Läser

För tillfället läser jag följande böcker:

Betraktelse över själens passioner, António Lobo Antunes. Stora litterära kvalitéer, lite seg här och var. Ett kapitel kvar.

Homo Deus, Yuval Noah Harari. Ljudbok. Redan daterad fast den kom ut för bara nåt år sen. Bättre historiker än framtidsspanare. 36 min kvar. Min behållning av denna samt hans tidigare bok Sapiens var första tredjedelen av Sapiens som just sammanfattade mänsklighetens historia på ett kompetent och kondenserat vis.

Liv 3.0, Max Tegmark. Lärorikt. Han sammanfattar det vetenskapliga läget för AI bra och ger en god översikt över de problem vi behöver lösa kring denna nya teknik. Hans intelligens är det inget fel på, logiken är fläckfri, men han är kanske inte en tänkare som mäktar att sätta allt i ett helt annat ljus: tankesprången saknas. Halva kvar.

Third body problem. Ska skriva mer och separat om den. Kinesisk sci-fi. Läst två kapitel.

Vegetarianen, Han Kang. Precis börjat. Lovande. Mycket lovande. Ett kapitel läst.

Annonser

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unka klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)

Den rätta vägen

Du har följt den rätta vägen. Och den var lång, snårig och fylld av hårt, mycket hårt, arbete. Sedan fjorton års ålder har du betygsatts i flera ämnen två gånger om året. I slutet av dina universitetsstudier gjorde du vad som krävdes för att ta en examen. Sen väntade fler bedömningar som gjordes av alla de bolag och rekryteringskonsulter du behövde träffa då du sökte en anställning. Du hade duktigt fört bok över alla dina framgångar och trots att det kunde kännas motigt, nästan tröstlöst, att gång på gång bli bortvald för att en annan kandidat haft bättre meriter än du så var du ändå en brinnande förkämpe för meritokratin som koncept; vad annat kunde du vara då frånvaron av den skulle omvandla tjugo års slit för att vara ”bäst lämpad” till en livslögn? Du bet ihop och satsade på att stärka ditt CV. Men ju mer du lärde dig om näringslivet desto mer gnagde en irriterande aning om att det hela inte stod rätt till. Visst, du hade ju alltid vetat att det fanns vissa… undantag. Nån Bonnier som var högsta chef på ett Bonnierbolag, en Stenbeck som tog över efter pappa. Men annars sas det ju alltid av företagsledarna att det krävdes rätt kompetens, även i toppen, och du hade ju själv sett vissa som klättrat, om inte till toppen så ganska högt upp. Åren gick och det där undantagen växte plötsligt till normalfall. Och till slut, efter fem, tio eller kanske i värsta fall tio år insåg du att det du alltid misstänkt men inte velat tro faktiskt var sant. Bolagen krävde rätt kompetens och meriter, karriär handlade om konkurrens och att vara ”bäst lämpad”. Men när det kom till den yttersta styrningen och ägandet handlade det om succesion som i vilken feodalstat som helst i historien; det gick i arv till barn och familj, oavsett om dessa var ”bäst lämpade” eller ej. Meritokratin, den var till för alla andra.

(Personligen har jag sedan nästan ett decennium varit min egen arbetsgivare och jag kommer aldrig någonsin igen ta en anställning.)

 

 

 

Den tveksamma svenska stiftelseformen

I Sverige har vi en juridisk form som kallas stiftelse. I verkligheten finns det i ganska många varianter, men på det stora hela är de lika varandra. En stiftelse äger i princip sig själv. Det finns inga medlemmar eller ägare. Det som finns är ett syfte som stiftaren (grundaren) satt på pränt i en sk stiftelseurkund. Sedan finns det en styrelseordförande som är satt att förvalta förmögenheten i enlighet med det syftet. I praktiken är denna form oerhört sluten jmf med ett aktiebolag eller en förening. Insyn och transperens noll. En annan spaning är att det är för lätt för olika sorters stiftelser att gå emot alt. ändra stiftelsen ursprungliga syfte. Vi ser det i Svenska Akademien, vi ser det i flertalet andra stiftelser som ex äger lägenheter i Stockholms innerstad. Det är heller inte för inte som majoriteten av landets mest förmögna samlar sin makt och förmögenhet i just stiftelseformer. Någon borde granska denna förlegade juridiska form, noga.

Ny bok, ny teknik

Äntligen påbörjat nästa bokprojekt. Vänder på processteken denna gång och prövar att skriva ett mycket utförligt synopsis först och sen texten.

Tänker även skicka ut synopsis (alltså storyn) på remiss till hugade vänner och bekanta som har tid och lust att kommentera i stort och smått.

För detta ändåmål, skriva synoposis alltså, har jag inskaffat en vit tavla till kontoret som jag kan klottra och skissa på.

IMG_2715

Sen skriver jag rent på indexkort i skrivprogrammet.

Inför själva skrivandet ska jag försöka hitta en app som automatiskt kan transkribera min diktamen till text som jag sen kan redigera.

Saknas bara en AI som kan hjälpa mig att skapa en spännande story…

 

Tänkande August

Gör research om AI och minns plötsligt en sk datamaskin jag skrattade åt i tioårsåldern eftersom jag ju visste att datorer INTE fungerade på det sätt som barnboksförfattaren föreställde sig. Jag talar givetvis om Nils Olof Franzéns skapelse Tänkande August, som är en dator mästerdetektiven och universalgeniet Agathon Sax bygger åt sig själv för att bli ännu bättre på att fånga skurkar. Det som jag minns som fånigt var det där att han behövde ”mata” maskinen med allsköns data – så fungerade det ju inte alls!

Såhär beskrivs det i en av böckerna:

”Det gäller att tala om för maskinen en massa saker som man vet. Det gör jag genom att trycka på dessa knappar. Det kallas att mata maskinen med data, det är den så kallade datamatningen. Utan denna matning kan Tänkande August omöjligt tänka eller på annat sätt användas.”

Grejen är ju att maskininlärning, som är den teknik som driver dagens AI-boom precis fungerar så. Att lära ett neutralt nätverk att kunna identifiera en människa (vilken som helst) eller ett fonem i ett språk (som ju kan uttalas på de mest individuella vis) kräver massiva mängder av exempel – indata – att träna på.

Tänkande August, svensk barnlitteraturs första AI.

Och svassandet fortsätter…

Uppburen författare kallar prof. em. Claes Sandgrens artikel idag på DN debatt, om Svenska Akademiens jävs- och mutproblematik, ”ett typiskt beställningsjobb av DN”. Samtidigt fortsätter författaren att berätta anekdoter på Facebook som alla på ett eller annat vis går ut på att smutskasta DN. Givetvis har författaren vid flera tillfällen fått stipendier av SA och är dessutom vän med flera av ledamöterna (samt den sk Kulturprofilen).