Category Archives: jag-alienerar-mig

Vem är tråkig?

Författaren Henrik Bromander skrev en debattartikel i DN för ett par dagar sen där han säger att svenska författare är fega och tråkar ut honom.

Hittills har jag inte sett ett enda svar, kanske för att den inte öppnar upp för nån debatt (”ni är tråkiga!” vilket ger svaret: ”nehej, det är vi inte alls det!”) men förmodligen bara för att Svenska Akademiens fortsatta fadäser fångat allas uppmärksamhet och behov av att få utlopp för lite frustration över en samtid som verkar dömd att vara en blek kopia av sånt vi redan upplevt och hatat.

Att svensk litteratur är lika spännande som en årsredovisning från Vattenfall kan jag ju hålla med om.

Och inte heller jag ska ge mig in på något längre svaromål, utan vill bara ställa en annan fråga då: är det de svenska författarna som är tråkiga och fega eller är det förlagen?

Det kan ni ju fundera på, mina vänner.

Ej skickat mejl

Livsavgörande händelse. Innan man upplevt en sån är det lätt att avfärda det som nåt som gör sig bra i fiktion.

Men de händer hela tiden. Ofta är lidande inblandat. Ibland kärlek.

(Ser framför mig hur en planet krockar med en annan, mindre planet, och slungas ur sin bana. Eller ett biljardklot som rullar makligt åt ett håll men blir träffat och far iväg åt ett helt annat. You get the picture.)

Inget blir sig likt.

Du nämnde ditt utanförskap som en anledning till att du skriver i Söndagsintervjun. Själv skulle jag inte skrivit en rad om jag inte blivit knivhuggen elva gånger i ryggen när jag var arton.

(Växte upp i Jakan och det var lite ruffigt.)

Ur det fula kan något vackert växa, men det är ingen regel. Kanske snarare ett undantag?

Min poesi ser jag dock som en blomma som växte upp ur skiten som var den där knivgalningen som högg ner mig.

Blomman och kniven, som yin och yang liksom.

Har ditt skrivande förädlats av din sjukdom? Eller är det bara jobbigare att skriva?

Shit. Nu blev jag värsta sortens pen pal inser jag. Eller stalker 😦

(Har alltid haft problem med detta: antingen är jag stelfrusen och vågar inte säga nåt alls eller så säger jag alldeles för mycket för närgånget till människor som blir skraja för att jag är för på som det heter.)

En helt annan sak. Ett minne. Min pappas kusins fru (min syssling Richards mamma), Lillemor Åström, frågade mig en gång för säkert tjugofem år sen om jag visste vem du var. Hon läste allt du skrev i Expressen och lös av stolthet över dig. Hon sa att du brukat spela bandy (eller fotboll?) på planen utanför deras sommarställe på Hölö som barn. Fick inte riktigt ihop bilden jag då hade av dig som en svartklädd och väldigt cool typ som skrev om musik jag aldrig hört talas om och en tjej som ränner runt på en grusplan och spelar bandy med ett gäng grabbar. Har jag drömt detta?

Ågren. Nu har jag deletat all text i detta mejl och sen ångrat tre gånger. Och deletat igen. Jag är rädd. Men jag är också kontrafobiker. Men jag är också rädd.

Så därför skickar jag inte detta till dig utan lägger upp det på min blogg.

Och om du då nån gång råkar läsa det kan du själv bestämma om du vill svara.

Och du slipper känna dig besvärad och jag slipper känna mig dum.

Vänligen,

Gunnar

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Okej, smärtpunkter. Okej, stort konstnärligt mod.

Men minns inte senast jag såg det i svensk litteratur.

Härligt att Norén, snart sjuttiofem, tas som exempel.

Vem är den östlundska apan i svensk litteratur?

Vem utmanar oss i våra stelnade konventioner?

Knappast Malte Persson, vår duktigaste lilla ordningsman med sina välputsade ord och systembevarande åsikter.

På en sån appartchnik biter inte ens fakta.

Allt är som det har varit, och alltid ska vara,
vi har den enda och bästa litteraturen.

Svensk poesi.

En tiopotens lägre försäljning på tjugo år.

Gunnar Nirstedt och Håkan Bravinger har med sin fingertoppskänsla och mod gjutit nytt friskt liv i den svenska poesin!

Såklart man inte kan sparka dem.

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Svenska prosa.

Fyrtio procent lägre försäljning på tio år.

De senaste tjugo åren har vi sett en ny generation svenska romanförfattare som inte väjt för nåt och med stort konstnärligt mod undersökt samtidens mest såriga smärtpunkter!

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Ganska säker på att vi behöver en sån just nu.

Minute poem

Vill man friheten tillräckligt
lämnar folk en till slut ifred.

Då kan det gå dagar innan
nån talar med dig.

Du driver fram längs gatorna
i din frihet och ingen håller kvar
din blick.

Du hyr ditt lilla kontorsrum
där du sitter med stängd dörr.

Om nån knackar på blir du irriterad
så ingen gör det, de lär sig.

Du kan gå till vilken lunchrestaurang du vill
men snart äter du medhavd mat i pentryt

och nu äter du oftast vid skrivbordet.

Du minns

Hur du sprang ut i regnet, in
bland de svarta och fuktiga stammarna

där du gömde dig och väntade på
att de skulle hitta dig,

men ingen kom, de letade inte ens.

