Tolvåringen (snart) var på sitt första party igår och lyssnar nu på London calling av The Clash. Dessutom läxade han upp mig för att vara ”överdrivet hypokondrisk” tidigare idag, ungefär samtidigt som han åkte t-banan hem själv. Och snart ska vi dra till stallet tillsammans eftersom han har blivit en riktig hästkarl.
Bra son mao. 😀
Har alltså skrivit nästan sex kapitel av ungefär arton-tjugo på en ny bok som jag plågade fram ett synopsis för förra året under en helvetesprocess. Började hata idén att planera först och skriva sen och undrade vad tusan jag höll på med många gånger.
Men, jag ville vända på steken eftersom jag tidigare låtit allt växa organiskt ur ett tomrum. Och tro det eller ej, men när jag satte igång och skriva efter årsskiftet var det som att dra ut en propp; allt flödade ur mig som om det legat och bara väntat på att få komma på papper, själv följer jag bara med och har riktigt kul på vägen. Underbart! Och fort går det också.
Tillåter mig rätt lösa tyglar i förhållande till ramen och det gör att det inte är tråkigt att skriva för min fantasi kan arbeta med att fördjupa och göra mer konkret utan att bry sig alltför mycket om övergripande riktning. Och vissa nyckelscener finns bara där, mogna och kompletta, bara att skriva ner.
Alla älskar plötsligt poesi eller i varje fall Bruno K Öijer, som är poesi i hyllan på ICA, ett paket köttfärs är ett paket köttfärs, det ser ju alla
Här i Falun smälts det mesta tror jag kanske förutom stålkulor utanför vårt hotellfönster raglar de brukande stålmännen i armkrok med en metooman som går under namnet Näcken
Jeff Bezoz, världens rikaste stålballe, som brukar människor som maskiner och annihilerar konkurrenter, han gillar att skicka bilder på sitt stånd till honor han har tänkt betäcka, typ dick picks
Och jag, Sveriges mest misslyckade poet, ligger klarvaken här i masugnen och undrar:
finns det andra världar än den där världens rikaste man är en big dick i mitten av stålhyllsslabyrinten?
Eftersom jag är en erkänt bitter–vit–övre medelklass–ljusblå med rosa, gröna och mörkblå stänk (sånt är konstigt jag vet)–kulturman kanske det är okej att just jag just nu haussar En varg söker sin pod av och med Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist?
Trots att de i senaste avsnittet nämner sin rädsla för att bli bekräftelsejunkies och gå på myten om sin egen framgång?
Äger poddosfären.
Hade de sugit hade jag sagt det, kanske man kan sammanfatta det hela.
Men det gör de alltså inte. Istället tror jag att de är mitt i nån slags guldålder för sin podd, där de är trygga i sina roller och har utvecklat en mycket fin och fruktbar dynamik.
Värt att nämna från det senaste avsnittet är Carolines kritik av den samtida litteraturen genom en modig självreflekterande metod.
Det är kul, det pendlar mellan ärliga bråddjup och glättig yta, det är mean ibland och snällt ibland, och det är intelligent på ett mycket attraktivt vis.
Den ursprungliga texten jag publicerade här var onödigt elak och osaklig då den innehåller personangrepp.
Jag förstår att en sån här ursäkt inte kan väga upp skadan eftersom den redan är skedd, men för var det är värt, Elis Burrau, ber jag om ursäkt för att jag var taskig och klistrade nedlåtande epitet på dig. Du har inte gjort mig nåt.
Och jag hoppas att du inte tog åt dig av en sån uppenbar idiot som jag men om du gjorde det så är jag alltså ledsen för det.
Att gå in på varför jag skrev som jag gjorde är inte huvudsaken här. Låt oss bara konstatera att det var elakt och fel. Först tänkte jag ta bort den ursprungliga texten men den får stå kvar nedanför i pedagogiskt syfte. Som självhatare känns det också bra att skämma ut mig själv lite (mer).
Sen, vad gäller själva saken, är jag också tvivlande. Att diskutera vad poesin borde vara är – när man tänker på det – både futilt och meningslöst. Mina tankar grumlades av mina känslor är jag rädd, och också av mitt högst personliga poesiideal. Men mitt ideal är blott ett bland tusen och åter tusen.
