Pris till en stor poet

Kul när de som äras bör äras. Kendrick Lamar vinner Pulitzerpriset välförtjänt. Enda man kan invända är att det finns en lång rad av rappare som skulle kunna ha vunnit för länge sen. Men bättre sent än aldrig.

Promenad ordineras

Idag ska jag ge mig lite tid att flanera. Mina skrivprojekt går åt pipsvängen: jag är trulig och har ingen lust, och inget verkar riktigt kunna få mig att gå igång. Ni som rider känner till hästsorten, den som inte vill gå och som kräver hårdare tag med skänklarna innan den kommer igång, för att så snart som möjligt börja lunka igen. I am in that kind of spot. Inte deprimerad, bara less, inget biter. Men jag misströstar inte eftersom jag är en någotsånär erfaren man; jag vet vilka metoder som krävs: långa, vindlande promenader utan mål.

Vem är tråkig?

Författaren Henrik Bromander skrev en debattartikel i DN för ett par dagar sen där han säger att svenska författare är fega och tråkar ut honom.

Hittills har jag inte sett ett enda svar, kanske för att den inte öppnar upp för nån debatt (”ni är tråkiga!” vilket ger svaret: ”nehej, det är vi inte alls det!”) men förmodligen bara för att Svenska Akademiens fortsatta fadäser fångat allas uppmärksamhet och behov av att få utlopp för lite frustration över en samtid som verkar dömd att vara en blek kopia av sånt vi redan upplevt och hatat.

Att svensk litteratur är lika spännande som en årsredovisning från Vattenfall kan jag ju hålla med om.

Och inte heller jag ska ge mig in på något längre svaromål, utan vill bara ställa en annan fråga då: är det de svenska författarna som är tråkiga och fega eller är det förlagen?

Det kan ni ju fundera på, mina vänner.

Vid fyren en sommarnatt

De här drömmarna, dårarna
som driver ner till sina kiselvita stränder
under en natthimmel där stjärnorna virvlar

hör stämsång i de lugnt fräsande bränningarna,
det hesa rasslandet från strandrågen,
en ensam havstruts trånande undergångslarm

och kör ner fötterna, djupt ner i den kyliga
fuktiga sanden, låter tankarna glida
som nattmoln mot det mörkare blå

vad krävs för att bli en av dem?
vad måste man lämna i bilens bagagelucka
på månsurfarnas parkering?

Fri?

vågorna sköljde upp över stranden
jag var alltså som sanden, vid vattenbrynet
översköljd, frilagd och sådär

men nu har jag suttit på havsbotten
och väntat på flodvågen i en halv evighet

jag bara väntar, och det som måste komma växer
för varje sekund tror jag, eller vafan?

hur länge måste man vänta på undergången
egentligen? kan ni svara på det?

och vad ska jag göra utan min rädsla?
vad ska jag ta mig till nu?

när inget händer?

 

Gymråttans återkomst

Tänk hur det kan bli. För tjugofem år sedan, när min brors bäste vän plötsligt var den ende i deras gäng som både kvar i vårt lilla villaområde i väntan på att rycka in lumpen, började han ta med mig, en spinkig liten klenis, för att styrketräna i en sunkig lokal i Veddesta industriområde, eftersom han behövde förbereda sig och var extremt sällskapssjuk.

Utrustningen var sliten och stället stank av gummi, svett och järn. I princip fanns det inga maskiner, bara fria vikter och skivstänger och bänkar lagade med silvertejp. På väggarna samsades gulnade affischer på Arnold och pinuppor. Jag tror inte att jag någonsin såg en tjej eller kvinna där. På den tiden var styrketräning en nästan bortglömd sak som mest ett gäng övervintrade freaks till body builders höll på med på undanskymda ställen, men jag tror såhär i efterhand att vi var med tidigt i en trend som inom ett par fem år skulle resultera i gym som SATS och liknande, en revival mao.

Hursomhelst, under den där hösten tränade vi ett par gånger i veckan, så pass mycket att mina bröstmuskler växte fortare än huden och gav mig ärrliknande bristningar som jag har kvar än i dag. Utan att förstå hur det hade gått till hade jag blivit både stark och vältränad. En visserligen liten biff bland större biffar men ändå en biff. Men jag gick aldrig så långt som att skaffa linne eller gymbrallor.

