Kategoriarkiv: Uncategorized

Bokmässan

Det var vinden över Gärdet som mässade, över böckerna vi värmde oss vid

Sprakande lågor, gnistor mot rymdens kind, min hund ylade och ett par vänner var med oss via halsbrytande associationer

Deras kött befann sig i slakthusområdet i Göteborg, deras tankar hos oss

Jorden sjöng ackompanjerat av gräsets violiner

Vinden talade så till oss, där vi stod i centrum av oktobernatten med stadens ljus i periferin

Idag har vi samlats för att hålla vår mässa över den döende boken, den vars ord rinner som vatten mellan våra ögon och öron,

Den vars bilder är en spegling av en spegling av en form som förvridits av ett begär till atomer samlade i oändliga högar,

stillaliggande klumpar av materia som fråntagits sin rätt att arrangera sig i liv och rörelse,

Som beskrivs av en siffra, fem miljoner, trettiosju miljoner, men även av det de göder,

För det är ur dess döda materia det åtråvärda Författarlivet reser sig, format av idel falska drömmar och dolda ambitioner

Arrivisten ankommer aldrig, lika lite som jag någonsin når mitt mål, för vad kan en vind ens vilja?

Boken har flera kretslopp, och detta är det ursprungliga, att återgå till den som sjöng först.

Sen stillnade vinden, mojnade, tystnade, och vi såg hur orden steg från brasan och rymden andades in de ord vi bara haft till låns.

Jag skrev en dikt

Jag skrev en dikt

Eller ord, eller stora ord

Med små bokstäver

Pappret var entropiskt

Det är nu ett ord

Och knögglade ihop sig själv

Pappersbollen kunde ha varit en sol

Möjligen för en ung och lovande poet

Den brann inte som en sol

Knappt alls knappt nån aska, 

Det förödmjukade mig

Jag kunde säga jag var ett offer

Mina ord en offergåva 

Fast jag inte ens minns dem

Var de mina barn, som jag uppfostrade 

Riktigt illa, små skitungar, sa jag

De sa ingenting,

Fast de var ord, så helt rätt att bränna dem

Framför allt: ingen kan läsa den sortens ord

Som förändras så fort man ser dem

Måndag

Längre fram har en kvinna vadat ut i vassen

Det risslar när hon gråter ut sin sorg i kanalen

Kan det finnas så mycket vätska i en människa?

Det tar inte slut. Det rinner ur hennes ögon

I morgonljuset ser det ut som droppar av silver och guld

En skimrande sorg som belägger vågorna

Man skulle kunna tro, tänker jag, att det är solljuset som skapar vaggan

Men udda nog är det sorgen som får solen att lysa, hur kan det komma sig?

Kvinnan är en del av vattnet, jag ser det nu, hon är vattnet ser jag, en form av vatten

Och jag hör. Hör fraser från vassen, stråna är hennes struphuvuden, hon sjunger ur vass

Hon är vatten och vass.

Och jag känner hur marken välver sig, men stilla, som en kattrygg som reser sig efter sömnen

Och hon är vatten och vass. Och hon är jord. Och hon sjunger ur vass, och hon gråter ur vatten, och hon är plötsligt nära mig

Jag ligger på en bädd av gräs, det växer sakta över mig, in i mig, men jag är lugn för hon är gräs. Hon är vatten. Vass och jord.

Betong 1

Från det första skriket

Till graven

Vi arbetar med konstgjorda luftstrupar i plast, vi maler ner, formar om

Betong

Silence, av Edgar Lee Master

Tystnaden. Kirkegaard kallade den demonisk, och nog finns det både våld och kraft i den. Vem har inte upplevt ett samtal som plötsligt tar slut, avslutas, av den ena parten, varpå den andre, du, stångas mot en mörk vägg av tystnad och oförståelse. Varför? ropar du. Men du får inget svar. Bara tystnaden.

Men det finns såklart många sorters tystnad, och jag blev nyss påmind om Edgar Lee Masters mästerliga dikt The Silence:

I have known the silence of the stars and of the sea,
And the silence of the city when it pauses,
And the silence of a man and a maid,
And the silence of the sick
When their eyes roam about the room.
And I ask: For the depths,
Of what use is language?
A beast of the field moans a few times
When death takes its young.
And we are voiceless in the presence of realities —
We cannot speak.

