Stärkande…

… som ett dopp i en isvak är det att snart fylla fyrtio (alltså vara gammal i denna kultur) och vara summan av nästan alla etiketter och kategorier (man, vit, pappa, hetero, gammal, medelklass, innerstadsbo, bilägare, köttätare, ej vänster – ni hör ju) som är kopplade till kollektiv skuld av dem identitetshetsare som delvis har ordet inom kultursfären.

Vill du då verka inom exempelvis litteraturen måste du vara 100 gånger bättre än alla som är ”rätt” (negationen av det identitetshetsarna tycker definierar mig) och det är om inte annat uppbyggligt.

PISAs matematiktest ett skämt

Lite lojt har jag följt debatten om skolan. Vad gäller exempelvis PISA finns motstridiga uppgifter. Jag gjorde deras prov i matematik. Har väldigt lite med matematik att göra kan jag konstatera. Mer: Läskunskap, ett uns problemlösning, ett uns applicerad fysik av rudimentärt slag. Du klarar dig på simpel aritmetik: +, -, /, * där alla resultat blir fina naturliga tal (dvs. heltal).

Algebra? Abstrakt tänkande? Nej. Vilket skämt.

Prova själv.

Ständig övertro

Förnuftet har väl aldrig segrat?

Och ändå tror man att det ska göra det, gång efter annan.

Obegåvning

Om det är en begåvning att kunna tala med mänskor så att de förstår är jag en fullständig idiot.

Ett inspel i litteraturkritikdebatten

Förmodligen har det undgått de flesta att det pågått en småsömnig och förvirrad kritikdebatt. Nu tänkte jag ge min syn på saken.

Helst, då man skriver in sig i en debatt, borde man reagera på tidigare inlägg eller i varje fall på något vis koppla sig till dem. Det kräver givetvis att man både läst och minns det man läst. Men om man läst alla inlägg men inget minns? Tja, antingen har man dåligt minne eller så var det inget som var minnesvärt och det säger ju antingen något om ens eget engagemang i frågan eller om debattens kvalité.

Själv minns jag knappt något alls av det som föregått detta inlägg mer än på ungefär denna nivå:

Kritiken har nivellerats och fått mindre utrymme.

Nej, det har den inte alls.

Kritiken är likriktad och politiserad.

Nej, det är den inte alls.

Ett mycket stort problem med den här sortens debatter är att det hävdas så mycket utan att det byggs under med fakta.

En förlagschef och före detta kulturchef, som läst kulturdelarna i dagspressen de senaste fyrtio åren, eller mer, hävdar bestämt att kvalitén på kritiken har försämrats och att kritiken av seriös litteratur har fått mindre utrymme.

(Man kan ju fråga sig hur han ser på sin eget bidrag i changeringen han hävdar…)

Jaha, säger man, som läsare av kulturdelen i tjugo år, han kanske har rätt?

Sedan kommer nästa inlägg av en nuvarande kulturchef som säkert också läst kulturdelen i trettio fyrtio år. Då hävdas det att kritiken är bättre än förr, mer mångfacetterad, och att utrymmet inte alls krympt.

Vem ska man tro på?

När det kommer till utrymme och spaltcentimeter: Ingen. För vare sig den ena eller andra har bemödat sig om att titta på fakta, något som för övrigt inte verkar vara svenska kulturskribenters favoritsysselsättning, för att utrycka det milt.

Dessutom: För att dra sådana slutsatser krävs data och datorkraft; vilken mänsklig hjärna kan dra korrekta slutsatser om sådant som innefattar 30x365x2 (DN och SvD) = ungefär 20 000 historiska datapunkter? Vare sig vårt minne eller vår analysförmåga klarar av en sådan uppgift; vi landar i en luddig uppfattning, en vag känsla om att det är nog så…

Min tes skulle visserligen vara att den seriösa kritiken blivit undanträngd av nöje och stort uppslagna idolporträtt av författare och allehanda artister.

Men har det skett på bekostnad av kritiken eller utöver den? Ingen aning.

När det kommer till kvalitén på kritiken tror jag att det är lättare för den mänskliga hjärnan att dra lite mer korrekta slutsatser, speciellt om man har haft god inblick och är kompetent inom området.

Vi minns de texter som satt avtryck, och vi minns de gånger vi suckat över den futtiga nivån eller obildningen som lyst igenom.

Men den här frågan är också snårig, för vi är alla barn av vår tid. Att en åttioårig man tycker att kritiken var bättre kanske i det generaliserade fallet inte betyder annat än att han inte känner igen sig i dagens kritik.

