Journal

Det är hisnande att läsa Lars Ahlins Natt i marknadstältet; en oerhörd rörelse mellan klurig och klämkäck pilnersfilmsintrig till bråddjup visdom av det slaget att en mening kan äta upp dig för resten av kvällen, och att den meningen följs av fem, tio, femton minst lika oerhörda.

Vi är på landet, i skärgården, det har regnat, det har regnat en hel del de senaste dagarna. Men det är behagligt och bromsar ner livet. Inregnad; då tar livet andra vägar, bra vägar, nya vägar. Inte bara växterna gror och frodas, utan det som är på tillväxt i en själv. Regnet hindrar dig rent kroppsligt, och det är gott.

Min vän som driver grillen i Vinterhamn, en äldre kvinna med rötter från Anatolien, klagar dock – det går trögt den här sommaren – och jag vet att det inte bara är affärerna som får henne att beklaga sig, utan att hon tycker det är tråkigt att inte ha kunder att prata med, för hon är social och har huvudet på skaft. Jag lovar att komma snart åter.

Upptäcker fortfarande Facebook efter att ha givit upp ett långvarigt principiellt motstånd. Att ge sig, ibland är det precis vad man behöver göra. Mer och mer vet jag det. På ett existensiellt plan, på ett speciellt vis, är det ytterst fruktbart att göra just det, ge upp, ge sig.

Dagsvers

Klippan, mossan
regnet strilar
ljumt i luften.

Hud mot gräset,
ormbunke, droppar –
smeker, svala ränder
på vadens hud.

Ekorren ränner över berget
sädesärlan vippar över berget
gråtruten sveper över berget,

ljudlös glider skuggan
över ekorren över ormbunken över mossan

över berget.

Kylan i luften
solens värme strålar än
ur berget.

Ny post proto-modern självhjälpsbok

Titel: Hjälp! Jag var ett är.

Stenen

Det är en konst att titta på en sten
och inte se sig själv.

Stenen ser inte bara in i dig.

Men det är också en konst
att förvandla stenen i dig
till en blåklocka som klämtar.

Har jag sagt…

… att jag har en extremt begåvad fru?

Master dyer, typ.

Dagboksklotter

Igår fick jag ett brev.

Om ett brev kan ha ett ansikte
hade detta två.

(Ett janusansikte låter knasigt
egentligen och  dess nutida
betydelse ger jag inte mycket för.)

Ett log mot mig,
det var vackert,
men tyst.

Det andra ansiktet sa
mina ord bara låtsades vara ord de är inte
ord.

(Och därför hade hon inte hört ett ord av det jag sagt.)

Du tror att du är en mänska
du ser måhända ut
som en mänska

består av kött, ben, blod och annat
mänskligt material,

men du är ingen mänska
sa hon, det är en villfarelse,
du bara låtsas.

Om mina ord, som inte var ord,
sa hon många fler ord.

Och när jag läst klart förstod jag
att jag är en kackerlacka
som hon vill utrota.

Två dikter i Floret

Den nya och pigga tidskriften Floret publicerar idag två dikter av mig. Båda eventuellt med sk. ekopoetisk touch, inbillar jag mig efter en mejlväxling med Florets litteraturredaktör Sofia Roberg som skriver en uppsats om ekopoetik i svensk samtidslyrik.