Kategoriarkiv: jag-alienerar-mig

Hold it, mr. Birnbaum!

Daniel Birnbaum, denne konstinstitutionernas posterboy, har skrivit en skönlitterär bok, Dr. B.

Boken är hans debut, den ges ut av Albert Bonniers, Sveriges finaste och märkvärdigaste förlag, och har hittills genererat en snuskig mängd idolporträtt av författaren (som för övrigt har en märklig faiblesse för att klä sig i lager-på-lager). DN, SvD, HD – you name it; he’s in there smiling at us.

IMG_3390

Författaren och konstmannen Daniel Birnbaum i fyra lager. Varav tre lager knapp. Inte snyggt.

Och ikväll på väg hem från jobbet hörde jag honom dessutom intervjuas i P1:s Kulturnytt. Mannen är således överallt; det rör sig om en veritabel bombmatta över medielandskapet.

Så vi får väl alla anta att boken är något utöver det vanliga. Eller?

Okej. Ni känner er pappheimare rätt väl nu, va? Ni kan se hur den bittra gallan liksom börjar hettas upp och bubbla i magen på mig, visst?

Ah. Så är det givetvis… Men låt oss tygla den här besten ett tag till. Man ska ju helst inte gå bersärkargång innan vikten av det sakliga har bedömts korrekt.

Jag läser därför de recensioner och intervjuer jag kan komma åt på nätet. Boken har recenseras brett, oändligt mycket bredare än vanliga debuter, kan jag slå fast efter ett tags googlande och läsande. Det är märkligt, för vilken debutant blir recenserad av alla stora morgontidningar nuförtiden? (Inga.) Åter: Detta måste vara nåt utöver det ordinära.

Men lite konstigt är det att D. Birnbaum själv sår tvivel rörande den litterära kvalitén i flertalet intervjuer? I radiointervjun antydde han att det kanske inte var litteratur han skrivit, men dock en berättelse. Inte litteratur? Konstigt påstående av en som blivit utgiven på Albert Bonniers förlag, kan jag ju tycka. Eller handlar bara om ödmjukhet?

En hel del av recensionerna är positiva. Faktiskt de flesta. Men i DN åker han på på smisk, dock ganska milt, av Ingrid Elam. Med tanke på det hon faktsikt säger är hon… flat? Och, för bövelen, sa inte karln själv, nyss på radio, saker som hon skrivit i recensionen, för flera dagar sen? Vad är nu detta? Hon skrev bland annat att gestalterna inte är mer än blott skuggor, som kritik, såhär:

”De gamla mästarna visste att de historiska figurerna, kungarna och härförarna, gjorde sig bäst i biroller, medan romanens hjältar måste vara fantasiskapelser för att bli riktigt levande. I Birnbaums roman förblir alla gestalter skuggor.”

Och sa han inte, i radio, karln, att karaktärerna är tänkta att vara som skuggor?

Och konkluderar inte Elam, i slutet av sin recension, som kritik, att bokens brist på fantasi får henne att fantisera själv, men först när boken är slut?

Och sa inte han, i radio, att han ville att man ska få utrymme att fantisera fritt över karaktärerna, det är därför de är skugglika?

Vilket synnerligen märkvärdigt sammanträffande, inte sant!

Dessutom, vilket jag upptäcker lite senare: Daniel Birnbaum har känt sig  nödsakad att skriva ett litet kort genmäle på Elams recensionen, där han sådär lite putslustigt förklarar en teknikalitet som han inte tycker recensenten förstått. Smart, han nämner inte med ett ord det dolkstick som recensenten orsakat honom, men försöker ändå på sitt artiga vis få henne att framstå som lite dum.

Och flera dagar senare går han in i radiostudion och vänder Elams kritik till nån slags medveten strategi.

Mina vänner.

Vi har kanske inte bara att göra med en extraordinär romandebut, utan också med en extraordinär författare! Vilken karl.

Men samtidigt, och nu börjar det koka sådär djävligt i magsäcken, är det inte lite konstigt. Alltihopa?

