Läsjournal

På det här är jag ganska säker. Ju äldre man blir som läsare desto mer sällan finner man litteratur som kan skaka liv i en.

Det beror på att man blivit lite tråkigare, lite mer avtrubbad och blasé, tröttare, givetvis, men kanske främst det att du redan funnit det mesta av värde. För varje omvälvande läsupplevelse får du arbeta hårdare och svälja oceaner av halvjummet piss eller om du har tur något som nästan kan kallas stor litteratur, men ändå inte riktigt. (Detta är nog också en delförklaring till varför man börjar läsa om på äldre dar, förutom tilltagande rigor mortis.)

Men glädjen! När du läst, fnyst åt, tagit dig för pannan åt, misströstat i sällskap med Cees Nooteboom, Djuna Barnes, Richard Ford, Teju Cole, Mare Kandre, Andrej Platonov, Ismael Kadaré, Janet Frame och trott dig fullständigt förlorad i de övre medelmåttornas oändliga krets… och då…

Italo Calvino. Detta friska, djupa hav!

(Varför har jag aldrig läst honom förut? Han har ju figurerat i mina planer och infall av och till.)

Fulländad språkkänsla, säkert en olidlig pedant, men varje ord från hans penna är oumbärligt och jag menar det; det är i klass med Willy Kyrklund eller Inger Christensen. Kristallklart.

Och dessutom: ett fullständigt eget sätt att berätta.

Lycklig, precis det blir jag.

Italo Calvino talar vissa svenska poeter till rätta

The idea of putting literature in second place, after politics, is an enormous mistake, because politics almost never achieves its ideals. Literature, on the other hand, in its own field can achieve something and in the very long run can also have some practical effect.

Tack Författarförbundet

Oväntat blev jag utvald till ett nordiskt debutantseminarium på Biskops Arnö i sommar. Cracking.

Dagens påpekande

Intet finns inte.

Slarv

Det finns ingen poesi
är något ingen behöver säga
och just därför är det nu sant.

En skugga rörde sig i den dunkla hallen
jag tror att det var det jag såg
men det måste också vara
en lögn; för hur kan en skugga existera
i mörkret? mer så:

ett dunkel som rör sig i skuggans
hall, det
betyder inget alls, tror de
som inte levt i sin egen
skugga.

Vi reder ut ett missförstånd om kärleken och Ester Nilsson

En sk. samtidsspaning. (Usch.)

Kärleken verkar vara mycket missförstådd, och passsionen är, liksom döden sedan länge, något okänt, möjligen lockande, skrämmande, tills dess att den, likt döden, slår till och vi står där som dumma fån.

Vi fjärmar oss från kärleken, liksom vi redan tidigare fjärmat oss från passionen och döden. (Notat: Detta går också att använda som en ingång i diskussionen om konst och politik.)

Ester Nilsson: En fiktiv gestalt skapad av Lena Andersson fångar denna insikt på många plan. Hur hon resonerar om kärlek, försöker beskriva den, kanske med hjälp av författaren, hur hon attackerar den med förnuftet.

Men mest: hur alla dessa hundratusentals svenska läsare tagit till sig denna person, och känner igen sig i henne och hennes kärlekssorger, ältande, rådbråkar med henne, sig själva. Vad är sanningen om kärleken?

Problemet är att Ester Nilsson inte älskar, kanske inte kan älska. Hennes sorger är inte kärlesksorger, alls. För Ester Nilsson handlar det om: 1. Att den ska älska Ester Nilsson som Ester Nilsson vill ska älska henne, inte om att Ester Nilsson älskar. Därav att kärleken är missförstådd (och narcissistiskt korrumperad); och 2. Att beskriva kärleken för att på så vis förstå och, slutligen, besegra den.

Kirkegaard får belysa den andra observationen:

”Den som verkligen älskar kan knappast finna glädje, tillfredsställelse, för att inte säga, växa genom att syssla med en definition av vad kärlek verkligen är.”

Du och jag rymden

Spår i snön,
det är räven

och här

har han slagit igenom skaren
och kanske fångat hasselmusen
som kilade där under.

En del av oss mänskor
kan aldrig riktigt släppa tanken
på att det är vi som är hasselmusen.