Category Archives: jag-alienerar-mig

Du bara tror att du vill vara min vän

Sommar.

I medelåldern och medelklassen betyder det att man ska passa på att umgås över ett par lådor rosévin med sina vänner men också vara sådär härligt spontan och göra sig nya bekantskaper som skall bjudas in på kaffe eller middag efter totalt fem minuters konversation, allt enligt nån kodex som verkar inverterad jämfört med hur det är resten av året.

Detta sker oftast på orten man semestrar, och oftast, men inte alltid, finns en viss logik i detta. Barnen behöver lekkamrater och det är inte sällan som det är via barnen det där femminutersamtalet tar sin början.

Ni hör att det ska komma ett men snart, eller hur? Ni känner den här pappheimaren, do you not? En kritisk och sur djävel, mais oui? Äsch, ni ska inte behöva vänta längre:

Men.

När jag ser vartåt det barkar, och hur de där vanliga och hederliga människorna, hyggliga typer hela bunten, börjar se på mig med den där blicken, en fullt naturlig och mänsklig blick, den som säger att man skulle tycka det var trevligt, alt. smart pga barnen, att umgås, känner jag redan då hur det svider i ögonen och bröstet blir tungt av sorg, eftersom jag vet precis hur det kommer att sluta, med besvikelse och ressentiment. I bästa fall blir de arga och hatar mig; det är lättare att hantera, jag lovar, för då behöver jag inte känna så stor skuld.

Tro nu inte att jag menar att jag är så speciell eller orginell att jag skulle utgöra nån slags extraordinär dragningskraft på folk till mans, nej, nej, det här handlar om fullständigt naturlig medmänsklighet, om hur man gör, bör göra, det som de flesta gör i såna omständigheter. De kan koderna, de klär upp sig, kommer med en låda vin och umgås som normala djävla människor. Och de drar sig absolut inte ur i sista stunden, utan ursäkt whatsoever, eller ännu dummare, med nån märklig ursäkt om att inte vara i form för att umgås (!)

De stackarna tror alltid att det handlar om dem. Och det är det som gör mig så sorgsen, för sanningen är den att jag inte är gjord för den där sortens socialisering; jag har fördärvat mig själv medelst lång och självvald ensamhet, mitt skrivande, och min fru, garn- och stickkonstnären, är precis likadan.

Vi är två svåra och truliga djävlar som oftast är upptagna med nån aspekt av vårt skapande och det har gjort oss hänsynslösa utan att ens alltid förstå det.

Så när de där ögonen börjar tindra och jag kan se hur de, faktiskt mycket modigt och generöst, bjuder in oss, skulle jag vilja säga:

”Slösa ingen tid på oss, vi är fullständigt hopplösa när det kommer till det sociala. Leta upp några normala, trevliga, typer, som beter sig folk. Försöker ni med oss blir ni bara besvikna.”

Svarar ej

Ett av de avseenden som gör att jag känner mig annorlunda, eller eljest elle vad ni nu vill kalla det, är att jag svarar, eller återkommer inom en rimlig tidsrymd, om någon approacherar mig med en förfrågan som inte är impertinent eller om det rör sig om sk ”cold call” från en nasare.

För mig är alternativet ett uttryck för ohyfs.

Men den uppfattningen är alltså inte majoritetens längre.

Jag tror att det började med mejl för ett par år sen och nu skulle jag vilja säga att det är både utbrett och accepterat att inte svara på mejl i väldigt många fall som förut var självklara.

Fråga ex. en frilansare som pitchar olika uppdrag eller förslag till olika redaktioner eller byråer får ni höra; sånt som inte är intressant åker rakt ner i papperskorgen utan ens ett litet ”tack, men nej tack”. Eller fråga en äldre pappa som skickar frågor om familjestället till sina vuxna barn, som när de tycker att man ska lägga i båten eller om man ska serva gräsklipparen; inga svar.

