Botemedel

En lång promenad längs havet, ett par nedrafsade ord, ett modest glas vitt vin, och en god natts sömn. Samt omkalibrering av seendet till det som lever tätt inpå.

Journal

Har jag sagt att jag är havet?

Ja. Jag tror det. Men det tål att upprepas.

Jag är havet.

Så. Mycket bättre.

I värmeböljan äter vi matiga, men kalla sallader till middag.

Kycklingsallad. Stekta kycklinginnerfiléer som fått svalna. Kryddade med chili, kummin, vitlök, cayenne och koriander.

Fetostsallad med tomater och rödlök. Rikligt med svartpeppar och bra olivolja.

Räksallad med grön sparris och ägghalvor. En sval senapsdressing.

När vi ätit och skrattat åt hur tröga värmen gör oss, packar vi lätt och sticker till stranden.

Kvällsdoppet. Trams och flams i vattnet. Vi kvicknar till, blir fulla av liv.

När jag känner mig klar låter jag pojkarna fortsätta. Jag sitter på gräset en bit upp från strandkanten och tittar på hur de leker. Det är nog det bästa jag vet.

AO, in memoriam

Blinda prins, nakna sökare
av det som gav dig liv, men också
dränkte dig

Ja, det fanns en flod, ett vatten som föll
från marmorklipporna, växte, forsade,
tuggade i sig livet

Du var den, ett dån, en livsfarlig ström
som kunde flytta gravar, föra med dig
ben, döskallar och gulnade drömmar

Men nåt hav skulle du aldrig nå,
för dig fanns bara resa utan mål,
fågelsång utan fågel

Och när jag tänker på dig, minns jag
att jag såg rätt igenom dina ögon,
in i den blåsvarta rymden

Vi var som två oljedankar; utslängda
av ett oberäkneligt, lekande barn
studsade vi hit och dit på knagglig asfalt

Skimrande på ytan,
men kolsvarta och hårda inuti
ett par missbildade ungar

Som envisades med en vilja
till liv, utan att förstå, vad som krävdes
eller vad det innebar att vara ett hav

Vi föddes ur ett intet, du minuset, jag pluset,
vid en rand, och det att du föll över kanten
gjorde att jag kunde fortsätta existera

Jag ville bara säga till minnet av dig
att jag upptäckt en sak; det enda som krävs
är att uttala orden:

Jag är havet.

Och nu vaggar jag dig
i mitt stora, blå.

Avsnitt 996 i vilket jag äter glas

Åren går och avstånden mellan de själsliga meteoritnedslagen ökar konstant.

I ungdomen gick det att snubbla åt vilket håll som helst, för skatterna låg där i drivor, ja, mästerverken låg som uppradade på ett stort bord, en buffé att vräka i sig från.

Nu skulle jag vilja säga att den riktiga metaforen är en hård och lång vandring i ett okänt och öde land. Tiden mellan de stora upptäckterna blir i vissa fall plågsamt lång.

Men varje gång en ny åder upptäcks är det alltid mödan värt. För känslan av inre, själslig expansion är kanske en av de starkaste och viktigaste en mänska kan ha.

Så när jag fyrtiofem år gammal träffar Philip Glass därute i regnrusket, på den leriga heden, vill jag gråta av lycka och jag äter, äter och äter glas, som en svältande straffånge pregar jag i mig av alla hans gudomligt fascinerande stycken.

Hans musik förlöser delar av mig jag i min vildaste fantasi inte kunde ana. Hur är det ens möjligt? Måste det inte kallas mirakel?

Ät glas.

Tvivlet

Vet ibland inte om jag passar att vara människa. Nåt måste ha gått fel med min karma, nån slarvade. Möjligen, kanske, skulle jag passat bättre som berguv. Eller kanske ännu hellre en växt. En björk vid ett vattendrag.

Kvällsdikt

Om det fanns nåt jag verkligen ville skriva skulle jag
inte skriva det

Det här är de vita bladens tid, de svarta skärmarnas tid,
tidens tid, likt tid som sommarmoln du inte ser men vet

Där fanns aldrig smultronmun eller ludna hallonblad,
eller en koltrast som ville tala med dina skor

Men du då här varför? Bänkraderna längtar inte efter dig
inte heller scenen, eller ridåns sammet

Det som döpte dig kan torkas av dig, vattnet som skapade
ditt liv. Din tro på ditt liv, en tro som släpper igenom allt ljus.


Noterat

Nån skriver: Hon var fullständigt unik.

Vad säger det om människosynen hos den som skriver?

Nåt obehagligt.

Lördag

Läser Torsten Ekboms fina och lärda Experimentfälten, lyssnar på Philip Glass och tänker att det är svårt att ha det bättre.

Fast redan imorgon ska jag åka på gubbfika vid barndomssjön på Järvafältet, och det kommer säkert bli minst lika bra, fast på sitt eget, annorlunda vis.

Vissa av gubbgossarna har jag inte sett på säkert tio-tjugo år. Känner en värme i bröstet när jag tänker på vår tid då, på åttiotalet i förorten, precis invid skogen.

Vi var vildingar.

På ett sätt som dagens föräldrar skulle bli chockade över. Ja, jag blir ju faktiskt smått provocerad själv när jag tänker på hur vi rasade runt.

Men, friheten. Ah!

45 bast

45.

Det är mer än 22, guskelov. Och mindre än 85, vilket ju är lite skönt det med.

I mitten av min levnads bana, som barden från Florens sa.

Får vi hoppas.

Liksom: Smack in the middle. Medelåldern. Mid life.

Crisis?

Nja. Det var väl mer 40?

Och sen kanske 50?

För idag känns det pretty, pretty good, och jag ska njuta av min dag.

Bokmässan

Nej, det blir förmodligen inte någon Bokmässa i Göteborg i september.

Kanske borde man, i ljuset av en rätt hemsk ekonomisk realitet för den alltmer åderlåtna bokbranschen, sörja det.

Men, nej.

Jag kan bara inte. Det där spektaklet får gärna bomma igen för gott vad mig anbelangar. Böcker skrevs, lästes och ja, tro det eller ej, såldes långt innan det fanns sådana vidriga kolosser.

Att samla tusentals människor i provisoriskt uppbyggda miljöer under ett par dagar, för ett arrangemang som slukar energi och ökar koldioxidavtrycket – det kan inte vara annat än förhistoriskt.