Undergångskrönikörerna

Nu tappade jag räkningen på hur många oanvändbara kulturartiklar och krönikor jag skummat eller helt fräckt hoppat över som handlar om vad klimatförändringen (kanske) innebär, och som alla är skrivna till oss läsare som om vi vore fullständigt dumma i huvudet och ovetande.

I dem alla: inget nytt. Skulle tro att 90% av oss andra vet precis lika mycket/litet som dessa skribenter och att tro att det behövs kulturartiklar eller ännu värre krönikor som nån slags wake-up call är, well… idiotiskt. Men så är också krönikörer flockdjur och halvdåliga på i princip alla ämnen de skriver om.

Problemet med klimatförändringen är likt problemet med att gå ner i vikt. Det är inte rocket science för privatpersonen, egentligen vet vi alla precis vad som krävs, men det är i omsättandet av tanke och ord till handling som vi fallerar.

De tyngre, strukturella, förändringar som krävs för industri etc. känner vi möjligtvis inte till som privatpersoner, men det gör å andra sidan inte alla dessa krönikörer eller tyckare heller; där borde media släppa fram riktiga experter samt ställa politikerna mot väggen. Att en Kajsa Ekis Ekman, en Alex Schulman, en Malin Ullgren eller en Jens Liljestrand skriver sentimentalt dravel som osar undergång hjälper inte det minsta.

Oron

Nej, hörrni. När jag nu summerar det hela kommer jag fram till att jag oroat mig i sådana kvantiteter i mitt liv att det räcker och blir över för åtminstone fylla ett par tre normala livstidskvoter. Men nu slutar jag. No more worries. Min gamle far brukade säga att han om inte var så blev han fatalist, av att leva menade han då indirekt, och att i det avseendet gå i hans fotspår känns ganska klokt givet min neurotiska disposition. Och om det ändå är ett nät man sitter fast i, är det ju knappast till hjälp att sprattla som en annan dumbom.

Augusti, den skönaste av månader

I augusti brukar jag av tradition häva ur mig att vi har hunnit till den vackraste av månader. Vilket alltid leder till mothugg och ångestfyllda nej-rop. Till mans verkar det inte råda konsensus, om man säger så. För detta är en avskydd månad av flertalet, då semestern är slut, oket åter ska tynga ner axlarna, hösten, och därpå den hatade vintern, står inför dörren. Friheten är alltså över.

Men detta är att inte se. För om man tittar noga ser man istället hur mänskorna glittrar  som svart silver i sin ambivalens mellan nya framtidsplaner som drömts fram under långa ljusa sommarnätter då solen aldrig vill gå ner och dessas kamp mot en ibland hård och obönhörlig verklighet. Alla dessa drömmar som skapats och nu står i full blom: det är underskönt, säger jag.

Men inte nog med det, som nasaren på Kopparbergs marknad brukar säga. Det tillkommer annat som är minst lika skönt och behagligt: ljuset är inte lika skarpt och fientligt som Julis vita vätebombsinferno, och det lyser upp naturen liksom underifrån i mjuka och bedårande djupgula nyanser och ger saker och ting tyngd i rymden; ordentliga kontraster, det vill säga motsatsen till det som brukar benämnas platt ljus av fotografer. Världen framstår alltså som mer utfylld, köttig. Och det, det är fint.

Låt mig inte heller glömma svalkan, de ljumma brisarna som alltmer ofta vässas till och stryker dig med skarpa, kyliga, kanter, för att sedan slöas till och mjukna. Ja, naturen verkar vara i ett tillstånd av återhämtning från det hektiska och stressande växandet som har skett, det har fullgjort sin reproduktionella plikt, och kan nu bara njuta en sista stund av solen och regnet innan dess att den långa sömnen kommer.

För att dra till med en drastisk och lite snuskig liknelse: Augusti är lika skönt som att ligga med sin älskade då barnen är stora och inga fler ska göras. Det är lust för lustens egen skull. Och det, det är gott.

Journal

Här på Djurö är det molnigt, blåsigt, regnet hänger i luften och temperaturen har fallit så pass att vinden om inte biter så smeker en kylig hand över huden som succesivt svalnar. Den härjande elden runtom i norra Sverige, den svåruthätdliga värmeböljan och torkan har skapat en obehaglig känsla i mig som jag tror att jag delar med många, en känsla som vetter mot ett tillstånd av krig. Kort sagt, det är en nåd att nu få en respit från den, känna rent fysiskt hur anspänningen släpper i nacke, hals, axlar och jag längtar redan efter att få sova en hel natt utan att vakna varm och djävlig, att bli en människa igen som orkar tänka, skriva och leka, skratta.

