Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Okej, smärtpunkter. Okej, stort konstnärligt mod.

Men minns inte senast jag såg det i svensk litteratur.

Härligt att Norén, snart sjuttiofem, tas som exempel.

Vem är den östlundska apan i svensk litteratur?

Vem utmanar oss i våra stelnade konventioner?

Knappast Malte Persson, vår duktigaste lilla ordningsman med sina välputsade ord och systembevarande åsikter.

På en sån appartchnik biter inte ens fakta.

Allt är som det har varit, och alltid ska vara,
vi har den enda och bästa litteraturen.

Svensk poesi.

En tiopotens lägre försäljning på tjugo år.

Gunnar Nirstedt och Håkan Bravinger har med sin fingertoppskänsla och mod gjutit nytt friskt liv i den svenska poesin!

Såklart man inte kan sparka dem.

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Svenska prosa.

Fyrtio procent lägre försäljning på tio år.

De senaste tjugo åren har vi sett en ny generation svenska romanförfattare som inte väjt för nåt och med stort konstnärligt mod undersökt samtidens mest såriga smärtpunkter!

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Ganska säker på att vi behöver en sån just nu.

Annonser

Man får inte säga mycket alls, Bengt

Helbra av Bengt Ohlsson i DN. Precis sådär mesiga och räddhågsna är tyvärr svenska förlag. Hur blev det så? Själv har jag fått höra att jag ”inte verkar att ha valt position” när jag skickat in en synnerligen abstrakt och existensiell diktsamling.  Val av ”position” är ett fullständigt absurt krav i det sammanhanget. Och min senaste roman, som lustigt nog råkar heta Orädd, har i nio fall av tio blivit refuserad pga att den visserligen är välskriven men ”inte passar in i vår utgivning” eller ”är problematisk”. Bortser man från mig så känner jag till en lång rad habila författare som inte längre släpps fram på grund av att deras ämnen anses vara riskabla eller för att de inte tydligt nog i sina texter intar en ståndpunkt för det som förlagen anser vara rätt åsikter. Helt klart är detta ett svenskt problem som vi givetvis importerat från det stora landet i väst och inte från våra europeiska vänner, där litteraturen är både spretigare och vildare. Om ex. Michel Houellebecq hade hetat Mikael Holmbäck och varit svensk hade han aldrig blivit publicerad, det kan jag garantera, fast han rent litterärt är suverän och vågar borra ner sig i samtidens smärtpunkter. (Att han i verkligheten faktiskt blir översatt och utgiven är pga en annan logik.)

För övrigt anser jag att endast de döda har rätt att skriva om att dö, allt annat är kulturell approriering.

Uppdatering: DNs ledare imorgon.

Rage against the machine

Mina depressiva perioder bryts alltid på samma sätt och har gjort så hela mitt fyrtiotreåriga liv: med vrede. Ett potent kokande som slänger av sig den tunga, kvävande filten, krossar isen som tvingar mig att vegetera i det mörka kalla vattnet. Välj vilken metafor du vill: utan min aggressivitet skulle jag vara förlorad för alltid i ”the waste land”.

Men detta är ett mycket problematiskt ämne att diskutera i samtiden, då vrede och aggression endast är något fult, ja, något mycket, mycket fult. Män – bestar – som slår, våldtar, skövlar, greppar könsdelar och hänger fram kuken. Hatet, aggressionen, våldet – allt skulle vara bättre om vi bara slapp det, rensade ut det, gjorde oss fria från det, tycks konklusionen vara.

DN Kulturs mest passivt-aggressiva skribent, som alltid hackar, sablar ner, och väljer ämnen som uppenbarligen gör henne förbannad skriver passande nog en spretig krönika som delvis verkar handla om hennes rädsla för (manlig) agressivitet även när den riktas mot ett ting, för där visas en ”potential” till ett större våld riktat mot kvinnor. Våld mot kvinnor är givetvis förkastligt, men att härleda det från ilska mot ting är problematiskt; det blir ett förespråkande för att vreden i sig alltid är en ful, ond och farlig känsla. Och som läsare kan jag ju inte annat än att bli förvånad och undra om hon inte kan se att hela hennes skrivargärning verkar eldas under av en helig vrede mot orättvisor och fördomar? Hon ifrågasätter tanken på en ”skapande ilska” fast hon själv är ett levande exempel på att den finns.

