Decemberkylan rinner ur dina ögon
När en far säger till en son:
”Nej… Du hade väl egentligen aldrig nån talang för nåt, som vi kunde se”
Om man går ut på fältet om natten och skär upp buken
kommer blodet endast smutsa ner den vita snön
I mina darrande händer, marvattnet från ögonen skvätter,
sipprar mellan fingrarna, inget kvar strax
Det går att bli en gas och stiga upp, skingras för vinden
Det går att bli en gnista och sätta eld på världen
Men hur gör man för att vara en son till en sån far?
Publicerat i Uncategorized
Endast genom levd tid kan man lära sig att saker och ting verkligen kan förändras radikalt.
Skogen där jag lekte som barn är idag ett villaområde med stora hus på för små tomter. Utan ett endaste träd sparat.
Dagens Nyheters ledarsida anses inte längre mainstream av sverigefolket i stugorna, utan extrem-liberal-global-naiv. En representant för ”liberalismens mörka hjärta”, som DN-skribenten Erik Helmersson så precist skrev.
Vilket alltså tar oss direkt till SD som ju nu är, förmodligen, Sveriges största parti.
Men även om man vet detta, är det inte förutan att man känner sig som Stefan Zwieg i Världen av igår.
Man ser inte förändringen förrän den redan står där, fix och färdig. Och då, inte förr, går ens värld förlorad; från ett ögonblick till det andra.
Så vad händer nu? Vad ska en arm, stackars poet ta sig till? Böja på nacken, och lära sig fornyrdislag och traggla kenningar?
Eller go underground? Kanske leta upp en fuktig och rå källarlokal på djupaste Söder som man kan arrangera kulturell, subversiv verksamhet i?
Typ uppläsningar av Albert Bonnier-poeter? Snart lär man ju få dem för en spottstyver. Då stipendierna sinar, menar jag.
I en pålitlig tyckar-text skulle det nu ske en övergång, från det skämtsamma till det allvarsamma.
Jag skulle skriva några sanningens ord om vad som borde göras, eller några andra ord för att inge er, oss alla, hopp.
Men de orden äger jag inte. För jag ser på världen utanför och känner knappt igen nåt alls. Den är liksom inte min längre.
Plötsligt förstår jag hur det känns att vara dement i ett tidigt skede. Då man ibland vaknar upp och förstår att man är dement. Den skräcken.
Publicerat i Uncategorized
Den där speciella, då man känner sig komplett värdelös och utan vare sig värde, mål eller mening.
Och nån såklart kör in i ens bil utan att lämna en lapp.
Och man jobbar ett par timmar med nåt som man sagt till sig själv att man absolut inte skulle säga ja till, denna fredag.
Och genom detta, den svaghet som är mitt första, största signum, förstörs resten av skrivdagen. Alltså, det blir ingen skrivdag. Överhuvudtaget.
Och kanske är det lika bra, tänker man, för man är ju en helt talanglös skribent. De skrattar ju åt dig! De vill inte ha med dig att göra! Och ingen vill läsa det du skriver, fattar du inte det, lägg ner, du är inte ens en före detting för du har ju aldrig varit nån!
Och ens barn slarvar bort ett (obetydligt) klädesplagg, och även detta tolkas som ett bevis för att man suger, enligt nån skev narcissistisk störning.
Och denna upptäckt, att det är narcissistiskt, genererar än mer självhat.
Och insikten att det inte finns nånstans att ta vägen med detta självhat, för det hjälper inte att känna det, det hjälper inte att berätta om det, för ingen vill höra om det; det är givetvis helt ointressant.
Man ska alltså svälja ner all skit, som det heter, men det svider, inte minst i ögonen, som vad gör man då?
Tja, man dumpar skiten här, på internet, och sluter därmed cirkeln av att vara en fullständig loser. För man vet ju att det är det dummaste man kan göra.
Sen blandar man, patetiskt nog, en stark djävla drink och dricker i glupska klunkar för att glömma förnedringen det innebär att vara människa.
Trevlig helg på er med!
Publicerat i Uncategorized
Skrivdag på landet. I novemberregnet, grådasket.
Publicerat i Uncategorized
Det är nåt märkligt med Joakim Thåström.
Han är ingen vidare textförfattare, även om han har blivit bättre med åren.
Och ofta, speciellt förr, gör han så gott han kan för att ställa sig i vägen för sin röst. Med överspel, choser och poser. Och, som sagt, dåliga texter.
Men, och detta är alltså grejen, hans röst är en gudagåva.
Han har duende.
Och det blir bra nästan hur han än håller på och svänger sig. Konstrar och förställer sig.
Den bryter igenom allt skit han ställer i dess väg.
Ett bra exempel är Imperiets version av Märk hur vår skugga.
Den är på ett sätt ett enda stort fjanteri.
Men rösten, rösten. Den djupa, vemodiga känslan går igenom. Ändå.
Bonus:
Vreeswijk tvålar till Thåström och visar var skåpet ska stå. Ca 1:09 in i följande video, säger han:
”Helt plötsligt har Bellman fallit på läppen hos alla vardande, blivande eller före detta popsnören.”
(Och menar alltså Thåströms version…)
Men bästa versionen är ändå denna:
Publicerat i Uncategorized
Just nu kan man se Inside Llewyn Davis av bröderna Coen på HBO.
En vacker, melankolisk film om folkmusikscenen i the Village på sextiotalet, pre- Dylan.
Många fina låtar också. Inte minst av legenden Dave van Ronk, som just Dylan beundrade så intensivt, och lärde sig så mycket av.
Publicerat i Uncategorized
Då blev man tonårspappa, med allt vad det innebär.
Ni vet ju vad man säger? Små barn, små problem, stora barn…
Det skär i hjärtat att lyssna till honom ibland. För det går inte längre att svepa in honom i en varm filt av beskydd och värme, kärlek.
Han står där ute nu. Inför världen. Lite förvirrad och rädd. Och måste själv lära sig att söka och finna.
Jag tar mig tillbaka. Till min egen barndom. Slentrianmässigt minns jag den som rosenröd och bulldoftande.
Men när jag verkligen tänker tillbaka, ser de specifika scenerna, var det hårt. Inte minst i hans ålder, i sexan. Inte riktigt vuxen, inte riktigt barn.
Vem är man? Vilka är ens vänner? Varför passar man inte in? Varför är de andra killarna bara intresserade av idrott och bilar? Av att skrika och bröla?
Det är svårt att vara en känslig man. Men det är ännu svårare att vara en känslig pojke på tröskeln till vuxenvärlden.
Mitt hjärta blöder för honom och jag ber att jag ska kunna hjälpa honom på allra bästa sätt. Min älskade son.
Publicerat i Journal
