Ännu en roman

Så har jag skrivit ännu en roman som ingen kommer vilja ge ut. Utan att tveka på den berömda manschetten kan jag säga att det är en välskriven sak, komplett och utan lösa trådar. Men den är också fel på ett så för samtiden avgörande sätt att jag bara kan skratta åt det.

Fel för att den handlar om det den handlar om, med ett ämne och en huvudperson som ingen redaktör vill ta i med tång ens. Fel för att den försöker sig på nya former. Fel för att den är mörk som en djungelnatt i Kongo. Och detta vet jag med bestämd säkerhet. Och det visste jag lika säkert när jag skrev den. Men det spelade ingen roll för den var nödvändig, jag var tvungen att skriva den. Jag la ut nåt ur mig in i den, jag avbördade mig, och jag blev märkbart en gladare och lyckligare person efter det.

Kanske gör det inte så mycket att den med största sannolikhet kommer att bli outgiven.

Annonser

Motvalls

#metoo fyllde en viktig funktion, inte tu tal om det. Bra! Men vi måste se upp så att våra känslor inte lockar över oss till fel sida av gränsen mot lynchmobbsbeetende. Ett konkret exempel. Fredrik Virtanen. (Och att jag skulle skriva det jag nu kommer att skriva kunde jag aldrig nånsin tro att jag skulle göra eftersom jag trots allt tycker han är ett avskyvärt svin.) Han har säkert gjort sig skyldig till övergrepp och kanske till och med våldtäkt (även om förundersökningen lades ner), dvs. brott som i den bästa av världar skulle ha lett till åtal, dom och straff. Men det skedde inte och till slut fick han skörda vad han sådde så att säga. Han förstörde flera kvinnors liv och nu har de förstört hans. Han fick inte ett fängelsestraff, men istället blev han paria och kommer nog vara så för resten av sitt liv. Hans barn kommer inte bara att få höra att de har en våldtäktsman till far, utan också leva med vetskapen att alla känner till det. (Jag bara konstaterar fakta.) Fredrik Virtanen borde således vara ett avslutat kapitel när det kommer till ”social rättvisa” utanför lagen. Men icke. För fortfarande ser jag folk som driver elakt med och om honom på sociala medier, likt ett gäng som hängt kvar på torget efter halshuggningarna är över, som är helt uppfyllda av det de bevittnat och inte hjälpa sig från att gotta sig lite till. Hur mycket mer ska vi sparka på honom? Ponera att han tar livet av sig. Det är inte helt otroligt. Har rättvisa skippats då? Ska hans barn hämnas mot dem som de då kanske kommer anse vara ”skyldiga” till hans död? Vi måste vara mycket försiktiga nu, för jag tror inte att nån vill ta ens ett steg tillbaka mot en rättslös värld där våldet styr.

Det höga är det nya låga

Ute skiner solen och här sitter jag och surar och varvar lyssnande på Nick Caves The Boatsmans Call med att se Den goda viljan på SVT Öppet arkiv. Jag springer inte på stan och köper höstkläder, jag sitter inte på Taverna Brillo och smörjer kråset och tvingar barnen att uthärda en miljö som är motsatsen till det de behöver och vill ha, jag är inte på gymmet, jag geggar inte med sociala medier, jag köper inte ny skidutrustning, jag planerar inte en surfresa till Bali, jag surfar inte webben på jakt efter en ny soffa, jag tittar inte på nåt pratigt och utdraget relationsdrama HBO eller Netflix, jag läser inte nån deckare eller kändisbok om träning/hälsa/lycka. Jag spikar inte ihop en ny IKEA-garderob. Jag marinerar inte en fairtrade kycklingfilé i en koreansk chilisås vars ingredienser tog en halv dag att handla in eftersom endast specialbutiker saluför dem.

Man kan säga att jag vägrar, som en häst som plötsligt får för sig att inte röra sig en millimeter längre. Och fler än jag kanske borde vägra tänker jag och jag påminns om Aase Bergs och Niclas Wahllöfs gemensamma bok Glädjehuset Sverige, som jag inte läst och säkert inte kommer att läsa, men som verkar vara ute efter det här jag talar om, av recensionerna och en intervju i DN med författarna att döma. Jag är fullständigt övertygad om att de har mer eller mindre rätt i sin samtidsanalys: Den svenska medelklassen har ett stort mellanmänskligt arbete att utföra för att reparera och fördjupa våra liv och relationer, där att återerövra, återföra, begäret från den kommersiella sfären endast är en av flera saker som behöver fixas till.

