Saxat ur dagens läsning

”Och eftersom det bara var ett av mina två ögon som fungerade något sånär skapligt, uppfattade jag illa det avstånd som skilde mig från den andra världen, och ofta räckte jag ut handen efter det som befann sig långt utom räckhåll för den, och ofta stötte jag emot saker som knappast var synliga vid horisonten.”

Ur Molloy av Samuel Beckett, världens bästa bok.

Andnöd

Det enda som finns i min värld
är mjukt fallande snö, stora flingor
i ljuset från en gatlykta

Mitt spår i snön plånas ut
innan jag ens tagit ett steg

Jag finns i centrum av allt
ensam på ett snötäckt fält

Ni andra finns i perferin
och varje gång jag springer mot er
skälver världen

Och skjuter er längre ifrån mig

En del kan kasta en blick
fyra av ett leende
säga a, mena b, få C

Få se

Röra sig, få
tala, få
se

Jag fick
en kniv i ryggen
jag får
en kniv i nacken
jag får se
hur världen sakta blir grå

Jag får se
om jag överlever
nåt annat är det inte tal om

Och fast jag talar om det jag ser
sliter rötterna ur mitt inre
kan ingen höra mig
för snön tystar alla ljud

Där borta ligger staden
jag ser hur den lyser
där borta pågår kärleken
jag ser hur den brinner

Här, ovanför mig
har jag den svarta rymden
den är så nära
den smeker mig
den kysser mig
med sin iskalla tunga

Den vill ha mig tillbaka
men kan inte lyfta mig
inte se mig, den kan inte
tala, den kan bara vila

Universums hela tomhet
mot min kind

Höstdag

Det kan knipa lite i hjärtat

När jag ser hur hunden är nöjd med att jaga löven

Själv upptas jag för ofta av oklar väntan

Men det som passerar utanför är blott moln
som bildas, drar förbi

Små bubblor av YES roterar likt himlakroppar i diskhon,
och sen —

Känslan av förlust är tung,
speciellt när det är osäkert vad man ens förlorat

Allt har ju redan hänt i mina drömmar

Hatet

Det är tröttsamt att hata

Varför fick jag den förmågan?

Bara dem du känner riktigt väl kan du avsky med glöd

Vinden hade smekt min kind, pennan hade löpt fri

Jag skulle bara köpa lite ost

Men sen såg jag honom och fick ont i bröstet

Gick förbi, stirrade åt andra hållet

Han skrek mitt namn, likt en skällande hund

Och jag måste stanna

Hans dotter var med, ett oskyldigt barn

Men inte ens hennes närvaro hjälpte

Åren hade gjort sitt, han var plufsig och ful, och det gladde mig,
liksom uppsvälld av sin gläfsande vidrighet

När vi pratade visste jag inte om jag ville gråta
eller köra in en kniv i ögat på honom

Han, en pojke som inte hade nån egen bror och stal min, för alltid

Och jag värker av hat när jag tänker på honom, på det

Men det är underligt, för jag vill inte ha min bror tillbaka,
honom hatar jag också

Det är svårt att förstå

Sad men

Krossade illusioner,
som sen preggas ner i halsen
så man storknar, på nytt

Tärningarna är bortslängda sen länge,
det sköra har torkat, skrumpnat ihop
och blickarna orkar inte till horisonten

Vi drar omkring i parkernas utkanter,
vaggar fram som fulla duvor, pickar i oss
vad som än slängs vid våra fötter

Trots att våra ben slutat funka krälar vi
dag efter dag, efter piskan, efter pisset
vi tackar för smärtan och äter visset gräs

Två blickar

Uppfylld av medelålderns känsla av misslyckad medelmåttighet
varje andetag: en suck från botten av en kylig grav

Magen lite större för varje dag, en något starkare grogg varje fredag

Ett liv där jag tappat räkningen på avfärdanden, bortvändhet, ointresse

Fem minuters lycka i en liten, liten värld av fantasi

Ganska nöjd, tills blicken faller in i Akademibokhandelns öppning,
en monter med böcker, skrivna av nån annan, lik mig men ändå inte jag

Där jag går finns inget annat än ett tomrum som snott min form

Plockar ihop sakerna i vagnen, mest av allt en väntan på att dö, då
blicken faller igen, på en man

Han är kort, utmärglad, och tror att alla tittar på honom, den misslyckade
kan knappt hålla inne tårarna, och jag vill ge honom en kram

brodern till den upphöjde författaren,
som sålt ut hans trauma till alla och envar

Nattdikt

Det finns ett regn
ett regn av aska, grå flagor
som smulas sönder när jag rör dem

Som jag smulas sönder,
när du inte ser på mig

Det fanns en son,
och en blekgul vass
och en sörja av is och dy

En plats som vissnat,
en plats av vinter,
där fötterna sjönk genom det vita
ner i den stinkande geggan

Det finns ingen stig i den här skogen
bara strävt gräs och orange gräshoppor
svärmar av röda trollsländor

Spindlarnas exoskelett hänger från stammarna
dina ögon har vuxit igen, dina händer tillbakabildats
Du är en kropp utan hud, bara bark

Kommer det finnas en jord som sjunger?
En mörk sång, tårar som stiger ur myllan och sanden?
Heliga röster som bubblar ur dyn?

Förmiddagsdikt

Det är natt Det är kallt

Jag vandrar i en skog av bortvända ryggar

En ensam ton ljuder i det frostnupna gräset runt mina fötter,

och ljudet väcker en kör av döda själar i mig

På knä faller jag, och ur min mun stiger rök och bön

men ingen vänder sig mot mig, ingen lyssnar

ryggarna sjunker in i mörkret,

äntligen kan jag somna, ensam.

Aforism???

Det finns ingen rättvisa. Men, rättvisa är blott ett ord.

Befriad

Drar ut de här tänderna nu
de har suttit fast i köttet
sen jag låg vaken om natten

Under gäststugan luktar det
av döda möss och mögel
mina plastleksaker är söndertuggade

På landet fanns en vik med dybotten
som skrämde skiten ur mig
på andra sidan en bergsvägg

Med blicken fäst på bottendöden
simmade jag över viken,
drog ut tidens tänder, slutligen

Nån sa man kunde använda dem
för att klättra med, men jag, jag
föll handlöst från bergväggen

Det finns ingen lycka i strävan bort
döden finner man snabbast,
i springandet ifrån den