Jag menar, vem fasen får ens göra genmäle på en recension? Det sker ytterst sällan, för att säga aldrig.

Nu börjar det klia inuti den här gamla besten och, ja, gallan stiger mig fan upp i halsen.

För frågorna hopar sig:

Är detta ett fall av kulturell megakändis får ge ut halvdassig bok på fina förlaget och ingen har mod nog att såga den? Hade Nisse Karlsson, före detta fabriksarbetare på Volvos fabrik i Trollhättan, fått ge ut exakt samma bok på det märkvärdiga förlaget? Är detta ett exempel på den råa marknadscynism som dominerar förlagsvärlden idag? Är detta ännu ett bevis för att vi lever i ett tidevarv då vem som säger nåt är viktigare än vad som sägs?

Detta, mina vänner, är suspekt och jag känner mig därför nödsakad att köpa Dr. B som ebok för 95 riksdaler för att undersöka fallet vidare. Återkommer med min dom inom en överskådlig framtid.

Er kritiker i bloggosfären,

Franz E. Ekswärd
Centrallyriker och beskyddare av de fria konsterna.

En jobbig typ

Ständigt denna besvikelse på den svenska samtidslitteraturen! Som seriös läsare och författare är det svårt att svepande rata all samtida litteratur; nej, det faller på sin egen dumhet, och speciellt den svenska som ju borde ligga en nära.

Dessutom, det smarta är ju såklart inte att dissa sina kollegor, till slut ruttnar de, en efter en, man blir avskydd och hatad av alla, utfryst och får aldrig vara med och leka på seminarier och uppläsningar och sånt. Hur mycket frost pallar man då man går på Författarförbundets årliga glöggmingel? Således, läser man nåt uselt är det ju bäst att hålla tyst. Och läser man nåt halvdant kan det vara listigt att hylla det.

Men, mina vänner, ni känner ju mig. Den här bråkstaken råkar ha en massa fåniga ideal – sånt bör man visserligen, om man kan alltså, av många skäl göra sig av med fort som attan i rollen som nån slags publik skribent – och sanningen framför allt är ett av dem, eftersom sanningen råkar vara vacker. Och är man en sucker för det vackra, tja då blir det svårare.

Egentligen borde enkel matematik ge vid foten att en slumpmässigt vald samtida svensk roman kommer att vara, på sin höjd, medioker jämfört med det som historiskt är bedömt som bra. Jag menar, hur många riktigt stora svenska romaner har vi? Nej, det vill jag förresten inte nes tänka på. Rent statistiskt är förmodligen en roman, kanske två, på hundra hyfsad och kommer att stå emot tidens tand sisådär. Med en sådan måttstock skulle dock det inte vara muntert i spalterna och tidningen Vi läser skulle definitvt få stänga ner. Därför hålls det med en annan måttstock. Problemet för mig är dock att hålla i den utan att knäcka den över knät.

Men inte ens jag klarar det enorma trycket från den stora tystnaden som kommer av en absolut integritet: Det händer att jag faller och tvivlar och suktar efter gemenskap och lite uppmärksamhet precis som alla andra. Alltså, jag blir vek, blödig. Orkar inte vara den sura djäveln som ingen gillar.

Som den lilla dumbom jag är morskar jag då upp mig, var nu inte så djävla negativ, skäller jag, intalar mig att det faktiskt nog inte är så illa, du kan ju inte jämföra allt med de texter som överlevt hundratals, tusentals, år, som sagt, man börjar läsa och försöker, verkligen försöker se styrkorna och boken ur sitt mest generösa perspektiv.

En av mina nära vänner har en fin egenskap som jag alltid har avundats honom. Och den egenskapen gör det lätt att älska honom och följaktligen är han också älskad av många.

