God morgon, kära läsare. Lyssnar på den sene Thåström som insett att han inte har tid att jamsa runt utan måste ta itu med det mest nödvändiga och funderar kring debatten om att gallra ut böcker med förlegat och numera kränkande språkbruk. Just nu läser jag en sådan bok för min äldste son Vilhelm, 10 år. Han har läst själv i flera år men vi har ändå fortsatt med vår gemensamma högläsning för vi tycker båda två att det är ett fint sätt att umgås och att det ger upphov till samtal vi aldrig skulle ha annars. Tillsammans har vi plöjt säkert närmare hundratusen sidor. Boken för hand är Huckleberry Finns äventyr och det är ett exempel på en bok som skulle bli helt obegriplig om man inte läste ut de förminskande och rasistiska orden ”neger” eller ”nigger” eller strök de otaliga rasistiska replikerna, eftersom den behandlar söderns rasism på ett intelligent vis. Mark Twain är en gudabenådad författare för övrigt.
Vilhelm sade ifrån redan då vi läste n-ordet första gången: ”Sådär får man inte säga, det är rasistiskt”, vilket direkt ledde in på en vindlade diskussion kring söderns historia i USA, slavhandel, hur man använde språket för att avhumanisera, hur man såg på slavarna som ting som kunde ägas, brukas eller säljas och inte mänskor, inte bara för att man var ond utan också drivet av mänskans girighet och vilja till ekonomisk vinning. Vi pratade även om de snälla mänskorna i denna historia och varför de också hade slavar och varför de också såg på de som mindre begåvade, hur de var så nedsänkta i sin tid att de kanske inte själva kunde upptäcka de dolda strukturerna som dröp av rasism.
Vi kom även in på det mer litterärt nära: vem som talar i en bok, om det är okej att gestalta onda mänskor som säger elaka saker och mycket mer. Faktiskt en av de mer intressanta diskussioner vi haft under åren. Vilhelm reagerade även starkt på att Huckleberry Finns pappa (en vidrig och våldsam alkoholist för er som inte minns) slog sin son och då kunde vi prata om barnaga och varför vissa mänskor slår varandra, om självhat och om våld.
Slutsatsen i det här fallet är klar: Att revidera boken hade gjort den fullständigt bisarr och att inte läsa den hade varit en förlust.
Jag kan förstå att man tror sig göra gott om man rensar ut böcker med sånt språkbruk, men det är svårt att komma undan tanken att det är en paternalistisk akt som tror väldigt lite om mänskans egna kritiska förmåga. Att gömma undan elaka, onda, förtryckande ord är en lika dålig idé som att gömma undan just dåliga och ondsinta idéer. Och det där känns som ett stort misstag. Ett samhälle som ”skyddar” sina medborgare från idéer som känns förkastliga resulterar bara i att den kritiska muskeln blir slapp och därmed förbereder man paradoxalt nog vägen för de idéerna. Precis som sagornas troll spricker nämligen tokerier när de dras fram i ljuset.
(Brasklapp: Jag är inte för någon ”dialog” med galningar som hävdar det ena knasigare än det andra, men om en av deras idéer letar sig fram till vårt middagsbord kommer min taktik alltid vara att göra slarvsylta av dem och förbereda mina barn på att det finns knäppa och farliga idéer här i världen istället för att säga att det där talar vi inte om.)
