Redan när Knausgård slog igenom i Sverige för åtta år sedan och jag läste nån som skrev att han återförtrollade verkligheten lyfte jag på ögonbrynen. Rätt högt.
Det skrevs att han laddade vardagsbestyren med nya mening och skönhet. Och att den, magin och därmed det undersköna, i brist på bättre ord, sublim är inte riktigt det som avses, tydligen hade varit borta, försvunnen, puts väck. (Underskön får dock inte betyda enormt vacker, som att det har att göra med en skala i intensitet, utan ofattbart vacker där det ofattbara är närmast bokstavligt; det blir en mystiskt skimrande skönhet.)
Sedan dess har jag tappat räkningen på de kulturkrönikörer och liknande som uttryckt åsikter baserade på snarlika tankar; att verkligheten har tappat sin förtrollning, lyster, ja, rätt och slätt förlorat sin mystiskt skimrande skönhet.
I våras hade exempelvis tidskriften 10-TAL det som tema i nummer 26 med titeln Förtrollning, och anordnade klubb med namnet just Återförtrollning. Såhär skriver arrangörerna:
”Under kvällen ges olika perspektiv på den västerländska modernitetens avförtrollning”
Om du som läser har koll på kulturvärlden känner du igen detta som ett tydligt spår i samtidskulturen. Om inte får du ta mig på mitt ord eller googla.
Okejrå.
Så vad fikar jag efter? Vad vill jag säga om detta? Säkert nåt surmagat?
Det kan ni slå er i backen på.
För ”förtrollningen” har aldrig försvunnit, den fanns kvar mitt under näsan på oss alla där den alltid funnits, för alla att se. Eller inte se, inte kunna se eller uppfatta. För det var det som var problemet: det Sköna, vari det förtrollade eller undersköna är en underkategori, hade ansetts förkastligt så länge av de konstnärliga trendsättarna i detta vårt land att de knappast längre kunde känna igen det om de så snubblade på det. Faktsikt gick det så långt att det sköna hade blivit fult i bemärkelsen lågt och fullständigt irrelevant. Alltså. Jag säger inte att all konst måste fokusera på eller ens intressera sig för denna kategori som vi nu talar om. Konst kan omfatta allt, såklart även det direkt fula, det som skaver eller skapar obehag, eller rena idéer, teorier om vår sociala natur eller kapitalismen eller vad som helst. Men likt förbannat har det genom konst- och litteraturhistorien funnits åtminstone en röd tråd av det undersköna invävt i de flesta konstverk som visat sig beständiga. För att ta ett exempel: Francis Bacons skrikande påve. Det är en skrämmande målning. Men också underskön; kanske skrämmande vacker? Vi behöver inte gå långre än till färgkompositionen, den gula slöjalika mot det lila och svarta, för att se det.
Skrämmande vacker målning?
Att verkligheten som sådan förändrats och tappat sin lyster är helt enkelt inte sant; det som tappat sin lyster var allas våra inre. Gråheten flyttade in i oss. Men den uppstod alltså i en grå konst och poesi, som sedan sakta förgiftade andra mer vardagligt påtagliga uttrycksformer, som arkitektur och stadsplanering; att endast skylla på exempelvis kapitalism är fånerier; kapitalister ger oss det vi vill ha. Vi ville ha det gråa för vi visste inte att nåt annat fanns eller var viktigt.
Och när det undersköna blev töntigt i kulturen ledde det sakta dit vi är idag, att vi inte längre har lärt oss (av konsten) att se det undersköna i verkligheten, det som ligger precis där utanför oss alla. Visst, om vi ställs inför en solnedgång eller nåt annat mer spektakulärt kan vi per automatik uppfatta både den bildmässiga skönheten men också uppleva en känsla av nåt ofattbart som får oss att tappa andan, men att se det överallt, till och med i vardagen? Nej, det är det få som kan idag. Eftersom vi slutat titta, eftersom vi inte tränat upp vår känslighet.
Men som det heter om rebellerna i Star Wars: det fanns fortfarande motståndsfickor i det svenska kulturlandskapet som kämpade mot Imperiets förtryck. Exempelvis inom litteraturen fanns det författare, eller blivande författare, som intresserad sig för det undersköna, trots att det var urlöjligt enligt rådande normer. Ett lysande exempel är författaren Therese Bohman (som säkert skulle kunna skriva den här texten bättre än jag). Andra fanns också. Som Knausgård.
Vill du träna lite att vänja dina sinnen vid det undersköna? Läs Pessoa! Han lär dig om undersköna i både språket och den vardagliga världen. Dessutom lär han dig att drömma.
Samtidigt var den andra kraften stark och omsvängningar tar lång tid, det finns stor tröghet i systemen så att säga, och de personer inom konst och litteratur som företrädde den – mestadels omedvetet för de skulle aldrig erkänna detta men samtidigt skulle de också tycka att den här texten var heldum – hade från sina styrkepositioner i kulturlivet lyckats rätt väl att cementera en samtida konst och konstuppfattning som inte intresserade sig ett jota för det undersköna i verkligheten. Sånt trams var passé, inte ens kunde det få existera som en liten underström.
Det finns flera tecken i tiden att pendeln har svängt. Häromdagen hade Nationalmuseum nyöppning och såvitt jag förstått var det en stor happening för de mest namnkunniga inom kulturvärlden; ”alla” var där tillsammans, och hängde med den gamla skönheten.
Eller ta Lars Lerin, som visa finsmakare fnös åt förr i tiden; nu är han erkänd i egen rätt och anses vara en stor konstnär med sina vemodigt vackra akvarellmålningar. Inte en slump att just Knausgård lyft fram honom i rampljuset, heller.
Lars Lerin. Målar undersköna akvareller som nu är på modet igen. Toppen!
Den person som kanske mest ihärdigt kämpat för återförtrollningen i svensk kultur, eller det undersköna, rätt och slätt, är väl Eric Schüldt, som gjort otaliga radio- och teveproduktioner där han gång på gång återvänt till temat och hållit de klassiska verken högt. Man förstår att det finns en saknad i honom, en brist, som han försöker råda bot på.
Och ingen blir gladare än jag då jag läser eller hör ett beklagande över att världen mist sin lyster, även om det är ett falskt påstående, för att känna bristen i sig själv är det första tecknet på tillnyktrandet.
Åter till Knausgård. Det han egentligen lärde oss var att det undersköna är lika mycket en förmåga som nåt annat, och det var en förmåga han tillägnat sig genom att läsa och utsätta sig för konst som stimulerade just den förmågan.
Men Lars Lerin eller Knausgård till trots så har vi en lång väg att färdas tillbaka till det undersköna i vardagen. Att lära sig se och känna det kräver alltså träning, och träning kan ibland vara jobbigt. Varför läsa dikter av Yeats eller Sapfo då man kan kolla på Netflix?
Jo, just det: för att kunna uppfatta den skimrande skönheten överallt omkring sig i vardagen, i det vi kallar verkligheten.
Brasklapp. Skrev denna text i en sittning men ämnet skulle nog ha krävt en veckas hårt arbete. Ni får ta den för vad den är, ett snabbt försök som kanske väcker en eller annan tanke.