Hans gudomliga förmåga är att han alltid kan se det bästa i människor. Man kan ju säga sånt, men det här är på riktigt. Och det är inte en intellektuell övning, utan han lokaliserar det fina, hur stort eller smått det än må vara, på ett ögonblick, och ser hela mänskan i ljuset av det. Med mig är det tvärtom. Min kritiska ådra är skrattretande djup och på samma vis som min vän ser det fina kan jag omedelbart lokalisera var det brister; sprickorna, inkonsekvenserna, omoralen och lögnerna. De förbannade lögnerna, som författare exemplvis ägnar sig åt då det blir för svårt eller jobbigt att tränga igenom till det som är sant.

När min vän och jag talas vid äcklas jag ofta då jag ser mig själv från hans position; hur jag vräker ur mig vidrigheter om våra medmänniskor och hur hårt jag dömer dem. Kanske fanns det en tid då jag gjorde det för att han skulle bekräfta min negativa mänskosyn, men numera inser jag att det är jag som har en brist, och jag ser då hur han ser på mig med sin förmildrande blick och jag blir tyst. Ibland får han förklara för mig, som för ett barn, hur vackra de som jag kritiserar också är. Som att jag inte kan uppfatta det. Och det kan jag inte heller.

Hur underbart vore det inte att vara som min vän! Att enkelt upptäcka det sköna i mänskan. Och sen: att kunna applicera den förmågan på litteraturen, konsten. Då skulle jag kunna älska både Camilla Läckbergs usla alster och Sigge Eklunds förbannat äckliga faiblesse för nostalgi.

Men, gott folk, jag är både hopplös och förlorad i det avseendet. För mig krävs stor skönhet för att det fula ska sjunka i bakgrunden, paradoxalt nog, tror jag, för att min känslighet för det sköna är låg, medan min känslighet för det fula är monumental. Sa jag inte nån annanstans här i bloggen att viljan att skapa det sköna kan ses som en bristsjukdom?

Om man vill förenkla det hela kan man kalla mig sjukligt kräsen. Fair enough.

Med det sagt, när jag väl får syn på det som är vackert och upplever det, känns det som att vara i himlen om det skulle finnas, och jag jagar alltid den känslan som en knarkare jagar sin kick.

Men var var vi?

Just det. Jag sitter där och pressar fram ett leende och håller krampaktigt i den där boken som alla verkar älska, har kanske en klump i halsen och en ekorre i magen – för jag vill ju inget hellre än att också älska den!

Var snäll nu, ditt as, säger jag och gläntar på bokens omslag.

Jag läser den första meningen.

Ja, jo. Hm. Haha. Det kanske man kan säga. Ungefär. Tänker jag och känner hur svetten bryter fram i pannan, för jag känner ju hur den där djäveln i mig börjar banka bakom sin låsta port.

Ett stycke. Det rinner som klipulver genom ådrorna i mig och jag känner hur jag håller på att tappa greppet, och så kommer den där riktigt usla meningen, med sin vidriga syntax och sin hemskt dumma innebörd som författaren inte verkar ha tänkt på.

Gaaaahhhhh!

Porten rämnar och demonen är fri och han ger upp ett ångestvrål.

För boken är skit, den är fullständigt kackig, den lär mig inget om hur det är att vara människa och jag tappar definitivt inte andan av en skön sats eller rörs till tårar av en pikant vemodig ton.

Återigen har det gått åt pipsvängen. Och allt det där hemska måste nu ut ur mig och det enda sättet är att sabla ner bokdjäveln här på min blogg.

Just därför är jag väldigt försiktig med att ens närma mig en samtida svensk roman. För jag vet ju precis hur det kommer sluta: Jag blir sur, ni tycker jag är en hemsk typ och författaren, om den av en slump skulle råka läsa, kommer att hata mig i evighet.

En till bekännelse. I förmiddags på gymmet började jag lyssna (kanske lite dumt att just lyssna) på den där Pappaklausulen av svärmorsdrömmen Jonas Hassen Khemiri.

Uff. Ojoj.

Den ligger inte bra till, kan jag säga. Inställsam och falsk och självgod. De orden steg upp ur mitt inre  efter tre stycken. Men, jag har lovat mig själv att trycka mig igenom hela (skiten) innan jag skriver om den här.

You have been warned.

