social rättvisa” utanför lagen. Men icke. För fortfarande ser jag folk som driver elakt med och om honom på sociala medier, likt ett gäng som hängt kvar på torget efter halshuggningarna är över, som är helt uppfyllda av det de bevittnat och inte hjälpa sig från att gotta sig lite till. Hur mycket mer ska vi sparka på honom? Ponera att han tar livet av sig. Det är inte helt otroligt. Har rättvisa skippats då? Ska hans barn hämnas mot dem som de då kanske kommer anse vara ”skyldiga” till hans död? Vi måste vara mycket försiktiga nu, för jag tror inte att nån vill ta ens ett steg tillbaka mot en rättslös värld där våldet styr.

Det höga är det nya låga

Ute skiner solen och här sitter jag och surar och varvar lyssnande på Nick Caves The Boatsmans Call med att se Den goda viljan på SVT Öppet arkiv. Jag springer inte på stan och köper höstkläder, jag sitter inte på Taverna Brillo och smörjer kråset och tvingar barnen att uthärda en miljö som är motsatsen till det de behöver och vill ha, jag är inte på gymmet, jag geggar inte med sociala medier, jag köper inte ny skidutrustning, jag planerar inte en surfresa till Bali, jag surfar inte webben på jakt efter en ny soffa, jag tittar inte på nåt pratigt och utdraget relationsdrama HBO eller Netflix, jag läser inte nån deckare eller kändisbok om träning/hälsa/lycka. Jag spikar inte ihop en ny IKEA-garderob. Jag marinerar inte en fairtrade kycklingfilé i en koreansk chilisås vars ingredienser tog en halv dag att handla in eftersom endast specialbutiker saluför dem.

Man kan säga att jag vägrar, som en häst som plötsligt får för sig att inte röra sig en millimeter längre. Och fler än jag kanske borde vägra tänker jag och jag påminns om Aase Bergs och Niclas Wahllöfs gemensamma bok Glädjehuset Sverige, som jag inte läst och säkert inte kommer att läsa, men som verkar vara ute efter det här jag talar om, av recensionerna och en intervju i DN med författarna att döma. Jag är fullständigt övertygad om att de har mer eller mindre rätt i sin samtidsanalys: Den svenska medelklassen har ett stort mellanmänskligt arbete att utföra för att reparera och fördjupa våra liv och relationer, där att återerövra, återföra, begäret från den kommersiella sfären endast är en av flera saker som behöver fixas till.

Av vår kulturkonsumtion tror jag att det går att dra flera slutsatser om var vi har hamnat. Det djuplodande är närmast utrotat för knappt nån vet hur man ska ta det till sig. Vi berömmer oss att vara utan fördomar och vidsynta då vi löst upp gränsen mellan högt och lågt. Men vad har vi egentligen åstadkommit med detta? Vad blev resultatet? Jo, ett frikort att ge blanka fan i det vi kallade det höga, det vi höll högt både för att vi ville och kände tvång. Ingen dömer oss, inte ens våra inre strukturer, om vi endast ser på kriminalserier eller bristfälligt förklädda såpoperor på Netflix, om vi hänger oss åt Idol och Så mycket bättre eller när Lotta Lundgren tramsar med Erik Haag. Som exempel kan vi ta poesin, denna konstart som det nästan är inne att hata. I Sverige har försäljningen, och förmodligen därmed läsningen, av poesi sjunkit 80-90% de senaste femton åren. En poet på Albert Bonniers säljer idag några hundra exemplar. Det är för att poesin är dålig, säger vi, och hyllar David Lagerkrantz när han säljer hundra miljoner ex. av en bok som baseras på ett fiktivt universum en annan död författare skapat på ett språk som en AI-srkivarbot kan åstadkomma inom en snar framtid.

Vad spelar det för roll? Vi saknar inget! kanske då svaret blir. Men här vill jag bara vråla, och ni får gärna kalla mig pretentiös: Jo! Era liv och era relationer fylls inte med den mening och intimitet som är möjlig! Ni går miste! Ni misstar er! Snart kan ni inte längre ens uppfatta det sköna eller sublima eller subversiva, friska, när det stirrar er i ansiktet.

Vi har nu hamnat i ett tillstånd där det höga, konstfärdiga, nyskapande, formomdanande hånas och anses misslyckat, uselt, därför att det inte når kommersiella framgångar. Och då det trycks tillbaka, förkastas av den större delen av befolkningen, förloras även dess funktion som syresättare eller plantskola för den breda, mer hantverksmässiga underhållningen. Vi kommer nu sakta att kvävas och vi blev inte mer toleranta och fria, vi bytte bara plats på det höga och låga, och sparkade det höga dit pepparn växer.

Men jag vägrar.

Mera gubbgnäll

17 helsidor om poesi i SvD. Det står: POESI över hela bilagans framsida. Detta skulle kunna vara fantastiskt.

Men istället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för knappt 1 (!) sida av dessa 17 helsidor är poesi (då räknar jag även sprida små strofer här och var), resten är foton på poeter, intervjuer med poeter, intervjuer om poesi och en usel redaktionell text som försöker göra jag vet inte vad.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är inte detta.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är att de upplåter en 1/4 sida, 1/8 sida, för nyskriven poesi varje vecka året om. För det vore en revolution.

Det SvD ägnar sig åt idag är bara att försöka få in poesin i den kommersiella fållan.

Förlåt, men jag vill bara vara Stig Larsson och pissa i SvDs metaforiska gom.

Då man äter lunch

Man äter lunch nere i city, det vill säga omgiven av en ny kull försäkringsrådgivare med spetsiga skor, tajta skjortor och jeans samt solglajjorna fastklistrade i det gelégeggiga håret under vilket drömmar om stora motorbåtar och troféfruar gömmer sig, revisorer som börjat gråna innifrån vid knappt fyllda tjugofem, finansgossar i glansiga kostymer man sist såg en någon maffiarulle och prudentliga juristtjejer som löptränar tre gånger i veckan, äter en balanserad diet och siktar mot New York marathon 2014. Man ser de anskrämliga byggnader som sakta men målinriktat tuggar i sig alla dessa unga själar, tänker lite som Chuck Palahniuks anti-hjältar men sen blir man mest trött och fylld av något man inte kan benämna som annat än en stor tristess över samtidens mer monstruösa sida, den som i sin missriktade välvilja kväver det liv den säger sig understödja, genom att göra om det till något i grunden fullständigt ointressant och meningslöst.

257. Lite hipp som happ

Tjolahoppsansa!

Måste nog snart skriva något rejält oanständigt eller abnormt pretentiöst för att skrämma bort alla som lockades hit via DN.se och mitt lilla instick. Blir nervös av så här många ögon. Här finns inget att se, gott folk, fortsätt ni att hoppa vidare om ni inte är intresserade av trådsmal poesi och spastiska ordanfall. Det blir inge roligare än såhär; promise!