Med en dåres envishet.
Idag känns det som att det bör stå på min gravsten.
För jag ger tydligen aldrig, aldrig upp. Ens mot de mest överväldigande odds, eller oövervinnliga motståndare.
Ibland säger jag mig att jag gör det. Ger upp, alltså. Men det är bara för att lura till mig själv lite vila. Sen sätter jag igång igen. Som en dåre.
En gång talade jag med en präst om mitt ensamma kall, som ingen ville kännas vid, som ingen uppmuntrade, stödde eller uppskattade resultatet av.
I ren desperation hade jag kontaktat honom. Det stod på Svenska Kyrkans hemsida att de ägnade sig åt själavård. Dumt nog tog jag dem på orden.
För att göra en lång historia kort sa prästen till mig:
Om det inte bär, och du inte successivt får mer och mer uppmuntran, stöd, ska du kanske omvärdera ditt val. Då är det inte för dig. Du får ägna dig åt nåt annat.
Val? Och detta sagt av en troende man? tänkte jag skeptiskt.
Och jag frågade honom då, retoriskt, medvetet provokativt, hur Jesus kunnat veta att han var Guds son? Var inte det viktiga den inre tron? Och kallelsen? Inte andras bekräftelse? Menade han att Jesus haft ett val?
Då svarade prästen, till synes upprörd, att det var absurt att ens tänka tanken på att jämföra sig med Jesus.
Själv tänkte jag att jag lärt mig att även präster kunde vara korkade. Vilket ju inte var någon större överraskning, egentligen.
Så från det mötet gick jag lika tomhänt som jag kom.
Jag, och andra författare, pratar ofta om vikten av en nödvändighet. Och det kanske är ett sant sätt att beskriva varför man håller på. Men det påståendet behöver nyanseras.
För det är nödvändigt på samma sätt som det är nödvändigt att flyta med en fors som det inte går att simma emot.
Så vad göra? Inte simma emot forsen, kämpa och tvivla. Inte ge upp och flyta med, utan simma med forsen, och öka takten, ge sig hän och skita i andras bekräftelse.
