Vi reder ut ett missförstånd om kärleken och Ester Nilsson

En sk. samtidsspaning. (Usch.)

Kärleken verkar vara mycket missförstådd, och passsionen är, liksom döden sedan länge, något okänt, möjligen lockande, skrämmande, tills dess att den, likt döden, slår till och vi står där som dumma fån.

Vi fjärmar oss från kärleken, liksom vi redan tidigare fjärmat oss från passionen och döden. (Notat: Detta går också att använda som en ingång i diskussionen om konst och politik.)

Ester Nilsson: En fiktiv gestalt skapad av Lena Andersson fångar denna insikt på många plan. Hur hon resonerar om kärlek, försöker beskriva den, kanske med hjälp av författaren, hur hon attackerar den med förnuftet.

Men mest: hur alla dessa hundratusentals svenska läsare tagit till sig denna person, och känner igen sig i henne och hennes kärlekssorger, ältande, rådbråkar med henne, sig själva. Vad är sanningen om kärleken?

Problemet är att Ester Nilsson inte älskar, kanske inte kan älska. Hennes sorger är inte kärlesksorger, alls. För Ester Nilsson handlar det om: 1. Att den ska älska Ester Nilsson som Ester Nilsson vill ska älska henne, inte om att Ester Nilsson älskar. Därav att kärleken är missförstådd (och narcissistiskt korrumperad); och 2. Att beskriva kärleken för att på så vis förstå och, slutligen, besegra den.

Kirkegaard får belysa den andra observationen:

”Den som verkligen älskar kan knappast finna glädje, tillfredsställelse, för att inte säga, växa genom att syssla med en definition av vad kärlek verkligen är.”

Du och jag rymden

Spår i snön,
det är räven

och här

har han slagit igenom skaren
och kanske fångat hasselmusen
som kilade där under.

En del av oss mänskor
kan aldrig riktigt släppa tanken
på att det är vi som är hasselmusen.

Det vidrigaste

Att läsa kan vara väldigt intimt; du och författaren vistas i en gemensam värld där ni för ett samtal som kan vara lika naket och oskyddat som det mellan två älskande.

Precis så kände jag när jag satt och läste En underjordisk dagbok av Dostojevskij i simhallen på Lidingö medan äldste sonen simtränade. Och så, direkt efter en passage som tar andan ur mig, kommer det: En halv sidas uppmaning att eboken inte får kopieras eller spridas. Dessutom ett käckt ”tack för att du köpt den här boken!”

Då går botten går ur mig, ja, jag blir först alldeles förtvivlad. Sedan känner jag mig smutsig, kränkt, pissad på, och då blir jag heligt förbannad och tänker att de djävlarna på Adlibris inte borde ha rätten att få sälja något annat än kommersiell smörja. Hur i helvete kommer man sig för att misshandla en av världshistoriens största romaner på det viset? Det är lågt, så plumpt, ett tecken på fullständig oförståelse av vad litteratur är och hur den verkar; att självsvådligt avbryta den där sköra och fantastiska dialogen som uppstår när du läser stor litteratur. Det är rått. Och hur kan vi tillåta att sådana företag är de som kommer överleva i litteraturbranschen?

Att avbryta Dostojevskij med ett sådant meddelande är givetvis värre än när TV4 avbröt en långfilm av Vilgot Sjöman för reklam. Sjöman fick för övrigt rätt i HD.

Siroco

Städaren…

… känner jag mig som. Alltså Victor (spelad av Jean Reno) i Luc Bessons Nikita.

Till något muntrare. Jag skrev ett par dikter som publicerades i den finlandssvenska tidskriften Presens (no. 3, 2014). Fick ett ex. med posten idag och konstaterade att det är mysigt att vara där i Presens.

Här kan man läsa mer om Presens.

Om det skulle bli en poet

I år som förärades Nobelpriset vet jag inte riktigt vem som borde få det om inte Les Murray.

Adonis har jag läst men jag misstänker att mycket av hans omtalat lyriska storhet försvinner i översättningen för det låter ganska slätstruket i mina öron och bildspråket är långtifrån briljant. Tyvärr är det ju så med poesi, den är mindre rörlig än prosa på ett vis, och måste klättra över fler hinder för att ta sig över språkgränser. Det gör det nog generellt svårare i Nobelprissammanhang.

Kritikern och storläsaren Björn Kohlström förde fram Durs Grünbein i någon tweet, kanske var det ironiskt för han är inte en mer än en medelmåttig poet; ganska stram, torr och, ja, tråkig rätt och slätt. Fullständigt ofarlig, ingenting kommer i gungning av att läsa honom.

Och Knausgård droppade Rosmarie Waldrup i DN i morse, vilket gjorde mig full i skratt eftersom hon är det korrekta valet om du frågar den svenska poesimaffian (OEI-gänget, Anna Hallberg + make, Silkeberg-William-Olsson-klanen, Aase Berg, etc.). Att läsa hennes poesi är som att försöka cykla på en cykel vars hela designarbete lades på att konstruera cykeln i andra material än metall, och av det blev man så besatt att man fullständigt glömde bort att sätta hjul på cykeln.

Anne Carson har ju också nämnts lite här och var och henne har jag också läst. (Kanadensiska precis som Munro; de har tre stora författare just nu: Munro, Atwood och hon.) Min åsikt om henne är att hon inte riktigt har mognat klart. En del saker är fantastiska men sedan slinter hon, rejält. Kanske om tio år?

Lite kul för övrigt att Claire Messud nämnde Elena Ferrente i DN, en italiensk författare som skriver under pseudonym, jag har nämligen råkat läsa en roman av henne översatt till engelska. Det verkar som om hon är ganska hypad i USA just nu, bland annat tillhör litteraturkritikern James Wood hennes tillskyndare. Mitt omdöme av Days of abandonement, som romanen heter på engelska, är att den är språkligt intressant men att storyn är svår att inte känna irritation över, eftersom den är upplagd enligt en väldigt könskonservativ mall som är så påträngande att den förstör en viss del av njutningen som det nya i språket ger.

Lite spännande är det allt.

László Krasznahorkai.