Dagsvers

Klippan, mossan
regnet strilar
ljumt i luften.

Hud mot gräset,
ormbunke, droppar –
smeker, svala ränder
på vadens hud.

Ekorren ränner över berget
sädesärlan vippar över berget
gråtruten sveper över berget,

ljudlös glider skuggan
över ekorren över ormbunken över mossan

över berget.

Kylan i luften
solens värme strålar än
ur berget.

Ny post proto-modern självhjälpsbok

Titel: Hjälp! Jag var ett är.

Stenen

Det är en konst att titta på en sten
och inte se sig själv.

Stenen ser inte bara in i dig.

Men det är också en konst
att förvandla stenen i dig
till en blåklocka som klämtar.

Har jag sagt…

… att jag har en extremt begåvad fru?

Master dyer, typ.

Dagboksklotter

Igår fick jag ett brev.

Om ett brev kan ha ett ansikte
hade detta två.

(Ett janusansikte låter knasigt
egentligen och  dess nutida
betydelse ger jag inte mycket för.)

Ett log mot mig,
det var vackert,
men tyst.

Det andra ansiktet sa
mina ord bara låtsades vara ord de är inte
ord.

(Och därför hade hon inte hört ett ord av det jag sagt.)

Du tror att du är en mänska
du ser måhända ut
som en mänska

består av kött, ben, blod och annat
mänskligt material,

men du är ingen mänska
sa hon, det är en villfarelse,
du bara låtsas.

Om mina ord, som inte var ord,
sa hon många fler ord.

Och när jag läst klart förstod jag
att jag är en kackerlacka
som hon vill utrota.

Två dikter i Floret

Den nya och pigga tidskriften Floret publicerar idag två dikter av mig. Båda eventuellt med sk. ekopoetisk touch, inbillar jag mig efter en mejlväxling med Florets litteraturredaktör Sofia Roberg som skriver en uppsats om ekopoetik i svensk samtidslyrik.

Vad vet jag?

Kanske är Madelaine Levy, före detta chefredaktör på modeblaskan Bon, före detta popskribent för Pop, helt rätt val som ny litteraturredaktör för Sveriges näst största morgontidning SvD med ambitioner att vara lite vassare och djupare än sin konkurrent när det kommer till kritik? Vem vet, kanske har hon under alla sina år i mode- och nöjesredaktioner närt en hemlig litterär passion, slukat avancerad amerikansk konceptpoesi av Rosmarie Waldrop likväl som Plutarkos och Anne Carson? Kanske har hon om nätterna skrivit essäer om Prousts liv i sängen och om Bolaños litterära mod? Om hur ecopoetics fötts ur en gammal fin amerikansk tradition där både Walt Whitman och Robinson Jeffers inte kan räknas bort? Kanske det. Eller kanske inte. Hursomhaver, nu blir det upp till bevis. Men å andra sidan, SvD har ju redan lämnat över ett av kritikernas grunduppdrag, att göra ett urval, till läsarna så kanske är det symptomatiskt att man då endast behöver en journalistisk byråkrat som vet hur en deadline ska hållas?