Betong 1

Från det första skriket

Till graven

Vi arbetar med konstgjorda luftstrupar i plast, vi maler ner, formar om

Betong

Den sista älskaren

Om eftermiddagarna, i sommarhettan, ligger hon där i timmar.
Det finns inte längre någon som drar henne intill sig,
förutom minnena som väcks av solen och havet,
de av ivriga, varma händer mot kinden, mot bröstet, skötet.

Tången smeker som fingertoppar över den rynkiga huden,
i takt med vågorna och vattnets mjuka strömmande,
och sjögräset: ett böljande sidenlakan i havsbädden,
där den evigt unga vällusten väcker hennes gamla kropp.

Havet är hennes sista älskare, Poseidon lyfter och sänker henne,
hans hand glider fram och tillbaka över bröstvårtorna,
rinner ner över klitoris, kittlar blygdläpparna
och sluter dem sen mjukt samman, om och om igen.

Livet finns

Det finns, skrev Inger, för att förankra världen i sig själv kanske
och det var gott att läsa i stunden, för världen uppstod även då i mig

Tussilago om våren, i leran, pudeln med den varma andedräkten,
barnen som växte snabbt som alsly, ni förstår

Döden. Den finns också, men bara utanför text och minne;
i oss kan inget dö, inget kan dö, inte ens döden själv

Men det fanns. Det fanns växer skugglikt. Inte det finns. Det fanns.
En fred, bostäder, hus, vackra städer. Vanligt, strävsamt liv.

För vi vill inte tänka på det som finns. Söndersprängda människor
och en avgrundsdjup sorg, en smärta i att se livet trasas isär

Men är det inte så ondskan arbetar? Genom att lura av oss det som finns?
Men den kan aldrig vinna. För i bråtet finns ju allt kvar, om vi letar?

För i oss finns ju allt det vi höll kärt. Tussilagon om våren,
barnens skratt och den kära leken. Så vi måste följa Inger.

Vi måste åter rabbla allt det som fanns som om det finns
för då kommer det återuppstå, och det sköra som finns, växer

Precis lika snabbt som alsly om våren

Livet finns, och livet kommer alltid att finnas

Kväll

Promenad längs den frysta stranden,
där du för länge sen värmdes av sanden

Nu är det kväll, vinter och stjärnklart
det lätta ljusblå knappt förnimbart

En enkel melodi, en spröd stämma
är just den här kvällen ditt enda hemma

Att leva här, med er, med sorgen och vreden
tårarna spillda på den ofruktbara, själsliga heden

Med en ständig längtan till det svarta, lena
som lovar att lösa smärtan, rena

Det klyver mig i två, den ena stirrar ständigt bakåt,
den andra vill aldrig sluta gå

Söndagskväll

Hundpromenaderna i januari
bland skuggorna från gatlyktorna
och de vattensjuka ekbladen

Vi nosar oss fram, båda två
en förnimmelse drar oss hit, sen dit
en lukt, ett gammal smärta

Jag lär mig av Francis,
att följa stämningarna, växla
utan att stanna upp

Aldrig stanna upp, men heller inte
bara glida med, minnena måste
flöda när de skulpteras

Silence, av Edgar Lee Master

Tystnaden. Kirkegaard kallade den demonisk, och nog finns det både våld och kraft i den. Vem har inte upplevt ett samtal som plötsligt tar slut, avslutas, av den ena parten, varpå den andre, du, stångas mot en mörk vägg av tystnad och oförståelse. Varför? ropar du. Men du får inget svar. Bara tystnaden.

Men det finns såklart många sorters tystnad, och jag blev nyss påmind om Edgar Lee Masters mästerliga dikt The Silence:

I have known the silence of the stars and of the sea,
And the silence of the city when it pauses,
And the silence of a man and a maid,
And the silence of the sick
When their eyes roam about the room.
And I ask: For the depths,
Of what use is language?
A beast of the field moans a few times
When death takes its young.
And we are voiceless in the presence of realities —
We cannot speak.

A curious boy asks an old soldier
Sitting in front of the grocery store,
”How did you lose your leg?”
And the old soldier is struck with silence,
Or his mind flies away
Because he cannot concentrate it on Gettysburg.
It comes back jocosely
And he says, ”A bear bit it off.”

And the boy wonders, while the old soldier
Dumbly, feebly lives over
The flashes of guns, the thunder of cannon,
The shrieks of the slain,
And himself lying on the ground,
And the hospital surgeons, the knives,
And the long days in bed.
But if he could describe it all
He would be an artist.
But if he were an artist there would be deeper wounds

Which he could not describe.
There is the silence of a great hatred,
And the silence of a great love,
And the silence of an embittered friendship.
There is the silence of a spiritual crisis,
Through which your soul, exquisitely tortured,
Comes with visions not to be uttered
Into a realm of higher life.
There is the silence of defeat.

There is the silence of those unjustly punished;
And the silence of the dying whose hand
Suddenly grips yours.
There is the silence between father and son,
When the father cannot explain his life,
Even though he be misunderstood for it.

There is the silence that comes between husband and wife.
There is the silence of those who have failed;
And the vast silence that covers
Broken nations and vanquished leaders.
There is the silence of Lincoln,
Thinking of the poverty of his youth.
And the silence of Napoleon
After Waterloo.
And the silence of Jeanne d’Arc
Saying amid the flames, ”Blessed Jesus” —
Revealing in two words all sorrows, all hope.
And there is the silence of age,
Too full of wisdom for the tongue to utter it
In words intelligible to those who have not lived
The great range of life.

And there is the silence of the dead.
If we who are in life cannot speak
Of profound experiences,
Why do you marvel that the dead
Do not tell you of death?
Their silence shall be interpreted
As we approach them.

Natt I

Klarvaken. Insikten: den del av mig som är författaren är den som är mest icke-mänsklig i betydelsen att den betraktar andra som varelser från en annan art, vars drivkrafter är dolda i ett djupt och slutet dunkel. Grundpositionen: hur är det möjligt?

V

Den lille prinsen, vackre Gusten

Endast älskad av vålnader

En torkad blomma, en farmor

Kunde jag, kunde jag

Men jag kan inte

Han sa det bäst: Du har väl aldrig haft några talanger

Det är så, så att vara, man är en växt
inte ens ett djur

Som växer utan att kunna röra sig

Fast på en plats, i en värld, i ett mörker

Jag är inte för andra,
och andra är inte för mig

Han sa det bäst: Du ska glömma kärlek, den är inte för dig

Den här smärtan, jag vet att ni vet, ni tycker,
som ni tycker är ett barns

Men jag gör det jag måste göra
precis som ni

Jag tar giftet, era blickar på min abnormitet,
hellre än att dö

Hellre är jag levande i mörkret
än dör i ljuset

IV

Jag trodde

Så dumt

Jag trodde, jag ville tro

Jag ville gunga igen

Och du skulle skjuta på

Men jag vågade inte ens sätta mig
med ryggen mot dig

För de drev fram i mig, som en flock
svultna bestar

Och jag snubblade fram

Fann mig på platser jag kände
men nu inte mindes

Jag visste inte, jag trodde inte
att du fanns

Men en stund blossade jag upp

Ville vara en lägereld
men blev en eldsvåda

Brände dig till aska

Du skingrades i morgonbrisen

III

Om mannen ska omges, om mannen ska leva
måste något dö

Ondskan är evig, ingjuten i livets fundament

Liksom mörkret finns för att föda ljuset

Hur ska du leva? Hur kan du leva?

Hur kan du leva utan att göra bot?