Streckare om Bonnefoy anbefalles

Apropå min sura text om SvDs POESI-bilaga häromsistens vill jag idag lyfta fram Erik Bergqvists fina text om Yves Bonnefoy som nyligen gick bort:

http://www.svd.se/narvarons-poet-har-gatt-ur-tiden/om/kultur:under-strecket

I sig en text som var mer läsvärd än hela det där spektaklet till POESI-bilaga där man oinspirerat och obegåvat försökte sig på samma metod som används för romankonsten inom dagspressens kulturjournalistik, dvs. författarporträtt och intervjuer om varför man bör läsa…

Mera gubbgnäll

17 helsidor om poesi i SvD. Det står: POESI över hela bilagans framsida. Detta skulle kunna vara fantastiskt.

Men istället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för knappt 1 (!) sida av dessa 17 helsidor är poesi (då räknar jag även sprida små strofer här och var), resten är foton på poeter, intervjuer med poeter, intervjuer om poesi och en usel redaktionell text som försöker göra jag vet inte vad.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är inte detta.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är att de upplåter en 1/4 sida, 1/8 sida, för nyskriven poesi varje vecka året om. För det vore en revolution.

Det SvD ägnar sig åt idag är bara att försöka få in poesin i den kommersiella fållan.

Förlåt, men jag vill bara vara Stig Larsson och pissa i SvDs metaforiska gom.

Det stinker

Om vi går tillbaka fem, till och med tio år, hur många debuterande svenska poeter recenseras i snar följd efter recensionsdatum i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet?

Knappt nån. (Agnes Gerner?) Egentligen är det fantastiskt att så sker med Jenny Högströms En liten bok om kött och chark om det inte vore för en liten detalj, nämligen att Jenny Högström är mångårig kritiker av inte minst poesi i Expressen, med, gissar jag, polare på alla stora kulturredaktionerna i STHLM.

Vi har nu alltså kommit därhän att kulturredaktionerna väljer ut de sina till att bli recenserade i ett klimat då nästan inga debuterande poeter recenseras alls. Det är så korrupt att det stinker, några andra ord går inte att använda.

NB: I sak har jag inget emot vare sig JH eller hennes diktsamling, som verkar okej men inte suverän.

Om Ferrantes Neaplesvit

Ferrantefeber på väg hit

Neapelsviten
Elena Ferrante
My Brilliant Friend, 331 sidor.
The Story of a New Name, 471 sidor.
Those Who Leave and Those Who Stay, 418 sidor.
The Story of the Lost Child, 473 sidor.
Europa Editions

Med språket som bräckjärn bryter sig radarparet Elena och Lila ut ur patriarkatets Neapel. Gunnar Strandberg har läst Neapelsviten, ett feministiskt monumentalverk om kvinnlig vänskap som för den episka traditionen vidare.

Närmast otaliga är de amerikanska författare, oftast män, som givit sig i kast med att skriva den stora amerikanska romanen; få har någonsin lyckats. Men den som kanske gjort det bäst hittills efter Fitzgeralds Den store Gatsby är en italiensk kvinna som skriver – inte om Amerika – utan om Neapel i Italien. Varför då benämna hennes Neapelsvit en stor amerikansk roman? Därför att pseudonymen Elena Ferrante har fått ett lavinartat genomslag som författare översatt till engelska i just USA. Ferrantefebern – ja, det finns till och med en hashtag: #FerranteFever – bröt ut då den inflytelserike kritikern James Wood smorde författarinnan i The New Yorker 2013.

Lustigt nog, eller möjligen en fullständigt logisk konsekvens av vårt globala och ljushastighetssnabba nätverkssamhälle, har Ferrantes framgångar i Italien varit blygsamma i jämförelse sedan hon 1991 publicerade sin första roman L’Amore Molesto (ungefär: Den irriterande kärleken). Det andra skälet att kalla hennes svit en stor amerikansk roman är att Ferrante skriver i en episk tradition, hennes fokus ligger alltså på berättandet och Ferrante inte bara bemästrar utan, hävdar jag, vidareutvecklar romantekniker som såg dagens ljus i den franska och ryska romanens guldålder. Hon är en högst värdig arvtagare till både Flaubert och Tolstoj.

