Min första heteronym

God morgon, solstrålar!

Låt mig får presentera Max Lamby, Alexander von Humboldt professor i Bioinformatik på LMU i München. Femtiotre år. Ungkarl. Oftast oklanderligt klädd i mörkgrå kostym, vit skjorta från Brooks brothers och en färgglad sidenfluga. Runda glasögon med tunna bågar i titan och synnerligen välansad mustasch. Vattenkammad snedbena. En försynt och lågmäld man som spelar klarinett och samlar fjärilar på sin fritid.

4634822_fullsize

Precis som Vladimir Nabokov samlar Max Lamby fjärilar.

Det sägs att han härstammar från den ryska tsarsläkten Romanov, men själv brukar han avfärda det med ett förläget skratt och säga att hans anfader på sin höjd var resultatet av ett kort möte mellan Alexander II och hans köksa.

Men de flesta känner dock Max Lamby som författare till science fiction-sviten om den tolvåriga Bekiki Oghene.

Xoxo

Gunnar

Blurk och modeblogg!

Blä och urk; blurk således.

Nu har jag gjort det jag avskyr mest efter att hålla på med kvitton, nämligen kollat upp mina pensionsfonder. Somnar typ av att skriva det. Men, det var länge sen och i och med allt ståhej och fall på wall street och domedagsprofetior et cetera så tvingade jag mig själv till att mocka i ladugården. Eller, mocka, det hade varit roligare.

Vad jag exakt har gjort vet jag inte. De kallade det rebalansering men vad det handlade om var att byta fonder mot varandra i vad jag, när jag nu ser tillbaka på den märkliga process jag använde mig av, mest vill benämna häxkonst. Man gissar om sånt man inte vet men tror och sen ska man försöka förstå vad fondförvaltaren för fond X gör hela dagarna och spenderar alla pengar på. Och förstå det, det är inte lätt. Så man fyller i med lite fiktion, lite egna påhitt, och så övertalar man sig om att det nog blir bra, man anmäler bytet och sen skriver man det här för att förhoppningsvis, likt Albus Dumbledore då han suger ut minnen ur skallen, ha töm minnet på att man nånsin gjort det där rebalanseringen. Blurk.

Men nu! Nu stundar goda tider. Promenad genom höstvackra Vasaparken, där träden står i brand, till Ritorno, läsa tidningen, dricka kaffe, väja undan för min gamle fiende och sen gå till bolaget (spoiler alert) och köpa en riktigt god djävla Champagne som vi ska ta med som present till Cocktailpartyt imorgon.

IMG_3386

Mannen själv i hemsydd jacka i Harris tweed.

Och just ja, nu blir det äntligen modeblogg här!!! Som ni har längtat!

Min särbegåvade och ömma hustru lät mig ta över en fin jacka i Harris tweed som hon sytt till sig själv men som inte passade henne av flera olika anledningar. Hon hjälpte mig att välja knappar, sen lämnade jag in den till skräddaren och lät dem fixa dit knappar och hål samt pressa om kragen högre upp. Snyggt!

Xoxo

 

Nu är det dags igen

Väntar på att Vilhelms basketträning ska sluta och konstaterar med nån slags slutgiltig uppgivenhet att mörkret åter har sänkt sig över våra stackars nordiska liv.

Men jag har hopp om livet! Snart är jag klar med ett väldigt långt uppdrag, som dessutom kan sägas vara en stor succé – lyckad som strategikonsult åtminstone – och kan sedan unna mig att skriva på heltid ett par månader. Det var bra länge sen och jag har verkligen inte klarat av splittringen det inneburet att sköta det där uppdraget och samtidigt försöka skriva, administrera företaget och stötta min talangfulla frus garnaffär.

Speaking of which, min sköna fru alltså, och en till sak att se fram emot, nämligen att vi ska på cocktailparty på lördag med en hel drös trevliga och djupt begåvade människor. Och inte nog med det, som de säger på Kiviks marknad, sen blir det bröllopsmiddag på Teatergrillen och då tänker den här lyxputten äta en hel hummer minst. Kanske ett par ostron också. Varför inte?

Förresten, den fina gamla rullen Sophie’s choice finns på Netflix. Värd att se om eller att se för första gången bara för Meryl Streep i huvudrollen.

Amen just ja, en till sak: Michel Houellebecq kommer med ny roman i januari. Synnerligen goda nyheter som nådde mig via Therese Bohmans alltid lika informativa som underhållande instagram.

Såhär säger han om saken i en intervju häromdagen:

My books can render the readers unfit for life, it can cause breaks in a life’s course. I will not apologize because I have experience it, too, with books like The flowers of evil, or those of Dostoevsky […] It’s a heavy responsibility to write books and I do not want to take the easy way out, it’s a serious activity.”

Stora ord. Men grejen är att han har rätt, för sån är kraften i hans verk.

Kan bli nåt? Kommer att bli nåt!

Dagens kan bli nåt? kommer att bli nåt! plockade jag faktiskt upp i dagspressen.

  1. Ståupparen, mini-provokatören och rapparen (nåja) Simon Gärdenfors har gjort en förvånansvärt rolig och nästanprofessionell lågbudget sitcom, Mina problem, vars första avsnitt finns på youtube. Lite svajjigt här och var, men: kan bli nåt?
  2. Lars von Triers tjugotreåriga dotter, som går under artistnamnet Selma Judith, har släppt en riktigt stabil, om än lite slätstruken, R&B-låt, Kind of Lonely, som dock skulle kunna definiera ordet potential, för sån har hon i överflöd; man hör det i rösten, magin. Och såklart en utmärkt musikvideo. Så: kommer att bli nåt!

xoxo

Gunnar

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.

På kulturmanskafé

Tar en kaffe. Noterar att mitt hak har blivit ett kulturmansställe. Fyrtio-femtio åriga män med skäggstubb och megaloman självbild. Här har vi arkitekten som egentligen ville bli konstnär, med sina Elvis Costello-brillor och gossaktiga charm, med det lockiga korta håret slarvigt på svaj som knappt kan dölja hur han spanar in södralatinbrudarna vid fönsterbänken och stammar sött inför den riktiga kulturadelsmannen, författaren som har schabbiga kläder och knappt sålt tusen exemplar av sin senaste bok om statens uppkomst i Grekland men som åker till Thailand över jul och nyår eftersom hans x-hustru är dotter till kulturmanskungen själv, Per Wästberg. Och igår satt självaste Björn Wiman här och försökte se intellektuell ut. Ni hör. Vilket djävla ställe. Och sen är det jag. Och det är klart jag undrar: är jag precis som dem, sedd från utsidan?

Vissa morgnar

Fyrtiotre år hunnen, men efter vissa nätter vill jag gråta som ett barn när jag plötsligt hör efterklangen av den inre förödelsen som fantomerna åstadkommit; en dov, lågfrekvent smärta vars ursprung är upplöst i en mörk, flyktig dimma, som skingras alltför sakta.