Mångfald är ju trots allt bättre än enfald som bekant och poesi är kanske den mest demokratiska av konstformerna, nåt alla kan utöva och uppskatta. Det krävs bara en pennstump, ett papper, ett fungerande öra eller en fungerande syn. Egentligen inte ens det, för du kan ersätta penna och papper med minne och röst.
Poesin omfamnar dessutom alla upptänkliga uttrycksformer och syften med, och av, orden. Således passar allt och alla in.
Sen att poesi är ohyggligt svårt att skriva bra – vi talar en på tio- eller kanske hundratusen som har både talang och driv möjligen – är en helt annan sak och i sammanhanget fullständigt irrelevant.
Själv är jag väl medveten om att jag på min höjd är en halvtaskig poet likt det stora flertalet. Och det är där nånstans tror jag som poesidebatten gick fel redan från början.
För om du är kritiker och läser den samtida poesin kommer du behöva vaska igenom floder av dy för att möjligen, en gång per femte eller tionde år, hitta ett guldkorn.
Men det är okej för poesin är skriven för evigheten och tittar vi bakåt genom seklerna fyller de där guldkornen, som uppstår så sällan, en hel liten skattkista.
Om vi har tur upplever vi således en riktigt stor poet inom ett språkområde per sekel. Det måste man alltså hålla i sinnet när man debatterar samtidspoesin.
Och vi som skriver mestadels dy ska inte vara ledsna. Vi gör det vi måste och har vi tur får vi till en bra vers bland tusen skrivna. Men det kan ändå inte vara därför vi skriver.
Peace,
Gunnar
————————– Det ursprungliga inlägget ———————–
På Facebook råkade jag jämföra den snart ihjälkramade gullgossen, kulturcharmörposören och poppiga poeten Ellis Burrau med poetposören Paul Andersson, men det var tydligen att pissa i det blå skåpet.
För strax var det tyngre gardet inom svensk poesi och poesikritik där och hyllade honom och hans erbarmligt dåliga dikt om den lika usla poesidebatten som härjat på kultursidorna likt en sömning sommardag i Katrineholm.
Och det är ju som det brukar vara. Först kommer den povra poesidebatten, sen kommer dikterna om den, som på ett putslustigt vis ska göra sina poänger och framstå som litesmartare. Malte Persson har gjort det, Martina Lowden har gjort det. Och nu var det alltså Burraus tur att plocka fallfrukt genom att göra sig lustig över nåt som alla med fler än två hjärnceller kan se är luftpastejer.
Svensk poesis gullgosse, älskad av nästan alla.
Men va fan, Gunnar! Elis Burraus poesi – vad är problemet? Din djäfla ressentimentsjunkie!!!
Jo, förstår ni, mina vänner och ovänner, Burraus poesi råkar dessvärre vara en exponent för underhållningens, kommersialismens allra starkaste opium, fortsatta erövringskrig i det högkulturella territoriet, där det likt ett storbolag tuggar i sig allt i sin väg och likformar det.
Jag säger inte att all poesi kommer bli underhållning, nej, men det jag säger är att poesi som tagit upp kampen i uppmärksamhetsekonomin och därmed ser sig själv tvungen att marknadsanpassas, där poeten blir en influencer, en kändis, vill sitta med i morgonsoffor och få folk att flabba, är nåt som jag tror är att likna vid att sticka en dolk i veka livet på det sant poetiska.
Istället tror jag mer och mer på den väg som Johan Jönson stakar ut, den som går rakt på tvärs mot Burraus.
Därför kan jag inte läsa det wannabeen Burrau skriver utan att känna en mycket stor sorg över sakernas tillstånd.
But, hey, that’s just me. Med vänlig hälsning, surgubben.
Har velat hålla mig utanför den lilla (och ganska imbecilla) poesidebatten som puttrat i kultursidorna (här, här,här, här,här, och här) och typ handlar om att svensk poesi är stelnad, trist, dålig eller tvärtom jättejättebra eller åtminstone precis just som den ska vara, poesi är poesi, så att säga, men då jag läser den hyllade och hajpade poeten Hanna Hallgrens inlägg i Sydsvenskan under stigande förvirring känner jag att det är omöjligt att inte kommentera just den texten.
