Mer content

Ni som prenumererar på DN, läs artikeln om entreprenören Isabella Löwengrip och säg sen att vi lever i den bästa av världar.

Jag kan garantera er att orden kommer stocka sig i halsen på er.

Såhär börjar den:

”Det är ‘content-dag’ i Isabella Löwengrips trettiomiljonersvilla på Lidingö.”

Och sen blir det bara värre. Men samtidigt väldigt, väldigt upplysande om vår samtid.

Vi har låtit de sämsta av mänskliga drifter, och människor också tyvärr, forma en sjuk värld med hjälp av sociala medier.

En värld där vi i utbyte mot en falsk intimitet lockas öppna upp plånböckerna:

”Min verksamhet innebär ju att jag ska bygga upp den här Isabella Löwengrip-världen, där läsarna känner sig välkomna. Det finns ett syfte med att man ska känna sig inbjuden: för när man är inne i min värld så handlar man också produkter”

Det är så tragiskt. Så fruktansvärt cyniskt.

Kanske hjälper det om man tänker att influensern är det moderna svaret på TV-shop?

De kallar mig farfar

När ni kör fast vad gör ni då?

Jag brukar ta en promenad. Det hjälper.

Men så fick jag smak för min gamla sport basket igen och köpte en basketboll till kontoret här vid Vasaparken.

Tänkte att vad kan vara bättre än att gå ut och skjuta några skott och köra ett par lay-ups för att komma vidare i fantasierna?

Gubben vill lira.

Sagt och gjort.

Det kändes lite pinsamt först fem minutrarna på den lilla betongplanen bredvid bänkarna där alkisarna hänger, men sen var jag tillbaka på asfalten i Jakan och körde på.

Tills det kommer ett gäng tolv-trettonåriga grabbar och invaderar planen.

Plötsligt var jag med på match.

Och på det viset blev jag den där konstige typen jag själv träffade på ett par gånger under uppväxten, som ville vara med och lira fast det var uppenbart att han var en gammal gubbe.

Men det var okej. Och när jag satt ett par riktigt svåra skott hörde jag plötsligt hur nån av dem ropade: ”passa farfar!”

Och det var också helt okej.

Over and out.


Att jag har mage!

Hur går det till?

Eller: Hur står det till, Gunnar?

Egentligen.

Alltså, du sitter och inte bara lyssnar, utan NJUTER (!) av Morrisseys album med singlar mellan 1988 och 1995.

Det är… Asså, FY fan!

HUR KAN DU?

HANS ÅSIKTER ÄR JU VIDRIGA!!!

DU ÄR FANIMEJ OCKSÅ EN VIDRIG LITEN SKIT GUNNAR!!!

Well, I’m a Poet???

GAH! En kulturman! Kom! Kom! Vi hänger den här djäveln!

(Nääh. Han har ju typ 0 följare. Då ere inge kul ju…)

Mystik

Att plötsligt veta hur en berättelse ska fortlöpa är mer som att äntligen minnas hur det var, som om man äntligen dragit sig nåt till minnes.

Det är bara där, med ens,självklart.

Och i detta specifika fall, jag talar naturligtvis om mig själv och en berättelse jag håller på med, började det med att jag mindes ett fragment ur en låt.

Stämningen kom först och var kroken som jag kunde veva in fångsten med.

Det började som ett nynnande och ett par verser.

Jag hade glömt att låten ens fanns.

Men sen när jag spelade låten på väg till min lilla munkkammare rullades bilderna och känslorna fram, det var bara att ta emot, precis som om jag mints nåt från barndomen, vilket jag kanske också hade?

Nämen

Tänk att lilla jag skulle kunna skriva en bok som har potential att vara lättsam, spännande och… rolig?!

En äventyrsbok för barn i alla åldrar?

Man baxnar. Och tar sig för pannan.

Men kanske är det så att jag behövde två mörka romaner nära vansinnet för att tömma ut ångesten?

Typ Gunnar före.

Och sen, likt en Miyazakifigur, kunde jag flyga högre, gladare och friare?

Gunnar efter. Liksom.

Varför inte. Alla förklaringar måste inte vara svåra. Jag tror faktiskt att jag tror på skrivandets läkande kraft.

Eller jag vet att den finns.

Puss o kram

Saknad

Come as you are, as you were
As I want you to be.

Kurt Cobain, rockgeni, 1967-02-20 – 1994-04-05

Mer och mer framstår Kurt Cobain som den störste rockmusikern under min livstid.

När andra rockalbum från förr nöts ner av tidens tand är det nåt direkt motsatt som sker med Nirvanas album Nevermind; det framstår bara som större och större, som om det fortfarande vecklar ut sig och ännu inte visat sitt fulla omfång och djup. Det bara växer och växer.

Fundering

Ibland tänker jag att vi lever i en etiskt förvirrad och paradoxal tid. Vi njuter av att fyllas av rättfärdighetens heliga vrede och längtar till torgets (internets) nästa lynchning (drev och deplatforming), och överallt, gränslöst, grundligt, söker vi efter brister i dem vi höjt upp, men blott och bart för att slippa rannsaka oss själva.

Det är som att vi omedvetet, men med nöje, tar tillfället i akt och lastar även våra synder på de (djävla) bockarna innan vi sparkar ut dem ut i öknen. Och det känns bra i stunden, riktigt bra, vi renar oss, men alldeles strax måste vi tvångsmässigt göra det igen. Och det gör vi ju så gärna!

Ja, vi har nån slags moral, men den är av en sort som är mycket äldre och råare än den kristna.