Avskyn

Det som smärtar mig mest nuförtiden är när människor dömt ut mig på förhand, när de tror saker om mig och jag inte får en chans att motbevisa dem.

Så var det igår när jag bevistade ett litterärt evenemang.

Jag har aldrig varit annat än idel vänlighet mot den här personen, som jag stött på under åren i litterära sammanhang, jag tycker till och med om hen, men ändå blir jag behandlad på det sätt som jag finner allra svårast.

Hur ska jag beskriva det?

En sval, artig likgiltighet som ändå är vänlig i ord. Ett förakt som är dolt under ett par korta men vänliga hälsningsfraser, ett hat som är så utstuderat att det skulle verka konstigt om jag visade mig ledsen eller arg.

Alla dagar i veckan tar jag ett öppet förakt, för det kan jag reagera på, bemöta på något vis.

Dessutom, här handlar det om en felaktigt projicerad bild av mig mig som jag inte kan eller tillåts korrigera.

Fördomar.

Och en känslig typ som jag uppfattar ju direkt den bild av mig som personen bär på, och jag vill inget annat än att skrika: det där du tror dig se är inte jag, och jag lider svårt när jag ser den där fördomsfulla nidbilden av mig. Det gör mig så ledsen att du ser mig på det viset.

Och smärtan fördjupas av att jag förstår att det ingår i nidbilden att tro att jag inte kan uppfatta eller se detta, fast jag gör det med varje fiber i min kropp.

Det är som en ytterst förfinad variant av utfrysning; man får ett hej, ett par tre vänliga ord, till och med en kram (!) men sen – som vore jag luft.

Ett barn som agerat så kan då säga: Jag hälsade ju! Jag var ju visst snäll!

Inget går att bevisa, inga elaka ord sades, det som artigheten krävde utfördes.

Men kniven sitter kvar i mitt hjärta i dagar efteråt.

Tillägg: Jag pratar inte om dig B.B. Du var snäll som vanligt 🙂

Kort reflektion om de gula västarna

Ibland har man tur.

Fick både SvD och DN i brevlådan imorse och hade dessutom tid att sitta här på kontoret och läsa dem i lugn och ro med en kopp kaffe som skulle ha fått agent Cooper i Twin Peaks att börja dregla.

Av allt det jag läste var det främst en text som berörde mig, fick mig att stanna upp och tänka.

Och det var den franske författaren Édourd Louis text om de så kallade gula västarnas protester i Franrike.

Såhär skriver han bland annat:

”[…] människor som fått sin hälsa fördärvad av eländet och fattigdomen, och som just, under alla mina barndoms dagar, envist upprepade ‘vi betyder ingenting för någon, ingen talar om oss’ – därför kände jag mig personligen träffad av det borgerskapets förakt och våld som omedelbart drabbade denna rörelse.”

Édouard Louis.

Louis text fick mig att tänka på det som megastjärnan och historikern Yuval Noah Harari brukar säga, att vi mycket snart kommer att få se stora konvulsioner då vi rör oss från ett historiskt tillstånd där kapitalet mer eller mindre exploaterat arbetarklassen, men där den ändå varit behövd, till ett tillstånd där dessa stackare blir fullständigt irrelevanta på grund av automatisering och AI; ingen behöver dem mer, alls.

Faktiskt verkar vi redan befinna oss i ett förstadie; inte ens nu behövs alla, och snart behövs ännu färre.

Det är hårt, riktigt djävla hårt faktiskt, och vad kommer inte det leda till?

Vi lever i minst sagt oroliga tider, men jag är dock optimist, för allt detta sammantaget kommer, måste komma, att tvinga oss till att omvärdera och då uppvärdera den mänskliga värdigheten och humanismen.


Obrottsligt lojal

Förutom att den gamle litteräre råbusen Stig Larsson säger ett par obetalbart komiska saker i SVT-dokumentären Det slutna sällskapet, som när han turnerar kritiken att han fått pengar och priser av sin polare i Svenska Akademien Horace Engdahl och säger att han självklart var värd varenda spänn och i själva verket borde ha fått ännu fler priser och mer pengar, eller när han påstår att han 1995 aldrig hört ordet feminism och sen, när han väl fått det förklarat för sig, skämtar bort det som vanisinne, så finns den en sak som jag, utöver alla frågor om Svenska Akademiens skuld och moral, tar med mig.

Och det är blott och bart en observation som gäller människan som social varelse, nämligen att vår förmåga till starka vänskapsband har en baksida, och den heter obrottslig lojalitet; oavsett vad du gjort så står jag vid din sida och inte bara det, jag vägrar att tro dig om något ont för du är med mig.