Xoxo,

Gunnar

Jonas – Gunnar, 10-0

På väg till kontoret lyssnande jag på Jonas Hassen Khemiri i P3. Programledarna älskade honom. Såklart de gjorde.

För vem gör inte det?

Åh! Fy fabian vad jag är avis på honom; han är allt jag inte är och har allt jag inte har.

Jag menar, karln ser ju ut som en vacker poet med sitt långa, mörka vågiga hår och sin slanka, högresta lekamen som påminner en om en vacker fjällbjörk, med sina sköra, sorgsna ögon och ett ansikte värdig en grekisk staty av en bildskön gosse.

Själv har jag rakt hår med hårstrån som sakta men obönhörligt börjar bli smala och fjunlika, antydan till dubbelhaka och en spetsig näsa. Dessutom sitter mina ögon tätt och möjligen på olika höjd. Och dålig hållning har jag, är kort och satt, och liknar mer en tysk pansarbandvagn från andra världskriget än en långsmal och känslig poet.

Men Jonas är inte bara vacker, nej, han når ut till oss, allihop, och när han lägger upp ett långt inlägg på Instagram som han skrivit full på ett hotellrum i Oslo publiceras det senare av DN Kultur.

När jag svettats fram en kulturartikel medelst idogt arbete en halv vecka och mejlar den till en kulturredaktör på DN eller SvD får jag inte ens svar.

Han är liksom god och har folkets öra; han talar så att folk i orten också känner sig sedda och förstådda; om ämnen i tiden, om rasism och utanförskap och sånt. Trots att han är uppväxt i stan och gick på Södra latin. Han får ändå en miljon likes, minst.

Jag får typ en like. Ibland. Fast jag är uppvuxen in the hoods, i Jakan där man eldade ner högstadieskolan sommaren innan jag skulle börja och det såldes knark vid kaffeautomaten i gymnasiet. Men så har jag också en obehaglig misstanke som gnager i mig om att jag kanske är lite ond? Det är nåt med det mörka och Gunnar, med våldet. Och hatet. Och avunden. Jag menar, se bara på den här texten! Ibland har jag, hemska tanke, drömt om mig själv som en stor men avskydd författare (ni hör, messiaskomplex) som liksom provocerar folk och säger sånt som att våld är nödvändigt, att ondskan är, hur hemskt det än låter, en förutsättning för liv; äta eller ätas liksom. Sånt skulle aldrig Jonas säga. Kanske inte jag heller, fast jag tänker det, i smyg, som den lilla djävel jag är.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 12.02.54

Hur ska jag kunna tävla mot detta?

Jonas ges ut på Albert Bonniers. Han har publicerats i The New Yorker. Hans pjäser översätts till tyska och spelas i Berlin, till engelska och spelas på Manhattan. Den senaste romanen, Pappaklausulen, ligger först på många topplistor och fick otroligt fin kritik.

Alla älskar Jonas. Sa ju det.

Min första roman gavs ut på nåder av ett enmansförlag och den andra romanen var det ingen som ville ta i med tång. Diktsamlingen, min andra bok, sålde i under hundra ex.

När Jonas kommer till Bokmässan är det ett foto på honom, i ensamt majestät, som pryder Bokmässans programbroschyr. Själv har jag inte ens blivit inbjuden till nåt av Bokmässans seminarier nånsin. Och sist jag besökte ett bibliotek (jag hade tjatat för att få komma dit) kom det en person dit för att lyssna på mig.

Men, mina vänner sånt är livet.

10-0 till Jonas.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 16.00.11

Sa jag att kritikerna älskar honom?

Hur han skriver? Ingen aning. Det vågar jag inte ta reda på av rädsla för att bli fullständigt knäckt. Just därför bestämmer jag mig här och nu för att läsa den där djävla Pappaklausulen.

Och om jag skriver ned den kan ni ju alltid minnas denna ressentimentsfyllda text och tänka att jag bara är avundsjuk.