Av vår kulturkonsumtion tror jag att det går att dra flera slutsatser om var vi har hamnat. Det djuplodande är närmast utrotat för knappt nån vet hur man ska ta det till sig. Vi berömmer oss att vara utan fördomar och vidsynta då vi löst upp gränsen mellan högt och lågt. Men vad har vi egentligen åstadkommit med detta? Vad blev resultatet? Jo, ett frikort att ge blanka fan i det vi kallade det höga, det vi höll högt både för att vi ville och kände tvång. Ingen dömer oss, inte ens våra inre strukturer, om vi endast ser på kriminalserier eller bristfälligt förklädda såpoperor på Netflix, om vi hänger oss åt Idol och Så mycket bättre eller när Lotta Lundgren tramsar med Erik Haag. Som exempel kan vi ta poesin, denna konstart som det nästan är inne att hata. I Sverige har försäljningen, och förmodligen därmed läsningen, av poesi sjunkit 80-90% de senaste femton åren. En poet på Albert Bonniers säljer idag några hundra exemplar. Det är för att poesin är dålig, säger vi, och hyllar David Lagerkrantz när han säljer hundra miljoner ex. av en bok som baseras på ett fiktivt universum en annan död författare skapat på ett språk som en AI-srkivarbot kan åstadkomma inom en snar framtid.

Vad spelar det för roll? Vi saknar inget! kanske då svaret blir. Men här vill jag bara vråla, och ni får gärna kalla mig pretentiös: Jo! Era liv och era relationer fylls inte med den mening och intimitet som är möjlig! Ni går miste! Ni misstar er! Snart kan ni inte längre ens uppfatta det sköna eller sublima eller subversiva, friska, när det stirrar er i ansiktet.

Vi har nu hamnat i ett tillstånd där det höga, konstfärdiga, nyskapande, formomdanande hånas och anses misslyckat, uselt, därför att det inte når kommersiella framgångar. Och då det trycks tillbaka, förkastas av den större delen av befolkningen, förloras även dess funktion som syresättare eller plantskola för den breda, mer hantverksmässiga underhållningen. Vi kommer nu sakta att kvävas och vi blev inte mer toleranta och fria, vi bytte bara plats på det höga och låga, och sparkade det höga dit pepparn växer.

Men jag vägrar.

Nobelpriset till Ishiguro

Vad säger det?

Jo, det enda priset till honom säger är att de arton (sjutton?) personerna i Svenska Akademien inte är intresserade av att att prisa det som flyttar fram positionerna i Litteraturen, det som utvecklar konstarten, utan snarare visar det sorgligt nog att de har fastnat i ett stockkonservativt tillstånd där de anser formen vara klar och det som är storhet är att applicera den med perfektion.

Således är priset, för tillfället, fullständigt irrelevant för mig.

En gång i tiden fanns det rätt sorts mod i SA. Låt oss hoppas att det återvänder. (Fel sorts mod var att ge priset till Bob Dylan.)

Min grundstämning…

… är att ha sorg och – å gud – hur ofta har jag inte önskat att det inte vore så? Och jag vet att jag inte är ensam om att vara sån här, men inte hjälper det. Och när åren går finns det bara färre och färre fantasier om det som ska komma att trösta en, ja, till slut sitter man där med sorgen i sitt bröst och vet att det inte finns nån annan än en själv som har lust eller möjlighet att hantera den. Stum. För inte hjälper det att säga nåt. Och då minns man hur skönt det var den där gången för länge sen när man fortfarande kunde gråta. Och inte ens det har man kvar. Och det enda jag önskar är att jag kunde omsätta den där sorgen i nåt vackert…

