Den eviga plågan

Och då menar jag inte våra hundratals krönikörer, influencers och twitteratis som sedan många år belägrat våra skallar och ständigt försöker bryta igenom ögon och öron till våra kognitiva högtidssalar med sina förenklade åsikter baserade på privata affekter och aversioner, utan den ursprungliga plågan, den som håller dig vaken om nätterna och gör dig fullständigt paralyserad: tandvärk, eller med andra ord a piece of hell here on earth.

I två dygn har jag inte haft något annat ringande i medvetandet än en ständigt ihållande smärta runt en visdomstand. Kan inte äta, inte sova, inte läsa, inte tänka. Smärtan äger mig hel och jag känner hur det svartnar framför ögonen då jag i desperation borstar frenetiskt med antibakteriell tandgel så att det blöder ljusrött skum och smärtan stegrar sig till det som skulle kunna vara det rytmiska trummandet på ett saracenskt slavskepp.

Men nu, på tredje dagen, återuppstod jag, den värsta smärtan har lagt sig och jag börjar åter orientera mig i det vi kallar världen. Varma bitar och delar av organisk materia? Mat? Just ja, man äter som människa, stoppar in saker i munnen och tuggar. Halvlängsvarelser som kastar sig in i mig och vill mäta sin styrka, killa mig under armarna och få mig att skratta? Barn? Just ja, man har två fina pojkar som vill att pappa ska vara glad igen. En fullvuxen varelse med sjöna former som rört sig omkring mig likt en sval skugga och vänt kysst min panna? Och detta synnerligen älskvärda exemplar säger sig vara min? Fru? Just ja. Och där ute flyger nåt kors och tvärs och pilar in under taken. Svalor, åh, så vackra de ändå är.

Jag läser Sveas son på min fantastiska läsplatta

Min läsplatta är en fantastisk liten sak som jag proppar full med böcker inför semestern. Just denna modell är även vattentålig så den hänger även med till stranden.

Läsupplevelsen är i en helt annan klass än iPad pga den matta skärmen och batteriet räcker en evighet. Dessutom går det att hitta de flesta klassiker helt gratis på nötet i ePub-format.

Ok, slut på reklammeddelandet, och till texten jag just nu läser på den: Sveas son av Lena Andersson.

Har inte kommit halvvägs och börjar tappa hoppet lite: det är skrivet för mycket av Lena Andersson kulturskribenten och för lite av Lena Andersson romanförfattaren; det berör inte och det märks att författaren skriver utifrån en egen övertygelse och en fast, cementerad, tolkning av Sveriges kulturhistoria. Det blir stelt och lite trist, tyvärr.

Att vara eller inte vara en maskin…

Läser bästsäljaren To Be a Machine av Mark O’Connell.

Välskriven, rolig, bildande och tankeväckande.

Vilket är värst: att uppleva sig fängslad i sin köttkropp (av naturen) eller att vara endast information/kod körd på en annan hårdvaruplattform (än hjärnan, köttdatorn) och därmed en slav under teknologin?

Och är det teoretiskt möjligt eller inte att skilja medvetandet (mind) från hjärnan (matter)? Är medvetandet endast en algoritm?

Som ni hör är det en bok för alla oss nyfikna typer.

Houellebecq, den missförstådde romantikern

Ja, jag vet. Jag tjatar om Houellebecq hela tiden.

Och nu var det dags igen för jag har precis läst klart ännu av hans romaner, Refug, och har därmed endast hans debutroman Konkurrens till döds kvar att läsa.

Vilket smärtar mig djupt för det finns ingen nu levande författare vars romaner lockar mig lika mycket som hans. Att få vara i hans textvärldar är en ynnest och en nåd; kort sagt, man vill aldrig att böckerna ska ta slut.

Refug var på det hela bra men med mästerliga passager. Jag har inte för avsikt att recensera den här, utan vill bara konstatera att jag plötsligt insåg att Houellebecq, som ju anklagas för att vara nihilist och perverterad utöver islamhatare, paradoxalt nog är en av de största romantiker jag läst.

För är det nåt som blivit uppenbart genom att läsa nästan hela hans ouvre är att han mycket skickligt och med stor sinnesrörelse gestaltar smärtan i gapet mellan det faktiska kärlekslösa, mekaniserade, samlivet och det ideala intima och djupt sammansmälta dito.

Fan, det är så man vill gråta över mänskans predestinerade och helvetiska ensamhet när polleten väl trillat ner.

Som av en slump upptäckte jag detta först då jag läste några av de få dikterna som finns med i Refug; de var inte bara begåvade, de var också just romantiska och uttryckte ett tungt lidande vemod.

Och som av en annan slump gavs Houellebecqs samlade dikter ut på engelska förra året, så nu vet jag vad jag ska komplettera min läsning med.

När jag sen läst allt han skrivit ska jag skriva en sjuhelvetes initierad och djupsinnig essä om hans författarskap.

Guilt by association or Guilt by perverted fiction

Guilt by association.

Typ: Skuld genom sammankoppling eller lös association.

För var det nåt man anförde som ett försvarsargument som kunde godtas om det visade sig att det endast fanns lös sammankoppling och inget mer.

Nu är det bokstavligen sant: en lös association med den som dömts till skuld pekar ut dig som medskyldig. Nåja, det är åtminstone sant för våra nya socialamediepopulister, typ Cissi Wallin och hennes likar, som inte kan motstå frestelsen att stilla sitt maktbegär genom att hetsa sina tusentals följare till aktion, dvs. hat och hot i nymoralismens kryptofascistiska namn.

Man behöver inte ha gjort nåt själv, det räcker med att en bekant dabbat sig så är man rökt.