Under många år rörde jag sen inte en skivstång utan fokuserade endast på att springa, cykla och simma. Men så under en löptur förra året men överläkaren pratade vi om våra begynnande ålderskrämpor sådär skämtsamt som man fortfarande kan göra strax efter fyrtio (efter femtio finns det nog inget att skämta om längre är jag rädd) och han visste att berätta att mäns muskler börjar förtvina vid fyrtio, rent statistiskt. Han föreslog att vi skulle börja gymma. Och sen gick det som det gick; min kropp hade tydligen saknat att lyfta skrot även om den inte orkar som förr och gör mig till halvinvalid ett par dagar efter träningspassen. Hur ska jag uttrycka det? Den blir glad av att träna och jag blir glad av att hitta tillbaka till nåt som jag gillade.

Men gymmet där jag tränar nuförtiden är givetvis nåt helt annat än industrilokalen i Veddesta som inte hade några fönster och där färgen flagnade från väggarna av korrugerad plåt. Biffarna som hade sönderklippta bomullslinnen, blonderat hår och vida så kallade gymbyxor har bytts ut mot ett gäng som ser ut som om de är med stjärnflottan i Star Trek i sina kroppsnära och glansiga uniformer. Men en sak är sig lik: Lukten av gummi, svett och järn, som jag älskar lika mycket nu som då. (Men nu kommer järnlukten visserligen mest från järnsmaken i min mun.)

Betong I

Vi har ätit lunch och tar en promenad i solen från Kristinebergsområdet bort mot Karlbergskanalen. På andra sidan det blygrå vattnet ser jag skogen i Karlbergs slottsområde, där jag ibland brukar springa, förbi militärens mäss och utbildningslokaler.

Först när ljuset plötsligt växlar till en dov skugga noterar jag den magnifika bron ovanför oss, den som spänner mellan Karlberg och Kungsholmen och bär E4:an på sin väg genom staden. Tystnaden är slående och får oss att stanna. Av all den trafik som jag vet forsar fram däruppe hörs inte ett ljud, syns inte en rörelse i den massiva betongkroppen.

Min blick rör sig nu sakta uppför de bastanta men ändå smäckra betongpelarna till de två lätt svängda och trågformade brospannen som skiner dystert blekgrå. Formen väcker associationer till romarrikets akvedukter. Men här rinner inte vatten fram utan bilar, bussar, lastbilar; motorfordon.

Brokonstruktion, vem studerar det nuförtiden? frågar jag retoriskt och säger nåt om att vetenskapen som sådan är död sedan länge, ord som jag upprepar, inte är mina egna.

Min vän börjar berätta om ett par de känner där kvinnan är docent i just det, tydligen en av landets främsta.

Jag hör knappt vad han säger utan står bara där och glor på betongen och hör ett ljud som sakta lösgör sig ur mitt minne, duns, duns, duns, ett ljud, och nu en känsla under fötterna, i fotsulorna, som jag inte kan placera men som skickar en rysning av välbehag genom kroppen.

Hade jag varit ensam hade jag klättrat upp för den leriga slänten, till pelaren, för jag vill så gärna lägga min handflata mot den sträva och hårda betongen, men jag står kvar och hör hur min vän berättar om hur de semestrat med paret och hon ringt ägaren till västkustens största betongfabriken och hur de fått en privat visning mitt i hetaste juli, runt i den mäktiga lokalen där enorma betongelement gjöts.

Och när jag ser de bilderna framför mig, från hans berättelse, då minns jag med ens.

Jag minns hur den ranka spången sviktade under mina gympaskor när jag som barn sprang, duns, duns, duns, högt över betonglaboratoriet i den stora tegelbyggnaden på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, mot spiraltrappan som ledde ner till en värld värdig Jules Vernes penna, och som genom ett mirakel materialiserat sig, endast till för dig att upptäcka och förundras över, en värld där armerade betongbalkar på tio ton lyftes upp från källaren med kranar på räls i taket till vackert koboltblå apparater som kunde knäcka dem som torra kvistar.

(FORTS. FÖLJER)