När man vet att det bara är en fantasi att ens hjärta är krossat och man också vet att det inte går att verkligen krossa det mer än en gång.
Publicerat i Dumheter
I det bleka novemberljuset, de blöta löven
som en lädersula över gräset
likt covid, en hinna över livet
I en glänta, träd, också häll
med en darrig hand
men så ömt, försiktigt
smekte han undan hennes vita lock
På bordet fanns en termos
på bänken en filt, i det bleka
men så varmt ändå, trots november
För de strålade, tätt samman
log åt varandra, hundra år
av kärlek
Nedanför, genom det kala grenverket
låg fältet, människor med hundar
liv som strävar
Här, i gläntan, det äldre paret
på distans från livets puls
men ändå
Ett brinnande centrum
i periferin
Publicerat i Dikter
Det var på en tisdag
Hundarna ylade i kvarteret
Fast det var på en söndag
Grannen bad oss att sluta slå i dörrar
Men vi skrek och grät
Våra ord rullade
som eldklot genom skogen
Träden stod i rostbrunt vatten
Kopplet stod i klarblå lågor
Publicerat i Dikter
På kvällspromenaden
ett liv, en rännil i tiden,
den vi kallar vildhunden ylar
Rinner fram, sakta,
I am pretty much a failure
med alldeles för dyra skor
Sven måste hålla fast i räcket
när Issa ska hälsa
annars faller han i backen
Känner valfrändskap
med Paris Jackson,
I am pretty much a failure
Uffe såg ut som ett spöke,
nu får han hjälp av andra
att rasta jycken
Min hund är rädd för mörkret
well, so am I; för det sväljer en hel
Break me, flush me down the drain
Stackars flickunge, stackars Michael,
stackars oss, allihopa, för vi vet ju
att mörkret inte kommer trilla ner
Varför använde Anders klätterrepet?
Han hade ju kunnat blöda ur,
förgyllt en klipphäll
Innan vi går in sätter jag mig
på en bänk i mörkret,
Vreeswijk lockar fram en berguv
Och jag minns dagen,
hur grälmakar Löfgren
var ute efter min skalp
Och jag minns, ja, jag minns
hur det ho-hoade när jag slog tillbaka
att om nån var vildhunden
var det jag
Publicerat i Dikter
Det är inte alltför länge sen
Folke rodde ut till näten
varje morgon, för sent,
från den ranka bryggan i byviken
där en byggherres trettiotvåfotare
ligger idag, upplyst av lyktor
i smidesjärn
De hånade honom för nätens hål,
som han var för lat att laga
De hånade honom för att han aldrig
kom iväg i tid
Givetvis, bakom hans rygg
Folke fick de sämsta vattnen
när kommunen skiftade
För de andra gubbarna
hade vetat att bjuda
på flaskor med brännvin
Folke sa inget, det gjorde han aldrig
han rodde ut, för sent,
och tog upp sina trasiga nät
Fisket var magert
och maten var enkel
det drog i stugan
men ändå fanns plats
för gossen från stan
En ensamvarg, en
väktare av ordning
De plågade honom,
med hundbajs om hösten
med snö om vintern
och gömde hans sandaler
om sommaren
Men hos Folke fick han vara
precis som han var
Och han följde med ut,
för sent, lärde sig att laga nät
eftersom Folke var lat
och lyssnade till Folkes skrönor
från förr
Vad gubbarna hette, eller vilka de var
har jag ingen aning om,
Men minnet av Folke
har redan överlevt
två generationer
utanför hans egen släkt.
Publicerat i Dikter
Jag kan vara mannen
som tvagade pojkryggen med blod
En svart stjärna,
såna som finare poeter inte tror kan finnas,
ville ha det så
Och inte hjälpte det att vända ryggen till
Eller fly till det som ändå blir till grå aska
när jag ser på det
Om jag skriver om natthimlens synder
och inte Xi Jinpings barndom i bergen,
Är det för att vissa saker alltså blir till sten
inför min blick,
för att jag kan se min mördares mask
på alla jag möter,
om natten, det är då jag fryser
det är då jag finns på fältet,
alltid ensam i centrum av tomheten,
med ljusen och värmen i häxringen utanför
Jag är inskriven,
i ett pentagram,
och kommer ingenstans
Publicerat i Fiskrens
Det jag valt att älska
Är vasstråets sträva blad
Vassen är en fin metafor för ett liv
För det är ju ett mellanting
Ett spretigt ogräs som växer i dyn
Men också gömmer sothönans bo
Och braxens viloplats
Som ni hör
Vassen rymmer allt som kan tänkas
Jag ser mig själv i den
Sittandes på huk
Naken som en vilde
Med blod och lera på kroppen
Och ögon som glöder mellan stråna
Ett hat som fängslats av naturens nycker
En förvirrat mansdjur
Som inte vet om han ska bita eller kyssa
Solljuset på det röda gräset
Publicerat i Dikter
Om jag vände sidan till
tog jag ingen plats
Trängde genom springor
en mus skulle varit stolt et cetera
En liten gnagare till far,
en oshyvel till mor
Om jag vände ryggen till
försvann jag som en huldra
I skogen stod träden i vatten
jag lekte med Darth Vader där
Och väntade
på vinden, på mörkret
på far
Men stiltjen fick veden att multna
och jag var i mitten av precis ingenting
Det stank, mina ben ruttnade också, tror jag
inte, jag föll, och så föll jag igen i sumpvattnet
Hade jag klarat mönstringen hade jag
jag då hade jag hade jag, inte krälat
Vad är skillnaden på en mörk skog,
med livlösa, stumma träd,
och livet bland människorna?
Publicerat i Dikter