Ibland strålar musik, känslor och tankar ihop och bildar en fokalpunkt som lyser starkare än alla andra proto-tankekomplex som bubblar upp från det omedvetna och vill ha medvetandets uppmärksamhet.

Under flera månader har jag sakta men säkert lämnat den samtida populärmusiken – elektronisk, vemodig, skör och kvidande – utan att förstå varför. Istället har jag sökt mig tillbaka till Nirvana och annan ilsknare musik jag lyssnade på i min ungdom. Och det hänger såklart ihop: Jag har sökt mig till musiken som har den där heliga vreden och släpper lös den, inte håller den instängd, jag har tankat och närt min egen vrede som till slut hjälpt mig att slå mig fri från paralyserande och livlöst tillstånd.

Bono, den gamla gubbrockaren, uttryckte sig misogynt och klumpigt när han för några månader sen sa såhär i en intervju med Rolling Stone magazine:

”I think music has gotten very girly. And there are some good things about that, but hip-hop is the only place for young male anger at the moment – and that’s not good.”

Om vi suddar bort kön/genusaspekten – både unga kvinnor och män behöver en plats för sin vrede – i det han säger så tror jag faktiskt att han har rätt: väldigt lite samtida populärmusik har drivits fram av en ”skapande ilska” och det är ett problem.

Den förtryckta slaven kommer inte göra uppror innan ilskan har blossat upp, när vreden över orättvisan stegrats förbi rädslan för repression och hotet mot det egna livet. Vreden kan ge oss mod att agera mot något vi anser fel men som skrämmer oss.

Och det är först här någonstans, när revolten blir verklig, som faran och risken visar sig, det är nu vreden kan ta över och leda till massakrer och blodshämnd. Vreden är – också – mycket farlig, vilket jag själv som brottsoffer vet mycket väl eftersom den var nära att ta mitt liv då jag var arton år. Men svaret är inte att utrota vreden ur våra kroppar, utan att lära oss att hantera den och hålla den rimlig när den vill agera i verkligheten.

Min yngsta son har ett sjuhelvetes humör och när jag och min fru ser hans lilla kropp skaka av vrede tycker vi först och främst synd om honom, eftersom vi vet att det är oerhört hemskt för honom att uppleva en så stark kraft härja fritt utan att han kan kontrollera den. Så vi blir aldrig arga på honom utan tröstar honom och försöker succesivt få honom att kanalisera ilskan i ord och inte i destruktiv handling. För det är detta det handlar om, att lära sig finna adekvata och rimliga utlopp för sin vrede, inte att utplåna den, vilket givetvis är omöjligt eftersom den är kodad i oss från födseln.

Om vreden endast blir något fult, ont och skamfullt och vi inte lär oss att möta den och hantera den, ja, det är då det blir farligt på riktigt och i värsta fall är det dit vi är på väg.

 

Ge mig kött, kvinna!

När jag går in på dyra Östermalmsbutiken ser jag honom framför mig. Först känner jag inte igen honom, jag ser bara en kompakt karl vars begynnande bilringar spänner ut den tunna dunjackan och hur jeansen stramar åt hans ben. Oj, han har verkligen lagt ut, tänker jag och kan inte rå för den högst spekulativa och förmdomsfulla fantasin som spelas upp inför min inre syn, säkert påverkad av romanen Vegetarianen som jag nyss läst och gillat.