XoXo, Gunnar

Feel bad blogg

Ibland, som ikväll, blir kampen mellan instinkten att bara stänga ner hela den här bloggskiten och instinkten att öka takten ett snäpp till så jämn och stark att jag i nåt slags överslagshandling börjar surfa runt i det som bloggformen verkar ha stelnat i: livsstilsbloggar skrivna av unga, ambitiösa och, det måste tyvärr sägas, skamlöst ytliga typer, de som numera går under beteckningen influencers.

Och jag drar som en vålnad genom de där webbsidorna med stora glossiga bilder på mat, kläder och vackra platser i Rom och Paris och kan knappt tänka en enda hel tanke, jag bara drar efter andan med ögon som inget hellre vill än tåras. För jag inser att mitt sätt att skriva blogg måste vara bland det mest otidsenliga (och korkade) man kan ägna sig åt. Och jag vet ännu en sak: Inte ens om jag ville skulle jag kunna skriva så inbjudande och härligt som dem. Jag är en mörk sate och kan inte ens lämna skuggorna, and that´s a fact.

De har hundratusentals läsare som vill veta precis vad de åt till frukost, jag har en handfull och jag har inte en aning om vad de vill överhuvudtaget. Fan, jag vet ju knappt ens varför jag själv skriver nåt här. Eller nån annanstans.

Det finns såklart andra bloggformer, men de är alla nischade mot nåt specifikt, som politik, böcker (och då bara böcker, böcker, böcker som om bloggförfattarna blivit seriöst knäppa à la Don Quijote eller madame Bovary) eller nåt nörderi som typ andra världskriget.

Men här, på min lilla stinkande ogrästäppa, finns jag-vet-inte-vad: affekterat klotter, floder av galla, halvsmälta tankar, tillfällesdiktning av den sämre skolan och en djävla massa ressentiment, som om jag var en avdankad och full pugilist som fått fnatt och vevar mot minsta skugga där han raglar fram längs rännstenen i en trång och smutsig återvändsgränd där endast råttorna står ut.

Ja, jag är verkligen full av en hel del skit och det är väl det som får mig att ändå älska den här förbannade feel bad bloggen, att den må vara en soptipp, men den är min soptipp, och att jag raglar runt här, full av missljud och vrede med en svart stalker (=min ångest) som aldrig lämnar mig i fred, är det som förmodligen gör det möjligt för mig att vandra rak och, åtminstone någotsånär, nykter i sinnet i den yttre världen. Alltid nåt. XoXo

 

Kritik av kritiken

Surgubbar som jag brukar ju tala i allmänna ordalag om nivelleringen. Vad som nivellerats behöver oftast inte anges mer specifikt, för det är ju allt! Bara trams och flams, det höga blev boring och det låga blev, tja, det enda som fanns kvar.

Så ock vad gäller kritikerna på SvD, som numera fått en injektion av gamla nöjesjournalister. Två exempel: Madeleine Levy (Bon, Pop), som är SvD.s litteraturredaktör och Clara Block Hane (SvD City, DN på Stand, Elle etc.).

Denne Levy som försökte sig på att låta läsarna rösta om vilka böcker SvD skulle recensera, som publicerar vanligt folks dagboksanteckningar, som gjort en topplista där försäljningsframgångar korskörs mot positiv kritik. Och som en sömnig sommar gav ut en bilaga med namnet Poesi som innehöll allt annat än poesi. Och ser ni nån poesi whatsoever nuförtiden i blaskan? Nej, för det var ju boring.

Idag då, det som föranledde denna ström av galla?

Jo, kritikeresset Clara Block Hane skriver såhär om Jonas Gardells nya roman Till minne av en villkorslös kärlek:

”[…] är det inte Gardell som har skrivit boken, utan en ambitiös men lite slarvig Jonas Gardell-forskare.”

Låt oss först pausa där. För redan genom att läsa det börjar det krypa och klia; denna metod bådar inte gott. Knappt självaste Nabokov lyckades med ett liknande, men jämföreslevis bra mycket mer lovande och klurigare konststycke, i Blek låga då han lät en (knäpp) granne och ”kollega” till den fiktiva poeten Charles Kinbote skriva förord och kommentar till en 999 verser lång dikt författad av Kinbote, där förord och kommentar (i fotnötterna) upptar ca tre fjärdedelar av textens massa.

