Att umgås utan umgänge

Ibland fipplar jag lite med Instagram, kollar in andra författare, och det har fått en självinsikt att ta form i mig.

Alltså, helt tappad bakom en vagn är jag ju inte så jag kan ju se hur slipstenen ska dras. Men jag vet att jag inte har det i mig. Att dra slipstenen alltså. Eller, för att skippa metaforerna:

Jag kommer aldrig bli den där framgångsrika författaren med tiotusentals följare som klarar av att hålla ett småputtrande samtal pågående hela tiden genom att dela små trevliga, mysiga, bitar ur min vardag med lite reklam för mina verk och annat jag råkar gilla. Utan att egentligen bjuda på mig själv i någon egentlig mening, eller att kunna upprätthålla illusionen av att det är en riktig konversation som får mottagaren att känna sig delaktig.

Hur gör de? De är inte bara författare utan nån slags stormästare i PR och marknadsföring.

De visar katter som ligger på tangentbordet. Och vem de fikat med. Och skriver nåt sött om nån björnfuskpäls de kanske vill ha, om det nu inte råkar vara för sent för att alla har en redan. De tar en drink. En morgonpromenad. En selfie i hissen på väg till psykologen. Ett foto av en gräsand som de tycker är gullig. När de sitter på scen på nån litteraturfestival. Visar ett par rader av det de skriver på eller en blank sida som illustreras med textsnutten: ”Nu kör vi!”

Tro nu inte att jag hånar dem. Nej, det här handlar om djupt begåvade författare som förmodligen är bättre än jag även på att skriva.

Jag fattar ingenting men även jag älskar det. Vill bara ha mer; vara inbäddad i deras pyssliga och hemtrevliga liv.

Det känns som att stå och titta på en mycket komplicerad maskin, tänk Charlie Chaplin, och även om man kan förstå varje avskilt moment kan man inte förstå hur det som kommer ut är summan av de där delmomenten.

Flabbergasted, är ett bra engelskt ord. Förbluffad kanske jag skulle använda på svenska, men i min tolkning av det engelska ordet ingår också en touch av imponerad.

De har en podd. Och dagen innan lägger de upp ett foto på instagram där de skrattar och ser jätteglada ut och skriver nåt skämt som de antas ha berättat just då, och vi älskar det fast vi vet att de såklart inte berättat skämtet då, och sen står det att deras podd kommer dagen efter och då lyssnar vi. Och känner oss som en i familjen.

De får oss att älska att umgås utan umgänge.

Vilka djävla mästare. Själv blir jag alldeles matt och känner mig hundra år gammal bara jag ens tänker på att försöka mig på nåt liknande.

Onsdag

Idag blåser det kallt här på Fårö, men solen strilar ner här och var genom små luckor i den stålgrå himlen. Från huset jag sitter och skriver detta kan jag se ut över en karg strandäng som sträcker sig ett par hundra meter ner till havet. Ett par långa stentun ringar in marken där en flock islandshästar brukar beta om sommaren. Det är mycket vackert och mycket ensligt, precis som jag vill ha det.

IMG_3037

Idag har jag att brottas med ett par svåra problem i det synopsis jag arbetar på. Jag hade hoppats att jag skulle knäckt dem under natten men tji fick jag, nu måste jag använda hjärnan aktivt och tänka. Tidigare har jag hånat dem som skrivit synoposis, men efter två romaner som jag låtit växa fram organiskt vill jag utmana mig själv och tvingar mig därför att använda en metod som jag varit skeptisk mot. Men jag kan inte påstå att jag är helt omvänd och plötsligt älskar det. För det är en tung process som inte ger lika mycket glädje som min vanliga metod, eftersom jag inte hamnar i något skapande tillstånd av flyt och fullständig närvaro. Men å andra sidan vet jag att jag kommer skriva en mycket bra bok och att jag har den bästa biten framför mig. Ska dock bli spännande att se hur mycket jag kommer att deviera från ”ritningen” när jag väl sätter igång och skriver själva texten.

Klockan sex ska jag åka till Bergmans bio i ladan vid Dämba och kolla på en rulle, det ser jag fram emot. Och nu ska jag först och främst fejstima med min psykolog.

Puss och kram,
lingongam.

Typ Walden

Har sett exakt noll (0) människor sen jag kom till Fårö igår. Inte ens nån på håll. Såg en bil imorse. På promenaden stötte jag på en massa sjöfågel som levde rövare och ett stackars träd som håller på och tryckas ut i havet. Älskar det där trädet fö. Fotar det varje gång jag är här och för varje gång har havet tuggat i sig lite mer av svallkanten trädet oturligt nog slagit rot i. Ett mycket poetiskt träd mao. Nu ska jag till ICA och det känns som en social happening.

Zeitgeist

Populism.

Ett fascinerande ord och ett fascinerande ämne.

Ordet är av den sort som nästan ingen kan definiera utan att få mothugg men alla ändå förstår vad som avses. Som ämne är det outtömligt och mycket aktuellt.

