Det där med att sparka in öppna dörrar

Stockholm har tydligen fått ett nytt kulturborgarråd som heter Jonas Naddebo och verkar vara lite allmänt rudis på området.

För det första han vill göra är att slå in en vidöppen dörr, eller hur var det nu? Bryta [igenom] en mur som inte existerar?

Så här säger esset själv i SvD:

”Jag vill bryta muren mellan kommersiell kultur och finkultur. Den kulturen som når många människor måste också uppskattas och visas intresse. Jag vill ha kultur med hög konstnärlig höjd, men också den banala kulturen.”

En mur mellan kommersiell kultur och finkultur?

Vem har sett nån sån de senaste tjugo åren?

Som jag brukar säga:

Kommersialismen i allians med lockelsen om en stabil och überborgerlig livstil även för konstnärssjälar som inte orkade lida längre, slet ner det höga till det låga, och sen sparkades det höga dit pepparn växer.

Finkultur? Är det det de där utmagrade kräken håller på med i nån möglig källare i Midsommarkransen? Här inne i stan åks det knökfulla bussturer och vandras på Söder i spåret på nån härlig svensk deckarhjälte.

 

Om poesin

Att skriva poesi handlar om att uthärda det tröstlösa i att vara klarvaken och redo att uppfatta minsta retning av sinnena på en inre plats där det nästan alltid är mörkt, tyst och tomt.

Inget går att forcera när det kommer till att skriva poesi, men det går heller inte att göra nåt annat under tiden man uthärdar än att vara just mottaglig men samtidigt avskiljd.

Det är således ett oerhört krävande tillstånd av väntan, av suspension.

Man kan vänta så ett liv, på ingenting. Eller på en fulländad metafor bland tusentals andra som man inte klarade att föra till verkligheten oförstörda. Eller så kommer ett mästerverk under loppet av ett par veckor i extas.

Poesi skrivs alltså på knä och med böjt huvud inför världsalltet.

Men tro inte att några böner hjälper.

Idioten

En svala gör ingen sommar och en idiot gör inte en hel akademi.

Som tur är.

Idioten jag talar om är Horace Engdahl, som nedlåtit sig till att bli intervjuad i Times Literary Supplement, vilket SvD plockat upp.

Jag orkar inte kommentera de rent uppenbara dumheterna, läs själva om ni ids, de är tyvärr ganska många och flagranta, utan vill bara göra en randanmärkning med avseende på följande uttalande:

”I artikeln anklagar Engdahl också svenska medier för att på ett skamligt sätt ha misslyckats med att upplysa allmänheten om Frostensons ställning som poet.”

Och då undrar man ju lite hur det står till.

Antingen anser han att detta har med själva saken att göra, och då måste slutsatsen bli att mannen har en obscen moral av nietzscheanskt snitt där en framstående poet tydligen är nåt mer upphöjt än vanliga dödliga och inte ska dömas efter samma lag som andra, eller så är han ännu dummare än man först kunde tro.

Karln är, i all sin vältalighet, en idiot som sagt. Trist.

 

Hold it, mr. Birnbaum!

Daniel Birnbaum, denne konstinstitutionernas posterboy, har skrivit en skönlitterär bok, Dr. B.

Boken är hans debut, den ges ut av Albert Bonniers, Sveriges finaste och märkvärdigaste förlag, och har hittills genererat en snuskig mängd idolporträtt av författaren (som för övrigt har en märklig faiblesse för att klä sig i lager-på-lager). DN, SvD, HD – you name it; he’s in there smiling at us.

IMG_3390

Författaren och konstmannen Daniel Birnbaum i fyra lager. Varav tre lager knapp. Inte snyggt.

Och ikväll på väg hem från jobbet hörde jag honom dessutom intervjuas i P1:s Kulturnytt. Mannen är således överallt; det rör sig om en veritabel bombmatta över medielandskapet.

Så vi får väl alla anta att boken är något utöver det vanliga. Eller?

Okej. Ni känner er pappheimare rätt väl nu, va? Ni kan se hur den bittra gallan liksom börjar hettas upp och bubbla i magen på mig, visst?

Ah. Så är det givetvis… Men låt oss tygla den här besten ett tag till. Man ska ju helst inte gå bersärkargång innan vikten av det sakliga har bedömts korrekt.

Jag läser därför de recensioner och intervjuer jag kan komma åt på nätet. Boken har recenseras brett, oändligt mycket bredare än vanliga debuter, kan jag slå fast efter ett tags googlande och läsande. Det är märkligt, för vilken debutant blir recenserad av alla stora morgontidningar nuförtiden? (Inga.) Åter: Detta måste vara nåt utöver det ordinära.