Förutom att vara en ganska slätstruken idé antyder det gardellska greppet nåt som känns direkt pinsamt: han framstår som missnöjd med att inte bli en mer hyllad av de tunga kritikerna i samtiden, och börjar därför ge sig ut på (alltför) djupt vatten. Det är det gamla vanliga: de folkligt breda författarna, de kommersiellt lyckosamma, vill ha mer, de måste också vara de bästa rent litterärt och till slut har de blivit så blinda av sin framgång att de är ganska övertygade om att de är det. Så varför kan inte de däringa elaka kulturfjärtarna i fintidningarna hylla dem som genier? Det är väl i den sortens puttrande missnöje som man likt Gardell tillåter sig att använda en så dum/svår/omöjlig metod som den han uppenbarligen använt sig av.

Men låt oss fortsätta med citatet och se vilken slutsats recensenten landar i.

”Det antyds på flera ställen att denna litteraturvetare är ett äldre ofött (Gunnars kursivering) syskon till Mattias, Per, Jonas och Stina Gardell – ett foster vars graviditet resulterade i ett missfall i vecka 24. Eller möjligen, som det också sägs, är berättaren den glasgris som hålls kär till minne av det ofödda syskonet.”

En Jonas Gardell-forskare skriver en roman om Jonas Gardell.

Forskaren kanske är ett ofött (!) syskon till Jonas Gardell.

Eller kanske en glasgris.

Vi pausar igen och tar ett djupt, mycket djupt andetag. Det är lätt att se Gardell själv nå ett fnissande crescendo av egenkärlek över den egna genialiteten när han förklarar detta för den stackars redaktören som sitter tyst tills dess att han är klar. Det var då, just då, det gick riktigt åt helvete. En stark och kompetent redaktör hade med fast hand hjälpt Gardell att begrava den där idén på en plats där ingen nånsin kunnat finna den. Men icke. Gardell framhärdar i sin hybris.

Ok. Lite till av citatet, och nu kommer knorren:

”Sådana är premisserna för ‘Till minne av en villkorslös kärlek’ – tillräckligt halsbrytande knasiga för att man ska gå med på dem och charmas av dem. Bara man tror, som det ofta heter i boken.”

Detta, mina vänner, hade möjligen passerat i en högstadieuppsats. Men i Sveriges nästa största morgontidning? Det är fan i mig ofattbart löjeväckande.

Som kontrast, såhär skriver en seriös kritiker, Inga-Lina Lindqvist i Aftonbladet, om Gardells bok och mer specifikt det berättartekniska:

”Låt mig säga direkt att konstnärligt sett är romanen ett haveri. Det fiktiva anslaget spårar ur och till slut vill jag bara skrika högt när ännu ett krumbuktande skifte av berättarposition stör berättelsens flöde.”

Du bara tror att du vill vara min vän

Sommar.

I medelåldern och medelklassen betyder det att man ska passa på att umgås över ett par lådor rosévin med sina vänner men också vara sådär härligt spontan och göra sig nya bekantskaper som skall bjudas in på kaffe eller middag efter totalt fem minuters konversation, allt enligt nån kodex som verkar inverterad jämfört med hur det är resten av året.

Detta sker oftast på orten man semestrar, och oftast, men inte alltid, finns en viss logik i detta. Barnen behöver lekkamrater och det är inte sällan som det är via barnen det där femminutersamtalet tar sin början.

Ni hör att det ska komma ett men snart, eller hur? Ni känner den här pappheimaren, do you not? En kritisk och sur djävel, mais oui? Äsch, ni ska inte behöva vänta längre:

Men.

När jag ser vartåt det barkar, och hur de där vanliga och hederliga människorna, hyggliga typer hela bunten, börjar se på mig med den där blicken, en fullt naturlig och mänsklig blick, den som säger att man skulle tycka det var trevligt, alt. smart pga barnen, att umgås, känner jag redan då hur det svider i ögonen och bröstet blir tungt av sorg, eftersom jag vet precis hur det kommer att sluta, med besvikelse och ressentiment. I bästa fall blir de arga och hatar mig; det är lättare att hantera, jag lovar, för då behöver jag inte känna så stor skuld.

