IDAG TILLHÖR JAG SKUGGORNA

Smärtan gör världen till en skugga,
hugger, trasar himlen, det böjda lärkträdet under, som jag passerade nyss –
borta.

OCH forna jag kan inte existera då
till och med minnets raukar blir till grus, sand, damm, VAssa skiftningar – tomt.

OCH vad har låst in oss
I materia, i den här sörjan av kolväte & vatten & proteiner, I det konkreta som visade sig vara den svagaste av abstraktioner,
för den här sanningen håller dig fast, släpper dig inte, sånt är LIVET.

Liv, I en värld
AV ljus, AV VA-
-ssa skrik, ssa I I.

Intet nytt, vet du att du sitter?
Dagen efter vet du. Inte då. Bänken var grön,
du trodde – grå.
Smärtan skingrar sånt, SOM den finns.
Intet att lära,
säga; du – rämnar?

Obegriplig, ogripbar. Sån är också smärtan, är

Den innersta verkligheten
i Den lider du, mänska.

Att bojkotta Bokmässan…

… på grund av att Nya Tider är utställare är som att avstå från att ta sig ett dopp vid stranden där det finns en störande broms och sen anslå en varningsskylt för allmänheten.

Det jag vill säga är att bojkott och upprop är en överreaktion som dessvärre är medvetet framprovocerad av en motpart som egentligen inte har mycket till reell makt; det är att gå i fällan, låta sig spelas och ger endast utdelning för neo-nazisterna och fascisterna i och omkring Nya Tider.

Det vi bör göra är att delta i mässan om vi tänkt det, inte aktivt söka någon slags ”debatt”, eftersom vi har att göra med historierevisionister och konspirationsteoretiker, och därför inte heller ställa upp på arrangerade samtal vilket skulle ge viss legimitet åt deras lögner, men sakligt och bestämt ge svar på tal om de söker upp och tilltalar oss, givetvis polisanmäla vid hot och våld, men annars inte ägna dem någon uppmärksamhet; de behöver dränkas i yttrandefrihetens mångfald och den stora massans åsikter som ju ligger så långt ifrån deras, och på så vis sjunka tillbaka ner i sin marginaliserade tillvaro där de hör hemma.

Vardagsmirakel, de händer

Jag var alldeles full av galla, muttrade för mig själv om hur Härjedalen changserat och mer och mer liknar det spektakel vi kallar Sälen, med hamburgerkedjor vid liftarna och backarna fulla med äppelkäckt leende mänskor som på nåt vis påminner om Peter Jihde, spridandes en kväljande aire av andlig nöd och desperat yta, men sen hände nåt förunderligt där vid foten av det nedvittrade berget, det ställde mig, men bara för en sekund, sen omfamnade jag det och vardagsmiraklet skedde, gallan försvann. Snön föll tyst över granskogen och vårsolen lyste upp de stora lätta flingorna.

En bön

Mina två söner ligger och sover. Det är fridfullt här och de har varit fulla av liv idag. Nu, innan jag ska sova, efter jag sett klart teveserien och räknat in allt som skulle packas till imorgon, kommer tankarna på de föräldrar som ska försöka sova utan sitt barn i natt här i staden. För barn slaktades grymt i terrorattacken igår. Kan man ens försöka sova när ens barn mördats så brutalt? Jag är lyckligt lottad och er är det så outsägligt synd om. Finns det en gud ber jag av hela mitt hjärta att ni får någon slags lindring i er stora, djupa, sorg i natt.

Att inte veta sin plats

”Vi” vet nog precis hur det här terrordådet i vår stad ska hanteras utan att behöva läsa vare sig den ena eller andra journalisten, tyckonomen, kändisen eller ledarskribenten som, med falskt patos och milda, stora, ord berättar för oss hur ”vi” ska bete oss, förhålla oss, agera. Värre; förklarar vilka ”vi” är, hur ”vi” känner och varför ”vi”… etc. etc. Faktum är att det äcklar mig en smula. ”Nu måste vi…”, ”nu är det viktigt att…”, ”vi ska…”, ”vi ska inte…”, ”vi är…”, ”vi kommer aldrig…” Nej. Nej. Tyst. ”Vi” vet redan. Och ni är inte de auktoriteter ni tror ni är, det är inte till er ”vi” vänder oss i vare sig nöd eller oro, det är inte ni som ger oss styrkan eller kärleken. Gärna fakta. Men skona oss från resten. Tack.

Dagboken

Dagboken som litteratur. Först läste jag en 1/10-dels Norén (2013-2015). Inte illa men till slut flöt allt ihop och inget nytt sades. Det om vardagen och barnen kunde bränna till, det om filsosoferna han läser och vill läsa var onödigt. Sen, nu, läser jag Hauge i en utsökt liten svensk utgåva från mikro-förlaget Molin & Sorgenfrei – vackert trådbunden och skönt klädd i ljust beige tygväv – och förundras och imponeras: Det är så här det ska göras! Skrivas dagbok alltså. Och är det inte så att Norén faktiskt låter lite lik, har sneglat på formen? Jo, den gode Norén är minsann epigonen här.

16 januari 1994

Den 16 januari 1994. Då förändrades mitt liv för alltid. Det tog mig knappt tio år att komma till den insikten och det först när jag bröt ihop fullständigt 2004. Innan hade jag tänkt att det bara var nåt som hänt, jag hade haft otur, och så var det bra med det. Men efter tjugotre år tänker jag fortfarande på det som hände nån liten stund varenda dag, minnet dyker upp oförhappandes vid de mest skilda tillfällen, och jag förstår nu att det kommer att vara så, varje dag, för resten av mitt liv. Jag blev i sanning märkt för livet och det skiljde mig också från mänskoflocken i stort, åtminstone på vissa plan. Att det förhåller sig så är bara ett nyktert konstaterande, det handlar inte om att se sig som speciell eller unik eller nåt sånt dumt. Min högsta önskan är fortfarande att det aldrig skulle ha inträffat. Men det är bara så, det som hände mig skiljer ut mig, jag är inte som andra och mest av allt smärtar det mig. Givetvis finns det dem som upplevt nåt liknande, och ibland har jag tänkt att jag skulle vilja söka upp dem, men för sånt här finns inte direkt några föreningar eller grupper. Mina tio ärr på ryggen, mitt ärr i nacken där det fortfarande kittlar för att nerverna inte läkt och mitt ärr på vänster bröst är det inte många levande som bär. Jag blev knivhuggen en gång i bröstet, nio gånger i ryggen och som avslutning tryckte han ner hela knivbladet på tvären djupt i min nacke ett par millimeter från ryggraden. Så sent som igår grät jag som ett barn hos min terapeut. Tjugotre år sen och inte en dag har gått. Det finns miljoner anledningar till att folk skriver, varav självhjälp är en. Jag är lite osäker på om det är min anledning, men jag inser att mitt skrivande är direkt kopplat till den där incidenten men främst tror jag, och nu är helt ärlig även om det kanske låter patetiskt i vissas öron, att det enda jag vill är att skapa något vackert, livskraftigt, som kan överskugga och överleva det oerhört fula som skapades i och med att jag blev knivhuggen.