Men lite konstigt är det att D. Birnbaum själv sår tvivel rörande den litterära kvalitén i flertalet intervjuer? I radiointervjun antydde han att det kanske inte var litteratur han skrivit, men dock en berättelse. Inte litteratur? Konstigt påstående av en som blivit utgiven på Albert Bonniers förlag, kan jag ju tycka. Eller handlar bara om ödmjukhet?

En hel del av recensionerna är positiva. Faktiskt de flesta. Men i DN åker han på på smisk, dock ganska milt, av Ingrid Elam. Med tanke på det hon faktsikt säger är hon… flat? Och, för bövelen, sa inte karln själv, nyss på radio, saker som hon skrivit i recensionen, för flera dagar sen? Vad är nu detta? Hon skrev bland annat att gestalterna inte är mer än blott skuggor, som kritik, såhär:

”De gamla mästarna visste att de historiska figurerna, kungarna och härförarna, gjorde sig bäst i biroller, medan romanens hjältar måste vara fantasiskapelser för att bli riktigt levande. I Birnbaums roman förblir alla gestalter skuggor.”

Och sa han inte, i radio, karln, att karaktärerna är tänkta att vara som skuggor?

Och konkluderar inte Elam, i slutet av sin recension, som kritik, att bokens brist på fantasi får henne att fantisera själv, men först när boken är slut?

Och sa inte han, i radio, att han ville att man ska få utrymme att fantisera fritt över karaktärerna, det är därför de är skugglika?

Vilket synnerligen märkvärdigt sammanträffande, inte sant!

Dessutom, vilket jag upptäcker lite senare: Daniel Birnbaum har känt sig  nödsakad att skriva ett litet kort genmäle på Elams recensionen, där han sådär lite putslustigt förklarar en teknikalitet som han inte tycker recensenten förstått. Smart, han nämner inte med ett ord det dolkstick som recensenten orsakat honom, men försöker ändå på sitt artiga vis få henne att framstå som lite dum.

Och flera dagar senare går han in i radiostudion och vänder Elams kritik till nån slags medveten strategi.

Mina vänner.

Vi har kanske inte bara att göra med en extraordinär romandebut, utan också med en extraordinär författare! Vilken karl.

Men samtidigt, och nu börjar det koka sådär djävligt i magsäcken, är det inte lite konstigt. Alltihopa?

Jag menar, vem fasen får ens göra genmäle på en recension? Det sker ytterst sällan, för att säga aldrig.

Nu börjar det klia inuti den här gamla besten och, ja, gallan stiger mig fan upp i halsen.

För frågorna hopar sig:

Är detta ett fall av kulturell megakändis får ge ut halvdassig bok på fina förlaget och ingen har mod nog att såga den? Hade Nisse Karlsson, före detta fabriksarbetare på Volvos fabrik i Trollhättan, fått ge ut exakt samma bok på det märkvärdiga förlaget? Är detta ett exempel på den råa marknadscynism som dominerar förlagsvärlden idag? Är detta ännu ett bevis för att vi lever i ett tidevarv då vem som säger nåt är viktigare än vad som sägs?

Detta, mina vänner, är suspekt och jag känner mig därför nödsakad att köpa Dr. B som ebok för 95 riksdaler för att undersöka fallet vidare. Återkommer med min dom inom en överskådlig framtid.

Er kritiker i bloggosfären,

Franz E. Ekswärd
Centrallyriker och beskyddare av de fria konsterna.

Notat från dagens läsning

Säga vad man vill om vissa svenska partiers språkkrav på invandrare, men det blir ju rent ut sagt aningslöst när författaren och poeten Malte Persson skriver en lång artikel i Expressen där han likställer sin situation med en syrisk flyktings och konstaterar att han också skulle bli provocerad om nån – rent hypotetiskt alltså – skulle kräva av honom att lära sig tyska när han nu ska envisas att bo i Berlin. Han klarar ju sig utmärkt, ändå. Och han verkar dessutom tro, på fullt allvar, att språkkrav på invandrare är något som endast har sitt ursprung ur en värre sorts nationalism. Jo, klart att SD ser det så. Men Moderaterna, som han antyder?

Malte Persson nämner tidigt i texten att han minsann varit i Tensta (modigt, liksom) varför är lite oklart, men kanske för att han tror att det ger honom nån slags trovärdighet att skriva det han gör, kanske för att hjälpligt täcka upp nån slags kritik som skulle kunna riktas mot honom i och med texten?