Aron Flam, en olycksalig komiker, råkade skriva på samma blogg-sajt som en knäpp snubbe som delade ett avskyvärt nazistanstruket sk. ”meme” på sin privata facebook-sida.

Av med huvudet på Aron Flam också!

(Att han råkar vara jude spelade ingen roll.)

Svenska Akademien, en olycksalig stockkonservativ stiftelse, råkade ha en ledamot som är gift med en vidrig djävel som förgriper sig på kvinnor.

Av med huvudet på Svenska Akademien också!*

Guilt by perverted fiction.

Typ: Påhittat av mig.

För dömdes man för sina faktiska handingar i domstol, att man faktiskt gjort nåt lagvidrigt och perverterat.

Nu döms man bara genom att skriva eller rita nåt perverterat. Att det är tänkt som nån slags skruvad provokation eller humor spelar ingen roll; man är rökt och den raggslitna vargflocken slukar en med hull och hår.

Anton Magnusson, aka mr Cool, en olycksalig komiker, råkade skriva en låt med den vidriga titeln ”kn***a barn” för ett par år sen.

Av med huvudet!

Och så där håller det på.

Pöbelvälde, så kallas det, vill jag minnas.

 

* Notera att jag fortfarande anser att SA måste röja upp i korruption och jäv, det har hela tiden varit min främsta kritik mot dem, inte att de har hållit JCA bakom ryggen, vilket ju heller inte kan/har bevisats. Och jag anser heller inte att ”alla ska avgå” eller att hela ”skiten ska brännas ner till grunden”. Dessutom ställer jag mig inte på ett torg och skriker och gormar om det heller.

Svarar ej

Ett av de avseenden som gör att jag känner mig annorlunda, eller eljest elle vad ni nu vill kalla det, är att jag svarar, eller återkommer inom en rimlig tidsrymd, om någon approacherar mig med en förfrågan som inte är impertinent eller om det rör sig om sk ”cold call” från en nasare.

För mig är alternativet ett uttryck för ohyfs.

Men den uppfattningen är alltså inte majoritetens längre.

Jag tror att det började med mejl för ett par år sen och nu skulle jag vilja säga att det är både utbrett och accepterat att inte svara på mejl i väldigt många fall som förut var självklara.

Fråga ex. en frilansare som pitchar olika uppdrag eller förslag till olika redaktioner eller byråer får ni höra; sånt som inte är intressant åker rakt ner i papperskorgen utan ens ett litet ”tack, men nej tack”. Eller fråga en äldre pappa som skickar frågor om familjestället till sina vuxna barn, som när de tycker att man ska lägga i båten eller om man ska serva gräsklipparen; inga svar.

Nästa steg var att sluta svara när det ringde, även från vänner och affärsbekanta, vilket  trots allt rört upp en del skam vilket bevisas av att det har skrivits en drös halvslafsiga populärkulturartiklar om varför det är fräckt att ens ringa eftersom man då kräver en del av den andres tid när det passar en själv. Dvs. en slags omvänd skuldbörde-taktik för att inbilla sig om att man har rätt och inte behöver känna skuld.

Och resultatet är att det nu är helt okej att inte svara och heller inte att ringa tillbaka när man har tid fast man ser att en person som man känner har försökt nå en vid flertalet tillfällen: ”Om du är så fräck att du ringer mig, får du minsann skylla dig själv att jag inte återkommer. Försök igen. Men skicka hellre ett sms.”

För mig känns det mest av allt som ännu ett uttryck för det individuella projektet att bli fullständigt fri från alla jobbiga mellanmänskliga kopplingar, andra människors orättmätiga krav på en.

Märkligt nog har man som skickare av meddelanden (sms, whatsapp etc.) rätt att peppra på med hur mycket emojis man vill vid vilken tid på dygnet som helst utan att skämmas. (Men notera: svar krävs ej.) Och det ligger väl i linje med själva paradoxen mellan att vara totalt fri från andra samtidigt som man vill vara totalt fri att göra (nästan) vad man vill.

Mini-recension: Konturer av Rachel Cusk

Konturer av Rachel Kusk är en mycket bra och föredömligt kort bok.

I den utvecklar hon ett par teman för medelåldern: det allt mer uppenbara gapet mellan ideal och verklighet, skilsmässan som inte leder framåt utan bakåt och passiviteten som en möjlig (kanske) motståndshandling, genom att låta ett menageri av till synes olika människor som berättaren träffar få berätta om sina liv.

Dock, jag skriver alltså ”till synes” och detta är min enda egentliga invändning mot en annars mycket läsvärd bok: hon försöker sig på men lyckas inte fullt ut med en ren polyfoni där berättarjaget hamnar i skymnundan och bara lyssnar. För bokens personer är mer som orgelpipor på samma orgel och spelar samma melodi men i olika tonarter. Det mräks att någon talar genom dem, är väl det jag vill säga. Men det de säger är ändå så pass intressant att välformulerat att det går utmärkt att leva med.

Bildresultat för rachel cusk konturer

Mer än ofta skriver den attraktivt smarta Cusk fram psykologiskt djuplodande, och universella, sanningar om relationerna mellan oss människor, exempelvis om den plötsligt upptäckta illusionen i äktenskapet som då den uppdagats kommer att spräcka det, och hon lyckas dessutom ställa ett par frågor som åtminstone får mig att fundera på vissa aspekter i mitt eget liv, bland annat om hur man bäst hanterar sin dyrköpta frihet utan att gå vilse på andra sidan stängslet där vildmarken börjar.

Boken är första delen i en trilogi, där de följande delarna Transit och Kudos ej ännu finns på svenska.