Kulturartikeln jag vill läsa

Imorse läste jag igenom förundersökningen mot den så kallade Klådan, alltså Jean-Claude Arnault, eller i folkmun numera benämnd Kulturprofilen, ett epitet som kort och gott är genialiskt; man kan ju enkelt tänka sig den stegrande upphetsningen hos kulturskribenten som kläckte det – för där går en rak associationslinje från tabloidpressens sedan tidigare väletablerade epitet Kulturmannen, där Kulturprofilen blir kulturmännens kulturman som svävar i en än mer intellektuell och högkulturell sfär, umgås i de finaste kretsar och är vidrigare än alla sina epigoner sammantaget.

Aja. När jag läst förundersökningen kände jag mig ganska övertygad om att han är skyldig till våldtäkt, inte minst som två av vittnena måste sägas vara utomordentligt trovärdiga: de är professionella psykoterapeuter som båda behandlat målsäganden. Men jag är vare sig åklagare eller domare så vad vet jag.

Förutom att tycka mycket synd om den stackars kvinnan äcklades jag av Klådans uppenbara kvinnohat och gränslösa förmåga till att förnedra kvinnor utan att visa några samvetsbetänkligheter. Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.

Hur resonerar man då?

Och en av de två kvinnliga vittnena har ju positionerat sig som radikalfeminist?

Och har skrivit jag vet inte hur många kulturartiklar och recensioner baserat på en feministisk analys?

Hur går sånt ihop?

Att en sån kvinna är nära vän till ett rovdjur som verkar tro att han kan ta sig vilka rättigheter som helst med kvinnor?

En kulturartikel som kunde förklara det för mig skulle jag mest av allt vilja läsa just nu. Helst skriven av en av de två kvinnorna.

För det är väl inte så enkelt att de där två typerna, båda poeter, gjort vad som krävts för att få vara nära Katarina Frostenson, en av våra största poeter och tillika ledamot i Svenska Akademien, som besitter bland det största kulturella kapitalet i Sverige?

Är det så banalt som medlöperi och opportunism tills dess att det kulturella kapitalet är förskingrat och man då byter sida och vittnar mot förövaren?

Den ofarliga konsten

I ett par journalanteckningar här har jag – nästan i förbigående – propagerat för en vildare och farligare konst*, en helt orädd konst, då jag från mitt perspektiv sett hur en lam och mjäkig konst sakta spridit sig och till slut blivit lik en het och kvalmig sommardag; istället för att väckas till liv verkar dagens konst vilja söva oss till dumhet, slapphet, ja, ignorans. Den är inte bara ängslig utan vad värre: förbannat tråkig, i bästa fall ett tidsfördriv.

Om man vill avfärda denna svepande kritik är det givetvis lika enkelt som att öppna munnen och säga: ”skitsnack”. För detta är rent subjektivt, en mans upplevelse. Men det är heller inte fake news eftersom det inte finns vare sig en bevisbar sanning eller lögn i påståendet.

Dock. Givet denna i mig levande känsla är det klart att jag uppmärksammar då andra än jag pekar på samma sak. Och det är hit jag vill komma idag, nämligen till att delvis rekommendera en artikel skriven av den amerikanske poeten Kenneth Goldsmith (ja, just han som hamnade i rejält trassel för ett par år sen).

Jag säger delvis därför att Kenneth Goldsmith gör en liknande observation som jag men kommer fram till något för mig helt obegripligt: att konsten ska bli mer extremt ”säker” och på nåt bakvänt vis då bli farlig, vilket inte är annat än ett felslut, eller så får man säga att det där mjäkiga, kvävande, sövande – som jag redan ser idag – är farligt på samma sätt som ett heroinrus, vilket det säkert kan vara, men då är vi ju i det tillstånd han längtar till.

Men jag tycker ändå att det är en intresseväckande artikel, väl värd att läsa. Låt mig citera ett stycke som sätter fingret på den upplevelse som jag delar med honom:

An artist must ensure that their work will fly under the radar, and at the same time address the widest audience possible. That takes a lot of effort: works are thoroughly vetted head-to-toe, carefully scrutinized for the tiniest detail that might trip an unwelcomed alarm. Ambiguity and noise are muted; signal and message are amplified.

Sen håller jag inte med honom om vad som konstituerar farlig konst, det är en snäv och ganska ointressant defintion han gör då han tolkar farligt som något som orsakar fysisk skada etc. i verkliga livet. För mig är det vilda, det farliga, en sak som väcks och släpps lös i det inre av läsaren eller betraktaren, det är farligt och subversivt för att det inte väjer för nåt och tvingar oss till engagemang och kamp, möjligen mot verket självt.

Nog snackat. Här kan man läsa Kenneth Goldsmiths text.

Ps. Nej, jag har ingen lust att peka ut exempel på mjäkig och lam konst, det blir bara jobbigt och ledsamt för alla inblandade. Så viktigt är det inte för mig att övertyga om att jag har rätt eller att jag faktiskt kan underbygga mitt påstående. Och även om jag förde fram tio exempel på samtida och mjäkig konst skulle det ändå aldrig räcka för att övertyga den som inte håller med mig. So why bother…

Ds.