Men om han hade brytt sig om att läsa på om de områden som, likt Tensta, är segregerade så skulle han veta att arbetslösheten där är skyhög, samt att det finns människor där som lever hela livet i Sverige utan att lära sig språket. Men det vet han såklart, för det vet ju faktiskt alla. Och även om man kan tycka att det är fel att kräva språkkunskap för medborgarskap, vilket jag gör, tycker det är fel alltså, kan man nog inse eller åtminstone hålla för troligt att det finns nån slags koppling mellan att kunna uttrycka sig på ett lands språk och ha en (bättre) möjlighet till att försörja sig där. Och det är väl ur den tesen som både Liberalernas och Moderaternas språkkrav stämmer? Det är åtminstone jag säker på. Och att varje individ har ett grundansvar att försörja sig själv, det tror jag (eller åtminstone hoppas jag) att även Malte Persson kan skriva under på.

Alla kan ju liksom inte vara författare på ett lands språk och försörja sig på det, fast man bor i ett annat land. Trodde aldrig att jag skulle skriva det, men Malte Persson framstår faktiskt som en sån där vit priviligerad man som inte kan förstå att andra inte kan göra det han gör.

 

Softish

Ikväll är en the Dude kväll. En sån kväll när jag känner att jag glömt bort att livet i mångt och mycket är okontrollerbart.

The-Big-Lebowski-hp-GQ-25Feb16_rex_b

Filmvärldens kanske bästa anti-hjälte? Definitivt Jeff Bridges bästa roll och Cohen-brödernas bästa film.

Kollar på The Big Lebowski för x:te gången.

Om det undersköna och det falska påståendet om avförtrollning

Redan när Knausgård slog igenom i Sverige för åtta år sedan och jag läste nån som skrev att han återförtrollade verkligheten lyfte jag på ögonbrynen. Rätt högt.

Det skrevs att han laddade vardagsbestyren med nya mening och skönhet. Och att den, magin och därmed det undersköna, i brist på bättre ord, sublim är inte riktigt det som avses, tydligen hade varit borta, försvunnen, puts väck. (Underskön får dock inte betyda enormt vacker, som att det har att göra med en skala i intensitet, utan ofattbart vacker där det ofattbara är närmast bokstavligt; det blir en mystiskt skimrande skönhet.)

Sedan dess har jag tappat räkningen på de kulturkrönikörer och liknande som uttryckt åsikter baserade på snarlika tankar; att verkligheten har tappat sin förtrollning, lyster, ja, rätt och slätt förlorat sin mystiskt skimrande skönhet.

I våras hade exempelvis tidskriften 10-TAL det som tema i nummer 26 med titeln Förtrollning, och anordnade klubb med namnet just Återförtrollning. Såhär skriver arrangörerna:

”Under kväl­len ges olika per­spek­tiv på den väs­ter­ländska moder­ni­te­tens avför­troll­ning”

Om du som läser har koll på kulturvärlden känner du igen detta som ett tydligt spår i samtidskulturen. Om inte får du ta mig på mitt ord eller googla.

Okejrå.

Så vad fikar jag efter? Vad vill jag säga om detta? Säkert nåt surmagat?

Det kan ni slå er i backen på.

För ”förtrollningen” har aldrig försvunnit, den fanns kvar mitt under näsan på oss alla där den alltid funnits, för alla att se. Eller inte se, inte kunna se eller uppfatta. För det var det som var problemet: det Sköna, vari det förtrollade eller undersköna är en underkategori, hade ansetts förkastligt så länge av de konstnärliga trendsättarna i detta vårt land att de knappast längre kunde känna igen det om de så snubblade på det. Faktsikt gick det så långt att det sköna hade blivit fult i bemärkelsen lågt och fullständigt irrelevant. Alltså. Jag säger inte att all konst måste fokusera på eller ens intressera sig för denna kategori som vi nu talar om. Konst kan omfatta allt, såklart även det direkt fula, det som skaver eller skapar obehag, eller rena idéer, teorier om vår sociala natur eller kapitalismen eller vad som helst. Men likt förbannat har det genom konst- och litteraturhistorien funnits åtminstone en röd tråd av det undersköna invävt i de flesta konstverk som visat sig beständiga. För att ta ett exempel: Francis Bacons skrikande påve. Det är en skrämmande målning. Men också underskön; kanske skrämmande vacker? Vi behöver inte gå långre än till färgkompositionen, den gula slöjalika mot det lila och svarta, för att se det.

francis-bacon-the-screaming-pope

Skrämmande vacker målning?