Antalet vittnesmål och utsagor spelar ingen roll. Det kan vara arton eller hundrafemtiotvå, jag kommer ändå inte tro på det. Det är lögn. Han är inte sån. Inte ens en dom i hovrätten kan rå på den obrottsliga lojaliteten. Domen är anmärkninsgvärd, rentav fel och förkastlig; jag är inte jurist och jag skulle annars aldrig komma på tanken att utvärdera en dom, utom just i detta fall.

Horace Engdahl, förblindad av vänskap.

Jean Claude Arnault är dömd i två instanser och antalet vittnesmål om hans övergrepp genom åren är minst sagt omfattande. Men Horace Engdahl och hans andra vänner står inte bara vid hans sida, de är fullständigt oförmögna att se det alla vi andra ser, deras vänskap och deras lojalitet har gjort dem blinda. Intelligens, skarpsinne, kritisk förmåga; det som tagit dem till de höga positioner de innehar, blir inför detta obrukbara.

Och det, det är oändligt fascinerande och samtidigt oändligt skrämmande.

Åter

Hej, kära du!

Jag var död för skrivandet en stund men nu tror jag att jag lever för det igen, möjligen.

Lever, skriver och läser den norske särlingen och självmördaren Tor Ulvens roman Avlösning.

Vill inget säga om den ännu annat än att den ger ordet precis en ny mening.

Tor Ulven. Norskt geni? Men inte så glad? Min morfar kallades Tor men hette Reinhold.

Såhär säger han bland annat i den enda intervju han gav 1993 i tidskriften Vagant, vilket jag kan känna igen mig i:

”Men jeg er av prinsipielle grunner interessert i å skrive uhøflige bøker. Bøker som uroer, kanskje plager leseren. Det skal jeg innrømme. Det finnes så mange steder hvor man kan få balsam og legedom for alle sine plager. Jeg vil insistere på det ubehagelige ved eksistensen i det jeg skriver. Det er allerede nok morfin i omløp.”

Ja, det ska gudarna veta: På tok för mycket smärtstillande och medhårssmekande litteratur är i omlopp. Ja, ja, ja.

Här skriver förresten ledarskribenten Erik Helmersson om hur feg och ängslig den svenska kulturen ter sig just nu, precis det jag tjatat om som ni kanske minns. Erik och jag är mao överens.

Puss


Tillståndet

Det skymmer och jag vet
att därute strilar guds död kallt
och jag undrar

vad vi ska ta oss till i en värld
där vi måste hitta på meningen
innan vi tvingas på knä inför den? 

Ljuset, åter!

Mina vänner!

Hoppet har vänt åter till min skröpliga lekamen och jag kan äntligen kliva ur det som varit min hemvist den senaste veckan: sängen, och glad som en liten lärka om våren sliter jag nu av mig det fuktsvettiga täcket så godispapper och PET-flaskor flyger som konfetti i luften!

Det var illa, kära ni, ja, jag kunde verkligen känna dödens kalla andedräkt i min nacke och ibland i min feberyra se honom sitta vid sängens ände och girigt bese mitt lidande och borttynande, men nu – äntligen har jag sluppit ut hans hemska grepp och är frisk, frisk, frisk!

Och givetvis ville jag berätta dessa goda nyheter för er alla, eftersom jag mycket väl vet att ni är intresserade av att höra om precis allt som händer i mitt remarkabla och unika liv, inte sant?

Jag har till och med letat upp en bild på den lille gynnaren.

Detta lilla as försökte alltså släcka min låga för gott!

Ja, de är inte att leka med, de där rhinovirusen, och för en man kan det ju vara förenat med direkt livsfara att bli utsatt; för vi blir ju så fruktansvärt sjuka, när vi blir sjuka.

Men nu kan vi alla glädjas igen. För den här gången.

Puss

Skrev ett kritiskt brev…

… och fick ett oväntat balanserat, välformulerat, vänligt och sakligt svar, som jag måste erkänna att jag blev både paff och mycket imponerad av.

Själv skulle jag aldrig ha kunnat ta den kritik jag framförde utan att få nåt mordiskt i blicken och hatiskt i hjärtat, och jag vet, det är ju vare sig särskilt charmigt eller moget.

På ett sätt kan man väl säga att det svaret tydligt exemplifierade varför hon som svarade, en högt uppsatt kulturchef, har den position hon har och inte jag, alltså: det jag menar är att även om jag hade haft ambitionen till en sån roll skulle jag aldrig kunnat erövra den på grund av brister i min karaktär.

Fasen, ju äldre jag blir ju mer inser jag hur mycket jag gillar intelligenta och starka kvinnor som kan sätta en på plats när det behövs, och jag tror faktiskt att det var nödvändigt i det här fallet, när jag begrundar det hela, eftersom jag i sak på några punkter bevisligen hade fel.