Att spjärna emot

Minns ni den mansfria festivalen?

Ett himla hallaballo när vissa påpekade att den möjligen kunde vara diskriminerande.

Vad hände sen?

I en mycket liten notis i dagens DN kan man läsa att Diskrimineringsombudsmannnen fällde sagda festival.

En mycket liten notis som gör allt för att förminska och bortförklara; en rad om själva saken och det är rubriken, resten om varför det egentligen inte var så farligt.

Lite diskriminering ska väl en riktig karl kunna tåla?

Vi lever mitt i peak-identitetspolitik, och ju längre vi lever där ju värre kommer spänningarna i samhället bli. För separatism är ett sluttande plan mot våldet.

Ensambio

Det finns en njutning som det krävs ett par fyrtio år på nacken samt en drös med barn för att verkligen njuta av: ensambio.

Speciellt om man ser till att ha lite luftigt med tid före bion. För då kan man slinka in på nån lugn bar och dricka ett glas bra vin och låta sig svepas in i en bekymmerslös aire som annars är svårfunnen.

Ska se detta mästerverk (?) imorgon.

Imorgon är det dags igen. Lyckades knipa en biljett till Roma och mina förväntningar är skyhöga. Underbart!


Ur dagens läsning

”En morgon när jag blickade ut över Marina från terrassen föreföll mig vattnet djupare och mer skimrande, som om jag för första gången betraktade det med oförvillad blick. I samma ögonblick fick jag en nästan smärtsam känsla av att orden lösgjorde sig från fenomenen, såsom strängen brister på en alltför hårt spänd båge. Jag hade fått en skymt av denna världs irisslöja, och från den stunden ville min tunga inte längre fullgöra sin vanliga tjänst. Samtidigt kände jag mig vaken på ett alldeles nytt sätt. Likt barn, som trevar med händerna framför sig när de börjar upptäcka omvärlden, sökte jag efter ord och bilder för att beskriva den bländande glans som tingen fått. Aldrig hade jag anat att det kunde vara sä kvalfyllt att tala, och ändå längtade jag inte alls tillbaka till det okomplicerade livet. När vi tror oss om att en dag kunna flyga, föredrar vi att ta ett klumpigt språng framför att gå på banade vägar. Det förklarar väl också att jag ofta fick en känsla av svindel.”

Ur På marmorklipporna, av Ernst Jünger.

En passage som jag tror alla vi som inympat skrivandet i själva vårt vara kan känna igen sig i; du passerar en gräns då orden inte kommer lika flödande och enkelt som för, eftersom varje ord måste väljas med största omsorg, och detta påverkar också, på ett smärtsamt vis, din förmåga att konversera.

En utmärkt bok, för övrigt. Jag kan knappt förstå att jag inte läst Jünger förut.

Fånerier

Moderaternas och Kristdemokraternas budget var skapad av dessa två partier. SD hade inte ett ord med i spelet.

Men ändå framställer budgetens kritiker, till exempel en budgetdemonstrationsgrupp på Facebook, det som att M och KD fått aktivt stöd av SD.

Det är så dumt att man blir trött. Och faktiskt en direkt lögn. Och hur tänker de sig egentligen att en demokrati bör fungera?

Endast när parlamentet består av partier som har en enligt de godkänd värdegrund?

Och menar de allvar så ska de rödgröna då också lägga ner alla sina förslag som SD kan tänkas rösta på?

Fånerier.

Anteckning

För oss som irrar runt på denna jord med ett hål i bröstet och närmast kroniskt lider av existensiell ångest är sociala medier verkligen nåt att akta sig för; till syvende och sist fördjupar det bara känslan av utanförskap och alienation.

Skenet bedrar, kan man kanske säga, då det verkar likt en hägring av en oas i öknen för den törstande. Men det sociala som pågår i sociala medier är blott och bart en illusion av det sociala som den stackars gudsförgätne saten behöver

Jag tror att detta är en mycket rudimentär insikt. Själv har jag insett den gång på gång, möjligen så tidigt som runt sekelskiftet i nätets verkliga barndom då prototyperna till sociala medier utvecklades sig ur BSS-världen.

Rudimentär, måhända, men uppenbarligen svår att förankra hårt och evigt, åtminstone i mig. För plötsligt finner jag mig där igen, scrollandes i sidorna, i apparna, på jakt efter nåt eller någon – ett vänligt ord, ett bekräftande like, nån som vill bli min ”vän” – som kan lindra det där tillståndet. Men så med ens vaknar jag upp ur dvalan, besviken och minns: det slutar alltid såhär. Du måste sluta. Skärmarna och de virtuella världarna är, i brist på bättre ord, en diabolisk kraft i vår tid.

Det krävs verklighet och handlingar för att rå bot på detta olyckliga tillstånd. Verkliga vänner av kött och blod som man kan ta i och se på, samtal över en kopp kaffe. Gemensamma eller egna engagemang i den fysiska världen. Plocka en blomma, smek en trädstam. Hugg ved. Simma i en spegelblank sjö i gryningen och känna hur huden är fullständigt insvept i nåt svalt men mjukt. Samt, vilket jag tror är både svårare men också viktigare än nånsin, ett fokus på det egna arbetet utan att snegla ängsligt på vad alla andra gör. Alltså, göra sin grej och bita ihop, helt enkelt.

Puss


Sömnen, räddaren

Det sämsta man kan göra då decemberkvällens mörker ter sig ljust inför den inre gruvliga ångestens skuggrike är att stanna uppe alltför sent.

Sova, det är både nåden och boten. God natt.

Avskyn

Det som smärtar mig mest nuförtiden är när människor dömt ut mig på förhand, när de tror saker om mig och jag inte får en chans att motbevisa dem.

Så var det igår när jag bevistade ett litterärt evenemang.

Jag har aldrig varit annat än idel vänlighet mot den här personen, som jag stött på under åren i litterära sammanhang, jag tycker till och med om hen, men ändå blir jag behandlad på det sätt som jag finner allra svårast.

Hur ska jag beskriva det?

En sval, artig likgiltighet som ändå är vänlig i ord. Ett förakt som är dolt under ett par korta men vänliga hälsningsfraser, ett hat som är så utstuderat att det skulle verka konstigt om jag visade mig ledsen eller arg.

Alla dagar i veckan tar jag ett öppet förakt, för det kan jag reagera på, bemöta på något vis.

Dessutom, här handlar det om en felaktigt projicerad bild av mig mig som jag inte kan eller tillåts korrigera.

Fördomar.

Och en känslig typ som jag uppfattar ju direkt den bild av mig som personen bär på, och jag vill inget annat än att skrika: det där du tror dig se är inte jag, och jag lider svårt när jag ser den där fördomsfulla nidbilden av mig. Det gör mig så ledsen att du ser mig på det viset.

Och smärtan fördjupas av att jag förstår att det ingår i nidbilden att tro att jag inte kan uppfatta eller se detta, fast jag gör det med varje fiber i min kropp.

Det är som en ytterst förfinad variant av utfrysning; man får ett hej, ett par tre vänliga ord, till och med en kram (!) men sen – som vore jag luft.

Ett barn som agerat så kan då säga: Jag hälsade ju! Jag var ju visst snäll!

Inget går att bevisa, inga elaka ord sades, det som artigheten krävde utfördes.

Men kniven sitter kvar i mitt hjärta i dagar efteråt.

Tillägg: Jag pratar inte om dig B.B. Du var snäll som vanligt 🙂