Alltså. Här har vi en riktig insider, som försöker framställa insidan som vore den utsidan. Eftersom jag inte vill utgå ifrån att Hallgren ljuger måste jag istället bli ytterligt förvånad över hur blind hon är för verkligheten.
Freedom is slavery?
Såhär skriver hon bland annat:
”Väntar oss frihet? Miljontals möjligheter till andra – visserligen aldrig oskyldiga – relevanta ordningar för litteratur? Sådana som, till skillnad från Svenska Akademien, förmår utgå ifrån att även klass, kön och ras/etnicitet bör beaktas då litteratur diskuteras.”
Och då baxnar jag. För precis den ordning Hallgren antyder är ju den rådande inom den svenska poesin?
Om det finns ett centrum inom den svenska litteraturen låter jag vara osagt, men visst tusan finns det ett centrum inom den svenska poesin och det blir ju nästan skrattretande att Hallgren, som befinner sig just i det centrumet – har alla ”rätt” så att säga – är fullständigt blind inför det uppenbara.
Själv önskar jag tvärtom ett fält där poesin tillåts vara fri utan den måste fästas mot marken medelst begränsande identitetskategorier, vilket Hallgren alltså låtsas som att den inte gör.
Åter: precis det litteraturfält Hallgren önskar sig är det som i praktiken finns inom poesin.
Den svenska kritikern Jenny Högström var snabb med att recensera Houellebecqs senaste roman, som alltså kom ut här i Frankrike i fredags i rekordupplaga, och gjorde en såpass grund analys av Houellebecqs författarskap i stort att att jag kände mig tvungen att kommentera det.
”För så är det ju, trots sin svartsyn och sina sedvanliga misogyna, sexistiska och homofoba utbrott, är Houellebecq en obotlig romantiker – om det nu kan kallas romantiskt att tro på den altruistiska horan.”
Skriver Högström. Höhö, liksom.
Men om vi är snälla och bortser från hennes oförmåga att skilja verk från författare och skyller det på slarv (har hänt mig också när jag skriver om nåns verk), så vill jag påstå att Högström ändå gör en grund, ganska fräck och helt felaktig analys när hon påstår att han skulle ”tro på den altruistiska horan”.
Kritikern Jenny Högström har en snygg frisyr men är helt fel ute när det kommer till Houellebecqs författarskap.
Det sagt med brasklappen att jag inte läst Serotonin, men dock allt annat Houellebecq har skrivit (förutom poesin).
Kortfattat, en helt annan läsning kan göras som jag verkligen inte är ensam om och som ligger i linje med Foucaults klassiska analys vilken har haft oändligt stort inflytande på Houellebecq.
Det som finns att tillgå i den houellebecqska världen är produkten sex och hans romanfigurer försöker inom denna kärlekslösa ram att skapa sin lycka genom att tillfredsställa sina (av kapitalismen/konsumerismen etc.) korrumperade begär genom (reglerade) sexuella transaktioner. Men utan att lyckas så väl eftersom den ständigt närvarande frånvaron av kärlek och känslomässig intimitet/sexualitet gör det omöjligt. De är ständigt olyckliga, och verkar det som att de är lyckliga (av det mekaniska och känslolösa sex de får så att säga gratis) är det bara efemärt och än mer tragiskt eftersom de inte förstår att de tuggar i sig ett magert substitut, eller kanske nåt de behöver men inte endast. Och snart står de där oändligt ensamma och ihåliga, igen.
Alltså. Dessa män, för det är män han skriver om, har vare sig kunskap eller begrepp om vilken brist de lider av och tror att lycka är att få sina närmast pornografiska begär släckta, men inser inte att de är ”hackade”, för att ta till en modern term, för att bli goda konsumenter på en rå sexuell marknad som har fått ersätta det som vi brukade kalla kärlek, och sex med den vi älskar; de har blivit berövade sin förmåga att älska, med andra ord, och det är både djupt tragiskt och en subversiv kritik av det samhälle vi skapat,
