Satantango

Det vävs

Varje minut

Grå, kletiga trådar

Ett nystan runt mej

Och jag är så varm, så rädd

Håller mig stilla, väntar

På nåt hemskt, det måste hända nu

Slagen låter och jag tror de ska dö ut

Men där finns en puls, en rytm?

Hur kan det ens ske? Det får inte ske

Men därinne, det pumpas

I en takt som påminner om spansk smörpop

Det skuttar i bröstet, det spritter i lemmarna

Och mina ögon snurrar som två discokulor

Som ett levande skelett fast med kött?

Kommer jag upp på benen och river av ett par danssteg

Häng dem högt

Dagligen omyndigförklarandet av andra mänskor. Dagligen indignationen, av den sort som får näsvingarna att skälva och rösten att stockas. Dagligen poserandet framför levandet. Nån måste sträckas upp, nån har syndat, och domen skall förkunnas genom en svavelosande live-sändning på Instagram. Jag blir matt, jag blir trött, jag vill inte se det gräsliga skådespelet en sekund till.

Jag känner inte till

Känslan skulle vara ömsesidig,
det trodde jag du förstod,
som rötterna sveps in
av den trånande svampen

Och jag trodde det fanns
en plats för mig vid bordet
där jag kunde dricka
det vilda djurets tårar

Men saninngen var den
att ingen av oss visste
att daggen, som hänger
likt bubblor av tid,
uppstod på grund av kylan

Känslan

När man vet att det bara är en fantasi att ens hjärta är krossat och man också vet att det inte går att verkligen krossa det mer än en gång.

Hundra år av kärlek

I det bleka novemberljuset, de blöta löven
som en lädersula över gräset
likt covid, en hinna över livet

I en glänta, träd, också häll
med en darrig hand
men så ömt, försiktigt
smekte han undan hennes vita lock

På bordet fanns en termos
på bänken en filt, i det bleka
men så varmt ändå, trots november

För de strålade, tätt samman
log åt varandra, hundra år
av kärlek

Nedanför, genom det kala grenverket
låg fältet, människor med hundar
liv som strävar

Här, i gläntan, det äldre paret
på distans från livets puls
men ändå

Ett brinnande centrum
i periferin

Kopplet

Det var på en tisdag

Hundarna ylade i kvarteret

Fast det var på en söndag

Grannen bad oss att sluta slå i dörrar

Men vi skrek och grät

Våra ord rullade

som eldklot genom skogen

Träden stod i rostbrunt vatten

Kopplet stod i klarblå lågor

Journal

Vem vill inte ha ett hjärta av sten ibland?

Vildhunden

På kvällspromenaden
ett liv, en rännil i tiden,
den vi kallar vildhunden ylar

Rinner fram, sakta,
I am pretty much a failure
med alldeles för dyra skor

Sven måste hålla fast i räcket
när Issa ska hälsa
annars faller han i backen

Känner valfrändskap
med Paris Jackson,
I am pretty much a failure

Uffe såg ut som ett spöke,
nu får han hjälp av andra
att rasta jycken

Min hund är rädd för mörkret
well, so am I; för det sväljer en hel
Break me, flush me down the drain

Stackars flickunge, stackars Michael,
stackars oss, allihopa, för vi vet ju
att mörkret inte kommer trilla ner

Varför använde Anders klätterrepet?
Han hade ju kunnat blöda ur,
förgyllt en klipphäll

Innan vi går in sätter jag mig
på en bänk i mörkret,
Vreeswijk lockar fram en berguv

Och jag minns dagen,
hur grälmakar Löfgren
var ute efter min skalp

Och jag minns, ja, jag minns
hur det ho-hoade när jag slog tillbaka
att om nån var vildhunden
var det jag

Folke

Det är inte alltför länge sen
Folke rodde ut till näten
varje morgon, för sent,
från den ranka bryggan i byviken
där en byggherres trettiotvåfotare
ligger idag, upplyst av lyktor
i smidesjärn
De hånade honom för nätens hål,
som han var för lat att laga
De hånade honom för att han aldrig
kom iväg i tid
Givetvis, bakom hans rygg
Folke fick de sämsta vattnen
när kommunen skiftade
För de andra gubbarna
hade vetat att bjuda
på flaskor med brännvin
Folke sa inget, det gjorde han aldrig
han rodde ut, för sent,
och tog upp sina trasiga nät
Fisket var magert
och maten var enkel
det drog i stugan
men ändå fanns plats
för gossen från stan
En ensamvarg, en
väktare av ordning
De plågade honom,
med hundbajs om hösten
med snö om vintern
och gömde hans sandaler
om sommaren
Men hos Folke fick han vara
precis som han var
Och han följde med ut,
för sent, lärde sig att laga nät
eftersom Folke var lat
och lyssnade till Folkes skrönor
från förr
Vad gubbarna hette, eller vilka de var
har jag ingen aning om,
Men minnet av Folke
har redan överlevt
två generationer
utanför hans egen släkt.

Black Star

Jag kan vara mannen
som tvagade pojkryggen med blod

En svart stjärna,
såna som finare poeter inte tror kan finnas,

ville ha det så

Och inte hjälpte det att vända ryggen till

Eller fly till det som ändå blir till grå aska
när jag ser på det

Om jag skriver om natthimlens synder
och inte Xi Jinpings barndom i bergen,

Är det för att vissa saker alltså blir till sten
inför min blick,

för att jag kan se min mördares mask
på alla jag möter,

om natten, det är då jag fryser

det är då jag finns på fältet,

alltid ensam i centrum av tomheten,
med ljusen och värmen i häxringen utanför

Jag är inskriven,
i ett pentagram,

och kommer ingenstans