Det öppna Sverige

Alla som varit på Gotland har hört talas om dem: hemliga stränder som det är trixigt att hitta och ta sig till. Och man har säkert också sett mystiska grusvägar som sticker av från asfalstvägarna och ser ut att möjligen leda direkt ner till havet. Men så sitter där en skylt, lite rostig och sne, som säger: ”Enskild väg” eller visar motortrafik förbjuden. Ibland står där en grind, dock väldigt sällan låst men stängd. Få mänskor, speciellt nykomlingar, trotsar såna skyltar och grindar och kör vidare på jakt efter den avskilda stranden. Men under alla år jag varit på Gotland och Fårö har jag inte sett en enda korrekt skyltning som faktiskt innebär att man inte får köra på grusvägen ifråga. Nej, här har vi istället att göra med folk som vill hålla gemene man, läs turister och stockholmsfolk, utbölingar, borta. För att göra det tar man till alla knep i boken. Kom gärna till Gotland men håll dig undan från våra smultronställen! Inkluderande? Not so much.

Det finns något paradoxalt över svenskens förhållande till att dela med sig. Å ena sidan är vi för gemensam välfärd och accepterar höga skatter, men å andra sidan vill vi ha vår egen täppa OCH smultronställe OCH hemliga svampställe, och gnisslar tänder över dumheter som allemansrätten (den är bra där jag inte bor) och är bara gästfria mot de vi redan känner. Och att lära känna oss, det är inte det enklaste.

På min familjs landställe, där vi är mest om somrarna, på Djurö i Stockholms skärgård är det kanske nuförtiden etter värre än Gotland. Där finns inte bara stängda grindar utan låsta bommar och eftersom en av grannarna är advokat sitter där en korrekt skyltning som faktiskt betyder att ingen annan får köra ner sin bil på vägen en de som råkar ha hus där. Och tar du cykeln ner, eller går, kan du räkna med att det kommer en gubbe som påstår att stranden eller klippan du badar ifrån, som helt klart faller under allemansrätten, är privat mark och du inte får vara där. Du kan ju tjafsa med honom en stund om du orkar och han kanske ger sig men aldrig att du kommer tillbaka just dit. Och det är precis det han vill. Vilken etnicitet du har spelar ingen roll, här diskrimineras ingen, han är lika otrevlig mot alla. För övrigt kommer han även när vi tar oss dit nån gång per sommar, det råkar vara samfällt område, och klampar inpå livet på oss fast vi står och byter om och först då säger han: ”Är det Gunnar?” och låtsas som om han inte sett att det var vi. ”Det kommer ju så mycket löst folk hit.” Tar du båten och vill fiska lite – lagen säger att du till och med får lägga till vid folks bryggor – håller du på att hoppa i vattnet av rädsla när det plötsligt börjar tjuta högt och gällt intill din båt. Vad var det? Jo, det var IT-miljonärens båtlarm som gick igång och sensorn plockar upp din båts rörelse om du kommer närmare en femtio meter till hans brygga. Stängsel är också populärt. Man ska hålla får säger man, och juristen som ditt företag nyttjar lägger ett par timmar på att rådge dig (givetvis på ditt företags räkning) om vilken sort du ska använda för att det inte ska kräva mer än minimalt med lov- och anmälningar. Sonika stängslar du in hela ditt ställe på tio tusen kvadrat och låter till och med ståltrådsstängslet löpa över den vackra badklippan ända ner till vattnet. (Hur det ser ut? Vadå?) Du röjer ner hela skogen bakom huset och sen tar du dit… två får. En sommar. Sen slutar du hålla får. Stängslet? Tja, det sitter väl där det sitter? Ingen har sagt till mig att ta ner det?

Alla är välkomna till Sverige, här hjälps vi åt, men håll dig för fan borta från mitt ställe, där jag bor, lever och älskar! Det är den svenska sentensen.