P. O. Enquist anekdot

Vår taktik för att klara värmeböljan är att gå och lägga oss sent då det svalnat, sova länge och sedan hålla oss inne fram till sen lunch i vår rymliga takkoja som ligger i skydd från solen av resten av det stora huset här på Gåsemora. Att offra havsutsikt för ett svalare läge gör vi med glädje.

Men även i skuggläge i ett stenhus på blåsiga Fårö där det oftast är några grader kallare än på Gotland och i Stockholm blir det uppvärmt framåt lunch.

Så vid halvtvå drar vi till stranden och härdar ut de varmaste timmarna i böljan den turkosblå.

Men nu sitter jag alltså inomhus och lyssnar på svalorna som tjirpar sagolikt här utanför och vad passar bättre då än att tala något litet om misslyckande, ett numera kärt ämne att avhandla av dem som har lyckats, men varför ska jag vara sämre än dem?

Låt oss först börja med att krasst konstatera ett par saker. Nämligen att lyckas och misslyckas på det litterära fältet (i princip lika som andra konstnärliga fält) helt kan mätas i kvantifierbara termer nuförtiden: antal likes på sociala medier, antal följare på sociala medier, antal sålda böcker, antal priser, antal inbjudningar till festivaler, antal publicerade och lästa artiklar i tidskrifter, och sist men sannerligen inte minst: hur mycket det klirrar i kassan.

Denna definition gällde tidigare endast det kommersiella kretsloppet och inte det mer litterära. Men sakernas tillstånd har ändrats och den alternativa definitionen av att lyckas som gällde för det mer konstnärliga kretsloppet har helt kollapsat. Förut fanns det kulturellt kapital att införskaffa genom att lyckas i enlighet med den smala definition: bra kritik, stipendier och tunga litterära priser. No more; nu är alla vi författare, deckardrottningar såväl som källarhålsråttor, inslängda i samma hemska rat race.

Och att hävda ståndpunkten att man som konstnär, seriös författare, inte ens befattar sig med begreppspar som lyckas-misslyckas, för vad betyder ens det då man skapar av nödvändighet oavsett vad, att man har sin konstnärliga integritet intakt och inte, aldrig nånsin, säljer ut sig, går inte att växla in till ett ruttet öre i kulturellt kapital längre.

Dina verk är bra om de är framgångsrika och är de, och inte minst du, framgångsrik är du per defintion bra. Och då har du lyckats.

Således lever vi alltså i en tid då till och med Johan Jönson, den ollande borgarhatspoeten, sitter i sin källare och drömmer om att lyckas kommersiellt och tjäna så mycket pengar att han kan bada i dem. Alternativt börjar han misstänka att han egentligen är en mycket dålig poet.

Ett annat strålande exmepel är ju Malte Persson, den gamle torrbollen, som visade sig inte alls vara så fnöskig, nämen, han skriver ju en lättillgänglig och rolig diktsamling som säljer som smör! Han gör det Johan Jönson bara kunnat drömma om och tar till sig av de unga poeternas snack om att göra poesin sexig, och alla vet ju att sex säljer.

Vem vill vara en lidande poet som likt Knut Hamsuns protogonist i Svält halkar runt i en ogästvänlig storstad och sakta tynar bort i konstens tjänst?

Typ, ingen.

Alla vill till St Tropez och åka limousine för att travestera Thåström.

(Okej, han är väl ett exmpel på nån som håller på sin integritet, men det är fan undantaget som bekräftar regeln).

Puh.

Vi tar en paus.

[KAFFE DRICKS, DEN OLYCKSALIGE POETUSLINGEN TITTAR UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖLJER HORISONTENS RAND DÄR DE LÅGA SMÅ TRÄDEN TECKNAS ÖVER HEDEN SOM VORE VI PÅ AFRIKAS STÄPPER ISTÄLLET FÖR PÅ DET KARGA FÅRÖ. HAN SUCKAR, HAN DRICKER MER KAFFE.]

Och nu kommer vi till mitt huvudsakliga ärende: Att få berätta en P.O. Enquist anekdot.

För upprinnelsen till hela denna svada var egentligen att jag mindes en rolig anekdot som sägs ha berättats av P O Enquist då han och ett gäng andra författare råkade hamna i samma minibuss på väg till en uppläsning.