Jag ska inte ge mig på någon lång avhandling eller essä, utan vill bara notera här, kanske mest för mig själv, att populismen nu är så utbredd att många som med rätta kan kallas populister aldrig någonsin skulle erkänna att de är det, eller ens tänka den enligt de absurda tanken att de möjligen skulle kunna vara det.

För populismen grasserar till synes ostoppbar, nu långt utanför partipolitiken.

Knytblusdemonstrationen på Stortorget är ett talande exempel. Folk som var där hade ingen aning om nåt, men trodde ändå att det handlade om patriarkatet mot feminismen, vilket det ju inte gjorde, för så enkelt var det inte. Men man samlades och skrek om att folk skulle avgå etc. påeldade av vår tids populistaktivister, dvs. såna som Cissi Wallin och Katarina Wennstam som tycker att det är okej att knäcka ett par tjog ägg för att göra en omelett.

Det som är lite lustigt i sammanhanget är medias roll, och nu talar jag inte om ”alternativ” media, utan den gamla hederliga sorten, som av flera skäl låtit oss drunkna i så kallade krönikor och krönikörer som lyfts fram i stora bildbylines. Hela modellen är som klippt och skuren för att elda på populism, och det som en gång var tabloidens metod är nu allmänt vedertagen: alla håller sig med ett stall krönikörer. SvD, DN – you name it.

Min uppskattning är att detta accelererat i ett tjugotal år. Man sparar pengar och skapar mediaprofiler, mediakändisar, som i sin tur skapar lojala läsare.

Men detta kräver givetvis att det som skrivs är hårt vridet och draget till sin spets. Det ska vara lättbegripligt, snabbläst och roligt. Och gärna elakt. Och känslodrivet. En specialité i sammanhanget har blivit uthängningen, som numera är legio över hela fältet. Nån med makt har missbrukat den eller begått ett fel och ska schavotteras. Ni vet hur det brukar gå.

Och tillbaka till alternativa media; hotet från dessa har såklart pressat hela mediasektorn ännu längre ut mot det mycket förenklande och affektdrivna.

Till och med kulturredaktörerna på de stora fina mediehusen kan ena stunden oroa sig över populismen och sen skriva en text där de, utan fakta i målet, raljerar över nån stackare som kanske felat och bör rullas i tjära och fjäder.

I en tid när en sån som Alexander Bard säger: ”Jag är marxist. Jag står på folkets sida mot eliten.” ska man bli mycket, mycket vaksam. Och kanske en aningens rädd.

 

Björn Ranelid i SvD

Sitter och väntar på färjan till Gotland. Läser vad Ranelid skriver i SvD inför världsbokdagen imorgon 23 april.

Om man kan låta Björn vara Björn, som det heter nuförtiden, kanske mest i början, växer en text fram med flera sanna och bra formuleringar om ordets, språkets och litteraturens omistlighet och storhet. Dessutom kommer man upptäcka en fin humor och ett skarpt öga.

Och så sätter han även fingret på litteraturens ställning i Sverige:

”Idag bärs Litteratursverige i huvudsak av kvinnorna. Många av dem älskar ordet och litteraturen och tar dem till sina hjärtan medan tusentals unga män aldrig har läst en enda roman eller diktsamling i sina liv.

Den gamle multimiljonären, finansmannen och bankdirektören Marcus Wallenberg läste inte skönlitteratur. Ingvar Kamprad må ha sålt miljoner bokhyllor med namnet Billy, men han sade till en av sina chefer att han ansåg att böcker mest samlade damm. Jag har hört det direkt från källan.”

Tycker ni ska läsa själva, om ni kan komma åt texten.

Såhär skriver han på slutet:

”Böckerna är också människor och bränner vi dem ­faller svarta flarn ner på papperet och öppnar ännu en berättelse. Boken är måhända det främsta beviset på människans frihet. Själen och ordet är statslösa.

I begynnelsen var ordet.”

Både sant och vackert.

En död som väcker minnen

När jag läser om Tim Bergling mins jag min vän som också försvann från jordelivet om våren, i precis samma ålder, mitt i övergången till det riktiga vuxenlivet. Sista gången jag såg honom, fem dagar innan han hängde sig, var han lugn, glad, närmast lycklig. Man glömmer dem aldrig, dem som släpper taget och ger sig till natten. De sitter som en tagg i hjärtat, och jag hoppas innerligen att Tim Bergling inte tog livet av sig, att han inte aktivt sökte döden. För självmord är bland det värsta som kan hända en familj. Man minns givetvis dem som dött av andra skäl också, men den sorgen är nog oftast inte lika våldsamt destruktiv.

Förlorad man på strand

Morgonkaffe, klapperstensdrömmar
Förbi strandängarna de vildvuxna manarna som tas av vinden,
flocken står tyst, står fast
Förbi böljande svallgruset vita blomster och mörkgröna blad
Där havet knaprar på det levande ligger jag
Utsträckt på en bädd av sjok och flak,
krossade minnen av sorg, av svek.