Annonser

Schulmanland

Bergmanland, det är Hammars på Fårö. Vi har väl alla hört hur lokalbefolkning skyddade honom och skickade näsvisa beundrare och stalkers till andra sidan ön. Integritet, privatliv, det var trots allt viktigt för Bergman, även om han använde sina erfarenheter i sin konst och baserade sina fiktiva personer på verkliga förlagor. Han ville vara ifred. Konsten var en sak, konstnären en annan. Den tiden känns mer än svunnen. Idag har vi inte nån Bergman som håller sig undan på Fårö, nej, idag har vi Schulman-Widellklanen som håller hov för mediefolket på nordöstra Gotland. Och de gör allt annat än håller sig undan. Alla vet var de håller till, vid Rute, och de själva är inte sena med att posta bilder av sig och de sina i sina hus eller trädgårdar, vid grillkvällar, vid poolhäng och när de fikar vid caféet som verkar ligga nästgårds. Här om dagen, då vi var på väg till Visby lasarett för att hämta Bo och Anna, stannade jag och Vilhelm till där på morgonkvisten för att ta en kopp kaffe och en lemonad eftersom vi hade lite tid att slå ihjäl och jag var nyfiken. Givetvis satt hela klanen och åt frukost inne i en växthusliknande byggnad. Jag och Vilhelm satte oss utanför, långt ifrån, och iakttog spektaklet en stund. Hov är en bra liknelse för alla som kom dit gjorde så att säga visit vid det widellska-schulmanska bordet med en underdånighet som gjorde mig bedrövad. Är det hit vi har kommit nu? Till en tid där kändiskapet sopar banan med konsten, där en Alex Schulman, en medelmåtta utan stööre talang, som förvisso verkligen anstränger sig, blir nominerad till priset Årets bok och själv tror sig vara en stor författare? Ytligheten och fåfängan står som vinnare. Och allt får användas i kampen om framgång, för det är just det, en kamp som kan och ska vinnas, och ve de som står i vägen, de blir manglade av stormobbaren Alex Schulman själv, han som sålt ut varenda vrå av sitt heliga till alla och envar, utan att skämmas. Han som vi till och med får följa in i bastun, den som även har ett namn: Freedom sauna. Vad blir han fri från därinne undrar jag?

Löptur på stranden

Det är för kallt för att bada men perfekt löpväder. Idag springer jag inte direkt ner till havet utan tar av uppåt mot platån innan åsen böljar ner mot havet. Här uppe är det platt, kort grönt gräs och brunröd mossa mot gula och vita blommor, och stenen täckt. Sedan springer jag nerför åsens vågor som påminner mig om de där barnbackarna i fjällen i hur de böljar mjukt i vågor och dalar samtidigt som de faller av neråt. Vågorna består av stenar, alla med fem och tio centimeters diameter – det gäller att inte snava till – och ibland lyfter skons tå med sig en sten och slänger den framåt. I dessa stenvågor finns ingen mossa eller gräs som täcker stenen, nej, här växer i stort sett bara ett blomster som jag ännu inte vet namnet på som växer i små buskliknande knippen med mörkgröna läderartade blad och små vita blommor. Det ser nästan ut som om nån planterat dem här. Plötsligt sa han att han hade ont i huvudet igår kväll, precis när jag börjat tro på att faran var över. Och med ens var skräcken tillbaka. Jag kunde inte sova, tog milt lugnande men det hjälpte inte. Den vänliga systern sa att vi skulle avvakta. Jag såg hur han dog och hur jag sen skulle stämma hela djävla landstinget: Ert fel! Nu är jag nere vid vägen, eller väg och väg, den består av avsaknad av växter och två spår där marken är nedsliten och kalkfärgad. Strax före stranden ser jag en annan löpare kommer ut ur tallskogen en bit framför mig. Han är brunbränd och springer med bar överkropp, vilket stör mig. När han öppnar grinden vinkar jag för att säga: ”låt den stå öppen, jag stänger den efter mig”, men han ser inte eller bryr sig inte och haspar på. Efter en minut passerar jag honom där han sitter och tar av sig skorna i strandbrynet. Några år äldre än jag, vältränad. Jag springer längs stranden. Den är tom sånär som på ett äldre par som sitter i varsin brassestol och läser, fullt påklädda. Men det är ganska varmt när solen tittar fram och jag tänker att vi kanske ska bada senare idag ändå. Jag tänker även på guvernören i USA som stängde av de kommunala stränderna i New Jersey och sen åkte dit med familjen. En tom strand på sommaren är nästan en anomali. Det går lite segt, jag har sedan ett par år blivit diagnostiserad med ansträngningsastma och jag är långt ifrån mina forna dagar som långdistanslöpare. Men det är skönt att takta på och jag märker att det dock går lättare sedan jag blivit av med ett par överskottskilon under vintern och våren. Varför skrev Karl Ove Knausgård plötsligt om sin frus depression mitt i sin essäsamlingssvit? Om hösten, om vintern – båda var upplagda på ett nästan mysigt vis med sin småputtriga sävliga ton och existentiella, men lättsamma, funderingar. Den frågan kommer som från ingenstans där jag springer. För i Om våren, alltså, det är inte en essä, den är en pendang till Min Kamp, och kallas också roman. Han lämnar ut henne, sig själv, men mest henne. Skriver om hennes självmordsförsök. Om jag skulle se, träffa, Linda Boström Knausgård i verkliga livet, skulle romanfiguren med samma namn ligga som en skugga över den verkliga mänskan och hindra mig från att skapa mig en egen version av henne? Skulle jag skämmas inför det jag vet om henne? Skulle jag tänka att det var henne jag läst om eller skulle jag tänka att det bara var en fiktion om henne? Och genom att skriva om hennes depression, har Knausgård skrivit ut den händelsen ur sitt liv, offrat den erfarenheten på fiktionens altar? Är han då kvitt den i sitt liv? Nej, det sista tror jag numera inte en sekund på, och här tror jag exempelvis Agnes Lidbeck har fel då hon i DN hävdade att omvandlingen till fiktion betyder att det man omvandlat är förlorat, bortskrivet, förvandlat för alltid. Jag skrev en roman, Fast, som handlade om en författare som led av att allt han rörde vid blev fiktion och därmed förlorade han allt av vikt i sitt privata liv. Men det där stämmer inte. Så enkelt och entydigt är det inte, så mytiskt är det inte, som om det skulle förhålla sig vissa primitiva folkslag trodde om fotografier, att ens själ fångades och alltid var förlorad om man lät ta ett kort av sig. Nej. De riktigt tunga sakerna i en går inte att skriva bort, det går inte ens att skapa om dem genom att använda dem i sin konst. Och faktiskt tror jag detsamma gäller för det lättsamma, ljusa, men… Här avbryts jag och hör: ”Va! Ska du vända redan! Jag som precis skulle springa om dig” ropar den vältränade mannen hurtfriskt och passivt-aggressivt då vi möts direkt efter jag vänt vid strandkiosken. ”Du kan ju också vända så kan vi springa tillbaka tillsammans” föreslår jag. ”Nej tack, det är bra” svarar han äcklat, förmodligen av det han upplever som svaghet i mig eller på grund av att han är en av dem som är vansinnigt rädd för att andra män stöter på honom om han så bara blir tilltalad vänskapligt, utan aggression. Camille Paglia skrev: ”Ever since man emerged from the dominance of nature, masculinity has been the most fragile and problematic of psychic states.” Om det har jag också skrivit en roman som jag hoppas kommer ut i nästa år.