Att verkligheten som sådan förändrats och tappat sin lyster är helt enkelt inte sant; det som tappat sin lyster var allas våra inre. Gråheten flyttade in i oss. Men den uppstod alltså i en grå konst och poesi, som sedan sakta förgiftade andra mer vardagligt påtagliga uttrycksformer, som arkitektur och stadsplanering; att endast skylla på exempelvis kapitalism är fånerier; kapitalister ger oss det vi vill ha. Vi ville ha det gråa för vi visste inte att nåt annat fanns eller var viktigt.

Och när det undersköna blev töntigt i kulturen ledde det sakta dit vi är idag, att vi inte längre har lärt oss (av konsten) att se det undersköna i verkligheten, det som ligger precis där utanför oss alla. Visst, om vi ställs inför en solnedgång eller nåt annat mer spektakulärt kan vi per automatik uppfatta både den bildmässiga skönheten men också uppleva en känsla av nåt ofattbart som får oss att tappa andan, men att se det överallt, till och med i vardagen? Nej, det är det få som kan idag. Eftersom vi slutat titta, eftersom vi inte tränat upp vår känslighet.

Men som det heter om rebellerna i Star Wars: det fanns fortfarande motståndsfickor i det svenska kulturlandskapet som kämpade mot Imperiets förtryck. Exempelvis inom litteraturen fanns det författare, eller blivande författare, som intresserad sig för det undersköna, trots att det var urlöjligt enligt rådande normer. Ett lysande exempel är författaren Therese Bohman (som säkert skulle kunna skriva den här texten bättre än jag). Andra fanns också. Som Knausgård.

27_-_Fernando_Pessoa_em_1928

Vill du träna lite att vänja dina sinnen vid det undersköna? Läs Pessoa! Han lär dig om undersköna i både språket och den vardagliga världen. Dessutom lär han dig att drömma.

Samtidigt var den andra kraften stark och omsvängningar tar lång tid, det finns stor tröghet i systemen så att säga, och de personer inom konst och litteratur som företrädde den – mestadels omedvetet för de skulle aldrig erkänna detta men samtidigt skulle de också tycka att den här texten var heldum – hade från sina styrkepositioner i kulturlivet lyckats rätt väl att cementera en samtida konst och konstuppfattning som inte intresserade sig ett jota för det undersköna i verkligheten. Sånt trams var passé, inte ens kunde det få existera som en liten underström.

Det finns flera tecken i tiden att pendeln har svängt. Häromdagen hade Nationalmuseum nyöppning och såvitt jag förstått var det en stor happening för de mest namnkunniga inom kulturvärlden; ”alla” var där tillsammans, och hängde med den gamla skönheten.

Eller ta Lars Lerin, som visa finsmakare fnös åt förr i tiden; nu är han erkänd i egen rätt och anses vara en stor konstnär med sina vemodigt vackra akvarellmålningar. Inte en slump att just Knausgård lyft fram honom i rampljuset, heller.

Lars-Lerin

Lars Lerin. Målar undersköna akvareller som nu är på modet igen. Toppen!

Den person som kanske mest ihärdigt kämpat för återförtrollningen i svensk kultur, eller det undersköna, rätt och slätt, är väl Eric Schüldt, som gjort otaliga radio- och teveproduktioner där han  gång på gång återvänt till temat och hållit de klassiska verken högt. Man förstår att det finns en saknad i honom, en brist, som han försöker råda bot på.

Och ingen blir gladare än jag då jag läser eller hör ett beklagande över att världen mist sin lyster, även om det är ett falskt påstående, för att känna bristen i sig själv är det första tecknet på tillnyktrandet.

Åter till Knausgård. Det han egentligen lärde oss var att det undersköna är lika mycket en förmåga som nåt annat, och det var en förmåga han tillägnat sig genom att läsa och utsätta sig för konst som stimulerade just den förmågan.

Men Lars Lerin eller Knausgård till trots så har vi en lång väg att färdas tillbaka till det undersköna i vardagen. Att lära sig se och känna det kräver alltså träning, och träning kan ibland vara jobbigt. Varför läsa dikter av Yeats eller Sapfo då man kan kolla på Netflix?

Jo, just det: för att kunna uppfatta den skimrande skönheten överallt omkring sig i vardagen, i det vi kallar verkligheten.

 


Brasklapp. Skrev denna text i en sittning men ämnet skulle nog ha krävt en veckas hårt arbete. Ni får ta den för vad den är, ett snabbt försök som kanske väcker en eller annan tanke.