Mycket lite är känt om vem som döljer sig bakom pseudonymen. Det vi vet, om vi litar på de få intervjuer som finns, samt de brev som signerats Elena Ferrante, är att hon är en humanistiskt skolad akademiker, uppvuxen i Neapel under fyrtio och femtiotalet, mor till ett eller flera barn och under perioder bosatt utomlands.

I den senast tillgängliga intervjun i The Paris Review, gjord av hennes två förläggare i våras, berättar hon att valet att skriva under pseudonym först handlade om att hon var blyg och skrämdes av att ”komma ut ur sitt skal”, men att hon under de tjugo år som gått ändrat sin syn och kommit att känna en viss fientlighet gentemot hur media successivt har tappat förmågan att bedöma ett verk utifrån texten och istället har satt författaren i rampljuset, vilket ju dessvärre, som en trist bieffekt, har lett till den kändislitteratur vi sett växa fram där du skriver en bok för att du är känd och redan har en publik som är redo att lyssna till allt just du har att säga, om allting, oavsett om det finns någon substans eller konstnärlig finess i det.

Ferrante har publicerat sju romaner, varav de fyra senaste, Neapelsviten – som spänner över sextio år och sextonhundra sidor – bör ses som ett sammanhängande verk. Alla sju finns följsamt översatta till engelska av Ann Goldstein på det mindre New York-baserade förlaget Europa editions, och nästa år kommer den första delen av Neapelsviten på svenska.

Sviten, som avslutades i år med Storia della bambina perduta (The Story of the Lost Child), följer de två barndomsvännerna Elena, dotter till en portvakt, och Lila, skomakarens dotter (mödrarnas roll var den förtryckta hemmafruns), under närmare sextio år, från barndomen i ett fattigt och nedgånget kvarter i Neapel tills Lila en dag i sextioårsåldern försvinner och berättarjaget Elena skriver den berättelse som vi läser.

Ett monumentalt romanbygge som detta beskriver givetvis ett vidsträckt landskap av ämnen och teman, men svitens kärna är vänskapsrelationen mellan Elena och Lila och här bryter Ferrante ny mark i hur hon, fullständigt säreget, gestaltar det oerhörda komplex en nära vänskapsrelation kan vara; känslorna som pendlar från ömhet, nästan attraktion, till avundsjuka och aversion och sedan tillbaka till en kärlek som subjektet själv kan finna både ofattbar och mystisk, som här, då Elena tvättar den blott sextonåriga Lila inför hennes bröllop med den sju år äldre Stefano:

I washed her with slow, careful gestures, first letting her squat in the tub, then asking her to stand up: I still have in my ears the sound of the dripping water, and the impression that the copper of the tub had a consistency not different from Lila’s flesh, which was smooth, solid, calm. I had a confusion of feelings and thoughts: embrace her, weep with her, kiss her, pull her hair, laugh, pretend to sexual experience and instruct her in a learned voice, distancing her with words just at the moment of greatest closeness. But in the end there was only the hostile thought that I was washing her, from her hair to the soles of her feet, early in the morning, just so that Stefano could sully her in the course of the night […] And it suddenly seemed to me that the only remedy against the pain I was feeling, that I would feel, was to find a corner secluded enough so that Antonio could do to me, at the same time, the exact same thing.

Där de ryska romanmästarna, och vissa av de franska för den delen, behärskade det polyfoniska och excellerade i gestaltningen av de omedvetna drifter som får oss att verka i livet, lyckas Ferrante trovärdigt och med ett annat djup gestalta hur vi verkar i varandra, ja, nästan bokstavligen hur vi lever – odödliga – i varandras kroppar, och hur dessa representationer av oss krockar med verklighetens personer och, i bästa fall, aldrig gör oss kloka på varandra. Mellan Elena och Lila finns en hela tiden pågående dialog, eller kanske snarare: ett aldrig sinande utbyte, trots att de i årslånga perioder aktivt undviker varandra, och Ferrante gestaltar – på ett utomordentligt sätt – själva relationen som ett aktivt och levande subjekt.