Dessutom, om du själv läst recensioner i dagspressen i trettio år har du förhoppningsvis utvecklat en egen kompetens och analysförmåga av litteratur; det krävs ständigt mer för att imponera på dig, det du blev eld och lågor över i din ungdom är nu något du anser vara en god lägstanivå.

Notera att jag nyss ändrade och skrev recensioner, inte kritik.

För det är här jag tror vi behöver debattera. Vad kan vi förvänta oss av en dagstidning? Är det verkligen seriös och djup litteraturkritik? Nej, vill jag hävda, inte mer än i spridda skurar. Det är inte och har aldrig varit rätt forum för det. Snarare har dagspressens kulturdel nog alltid varit en hybridform där den tunga kritiken inte är mer än ett par pepparkorn, nödvändiga men sparsamt tillsatta. (Ogrundat påstående av mig, men jag har inte tid eller lust att ta reda på om det är sant…)

Tyvärr har debatten förts utan att införa nyanser.

Grovt måste vi skilja på: a) ogrundat tyckande i form av topplistor, b) recensionsverksamhet, där texten innehåller många värdeomdömen, c) dagskritik som kortfattat lyfter fram möjliga, och omöjliga, sätt att gå i dialog med verket och vad som då skulle kunna uppnås, eller inte, och d) det jag vill benämna kritik, som är att på ett insiktsfullt vis återge ett långvarigt umgänge med texten, visa hur och varför det har verkat, och visa var det passar in i ett större sammanhang.

Om dagspressen täcker a) – c) och om de där pepparkornen är c) får vi nog anse att dagspressen spelar sin roll. Och min uppfattning är att det nog är så.

(Även om jag kan tycka att dagskritikens nivå faktiskt sjunkit på grund av obildade och oslipade skribenter som valts utifrån identitet – detta förhatliga ord – och inte efter rena meriter på området.)

Men vem tar hand om d)? Den rena, djupa, långsamma, kritiken? Tyvärr, ingen, när det kommer till den rena skönlitteraturen, poesin, och essayerna. (Respons, en tidskrift med några år på nacken täcker facklitteraturen med bravur.) Här har vi det stora problemet och även, tror jag, anledningen till att debatten alls startades; vi saknar något, längtar något, och felaktigt utser vi kulturbevakning i dagspressen till syndabock.

Så det stora problemet är att vi inte har ett litterärt magasin värt namnet i Sverige, ett som alla som ”är någon” inom den svenska litteraturen måste förhålla sig till och som även lockar en stor litteraturintresserad allmänhet.

Djävlar vad vi saknar vårt eget The New York Review of Books.

Pendang till kritikerdebatten

Det som Karolina Ramqvist skriver i sin nyaste ser precis ut som den litteratur våra kritiker anser vara god litteratur. Här hos oss är allt förlåtet om du skriver sval standardprosa och strösslar med konkreta detaljer i form av vackra substantiv och lägger dig vinn om att gestalta. Det oinspirerade och mediokra göms i svala, vackra, välklingande ord vars meningar ringlar förföriskt likt sommarhonung över en perfekt rostad granola.

(Andra exempel finns en masse: Therese Bohman, Sigge Eklund, givetvis Knausgård, Elin Boardy för att hänga några här i bloggen.)

Läsjournal

På det här är jag ganska säker. Ju äldre man blir som läsare desto mer sällan finner man litteratur som kan skaka liv i en.

Det beror på att man blivit lite tråkigare, lite mer avtrubbad och blasé, tröttare, givetvis, men kanske främst det att du redan funnit det mesta av värde. För varje omvälvande läsupplevelse får du arbeta hårdare och svälja oceaner av halvjummet piss eller om du har tur något som nästan kan kallas stor litteratur, men ändå inte riktigt. (Detta är nog också en delförklaring till varför man börjar läsa om på äldre dar, förutom tilltagande rigor mortis.)

Men glädjen! När du läst, fnyst åt, tagit dig för pannan åt, misströstat i sällskap med Cees Nooteboom, Djuna Barnes, Richard Ford, Teju Cole, Mare Kandre, Andrej Platonov, Ismael Kadaré, Janet Frame och trott dig fullständigt förlorad i de övre medelmåttornas oändliga krets… och då…

Italo Calvino. Detta friska, djupa hav!

(Varför har jag aldrig läst honom förut? Han har ju figurerat i mina planer och infall av och till.)

Fulländad språkkänsla, säkert en olidlig pedant, men varje ord från hans penna är oumbärligt och jag menar det; det är i klass med Willy Kyrklund eller Inger Christensen. Kristallklart.

Och dessutom: ett fullständigt eget sätt att berätta.

Lycklig, precis det blir jag.