Promenad ner till havet

På eftermiddagen blåste det fortfarande starkt men vindarna var ljumma och inte sibiriskt kyliga. Jag och lille Bo promenerade ner mot havet och stannade då och då på vägen för att slänga lite stenar. Vid Gåsemora på Fårö är naturen karg och allvarslik, kalkstenen, berggrunden, ligger ytligt och bryter igenom den tunna, ofta mossklädda, ytan fläckvis. Här och var står en ensam vriden enbuske eller ett enstaka högre lövträd. Borta vid Hammars, i Bergmanland men innan man kommer ner i tallskogen, är det mycket plattare och därför mer stäpplikt. Här vid Gåsemora böljar kalkåsen tidigare och mer dramatiskt på sin väg ner mot havet och växtligheten är delvis annorlunda, det växer inga tallar och det finns en större mängd blommor: blåeld, smörblommor, nån enstaka vallmo. Snart började Bo stoppa stenarna i magfickan på sin tröja istället för att slänga iväg dem, speciellt de enstaka få som var svarta och inte som flertalet kalkgrå. Är det något mänskligt, att det som råkar vara sällsynt, just här och nu där vi befinner oss, blir mer värdefullt? Han skulle ”spara dem till havet”, sa han. Väl nere vid stranden upptäckte vi att vattnet stod lågt och gick ut på den torrlagda havsbottnen till Bos mycket stora glädje och förundran. Vi hittade en plats där vattnet stannat kvar i en större pöl och i den slängde han sina svarta stenar och skrek till av förtjusning varje gång det plumsade.

Skadan

Vi trodde det var över, ”se nu klättrar han igen” sa vi och skrattade lite lättat åt vår tidigare oro och att normaltillståndet, fritt av det allvar som infinner sig då ett barn skadar sig, återvänt. Men vid midnatt vaknade jag av att han grät, hade ont, och sen spydde han, igen och igen. Ambulans till Visby lasarett från Fårö mitt i den ovanligt kyliga sommarnatten. Kontroll varannan timme. De väckte honom, tror knappt han var vid medvetande när de undersökte honom. Situationen blev bättre under dagen, inte sämre, och till slut fick vi åka tillbaka ”hem” till Fårö. Vi fick förhållningsorder och blev instruerade om saker vi skulle vara uppmärksamma på. Helt säker kunde man inte vara på att allt var som det skulle. Förmodligen kommer inget mer att hända, förmodligen är han nu på väg att bli sitt vanliga jag, skadan läker. Han är tillbaka i sitt normaltillstånd. Jag önskar att jag kunde tro på det, på det förnuftiga, det troliga. Men det troliga är för mig bara en illusorisk fasad man målar upp för att lura sig själv och andra, för jag har upplevt hur kaoset och döden lurar bakom ryggen på en och kan slå till blint, plötsligt, utan förvarning. Därför larmar det fortfarande om livshotande fara i mig, jag bara väntar på att den där skrattande fyraåringen ska falla död ner i vilken stund som helst. Ett sånt inre tillstånd, av konstant rädsla, kan du orka med ett tag, några timmar; efter en dag, två, är du slut, all energi är borta, du vill bara somna in. Såhär är det: Om du utsatts för något fruktansvärt, som fallit ner i ditt liv lika oväntat som en meteor från himlen, kan du längre inte bedöma vad som är rimligt eller inte. Det skydd som de flesta av oss bär, att vi INTE tänker oss att döden ska slå oss till marken och intet närsomhelst, hursomhelst, att vi oftast kan se framtiden an med spänning och nyfikenhet, att vi inte förväntar oss det värsta, det skyddet har du bestulits och får aldrig igen.