Tro nu inte att jag menar att jag är så speciell eller orginell att jag skulle utgöra nån slags extraordinär dragningskraft på folk till mans, nej, nej, det här handlar om fullständigt naturlig medmänsklighet, om hur man gör, bör göra, det som de flesta gör i såna omständigheter. De kan koderna, de klär upp sig, kommer med en låda vin och umgås som normala djävla människor. Och de drar sig absolut inte ur i sista stunden, utan ursäkt whatsoever, eller ännu dummare, med nån märklig ursäkt om att inte vara i form för att umgås (!)

De stackarna tror alltid att det handlar om dem. Och det är det som gör mig så sorgsen, för sanningen är den att jag inte är gjord för den där sortens socialisering; jag har fördärvat mig själv medelst lång och självvald ensamhet, mitt skrivande, och min fru, garn- och stickkonstnären, är precis likadan.

Vi är två svåra och truliga djävlar som oftast är upptagna med nån aspekt av vårt skapande och det har gjort oss hänsynslösa utan att ens alltid förstå det.

Så när de där ögonen börjar tindra och jag kan se hur de, faktiskt mycket modigt och generöst, bjuder in oss, skulle jag vilja säga:

”Slösa ingen tid på oss, vi är fullständigt hopplösa när det kommer till det sociala. Leta upp några normala, trevliga, typer, som beter sig folk. Försöker ni med oss blir ni bara besvikna.”

Svarar ej

Ett av de avseenden som gör att jag känner mig annorlunda, eller eljest elle vad ni nu vill kalla det, är att jag svarar, eller återkommer inom en rimlig tidsrymd, om någon approacherar mig med en förfrågan som inte är impertinent eller om det rör sig om sk ”cold call” från en nasare.

För mig är alternativet ett uttryck för ohyfs.

Men den uppfattningen är alltså inte majoritetens längre.

Jag tror att det började med mejl för ett par år sen och nu skulle jag vilja säga att det är både utbrett och accepterat att inte svara på mejl i väldigt många fall som förut var självklara.

Fråga ex. en frilansare som pitchar olika uppdrag eller förslag till olika redaktioner eller byråer får ni höra; sånt som inte är intressant åker rakt ner i papperskorgen utan ens ett litet ”tack, men nej tack”. Eller fråga en äldre pappa som skickar frågor om familjestället till sina vuxna barn, som när de tycker att man ska lägga i båten eller om man ska serva gräsklipparen; inga svar.

Nästa steg var att sluta svara när det ringde, även från vänner och affärsbekanta, vilket  trots allt rört upp en del skam vilket bevisas av att det har skrivits en drös halvslafsiga populärkulturartiklar om varför det är fräckt att ens ringa eftersom man då kräver en del av den andres tid när det passar en själv. Dvs. en slags omvänd skuldbörde-taktik för att inbilla sig om att man har rätt och inte behöver känna skuld.

Och resultatet är att det nu är helt okej att inte svara och heller inte att ringa tillbaka när man har tid fast man ser att en person som man känner har försökt nå en vid flertalet tillfällen: ”Om du är så fräck att du ringer mig, får du minsann skylla dig själv att jag inte återkommer. Försök igen. Men skicka hellre ett sms.”

För mig känns det mest av allt som ännu ett uttryck för det individuella projektet att bli fullständigt fri från alla jobbiga mellanmänskliga kopplingar, andra människors orättmätiga krav på en.

Märkligt nog har man som skickare av meddelanden (sms, whatsapp etc.) rätt att peppra på med hur mycket emojis man vill vid vilken tid på dygnet som helst utan att skämmas. (Men notera: svar krävs ej.) Och det ligger väl i linje med själva paradoxen mellan att vara totalt fri från andra samtidigt som man vill vara totalt fri att göra (nästan) vad man vill.