Morgondikt

Jag finns. Fortfarande.

Du finns också. Liksom himlen, molnen,
björken utanför vårt hus och koltrasten,
som sjunger så vackert från grenen.

I en liten aluminiumburk finns två tappade tänder,
och på gatan står bilarna fortfarande på rad, redo
att gnaga på klimatet ännu en dag.

Själv gnager jag på ett äpple.

Därför finns det frisk sötma i munnen. Och en glädje
runt ögonen, över att en ny dag gryr, nästan likadan
som alltid.

Bergtagen I

Som en annan Hans Castorp virar jag en pläd kring benen, och sitter i timmar i solen på balkongen utan att göra ett dyft.

Men man ser mycket om man bara tar sig tid att titta. Saker pågår även på en slö gata på Gärdet i Stockholm, långt bort från City och dess… eh, nej just det; där finns ju ingen puls längre.

Överallt råder istället letargin. Men den behöver inte heller vara så dum. Det handlar om att omfamna tristessen, ge upp en smula inför passiviteten och bara vänta. Ja. Om man bara väntar sker, om inte mirakel så händelser värda att betrakta.

Som att brevbäraren är en livsnjutare. Han tar en cigg på parkbänken nedanför på trottoaren. Överviktig är han också. Gillar säkert öl. Men ser frisk ut annars. Röka i dessa dagar? Skiter han i Corona? Kanske. Jag tänker att han är en sån som är ganska sorglös. Posten måste ut, han gör sitt jobb så länge det finns brev och en laddad elcykel som bär honom. En cigg i taget, gärna sittandes på en bänk i solen. Kanske är det gott nog så? Kanske kan vi inte kräva mer, bör inte kräva mer?

Vad kan man kräva? Inget. Man får. Men mer om man lärt sig se vad som erbjuds.

Senare möts två grannar. Yngre män. Ett tveksamt ”men där var ju du” från den ena när de redan passerat varandra. De stannar på fem meters avstånd. Talar högt. ”Hur går det med ditt jobb nu då”, frågar det ena, jag hör inte fortsättningen, men gissar att han har ett jobb som förmodligen kan vara direkt påverkat av krisen. (Krisen eller pandemin? Kanske behöver man inte välja vilket ord man använder. För de är hundra procent utbytbara.) Den andre suckar, en suck så högljödd att jag hör den tydligt. ”Ja, nej, jag blev ju permitterad. Så… Nu ska jag gå till återvinningen med lite papper.”

Ja. Precis så är det just nu. Vissa har papper, andra tvingas lämna det ifrån sig, tänker jag. Cash eller toapapper. Eller pass. Papper is the shit. Att bli förpapprad är det folk strävar efter.

En äldre man tar sig långsamt förbi. Trottoaren är annars tom. Fem minuter senare ser jag honom på andra sidan gatan. Han har gått en liten sväng i vårsolen. Käpp, keps. Gamnacke. Är han rädd för att dö? Förmodligen inte. Men han stannar och spanar omkring sig då och då. Inte räddhågset, mer försiktigt. Inte rädd, alltså. Men heller inte dum. Undrar hur han tänker om världen. Kan detta vara en av de värsta kriser även han upplevt? Han är för ung för att minnas kriget, gissar jag. Möjligen minns han ransoneringen. Trist mat. Dåliga skor. Sånt. Men det var i hans barndom. Sen exploderade välfärden. Vad tänker han om det? Att den exploderar, liksom igen, fast på riktigt? Sprängs i bitar? Jag tänker att han tar det med jämnmod. Han vet att livet är vackert och speciellt, men åldern har också lärt honom att det ändå inte kan tas på för mycket allvar, för då vittrar ändå skönheten och glädjen bort.