———–

 

* För mig är begreppet konst brett och omfattar all verksamhet som kräver ett konstnärligt uttrycksmedel. Jag bör påpeka att det jag känner bäst är litteraturen; poesin och prosan, men jag har viss koll även på den samtida ”konstscenen” i mer specifik betydelse.

 

Vilka är vi och vilka vill vi vara?

Götgatan i Stockholm idag. Lunchtid. Fullt med folk som promenerar upp och ner längs gågatan och jag går på trottoaren och pratar i telefon.

I ögonvrån ser jag en bil som stannat och en tanig äldre man, kanske sextio, som verkar prata med dem som sitter i bilen. Nåt typ av tjafs. Sen går det fort. En lång och storvuxen man, också runt sextio, stiger ur bilen och går fram emot den andre. Jag förväntar mig att de ska skrika på varandra en stund, men istället tar bilföraren ett rejält tag i den andre, som om han ska brotta omkull honom. Eftersom de känns relativt gamla känns situationen både allvarlig och absurd.

Offret skriker desperat på hjälp, ett högt rop för att påkalla allmänhetens hjälp. Då springer jag dit och skriker åt förövaren att släppa honom, vilket han gör, och jag ser att han skakar av vrede och jag säger åt honom att han ska passa sig för ge sig på mänskor på det där viset, han försöker skylla på den andre men jag säger att det inte spelar nån roll, att handgemäng var över gränsen.

Ingen annan har kommit till offrets eller min hjälp. Folk verkar glo men fortsätter att glida förbi.

Nu vänds vreden mot mig och han hotar mig. Då brister det. Då väcks kniven. Och jag är orädd på ett mycket farligt sätt. Jag säger nåt oförlåtligt och menar det, att jag ska döda honom, stirrar honom i ögonen och är alldeles svart inombords. Tror att jag säger åt honom att hoppa in i bilen, vilket han gör. Där inifrån skriker han nåt och då skriker jag återigen det där oförlåtliga och smäller min knoge hårt i hans ruta och jag ser att han är livrädd, han kör därifrån.

En bit bort står offret men en annan person. En. Båda tackar mig, en äldre kvinna kommer fram och frågar vad som hände. De andra ”medmänniskorna” glider bara vidare.

Nu på kvällen är jag kluven. Å ena sidan stolt för att jag ryckte in, å andra sidan rädd för min oräddhet, brist på impulskontroll och våldspotential; den kan inte leda till nåt gott om jag inte lär mig tygla den. En dag kanske jag träffar på ett värre monster än jag, som den som knivhögg mig för tjugofyra år sen, och då dödar han mig på riktigt. Men, tänker jag nu, låt honom göra det då om det betyder att jag gjort min plikt som medmänska.

Idioten

Det här är tredje gången på kort tid som jag läser nåt liknande; först var det Roland Poirier Martinsson som bara berördes av litteratur skriven av män, sen var det Isobel Hadley-Kamptz som kontrade och sa att hon helst läser böcker skrivna av kvinnor. Och nu var det alltså artisten Lykke Li som berättar för DN att hon inte är intresserad av konst skapad av en man.

Antingen är jag en idiot eller så lever vi i en märklig, närmast absurd, tid där vems ytliga attribut och identifikation med detta är viktigare än vad, hur och varför.

Är det inte ett rejält handikapp att endast kunna beröras av konst skapad av en människa med samma kön? Är detta utbrett? I min beröringskanon finns män och kvinnor blandade huller om buller.

Själv är jag alltså fortfarande övertygad om att bra konst gör frågan om konstnärens identitetsmarkörer såsom kön, etnicitet etc. fullständigt irrelevant. Men, jag lämnar öppet för att det är jag som är idioten.

Att vara idiot är för övrigt ingen dum position, då kan man göra lite som man vill, exempelvis fortsätta att läsa böcker oavsett författarens kön, och på så vis få ta del av en mycket större erfaremhetsrymd än om man ratar en stor mängd av alla potentiella författare.

Bret Easton Ellis och fegheten i kulturen

Fick reda på existensen av Bret Easton Ellis podcast (gamla avsnitt finns här, nya bakom betalvägg här) på Facebook där Sigge Eklund påpekade att Bret Easton Ellis inte alls ”försvunnit” (och även Carina Rydberg, men vi som är på FB vet att hon i intet avseende har försvunnit) som Jan Eklund påstår i en DN-artikel där han längtar tillbaks till nittiotalets frihet, utan har hundratusentals lyssnare på sin podcast, vilken jag inte kände till.

Innan jag blev ”patreon” ville jag provlyssna och lät slumpen styra mig till ett gratisavsnitt från hösten 2016 där han intervjuar artisten Moby som precis då (?) kommit ut med sina memoarer.

