Journal

Med en dåres envishet.

Idag känns det som att det bör stå på min gravsten.

För jag ger tydligen aldrig, aldrig upp. Ens mot de mest överväldigande odds, eller oövervinnliga motståndare.

Ibland säger jag mig att jag gör det. Ger upp, alltså. Men det är bara för att lura till mig själv lite vila. Sen sätter jag igång igen. Som en dåre.

En gång talade jag med en präst om mitt ensamma kall, som ingen ville kännas vid, som ingen uppmuntrade, stödde eller uppskattade resultatet av.

I ren desperation hade jag kontaktat honom. Det stod på Svenska Kyrkans hemsida att de ägnade sig åt själavård. Dumt nog tog jag dem på orden.

För att göra en lång historia kort sa prästen till mig:

Om det inte bär, och du inte successivt får mer och mer uppmuntran, stöd, ska du kanske omvärdera ditt val. Då är det inte för dig. Du får ägna dig åt nåt annat.

Val? Och detta sagt av en troende man? tänkte jag skeptiskt.

Och jag frågade honom då, retoriskt, medvetet provokativt, hur Jesus kunnat veta att han var Guds son? Var inte det viktiga den inre tron? Och kallelsen? Inte andras bekräftelse? Menade han att Jesus haft ett val?

Då svarade prästen, till synes upprörd, att det var absurt att ens tänka tanken på att jämföra sig med Jesus.

Själv tänkte jag att jag lärt mig att även präster kunde vara korkade. Vilket ju inte var någon större överraskning, egentligen.

Så från det mötet gick jag lika tomhänt som jag kom.

Jag, och andra författare, pratar ofta om vikten av en nödvändighet. Och det kanske är ett sant sätt att beskriva varför man håller på. Men det påståendet behöver nyanseras.

För det är nödvändigt på samma sätt som det är nödvändigt att flyta med en fors som det inte går att simma emot.

Så vad göra? Inte simma emot forsen, kämpa och tvivla. Inte ge upp och flyta med, utan simma med forsen, och öka takten, ge sig hän och skita i andras bekräftelse.

Saxat ur kvällens läsning

”Enligt min erfarenhet kan skuldkänslorna sippra fram ur minsta glipa och flyta ut över landskapet, och där dröjer de kvar i pölar och fuktiga gropar, lika självklart som vatten.”

Ur Gilead av Marilynne Robinson

När jag dör stycka mig och ge mig till kråkorna

Kunde det inte växa ett rött gräs ur min hud?

Ögonfransar, havsrosor, vaggas i oceanerna.

Dyningar lyfter kroppen,
till blåklockorna vid brunnen.

En överväxt strävan, sandlådesand,
där koltrasten hoppar, stum.

Hårda, tindrande sorger
flyter i blanka, svarta, ögon.

Du stirrar tillbaka på dig,
fåglar gråter ju inte.

Kommentar

Idag intervjuas författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén i en stort uppslagen artikel i DN Kultur. Ämnet är manlighet, och manliga författare, i svensk litteratur.

Tre intressanta citat:

”Jag märkte att min erfarenhet, mitt språk, kanske till och med min kropp inte passade in i klassrummet. Den dög inte.”

”När jag började på Biskops Arnö sa en av lärarna: ”Här kvoterar vi in killar, för tjejer är mycket bättre på att skriva.”

Johan Heltne, om sin tid på Biskops Arnö.

”Så är det ju, tjejer är bättre.”

Stefan Lindberg

DN Kultur, och till viss mån Expressen Kultur, har försökt lyfta ämnet och starta en debatt under flera veckor

Men det blir liksom ingen debatt, för det som sägs fäster inte.

Snarare har en obehaglig tystnad uppstått efter att artiklar som denna publicerats.

Varför? Och vad berättar tystnaden?

Eller är det så att de flesta inte uppfattar att det existerar något problem?

Som Jack Hildén svarar i dagens DN-intervju, på frågan vad som skulle gå förlorat om män slutade skriva romaner:

”Ingenting.”

Är det vad de flesta som håller tyst om denna debatt tycker?

I sådana fall blir jag än mer förtvivlad. För det vore ödesdigert.

När man läser intervjun i DN blir det uppenbart att den enda av de tre intervjuade som vågar ta denna fråga på allvar är Johan Heltne.

De andra två är antingen fega eller aningslösa. Stefan Lindberg framstår dessvärre även som en vindflöjel; han börjar i en position och svänger sedan in i den motsatta när de andra i intervjun inte håller med. Fjantigt.

Johan Heltne och jag delar upplevelse om att ”våra” erfarenheter inte räknas, inte duger. Det är möjligt att vi inte har ”rätt” i meningen att det vi säger delas av flertalet manliga författare, vi är ju blott två röster, men kanske är det illa nog att två känner och tänker som vi?

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/7dlrgk9rx37x90ogshif/Johan_Heltne_Emil.jpg
Johan Heltne. Modig man.

I otaliga litterära sammanhang har jag känt samma sak.

Jack Hildén bekräftar för övrigt den partikulär atmosfären på Biskops Arnö, då han säger något liknande:

”När jag gick på Biskops Arnö kunde jag uppleva att det fanns ett förakt mot mig som ‘snubbig prosaförfattare’. ”

Låter detta som en sund, inkluderande miljö?

Dessutom.

Vad är det här med manligt självhat?

Två av de tre intervjuade säger utan omsvep att de hatar sig själva.

Var kommer det ifrån? Och hur har det blivit så internaliserat?

Man är…

… seg i kolan som ger sig in i Facebook-diskussioner med varelser från andra planeter.

Därför slutar det allt som oftast med att jag raderar alla mina kommentarer och lovar mig själv, dyrt och heligt, att knipa igen näbben.

Det är alltför plågsamt att säga saker som ingen förstår.

Dagens citat

”Att skriva för mig har alltid känts som att be.”

Ur Gilead av Marilynne Robinson

För mig med.

Xoxo, Gunnar

Not giving a fuck

När man, som jag, har två söner syns vissa saker tydligare i samtiden.

Varför är det exempelvis helt legio att slentrianhata män i kulturvärlden?

Det har blivit så vedertaget att det verkar ske som en ren ryggradsreflex.

Man tänker sig inte ens för när man slänger in nåt negativt om män som grupp i en diskussion.

Utan fakta, evidens. Bara som ett fördomsfullt, slött konstaterande.

Men ord har både en performativ och normativ verkan.

Ju fler ord som killgissa, mainsplaina, gubbslem, kulturman vi använder, ju sämre bild skapar vi oss, gemensamt, om män.

För mig tycks det ibland som den svenska kulturvärlden blivit en värld där män är det som förr kallades karlslokar.

Stig Larsson skulle som bekant ”pissa i gommen” på en stackars kvinnlig recensent när det begav sig på nittiotalet. Idag är det okej att pissa män i gommen. Utan att nån ens reagerar.

Och om man, som jag, börjat påpeka det, döms man ut som en bakåtsträvande idiot. Kvinnohatare. Mot jämställdhet. En sur djävla gubbe. Bitter.

Men att inte påpeka det vore att göra mina söner en otjänst.

Jag vill att de ska växa upp i ett samhälle där de blir bedömda på egna meriter, inte tyngas ner av fördomar och generalisringar.

Så kalla mig vad ni vill. Håna mig bakom min rygg.

I do not give a fuck.