Nu är det ordning på mitt företags alla papper men själv förgås jag av leda

I skarven mellan Fårös karga stenstränder Djurös grunda vassvikar sitter jag idag på mitt kontor bredvid Vasaparken och sorterar en pappershög med avtal, inventeringslistor och årsredovisningar sedan 2012. Ur dem kan mitt företags hela historia utläsas. Där finns de oändligt detaljerade avtalen som inte ledde till annat än huvudvärk och kostnader och de hafsigt tecknade avtalen som visade sig vara guldgruvor. Trista på ett plan men omistliga på ett annat, dessa texter som till innehåll och koncept är äldre än all annan text. För det är detta som är de riktiga urtexterna, de som bar information som det sumeriska kungariket Uruks tjänstemän inte kunde minnas eller hålla korrekt reda på, således sprungna ur ett krasst och funktionellt behov av att lista det som kungariket ägde och vilka transaktioner man gjort. Så tänker jag för att muntra upp mig litegrann då jag för trettionde gången slår till på hålslaget, bläddrar fram till rätt flik i pärmen och arkiverar ett fraktavtal. Men inte fan hjälper det. Det är fortfarande så tråkigt att klockan på Bonnierhuset här mittemot verkar ha stannat. Blä, usch och urk. Ibland hatar jag att vara en duktig liten företagare.

Om Huckleberry Finn och att inte väja för det onda i fiktionen

God morgon, kära läsare. Lyssnar på den sene Thåström som insett att han inte har tid att jamsa runt utan måste ta itu med det mest nödvändiga och funderar kring debatten om att gallra ut böcker med förlegat och numera kränkande språkbruk. Just nu läser jag en sådan bok för min äldste son Vilhelm, 10 år. Han har läst själv i flera år men vi har ändå fortsatt med vår gemensamma högläsning för vi tycker båda två att det är ett fint sätt att umgås och att det ger upphov till samtal vi aldrig skulle ha annars. Tillsammans har vi plöjt säkert närmare hundratusen sidor. Boken för hand är Huckleberry Finns äventyr och det är ett exempel på en bok som skulle bli helt obegriplig om man inte läste ut de förminskande och rasistiska orden ”neger” eller ”nigger” eller strök de otaliga rasistiska replikerna, eftersom den behandlar söderns rasism på ett intelligent vis. Mark Twain är en gudabenådad författare för övrigt.

Vilhelm sade ifrån redan då vi läste n-ordet första gången: ”Sådär får man inte säga, det är rasistiskt”, vilket direkt ledde in på en vindlade diskussion kring söderns historia i USA, slavhandel, hur man använde språket för att avhumanisera, hur man såg på slavarna som ting som kunde ägas, brukas eller säljas och inte mänskor, inte bara för att man var ond utan också drivet av mänskans girighet och vilja till ekonomisk vinning. Vi pratade även om de snälla mänskorna i denna historia och varför de också hade slavar och varför de också såg på de som mindre begåvade, hur de var så nedsänkta i sin tid att de kanske inte själva kunde upptäcka de dolda strukturerna som dröp av rasism.

Vi kom även in på det mer litterärt nära: vem som talar i en bok, om det är okej att gestalta onda mänskor som säger elaka saker och mycket mer. Faktiskt en av de mer intressanta diskussioner vi haft under åren. Vilhelm reagerade även starkt på att Huckleberry Finns pappa (en vidrig och våldsam alkoholist för er som inte minns) slog sin son och då kunde vi prata om barnaga och varför vissa mänskor slår varandra, om självhat och om våld.

Slutsatsen i det här fallet är klar: Att revidera boken hade gjort den fullständigt bisarr och att inte läsa den hade varit en förlust.

Jag kan förstå att man tror sig göra gott om man rensar ut böcker med sånt språkbruk, men det är svårt att komma undan tanken att det är en paternalistisk akt som tror väldigt lite om mänskans egna kritiska förmåga. Att gömma undan elaka, onda, förtryckande ord är en lika dålig idé som att gömma undan just dåliga och ondsinta idéer. Och det där känns som ett stort misstag. Ett samhälle som ”skyddar” sina medborgare från idéer som känns förkastliga resulterar bara i att den kritiska muskeln blir slapp och därmed förbereder man paradoxalt nog vägen för de idéerna. Precis som sagornas troll spricker nämligen tokerier när de dras fram i ljuset.

(Brasklapp: Jag är inte för någon ”dialog” med galningar som hävdar det ena knasigare än det andra, men om en av deras idéer letar sig fram till vårt middagsbord kommer min taktik alltid vara att göra slarvsylta av dem och förbereda mina barn på att det finns knäppa och farliga idéer här i världen istället för att säga att det där talar vi inte om.)