Elena flyr sin fattiga bakgrund och Neapel med hjälp av flit och bildning, och blir en relativt framstående författare, men det mått hon mäter sig mot är vare sig traditionen eller någon framgångsrik man, utan Lila som aldrig lämnat barndomskvarteret. Redan som barn upptäcker Lila att en väg ut ur våldet och fattigdomen är att behärska språket och skriva, och det blir flickornas gemensamma dröm. Barnet Lila skriver en berättelse, ”Den blå fen”, och Elena, trots större bildning och en författarkarriär, går genom livet med tron att denna text innehöll allt hon själv senare skulle komma att skriva om, att hennes vän egentligen var den mest begåvade av dem två, att de idéer hon satt på pränt egentligen hade sin upprinnelse i denna urtext författad av underbarnet Lila. När Elena i tjugoårsåldern blir betrodd av Lila att ta om hand en låda med texter Lila skrivit, av rädsla för att hennes man Stefano ska finna dem – texter vars blotta existens Elena själv fasat över, en fasa som alltså blir sann – tar Elena med sig lådan till en bro och släpper ner pappersarken, ett efter ett och sedan hela lådan i det strömmande vattnet.

Så den starka dragningskraften mellan vännerna har inte bara sitt upphov i en ljus energi, utan minst lika viktiga är de mörka underströmmar av konkurrens och avund som Ferrante låter berättarjaget Elena beskriva osentimentalt och utan fåfänga. När Elena första gången upplever sin väns briljans i klassrummet bestämmer hon sig för att modellera sig efter just henne, och senare i livet kommer de också att konkurrera om Nino Sarratore, en vacker ung man från kvarteret, som först blir tillsammans med Lila men femton år senare, då han likt Elena har lyckats ta sig ur fattigdomen genom lika delar utbildning och cynisk beräkning i sina relationer, blir den som får Elena att överge både man och barn, trots, eller kanske sporrad av, Lilas varningar.

Elena och Lila ser redan som barn hur kvarterets kvinnor lever under sina män, som ägda ting man kan spöa upp eller ligga med, då det behagar en, och på så sätt alstra barn vartannat år som först blir kvinnans enda andrum i den ständigt pågående våldtäkten, men senare blir föräldrarnas ständiga bekymmer och arvtagare till våldet och vanmakten.

Skolan och inte minst språket blir nyckeln för att låsa upp och fly detta fängelse. Den dialekt som talas i kvarteret, och i Neapel, blir – kanske till och med är – inkarnationen av allt det onda som flickorna ser och hör, och att lära sig riktig italienska i skolan, den som används i böckerna, blir den enda reella möjlighet flickorna har att bryta sig loss från det patriarkala systemet. Detta vet kvarterets pojkar, som i en mycket talande episod kastar sten efter Lila på vägen hem från skolan då hon har vunnit en räkne- och rättstavningstävling.

Ferrante tecknar även moderskapet på sitt säreget brutala vis, från det tveeggade i hur barnet sakta bryter ner den kvinnliga kroppens form, hur barnet bokstavligen suger liv ur modern, till det outslitliga kärleksband som uppstår genom att ha haft barnet, livet, inuti sig själv. Här finns också en subtil koppling till författandet, och hur det, precis som med barnet och modern, parasiterar på verkligheten; eller är det i själva verket symbios vi har att göra med, även i fallet verklighet och fiktion?

Förutom att vara en stor feministisk roman om kvinnlig erfarenhet och kvinnlig vänskap, är det också en berättelse som är fast förankrad i en plats, ett fattigt och moraliskt genomruttet kvarter i Neapel som sakta förändras genom de sextio år som går, men aldrig riktigt genomgripande; våldets patriarkala struktur tar sig bara nya skepnader. När den vuxna Elena får reda på att Nino aldrig själv har haft för avsikt att lämna sin egen familj, har fört henne grymt bakom ljuset, faller hon genast tillbaka till de våldsamma konflikthanteringsmönster hon lärt sig under barndomen:

At that point I started yelling. I switched to dialect. He gave in immediately, he admitted everything, I had no doubt that Lila had told me the truth. I hit him in the chest with my fists and as I did I felt as if there were a me unglued from me who wished to hurt him even more, who wanted to beat him, spit in his face as I had seen people do as child in the neighborhood quarrels, call him a shit, scratch him, tear out his eyes. I was surprised, frightened. Am I always this furious other I? I, here in Naples, in this filthy house, I, who if I could would kill this man, plunge a knife in his heart with all my strength? Should I restrain this shadow – my mother, all our female ancestors – or should I let her go? I shouted, I hit him.

Ferrante visar elegant hur vi, vare sig vi vill det eller ej, präglas av vårt första heimat, och hur det aldrig riktigt släpper greppet om någon, samt hur relationer och konflikter som har sitt ursprung i barndomen följer kontrahenterna genom hela livet.

