Black celebration

En gång, för inte speciellt länge sen, var det poppis att skriva att ”vi måste prata…” om typ ditten. Eller om det nu var datten.

Alltså. Man använde en inte så avancerad retorisk figur för att sätta nåt, whatever, på den pratpopulistiska pöbelväldesagendan.

Ikväll är jag både trött och lite full och vill absolut inte prata om nåt alls, och det jag ska ta upp är bokstavligen odiskutablelt anyway.

Depeche Mode. Måhända lite bortglömda just här och nu. Men kanske ett av de främsta popbanden någonsin.

Och deras album 101 är en av de i särklass starkaste liveplattor som går att uppbåda på den här sorgliga lilla planeten i vintergatans utkant.

Hur är det ens möjligt? Inte en svag låt? Hade grabbarna sålt sina själar till El Cabron?

Eller jag vet inte?

Sån tur då att vi inte måste prata om Depeche Mode.

Vi behöver bara lyssna.

Let me see you stripped down to the bone.

Xxoo, Gunnar

Skulden

Kvällsluften är kylig
och min son sover ljudlöst

De vill tala med mig, och jag med dem

Tala, fast det är ovanligt tyst i staden,
inte en röst hörs ju nerifrån gatan?

Inför dem är jag ändå stum

Så många de är nu, orden
jag är skyldig

För om det som ska sägas
kan jag inte tala

Likt rymden strålar jag tyst
och kan bara se på när allt förgås

Men i min himmel är jag orden

En portugisisk natt i maj,
brisen från Atlanten

Den varma doften av rosmarin,
välljud som lockats ur den röda jorden

En erfarenhet rikare

Jag har sett min son bli avslängd av ett stort och överenergiskt fullblod.

Vid första bocksprånget satt han kvar men vid andra flög han högt genom luften och landade på sidan med ett dovt duns i manegens spån.

Man vet att det inte går att skydda dem från livet. Men man vet ändå inte förrän man får uppleva den rena maktlösheten.

Som att se på när ens älskade avkomma, ens kött och blod, skadas. Då inser man också: Det är deras kött och blod.

Paradoxalt nog fördjupar en sån hemskhet ens mänsklighet.

Dead deeds

There are no doers in the deed
only dead meat blackened from steel.heat

Like. a single mum deer racing
cross double-tracks

instant death, my dear lord
animal parts flying in the dead
of humanities night

In this night of all nights
no free will, and no death
life is but a questionable term

Flower.dead

I am rage
quitting, life hacking
hack a way down to Hong Kong
fucking up, or more down,
standing in front of tanks
tanking it, laying down my arms
following my arms
to the ground, burying meat and bone
in red soil, steel-brushed cheeks
smiles flowing with chi,
but flower.dead

Journal

Jag kan inte säga mycket.

Att jag vill skriva en ny diktsamling. Men jag vet inte om jag kan.

That’s about it.

Tiden rinner ut. Också.

Det är för sorgligt.

Bokstavligt talat

Det är enklare än du tror att fångas av molnen och glömma förnedringen.

Poesin, endast poesin, är det som erbjuder sann nåd.

Och den svämmar över alla bräddar, överallt, närsomhelst.