Det var tidigt i hans karriär och han kom till en aula för att hålla ett föredrag men det satt endast en person i publiken. Naturligtvis blev han sorgsen och kände åt helvete med alltihop men sen väcktes nånting inom honom, kanske revanschlusta, och han bestämde sig för att inte låtsas om att det bara satt en person i publiken. Han skulle genomföra föredraget precis som han tänkt, och han satte igång. Men efter några minuter kände han hur fånigt det kändes och sa:

”Du, det känns så konstigt att sitta häruppe och tala bara till dig därnere, ska vi inte ta och snacka över en kaffe i fiket istället?”

Till svar fick han:

”Visst, det låter trevligt. Gå du i förväg så ska jag stänga igen här.”

Det var vaktmästaren som suttit där pliktskyldigt och lyssnat på honom.

Så kan det gå. Misslyckat.

Fast det blev ju en rolig anekdot, som ju blir ännu roligare om den berättas av P.O. Enquist i sin glans dagar på scen inför flera hundra personer. Som de skrattar åt den lyckade typen som vågar dela med sig av ett misslyckande. Det är ju tryggt, nu är han ju säker och det finns inget farligt längre med historien. Det tragiska är som bortblåst. Han lyckades ju till slut.

För ett misslyckande utan upprättelse är den sortens narrativ vi skyr som pesten; olyckan kan ju smitta, gud bevars!

 

 

 

Du bara tror att du vill vara min vän

Sommar.

I medelåldern och medelklassen betyder det att man ska passa på att umgås över ett par lådor rosévin med sina vänner men också vara sådär härligt spontan och göra sig nya bekantskaper som skall bjudas in på kaffe eller middag efter totalt fem minuters konversation, allt enligt nån kodex som verkar inverterad jämfört med hur det är resten av året.

Detta sker oftast på orten man semestrar, och oftast, men inte alltid, finns en viss logik i detta. Barnen behöver lekkamrater och det är inte sällan som det är via barnen det där femminutersamtalet tar sin början.

Ni hör att det ska komma ett men snart, eller hur? Ni känner den här pappheimaren, do you not? En kritisk och sur djävel, mais oui? Äsch, ni ska inte behöva vänta längre:

Men.

När jag ser vartåt det barkar, och hur de där vanliga och hederliga människorna, hyggliga typer hela bunten, börjar se på mig med den där blicken, en fullt naturlig och mänsklig blick, den som säger att man skulle tycka det var trevligt, alt. smart pga barnen, att umgås, känner jag redan då hur det svider i ögonen och bröstet blir tungt av sorg, eftersom jag vet precis hur det kommer att sluta, med besvikelse och ressentiment. I bästa fall blir de arga och hatar mig; det är lättare att hantera, jag lovar, för då behöver jag inte känna så stor skuld.

Tro nu inte att jag menar att jag är så speciell eller orginell att jag skulle utgöra nån slags extraordinär dragningskraft på folk till mans, nej, nej, det här handlar om fullständigt naturlig medmänsklighet, om hur man gör, bör göra, det som de flesta gör i såna omständigheter. De kan koderna, de klär upp sig, kommer med en låda vin och umgås som normala djävla människor. Och de drar sig absolut inte ur i sista stunden, utan ursäkt whatsoever, eller ännu dummare, med nån märklig ursäkt om att inte vara i form för att umgås (!)

De stackarna tror alltid att det handlar om dem. Och det är det som gör mig så sorgsen, för sanningen är den att jag inte är gjord för den där sortens socialisering; jag har fördärvat mig själv medelst lång och självvald ensamhet, mitt skrivande, och min fru, garn- och stickkonstnären, är precis likadan.

Vi är två svåra och truliga djävlar som oftast är upptagna med nån aspekt av vårt skapande och det har gjort oss hänsynslösa utan att ens alltid förstå det.

Så när de där ögonen börjar tindra och jag kan se hur de, faktiskt mycket modigt och generöst, bjuder in oss, skulle jag vilja säga:

”Slösa ingen tid på oss, vi är fullständigt hopplösa när det kommer till det sociala. Leta upp några normala, trevliga, typer, som beter sig folk. Försöker ni med oss blir ni bara besvikna.”

Who Is America?

Kollade in trailern för Sacha Baron Cohens nya teveserie Who Is America apropå allt hallaballo kring Sarah Palin.

Han har en ny karaktär, eller karikatyr, en israelisk mossadagent, som reser till Amerika för att intervjua förespråkare för NRA eller liknande, och i en intervju med Philip Van Cleave, känd vapenförespråkare, säger han:

”In Israel, we start a program with kindergartens. We will train [the kids] from age sixteen down to three.”

Och hans intervjuoffer svarar:

”Yeah, I think that´s a good idea.”

Och sen blir det bara bättre.

1:30 in i trailern.