Det finns en mycket stark dokumentär känsla i texten som direkt understödjs av till synes autentiska dialoger och vardagshändelser. Många amerikanska kritiker utgår nästan slentrianmässigt ifrån att det är en autobiografi, men det vet vi såklart inte i och med Ferrantes anonymitet; här finns endast verket att tillgå. Personligen finner jag det underbart befriande; vi har bara vår tro på att det är en slags autobiografi hon skrivit, vilket oavvisligt blir ett tecken på stor hantverksskicklighet.

Neapelsviten är förvisso en bladvändare, men den har ingen egentlig fabel eller som det nu heter: plot. Boken är dessutom linjär och kronologisk – dock – Ferrante använder sig av det historiska i relationer för att sedan dra ut dessa konflikter och sympatier till något som kan liknas vid intrigtrådar; på så sätt är det mer ett långt garn denna norna har spunnit, av tusentals fibrer som länkar i varandra, än en vävd gobeläng – det är minst sagt imponerande.

Stilen är rakt igenom kraftfull och flexibel och Ferrante modulerar den från en stabil grundton till degraderade övertoner som sedan graciöst svänger tillbaka till grundtonen. På ett nyskapande vis använder hon kommatering som hjälpmedel för att uppnå denna moduleringsteknik – ett sätt att öka trycket och intensiteten – och detta gör hon med en ljuvlig tajmning, inte minst då detta oscillerande, som hon själv kallat det i intervjun i The Paris Review, sammanfaller med attraktionen och repulsionen mellan det främsta och mest unika kvinnliga radarpar jag hittills stött på i litteraturen.

Att kalla Neapelsviten för något annat än mästerverk låter sig inte göras; denna oförskräckta tour de force har redan – rättmätigt – funnit sin plats i vår gemensamma litteraturhistoria genom att lära oss något omistligt om vänskap.

(Tidigare publicerad på Floret.se)

Dikt

Dina ord
rullade över mig som de lugna bränningarna
den där natten vi sov på stranden utanför Cadiz.

Och ska det bli såhär nu? Ännu en rauk
ännu en värld som måste falla darra
fick du mig

De flesta orden du sagt
brinner nu och jag ser

hur vi stiger i den kalla luften
bara flagor som snart svalnar

och regnar ner
löses upp.

Tänka fritt eller klart?

Just i våra dagar tror jag de flesta av oss skulle behöva träna på att tänka en tanke till sitt slut innan nästa grej i alla de flöden vi tar del av sköljer iväg oss åt ett annat håll. Det gäller nog för våra folkvalda politiker också. Tålmodigt fokus är det underskott på, men det är förstås svårt, inte minst eftersom det kräver att man bestämmer sig för vad som är viktigast för en själv och vågar hålla fast vid det även då annat pockar på uppmärksamhet eller utmanar ens övertygelse. Risken med att flyta fritt i tanken har aldrig varit större.

Journal

Det är hisnande att läsa Lars Ahlins Natt i marknadstältet; en oerhörd rörelse mellan klurig och klämkäck pilnersfilmsintrig till bråddjup visdom av det slaget att en mening kan äta upp dig för resten av kvällen, och att den meningen följs av fem, tio, femton minst lika oerhörda.

Vi är på landet, i skärgården, det har regnat, det har regnat en hel del de senaste dagarna. Men det är behagligt och bromsar ner livet. Inregnad; då tar livet andra vägar, bra vägar, nya vägar. Inte bara växterna gror och frodas, utan det som är på tillväxt i en själv. Regnet hindrar dig rent kroppsligt, och det är gott.

Min vän som driver grillen i Vinterhamn, en äldre kvinna med rötter från Anatolien, klagar dock – det går trögt den här sommaren – och jag vet att det inte bara är affärerna som får henne att beklaga sig, utan att hon tycker det är tråkigt att inte ha kunder att prata med, för hon är social och har huvudet på skaft. Jag lovar att komma snart åter.

Upptäcker fortfarande Facebook efter att ha givit upp ett långvarigt principiellt motstånd. Att ge sig, ibland är det precis vad man behöver göra. Mer och mer vet jag det. På ett existensiellt plan, på ett speciellt vis, är det ytterst fruktbart att göra just det, ge upp, ge sig.