Och om ingen kommer
kan man väl lika gärna bara fortsätta
vandra in i vildmarken ensam?

Lite navelskådning: Om mina vedermödor

Alla talar men ingen lyssnar. Ja, jag är en lika god kålsupare. Men när infinner sig då insikten att det är lika bra att vara tyst om ingen lyssnar? Varför envisas?

När jag hade skrivit min första roman, Fast, hade jag en gruvlig ångest. Vad som trasslade ihop sig med vad i det nystanet är svårt att reda ut även nu, fem år senare. Å ena sidan skämdes jag över innehållet, mörkret, som ju hur jag än vred på det var sprungit ur mig. Eller? Och vad skulle folk tro? Vänner och bekanta? Om mig? Skulle de avsky mig? Men var det jag? Nej. Fast, jo, tänkte jag i mina värsta stunder. Kanske var det lika bra att inget förlag ville ge ut den? Men å andra sidan, betydde det att jag var värdelös? Inget att ha? Var boken egentligen inte fullständigt usel? Återigen sa jag mig, du är inte din bok. Men… tja, ni förstår. När boken refuserades av alla stora och mellanstora och de flesta små förlag gjorde det obeskrivligt ont, det kändes som om saker i mig revs itu.  Men när boken gavs ut kunde jag inte vara glad eller lycklig, lika lite som jag var glad eller lycklig den gången för länge sen jag tog studenten. Då hade jag tänkt: ”Vad fan skrattar ni åt er idioter, fattar ni inte att livet inte börjar nu utan slutar?” Men jag var deprimerad då, hade blivit illa knivhuggen ett par månader innan. Alltså var jag förmodligen deprimerad även när min första roman kom ut, för det kändes likadant; att ge ut den gjorde mig deprimerad. Kanske hade jag drömt om någon slags förlösning: äntligen… men så blev det inte. Det blev en tomhet. Den sortens tomhet, som om den är värre, gör att folk gör riktiga dumheter. Nå, så illa var det inte för mig. Men ändå. Kul var det inte.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Jo, nu kom jag ihåg: jag ville jämföra den känslan med känslan nu, då jag skrivit min tredje bok, även det en roman som ingen vill ge ut. För det är helt annorlunda nu. Om roman nummer ett kan jag tycka att den är bra i passager men mestadels dålig till medelmåttig. Och jag vet, jag vågar erkänna för mig själv, att jag redan då jag skrev den hade en aning om det. Men om den nya boken, Orädd, vet jag att den är riktigt bra, och jag kan stå för den. Den är till och med såpass bra att inte ens refuseringarna gör ont för jag vet att förlagen som tackar nej gör ett felslut. Så den här gången känner jag en stor frustration istället för att vara deprimerad: Jag vill att folk ska läsa den för jag vet att jag har något mycket viktigt att säga. Det vore verkligen irriterande om den inte ges ut. Tyvärr är det nästintill helt kört. All heder åt det senaste förlaget som refuserade, de var professionella och ovanligt snabba. De skrev att de läste med stort intresse men att den dessvärre inte passade i deras utgivning. Flera förlag har skrivit att det är en mycket välskriven bok, att det inte är något fel på prosan, snarare tvärtom. Men nåt fel är det. Ett tag trodde jag återigen att det handlade om att det är något fel på mig som jag inte kan se – det där självhatet, vet ni, gör man sig inte av med i brådrasket. Men jag börjar mer och mer tro att de flesta förlagen är djävla fegisar och inte vågar ge ut en bok som inte klart tar ställning för det de tycker den borde – för den tar inte ställning till något alls – utan lämnar sådana självklarheter till läsaren. Ja, jag är ganska säker på att den provocerar och jag önskar att det fanns ett förlag någonstans som kunde förstå att det är en bra sak.

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unkna klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)

Svassandet kring Svenska Akademien

Förstod inte förrän idag, i och med Kulturprofilen och #metoo, hur stor makt  Svenska Akademien faktiskt har inom svensk litteratur.

Etablerade författare – som jag beundrat – förringar, försvarar och slår tillbaka mot ex DNs bevakning* och kallar den sensationslysten och besatt av detaljer och inte en högre ordningens analys av maktstrukturer.

Invändingen mot det måste rimligen bli att för att göra strukturanalyser krävs just synliggjorda strukturer och strukturer synliggörs av just detaljer, det på individnivå sagda/gjorda, dvs. det existerar inte ett antingen/eller förhållande mellan rapportering av det sagda/gjorda på individnivå och analys av maktstrukturer, utan ett både/och.

Detta vill alltså vissa litterära storheter plötsligt inte förstå.

Och lika plötsligt blev det smärtsamt tydligt vem som är husse och kommer med de stora saftiga köttbenen. Och en sån husse biter man inte i strupen, inte ens om man är en fin författare utgiven av det finaste förlaget.

Nej fy för den lede, det svassande inför Svenska Akademien som jag sett prov på idag fyller mig med avsmak och jag är så oändligt glad över att tjäna mina pengar långt bortanför litteraturbranschen, som uppenbarligen är ett träsk av vänskapskorruption.

(*Anser att den i stort sett varit balanserad med undantag av en ytterst märklig artikel av en ung doktorand som förirrade sig iväg långt från ämnet på ett olyckligt vis.)