Nästa steg var att sluta svara när det ringde, även från vänner och affärsbekanta, vilket  trots allt rört upp en del skam vilket bevisas av att det har skrivits en drös halvslafsiga populärkulturartiklar om varför det är fräckt att ens ringa eftersom man då kräver en del av den andres tid när det passar en själv. Dvs. en slags omvänd skuldbörde-taktik för att inbilla sig om att man har rätt och inte behöver känna skuld.

Och resultatet är att det nu är helt okej att inte svara och heller inte att ringa tillbaka när man har tid fast man ser att en person som man känner har försökt nå en vid flertalet tillfällen: ”Om du är så fräck att du ringer mig, får du minsann skylla dig själv att jag inte återkommer. Försök igen. Men skicka hellre ett sms.”

För mig känns det mest av allt som ännu ett uttryck för det individuella projektet att bli fullständigt fri från alla jobbiga mellanmänskliga kopplingar, andra människors orättmätiga krav på en.

Märkligt nog har man som skickare av meddelanden (sms, whatsapp etc.) rätt att peppra på med hur mycket emojis man vill vid vilken tid på dygnet som helst utan att skämmas. (Men notera: svar krävs ej.) Och det ligger väl i linje med själva paradoxen mellan att vara totalt fri från andra samtidigt som man vill vara totalt fri att göra (nästan) vad man vill.

Rant

Som krönikör kan man påstå vad som helst för idioti utan ett uns av belägg. Och detta görs dagarna i ända av de medier som sparkat igång sina krafttag mot fake news som det heter.

Ur dagens skörd har vi Catia Hultquist som tar tillfället i akt att sparka på män, sådär lite lagom svpeande, och det är ju så att säga fritt fram.

Vore jag ett troll skulle jag skriva en kommentar i Facebookstatusen:

Ja, se karlar… Man vet ju vad de tänker med. Och så detta evinnerliga mansplainade och killgissande! Monologerna! Inte kan de lyssna, och inte sitter de ner när de kissar heller, skvätter sitt piss på hela toan! Skäggstubb i handfatet, tar knappt ut soporna, stör tjejerna i klassen, kan inte läsa, slåss för jämnan och gör inte heller känsloarbetet, eller nåt hushållsarbete alls för den delen; ringer knappt sin gamla mamma… Och de lär sig tidigt, mycket tidigt, att de har rätt till tjejer som om vi vore ting! Porrsurfandet! Runkar sina gamla slappa taskar framför sin smartphone på toan då de tror att vi inte vet vad de gör. Och får de i sig en öl innanför den uppknäppta skjortan som sväller av en kulmage ska de alltid tafsa och kladda. Nej, fy för f**. Tacka vet jag Valerie Solana! Det som borde vara nästa steg: Skär av tasken på de djävlarna och låt oss börja med Tinder-Anders, det aset!

Börjar ruttna på alla onyanserade generaliseringar av män.

 

Vem är tråkig?

Författaren Henrik Bromander skrev en debattartikel i DN för ett par dagar sen där han säger att svenska författare är fega och tråkar ut honom.

Hittills har jag inte sett ett enda svar, kanske för att den inte öppnar upp för nån debatt (”ni är tråkiga!” vilket ger svaret: ”nehej, det är vi inte alls det!”) men förmodligen bara för att Svenska Akademiens fortsatta fadäser fångat allas uppmärksamhet och behov av att få utlopp för lite frustration över en samtid som verkar dömd att vara en blek kopia av sånt vi redan upplevt och hatat.

Att svensk litteratur är lika spännande som en årsredovisning från Vattenfall kan jag ju hålla med om.

Och inte heller jag ska ge mig in på något längre svaromål, utan vill bara ställa en annan fråga då: är det de svenska författarna som är tråkiga och fega eller är det förlagen?

Det kan ni ju fundera på, mina vänner.

Ej skickat mejl

Livsavgörande händelse. Innan man upplevt en sån är det lätt att avfärda det som nåt som gör sig bra i fiktion.

Men de händer hela tiden. Ofta är lidande inblandat. Ibland kärlek.

(Ser framför mig hur en planet krockar med en annan, mindre planet, och slungas ur sin bana. Eller ett biljardklot som rullar makligt åt ett håll men blir träffat och far iväg åt ett helt annat. You get the picture.)