Skiss

Jag glor ned på gatan som en hemmakatt, händerna på fönsterbänken

Följer de ensamma vandrarna i snålblåsten

En mamma med ett barn som skrattar och springer ikapp

En ung tjej med för lite kläder blir upplockad av nån med en sportig bil

En gamling som dödsföraktat går in i en port direkt efter två främlingar

Solen lyser på björkarna

De är kala, men jag vet att de feta knopparna växer och gror

Liksom i smyg pågår livet, men livet är ostoppbart

Och äntligen har jag förstått både min obetydlighet och storhet

Ur gårdagens läsning

”It’s not wrong to speak your mind. On selected occasions. They make it painful for you. But you must do it.”

Råd från Master Secreteray Cromwell till en protegé.

Saxat ur Hilary Mantels The Mirror & the Light

Fucked up

Landskapet är så stort och öppet som du kan föreställa dig
Ett hav, en långgrund stenstrand, silltrutar som skränar i vinden

Men det spelar ingen roll, för du är blind för allt omkring dig

När havet står lågt sitter du på botten, med benen i ett v
Du sitter på spräckta lager av grågröna kalkstensskivor

Och du kan inte slita blicken från en röd sten, för den ska
tror du, den ska vara, bli, ditt hjärta, närsomhelst

Nu? Eller nu? Nu? Eller nu, kanske nu? Snart? Nu?

Sådant är traumat, och det finns, som fan finns det
och det är en oändlig loop i ditt medvetande



Profetia

Kanske kommer jag få äta upp det här inlägget.

Men jag tror inte det. Jag ska försöka förklara.

Låt oss börja här. På Furusundsgatan på Gärdet. För det är något ovanligt med denna fredagskväll i mars. Inte ett ljud hörs i huset. Det är lika tyst som det brukar vara i mitten på juli. Knappt några bilar på gatan. Och hälften av fönstren på grannhusen är nedsläckta.

Här bor nämligen många pensionärer som har det gott ställt. Och precis som om sommaren har de nu lämnat stan. De åker till sina stugor på landsbygden och barrikderar sig där. Till Gotland. Skärgården. Sörmland.

Även välbeställda egenföretagare och de som har välbetalda jobb i de ”kunskapsintensiva” sektorerna flyr staden. Jag hör hur det tisslas och tasslas på sociala medier. Ser bilderna på Instagram. Hur folk låser upp sina landställen i snön. Sätter fyr i kaminerna. Skriver: ”Stannar här.”

Och de menar inte bara över helgen. Nej. De sjukskriver ungarna i fjorton dagar och planerar att vobba på distans. Jag lovar. Det händer. Nu. Här.

Man kan kanske först tro att det som vanligt blir en klassfråga: de rika skyddar sig, de fattiga går under?

Men jag är inte säker på det. Jag tror att de äldre som blir kvar i sina lägenheter i förorten eller här på Gärdet kommer att isolera sig nästan lika effektivt som dem som har en stuga att fly till.

De lyssnar en stund i trapphuset för att se om kusten är klar. De bär handskar. Fixar hjälp att handla. Håller sig inomhus. Ensamma. Tvättar händerna tills de blöder.

Detta är inte Italien. Detta är Sverige; det mest individualistiska landet i världen. Och svenskar har inga problem att uggla i vare sig en stuga eller i en lägenhet i två veckor, en månad.

Grejen är också den: Att det inte är omoraliskt att dra nåt gammalt över sig och rulla in under en sten, om man har möjlighet. Ju färre människor i omlopp, så att säga, ju mindre smittspridning.

Samt, ej att förglömma, mina kära vänner, vi är också ett mycket fegt folk. Tänk bara på andra världskriget. Just det. Och det är utmärkt i detta läge.

Här är ensamhet en folksport, fegheten en inneboende kvalité, och således kommer vi banka den numer så berömda normalfördelningsgrafen platt som en pannkaka.

Xoxo

Gunnar

Max von Sydow, en åminnelse i corona-tider

Tänk vad du fick oss att älska livet

En ljum sommarvind, ljuvare än någonsin

Och skymningsskratten med klanger,
som från ett gudomligt klockspel,

där vi dåsade på en sensommarlat veranda i Aix

Ja, du skakade sönder de förstelnade formerna,
fick dem att återfinna sitt porlande liv

Uppväckta av självaste döden,
som åter vandrar vid vår sida