Journal

Semester nu, och den är välbehövlig för jag är trött ända in i märgen. Mitt liv innehåller för många rörliga variabler och för få fixerade, och trots att jag vet det är det som om jag ändå inte kan förenkla, försaka, göra åtminstona en sak mindre eller en sak halvdant. Är det inte svårt så gör jag det svårt. Håhåjaja. Men en sak har jag lärt mig! Kom jag på. Och det är vikten av att bottna ur på semestern. Imorgon åker vi till Fårö och där stannar vi sen i tre veckor utan att röra oss ur fläcken. Förr om åren har vi flängt hit och dit, men då är man lika slut efter semestern som innan. Jag vet, det där är en sån där grej alla känner til och det går att läsa om i ”fem punkter att tänka på inför semestern” i Aftonbladet, författad av nån duktig pojke eller flicka till självhjälpscoach som inte ser var näsan börjar och fönumstigehterna och plattidyderna slutar. Men, vissa saker tar det ett tag att verkligen omsätta till fakta i sig själv. Mina planer sträcker sig till läsplaner. Jag håller på med Knausgårds Om våren, mkt osäker på den, vi får se vart den tar vägen innan jag tänker vräka ur mig nåt omdöme, och ska sedan gå på António Lobo Antunes Betraktelse över själens passioner, som jag länge velat läsa. Höga förväntingar. Löjligt höga. Titeln är dock inget vidare. Vad heter den på portugiska? (Google: Samma sak i princip. Hm. Ajdå. Men, men.) Möjligen, men bara möjligen, ska jag påbörja ett nytt manus. Men det är inte riktigt moget än, så jag har bestämt mig för att inte bestämma mig för när jag ska säga till mig själv att börja själva arbetet. Har fö. några småsaker på det gamla romanmanuset att ta itu med, rättstavning etc. Kanske gör jag det. Poesin, den är död i mig. Tom, tommare, tommast det är jag. Inte en droppe dikt kommer ur den här tunnan. Kanske har det runnit till igen om tjugo år. Den som lever får se.

Sött och salt

I våras fick jag i ett plötsligt anfall av naiv nostalgi, kanske rentav önsketänkande, för mig att jag måste se om Twin Peaks. Men redan de tio första minuterna smälte mitt  överseende bort tillsammans med förhoppningarna, och då var jag ändå beredd att låta mycket tveksamheter passera. Melodramatisk såpopera, usla skådisar och kackigt manus. Möjligen stämningen då och då som kunde rädda det hela. Men när Sherilynn Fenn började dansa långsamt och förföriskt i nån övertydlig antydan om den rituella övergången  flicka-kvinna höll jag på att storkna. (Sidoanmärkning: Var det inte väldigt många unga, väldigt unga, flick-kvinnor med i den serien och hur framställdes dem egentligen.) I ren desperation hoppade jag då till sista avsnittet och såg om det och till min förvåning, i det avsnitt som många minns med fasa alternativt avskydde då men senare framhållit som ”fantastisk” bara för att, som brände till rent konstnärligt. Den Lynch: ett barn av Kafka och Buñuel. Och det är just den Lynch som varit i farten igen, och det är mycket bra. För trots att han kanske misslyckas med fem, nej, sex, kanske rentav sju av tio ansatser och faller över till den pinsamma sidan av saken så är det tevepoesi när han lyckas, som exempelvis scenen då Dale Cooper kommer till en annan värld, plats, gestaltat som en kub i rymden där det finns en mänskolik varelse utan ögon och där tiden beter sig fragmentariskt, icke-linjärt (hoppar två steg fram sen ett steg bak). Mod och integritet, det är underskattat!

Det som däremot är fullständigt misslyckat är Klas Östergrens nya roman som går som följetong i DN. Herregud, maken till ointressant och konventionell prosa får man leta länge efter, jag läser fem meningar, sen vill jag somna, inte ens skrika, bara somna av tristess, försöker fem till… nej, det går bara inte. Och ingen energi i berättandet, inget driv, inget som glöder eller lockar, bara trist, trist, trist och öde, lika menlöst som att flanera över nya Odenplan. Vad det nu har med saken att göra.