Mycket av det Easton Ellis konstaterar om tillståndet i den amerikanska samtidskulturen hösten 2016 känns igen från vårt kära land 2018 och tangerar just det Jan Eklund sätter fingret på i DN-artikeln, en brist vi ser just nu i och med en allt mer tillrättlagd och regelstyrd, feg, kultur. (För rättvisans skull ska det konstateras att Sigge Eklund formulerat en liknande kritik flera veckor innan Jan Eklund, men i sin podcast.)

Easton Ellis sa bland annat nåt som jag tycker överensstämmer hundra procent med vårt ömkliga tillstånd:

”We are missing a kind of fearlessness in the culture, we are missing the freak, we are missing the taboo; everything seems to be so weighted down by kind of a corporate rule book in terms of how to express ourselves, and in terms of how we have to behave, and if the freak or the person who wants to break the taboo goes out there now, he is punished, he loses his sponsorships, he is shunned by the media and he is humiliated.”

Japp..

För var är det orädda?

Var är det vilda, det otyglade?

Berätta gärna det. För såvitt jag kan se finns det ej.

Rant

Som krönikör kan man påstå vad som helst för idioti utan ett uns av belägg. Och detta görs dagarna i ända av de medier som sparkat igång sina krafttag mot fake news som det heter.

Ur dagens skörd har vi Catia Hultquist som tar tillfället i akt att sparka på män, sådär lite lagom svpeande, och det är ju så att säga fritt fram.

Vore jag ett troll skulle jag skriva en kommentar i Facebookstatusen:

Ja, se karlar… Man vet ju vad de tänker med. Och så detta evinnerliga mansplainade och killgissande! Monologerna! Inte kan de lyssna, och inte sitter de ner när de kissar heller, skvätter sitt piss på hela toan! Skäggstubb i handfatet, tar knappt ut soporna, stör tjejerna i klassen, kan inte läsa, slåss för jämnan och gör inte heller känsloarbetet, eller nåt hushållsarbete alls för den delen; ringer knappt sin gamla mamma… Och de lär sig tidigt, mycket tidigt, att de har rätt till tjejer som om vi vore ting! Porrsurfandet! Runkar sina gamla slappa taskar framför sin smartphone på toan då de tror att vi inte vet vad de gör. Och får de i sig en öl innanför den uppknäppta skjortan som sväller av en kulmage ska de alltid tafsa och kladda. Nej, fy för f**. Tacka vet jag Valerie Solana! Det som borde vara nästa steg: Skär av tasken på de djävlarna och låt oss börja med Tinder-Anders, det aset!

Börjar ruttna på alla onyanserade generaliseringar av män.

 

Klåpare

Tyvärr måste jag ju ge Engdahl helt rätt när han kommenterar det med:
”De tre avhopparna skämmer ut sig genom att detta misslyckade försök till maktspel.”
Själv är han, som vi ju sett, en maktspelare av rang. I jämförelse spelar team Danius i farmarligan; fattade de inte att sannolikheten för en sån utpressning de nu försöker sig på i alla utfall försvagar deras position?
Att HE skulle ta sitt förnuft till fånga eller att det andra gänget som är kvar skulle mobba ut honom (hur skulle det ens gå till?) är givetvis högst osannolikt.
Och att de ens försökt lämnar en sur eftersmak i mun på alla dem som faktiskt stått på Danius sida; hon visade sig nu lika småsint och förblindad av personligt hat som resten av gänget, blir ju den folkliga slutsatsen från läktaren.
Och har de inte ens läst Machiavelli? Vet de inte att man ska hålla sina vänner nära men sina fiender närmare?
För skulle de mot all förmodan ha lyckats med att pressa ut HE skulle det endast blivit en Pyrrhusseger eftersom de då skulle komma tillbaka till en Akademi med ganska många ledamöter som skulle hata dem (ännu djupare) just för deras utpressning.
Nej, det enda riktiga, från ett strikt maktpolitiskt/taktiskt perspektiv skulle ha varit att återträda, bita ihop och hålla tand för tunga, hålla sin fiende nära, och successivt, metodiskt, bearbeta de andra ledamöterna tills dess att de desarmerat och marginaliserat HE inifrån.
Dessutom tror jag att han, Horace alltså,redan, de facto, är över. Visst han, sitter kvar i Akademien, men hans position har fått sig en så redig törn att han aldrig kommer att kunna resa sig. Ja, ju mer man tänker på det är han redan finito; att då ödsla energi på hans person är både osmart samt vittnar om ett barnsligt och omoget personligt hat.
De borde fatta att hantera det som business, nothing personal.
Till er som tycker jag är cynisk vill jag bara säga att jag tycker hela spektaklet är djupt tragiskt och inge skulle bli gladare än jag om Svenska Akademien kunde fokusera på att reformera sig och gå vidare, börja läka.
Men med dessa maktfullkomliga typer på båda sidor verkar det inte hände i det närmaste; det vi ser är endast ett maktpolitiskt spel och då är det också så jag kommenterar det.