Det börjar i liten skala och på flera fronter. Frukostskinkan byts ut till ost och hon berättar om köttets klimatpåverkan. En middag i veckan blir vegetarisk och han surnar till men biter ihop och tänker att han ska äta en stor blodig djävla stek till lunch dan därpå. Det lanseras konstiga grönsaker allt oftare och med ens kokas det linssoppa och nu brister det för stureplansyuppien som lackar ur och ryter nåt om djävla feminist-kommunistgröt. De bråkar. Med fasa inser han att hon är bra mycket radikal än han hitills förstått. Snart går det runt i skallen på honom av fakta om mat som motverkar än den ena än den andra sjukdomen. Anti-inflammatorisk. Vad är ens det? Gud, tänker han, vegetarian var illa nog – men detta! De glider isär. Hemma försvinner kött sedan mjöl sedan mjölk och han hungrar och är snarstucken, ilsk. På eftermiddagarna börjar han äta på Riche innan hemgång. När hon kräver att dottern ska äta veganmat i skolan är det ta mig fan nog skriker han. I tre veckor bråkar de konstant. Sen tystnar de och gråter på varsitt håll. Inom ett halvår är de skilda.

Och nu ser jag honom alltså på affären, en bastant karl som var vältränad och smal. Skamsen över den fula skadeglädjen och lite nyfiken smyger jag efter honom. Han går med tunga steg, först till ostdisken där han plockar åt sig en bit tallegio, sen till köttdisken. Där skär de upp ett par rejäla bitar entrecôte åt honom och jag tycker mig höra en suck av välbehag då jag smiter förbi. På bussen hem googlar jag och hittar både hennes blogg och succéboken, om mat som är bra för tarmfloran, hon nyss släppt. På bloggen har hon nyss lagt upp ett recept på over-night oats. Det ser gott ut men jag hör hur han röst ekar i mitt huvud: Ge mig kött, kvinna!

Pärla

Så sant som det var sagt:

”Människan är den enda varelse som vägrar vara vad hon är.”

Albert Camus ur Människans revolt

Och jag menar inte att det är på något vis fel, snarare tvärtom. Vårt medvetande och vår kultur tar oss de facto bortom vårt strikt bilogiska syfte, att replikera vår DNA. Och det är både gott och skönt.

Gnistan

Min gamle arbetskollega och jag åt lunch hösten 2016. Det hade nog gått närmare tio år sen sist. Man kan säga att vi stöptes i samma form runt millenieskiftet. Vi arbetade på ett välrenommerat konsultbolag och var unga, arroganta och högmodiga. Ett starkare slags djur, trodde vi. Jobbade hårt, tränade hårt, föraktade de lata och obildade; vi läste Milton Friedman, John Locke och Robert Nozick och trodde på den osynliga handen som utan affekt rensade ut ineffektiviteter och överflödig personal. Vi löptränare och cyklade ihop. Körde Vätternrundan på tio och en halv timme. Klassikern. En dag på motorvägen trodde jag att jag fick hjärtinfakt och körde med dödsångest till Danderyds sjukhus. Det var givetvis inget fel på mitt hjärta. Men jag var slutkörd, hade gått på adrenalin tills dess att systemet kollapsat. Uppenbarligen var jag inte ett starkare djur. Jag gick sönder; mina ideal var inget annat än förrädiska illusioner och jag famlade runt i en mycket mörk tomhet med panikångest och sömnproblem. Min flod hade stött på ett mineral det inte kunde bryta igenom och jag fick hitta ett annat utlopp, stoltheten tvingades ner på knä och för att överleva bytte jag riktning. Och det var gott, som det heter i Bibeln.

Min kollega höll och flyttade till Tyskland. Han förstod inte vad som hänt mig och med ens var jag en av de andra, de värda hans förakt. När vi sågs för lunch tio år senare hade han kostym och jag långt hår och en handfärgad ekologisk sweatshirt från ett litet klädmärke i LA som hittat en by på indiska landsbygden vars befolkning färgade åt dem mot en rimlig ersättning. Han synande mig, med illa dolt förakt och avsmak, och började genast tala om sin pappas vän som också varit hippie. Roat lät jag honom hållas och kunde inte släppa tanken på att hans pappa varit konstnär medan han var nidbilden av en som pluggat på Handels i Stockholm. Var det hans sätt att göra revolt, månne?

