Journal

Ser ut att bli en ovanligt fin nyårsdag, här i Stockholm på Gärdet är himlen i ljust blå med några tunna molnslöjor som sakta drar österut. Från där jag sitter ser jag solen lysa upp den gamla gasklockan i Hjorthagen, eller Norra djurgårdsstaden som det ju nu heter. Hela familjen är sjuk, jag var med Vilhelm hos husläkarjouren på Sabbatsberg i går eftermiddag för en spräckt trumhinna. Vi har det ganska bra ändå mellan hostningar och öronvärk, och Vilhelm är bättre efter antibiotika. Nyårssupén blev inte storslagen, en av oss låg till sängs, men vi hann pilla i oss lite hummer, rökta räkor och oxfilé innan Bo kraschade och behövde sova. Klockan 21.30 sov vi hela bunten och som tur var hade inga grannar fest. Vad ska vi vänta oss av 2017? Det vill jag verkligen inte avtvingas en åsikt om, att ens försöka svara på den frågan vittnar om både dumhet och ett alltför uppblåst ego. Faktum är att jag önskar färre tvärsäkra åsikter överhuvudtaget och oändligt mycket mer självständigt sökande av fakta. Och en gnutta ödmjukhet och vanligt hyfs. Amen och Gott Nytt År.

Tillfällesdikt

Vinden kan svepa
sveper
över Gärdet, det torra
gräset rasslar, väser
suset jagar över fältet
byxtyget slår som ett segel i vindöga
det viner runt huvudet,
knakar i askens grenar
björken, den niger
grantoppen vajar
kajorna skränar från skyn
skorna klafsar i stigen
från hagtornsbusken larmar en koltrast
en koltrast, mot det grå, mot det bruna, det blekgula
och så himlen, dess enorma massor
som omfördelas, som drar och trycker längs skorpan,
berggrund, jord och skog,
sjöar och vattendrag, hav
och det döda vi skapat
där uppstår tjutet, stigande, sjunkande, ihållande
outhärdligt
vinden vill blåsa rent hus
men vi låter inget slippa in
i oss, för vad förmår väl
en himmel
vi knappt förnimmer?

Novemberbön, audio

Mina vackra ögon, audio

Apophänie, audio

Kornsnö, audio

Lördagsmorgon

Finns det något bättre än lördagsmorgnar i sena oktober? Man kan sova länge för att det är mörkare, alla andra är också tröttare så gatorna är tysta, det är kallt i rummet så man stannar gärna kvar i sängen, under filten. Barnen sover också längre. Läsa i sängen är också en bra sak man kan göra för att förlänga uppstigandet. Sent omsider läser jag Knausgård, mest för att Therese Bohman hyllat honom, men det tar inte, den där magin som hon och andra talat om infinner sig aldrig. Språket i första delen av Min kamp är det inget speciellt med, det är inte dåligt, men heller inte något som suger mig in. Dialogerna är direkt dåliga i passager och relationen till fadern skildras tillrättlagt, på ett sätt som stör det biografiska; det är som om han bygger upp honom på ett planerat vis, styr hur vi ska närma oss honom, dessutom yttrar han saker om fadern som vi som läsare inte har en chans att ta ställning till, kort sagt det är dålig fiktion (hittills). Kanske tar det sig? Dessutom tycker jag att själva Karl Ove är en ovanligt trist figur som inte väcker min nyfikenhet, och när det förhåller sig så blir det givetvis svårt att hitta viljan att fortsätta läsa. Det essäistiska, som Knausgård alltid beröms för, är jag heller inte imponerad av. I första början gör han en fullständigt självklar utläggning om döden, som har samma djup som en ogrävd grav. På tal om gravar, att läsa dödgrävarmonologen i Hamlet är något helt annat. Är det så här han byggt sin berömmelse, Knausgård, genom att vara soffilosof, yttra självklarheter på ett halvvackert sätt? Har han verkligen något att lära ut? Fortsättning följer kanske.