Inget blir sig likt.

Du nämnde ditt utanförskap som en anledning till att du skriver i Söndagsintervjun. Själv skulle jag inte skrivit en rad om jag inte blivit knivhuggen elva gånger i ryggen när jag var arton.

(Växte upp i Jakan och det var lite ruffigt.)

Ur det fula kan något vackert växa, men det är ingen regel. Kanske snarare ett undantag?

Min poesi ser jag dock som en blomma som växte upp ur skiten som var den där knivgalningen som högg ner mig.

Blomman och kniven, som yin och yang liksom.

Har ditt skrivande förädlats av din sjukdom? Eller är det bara jobbigare att skriva?

Shit. Nu blev jag värsta sortens pen pal inser jag. Eller stalker 😦

(Har alltid haft problem med detta: antingen är jag stelfrusen och vågar inte säga nåt alls eller så säger jag alldeles för mycket för närgånget till människor som blir skraja för att jag är för på som det heter.)

En helt annan sak. Ett minne. Min pappas kusins fru (min syssling Richards mamma), Lillemor Åström, frågade mig en gång för säkert tjugofem år sen om jag visste vem du var. Hon läste allt du skrev i Expressen och lös av stolthet över dig. Hon sa att du brukat spela bandy (eller fotboll?) på planen utanför deras sommarställe på Hölö som barn. Fick inte riktigt ihop bilden jag då hade av dig som en svartklädd och väldigt cool typ som skrev om musik jag aldrig hört talas om och en tjej som ränner runt på en grusplan och spelar bandy med ett gäng grabbar. Har jag drömt detta?

Ågren. Nu har jag deletat all text i detta mejl och sen ångrat tre gånger. Och deletat igen. Jag är rädd. Men jag är också kontrafobiker. Men jag är också rädd.

Så därför skickar jag inte detta till dig utan lägger upp det på min blogg.

Och om du då nån gång råkar läsa det kan du själv bestämma om du vill svara.

Och du slipper känna dig besvärad och jag slipper känna mig dum.

Vänligen,

Gunnar

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Okej, smärtpunkter. Okej, stort konstnärligt mod.

Men minns inte senast jag såg det i svensk litteratur.

Härligt att Norén, snart sjuttiofem, tas som exempel.

Vem är den östlundska apan i svensk litteratur?

Vem utmanar oss i våra stelnade konventioner?

Knappast Malte Persson, vår duktigaste lilla ordningsman med sina välputsade ord och systembevarande åsikter.

På en sån appartchnik biter inte ens fakta.

Allt är som det har varit, och alltid ska vara,
vi har den enda och bästa litteraturen.

Svensk poesi.

En tiopotens lägre försäljning på tjugo år.

Gunnar Nirstedt och Håkan Bravinger har med sin fingertoppskänsla och mod gjutit nytt friskt liv i den svenska poesin!

Såklart man inte kan sparka dem.

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Svenska prosa.

Fyrtio procent lägre försäljning på tio år.

De senaste tjugo åren har vi sett en ny generation svenska romanförfattare som inte väjt för nåt och med stort konstnärligt mod undersökt samtidens mest såriga smärtpunkter!

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Ganska säker på att vi behöver en sån just nu.

Minute poem

Vill man friheten tillräckligt
lämnar folk en till slut ifred.

Då kan det gå dagar innan
nån talar med dig.

Du driver fram längs gatorna
i din frihet och ingen håller kvar
din blick.

Du hyr ditt lilla kontorsrum
där du sitter med stängd dörr.

Om nån knackar på blir du irriterad
så ingen gör det, de lär sig.

Du kan gå till vilken lunchrestaurang du vill
men snart äter du medhavd mat i pentryt

och nu äter du oftast vid skrivbordet.

Du minns

Hur du sprang ut i regnet, in
bland de svarta och fuktiga stammarna

där du gömde dig och väntade på
att de skulle hitta dig,

men ingen kom, de letade inte ens.

Och om ingen kommer
kan man väl lika gärna bara fortsätta
vandra in i vildmarken ensam?