Dagens strofer

Ingenting misshagar mig lika mycket
som att livet hela tiden går vidare
och att jag inser allteftersom dagarna går
dröjer det som jag hoppas på och blir till ingenting.

*

Och den skönhet som ödet förvägrar mig att skapa,
den må jag njuta av som en gåva utifrån
som speglas i mina passiva ögon,
två sjöar torrlagda av döden.

*

Var noga med att inte se längre än till horisonten
och den dag som idag är. Ägna fler tankar
åt gårdagens blomma än åt den bästa frukt
som kanske aldrig kommer att plockas.

Ricardo Reis

Dagens strof

Denna verklighet skänkte mig gudarna
just för att den skulle vara verklig.
Vad mer kan jag drömma om
än detta gudaverk?

Ricardo Reis (Fernando Pessoa)

Elementärt

Hm…

Åka hem och laga en sista renskavsgryta med kantarellisar och lingon innan vintern är över för gott eller gå på seminarium, i närheten av mitt kontor, om att internätet är trasigt?

Kommer Jaron Lanier?

Kommer Douglas Rushkoff?

Kommer Roger McNamee?

Nej… Givetvis inte. Detta är ju lilla Svedala, för bövelen!

Men om inte de som tänkt längst och störst om detta ämne kommer och jag kan lyssna på dem i poddar och se dem diskutera på Youtube, varför ska jag då gå på ett seminarium med människor som i bästa fall lärt sig sina argument från att läsa en av deras böcker, sett dem, lyssnat på dem, och i sämsta fall genom att ha läst en artikel om deras tankar i en amerikansk tidskrift?

Valet blev plötsligt extremt enkelt.

Dagens strof

Mästare, fridfulla är
alla stunder
som vi förlorar
om vi vid förlusten
sätter dem i en vas
som om de vore blommor.

Fernando Pessoa i rollen som läkaren och hellenisten Ricardo Reis

Läsning

Hur ofta har du inte önskat att du kunde ge upp, men det är en övermänsklig konst, tänker du, man måste vara gudomlig, ett helgon, för att ge upp, slå sig till ro med det dagliga framsläpandets ordinära glädjeämnen, de kraftigt förminskade, förminskade intill det nästan osynliga, medan du suktar, och, sannolikt, kommer att fortsätta sukta, så länge du lever, efter de föraktliga resternas rester av tid, av upplevelser, av liv, eller vad det nu ska föreställa.

Ur Avlösning av Tor Ulven, a.k.a den glimrande muntergöken.

(Fast han har ju rätt.)

Xoxo,

Gunnar

Kväll

Ibland är det bra att inte ha en aning om vad man håller på med.

Eller, jag hoppas det i alla fall.

Jag talar alltså om skrivandet.

Annars är jag just nu ganska nostalgisk. Tror det är åldern. Minnena från då verkar mer lugnande än morfin.

En vårkväll då solnedgången färgar himlen ovanför granskogen röd och jag tittar på de enstaka stjärnorna som framträtt högre upp över horisonten och hör tåget dunka i fjärran.

En vinterkväll då stora snöflingor faller sakta i gatlyktornas sken och jag mikrar ett gäng smörfeta kanelbullar som jag äter i samklang med tystnaden från snöns dämpande förmåga, och sköljer ner med en halvliter oboy i ett ölglas.

Så där kan man hålla på. I all evighet säkert.

På lördag åker jag och äldsta gossen till fjälls igen. Ser jag fram emot. Ska testa nya slalomlaggen. Hårda, korta djävlar. Kräver press och kortsväng. Tur att jag kört mycket knäböj på sistone.

Puss och god natt

Torsdag

Regn från en grå himmel.

Svart kaffe från en alldeles för dyr kaffeautomat.

Vemodig fäbodsjazz från Jan Johansson.

Och sakta drar sig omvärlden tillbaka.

Saknad. Geniet Jan Johansson. They don’t make them like this anymore.