Vi åt och efter ett tag flöt samtalet in på en tredje kollega från den tiden, en riktigt hårdhjärtad och narcissistisk typ som hade varit fallskärmsjägare, som nått sitt mål och blivit rik genom att etablera en kedja som sålde pizza och pastarätter i en finare miljö med en nytt smart betalsystem och kö till matstationer som gjorde att han kunde ha färre personal än sina konkurrenter. Jag såg att min gamle kollega fick något mörkt i blicken. Och du då, frågade jag, hur har sett gått med sportaffärskedjan du drog igång? Måste vara tuff konkurrens? Han bet ihop och slog ner ögonen. Sen berättade han sin historia, och jag fick en känsla av att den var av den livsavgörande sorten som skulle leva kvar i honom tills han blev gammal och dog. Precis som pizzaentreprenören hade han drömt om att bli en lyckad och framgångsrik entreprenör. Och det hade startat bra. Efter Tyskland hade han fått jobb på en ännu finare konsultfirma och knutit viktiga affärskontakter, vilket lett till att han hade tillgång till finansiärer när han och två andra startade upp en ny svensk sportaffärskedja som fokuserade mer på billiga sportartiklar än kläder. Tyvärr hade fler tänkt tanken och marknaden var med ens överetablerad. Så en dag, som från ingenstans enligt min gamle kollega som uppenbarligen fortfarande hade svårt att förlikas med det, stängdes pengakranarna av investerarna och min kollegas bolag hade inte en spänn i kassan och massor av obetalda räkningar. Konkurs, viskade han nästan fram och snurrade frenetiskt på vattenglaset, full av skam över sitt misslyckande. Nu tittade han trotsigt på mig och sa: Sen gjorde jag inget annat än att cykla. Varje helg, lördag och söndag, samt flera kvällar i veckan. Jag gjorde inget hemma, lät gräsmattan vara oklippt och växa sig vild, lämnade över allt vardagsbestyr på min fru och bara cyklade. Jag gick med i en cykelklubb och när de frågade vad mitt träningsmål var sa jag att jag bestämt att jag skulle cykla Vätternrundan på under nio timmar, vilket de nästan skrattade åt. Men jag bara cyklade och sen efter ett knappt år cyklade jag Vätternrundan på under nio timmar. Orden hade runnit ut honom och nu drog han ett djupt andetag, nästan en suck, såg allmänt förvirrad ut, lyfte upp vattenglaset och ställde ner det hårt i bordet.

Och idag. Nu sitter jag här och skriver detta och känner något liknande det han kände, vilket är ironiskt och ganska rätt åt mig på ett vis, jag som trodde att jag var bättre än han eftersom jag kommit till insikter han inte var i närheten av. Men det jag trodde var förändring kanske bara var att jag vände blicken åt ett annat håll? För jag är också förtvivlad och vet inte vad jag ska göra, och etter värre än min gamle kollega har jag tappat gnistan helt, jag har inte ens något att fly in i utan måste uthärda en absolut tomhet och tystnad som resultat av att jag gjort allt i min makt för att kommunicera med omvärlden. Men det finns inga garantier i det här livet.

Minute poem

Vill man friheten tillräckligt
lämnar folk en till slut ifred.

Då kan det gå dagar innan
nån talar med dig.

Du driver fram längs gatorna
i din frihet och ingen håller kvar
din blick.

Du hyr ditt lilla kontorsrum
där du sitter med stängd dörr.

Om nån knackar på blir du irriterad
så ingen gör det, de lär sig.

Du kan gå till vilken lunchrestaurang du vill
men snart äter du medhavd mat i pentryt

och nu äter du oftast vid skrivbordet.

Du minns

Hur du sprang ut i regnet, in
bland de svarta och fuktiga stammarna

där du gömde dig och väntade på
att de skulle hitta dig,

men ingen kom, de letade inte ens.

Och om ingen kommer
kan man väl lika gärna bara fortsätta
vandra in i vildmarken ensam?