A curious boy asks an old soldier
Sitting in front of the grocery store,
”How did you lose your leg?”
And the old soldier is struck with silence,
Or his mind flies away
Because he cannot concentrate it on Gettysburg.
It comes back jocosely
And he says, ”A bear bit it off.”

And the boy wonders, while the old soldier
Dumbly, feebly lives over
The flashes of guns, the thunder of cannon,
The shrieks of the slain,
And himself lying on the ground,
And the hospital surgeons, the knives,
And the long days in bed.
But if he could describe it all
He would be an artist.
But if he were an artist there would be deeper wounds

Which he could not describe.
There is the silence of a great hatred,
And the silence of a great love,
And the silence of an embittered friendship.
There is the silence of a spiritual crisis,
Through which your soul, exquisitely tortured,
Comes with visions not to be uttered
Into a realm of higher life.
There is the silence of defeat.

There is the silence of those unjustly punished;
And the silence of the dying whose hand
Suddenly grips yours.
There is the silence between father and son,
When the father cannot explain his life,
Even though he be misunderstood for it.

There is the silence that comes between husband and wife.
There is the silence of those who have failed;
And the vast silence that covers
Broken nations and vanquished leaders.
There is the silence of Lincoln,
Thinking of the poverty of his youth.
And the silence of Napoleon
After Waterloo.
And the silence of Jeanne d’Arc
Saying amid the flames, ”Blessed Jesus” —
Revealing in two words all sorrows, all hope.
And there is the silence of age,
Too full of wisdom for the tongue to utter it
In words intelligible to those who have not lived
The great range of life.

And there is the silence of the dead.
If we who are in life cannot speak
Of profound experiences,
Why do you marvel that the dead
Do not tell you of death?
Their silence shall be interpreted
As we approach them.

Natt I

Klarvaken. Insikten: den del av mig som är författaren är den som är mest icke-mänsklig i betydelsen att den betraktar andra som varelser från en annan art, vars drivkrafter är dolda i ett djupt och slutet dunkel. Grundpositionen: hur är det möjligt?

Till det som varit

Vissa bilder vill man inte bli av med
men heller inte se

Man försöker närma sig dem
som en tjuv om natten

För att upptäckte det man anat
men inte vet

Vissa strider är inte till för att vinnas
de visar sig inte ens ha varit strider

Vad jag talar om? Jag talar om
att man inte går en match mot Eros

Sitt bara ner, sitt ner, böj ditt huvud
och ta några djupa andetag

Då ska det strax kännas bättre.

Tisdag, kväll

Skymning och gryning har kommit åter och jag hade glömt hur mycket jag älskar dem. På det stora hela en bra dag. Kanske lite hektisk. Men även den välbalanserad, precis som natt och dag.

Söndag, det goda hundlivet

Med hund slipper man tvätta ansiktet och blir allt som oftast rejält uppfriskad av en våt och len tunga i örongångarna klockan halv sju på söndagsmorgonen. Alltid något. Men när man väl ragglat ut är det inte så tokigt. Den tidiga söndagsmorgonen är en närmast helig stund i det att nästan alla sover i staden, både gamlingar och partyprinsessor, och det är så tyst det kan bli. Det är en tid då det går att höra fågelkvittrets alla nyanser, spana på arbetande ekorrar och se solen sakta masa sig över taknockarna. Kort sagt, hemkommen är man på gott humör. Och hunden också, som fått pissa, sniffa och slicka och smaka på allehanda onämnbara snuskigheter. Kaffet är sen kronan på verket, och vill man också få sig ett gott skratt finns det alltid en tokrolig kolumn eller krönika av en gravallvarlig svensk kulturchef att läsa.

Lördag I

Åter en natt med märkliga, våldsamma drömmar. Mitt förhållande till hämnd är tyvärr stört fast det gått tjugosju år sedan det där fruktansvärda hände. I drömmarna vill jag ge igen för minsta lilla oförrätt och det helt utan proportioner. En man kritiserar mig i kassan på Coop; jag bränner ner hans lägenhet. Hämndlystnad är ett vidrigt tillstånd att befinna sig i; det karvar sakta ur ens själ, och jag är bara så evinnerligt trött på att tampas med den här sortens brinnande känslor, för jag vet att det sakta men säkert gör slut på mig. I antikens Grekland talade man om erinyer, hämndgudinnorna, hos oss benämnda furierna, vilket var romarnas namn på dem. Tre till antalet, ofta illustrerade med vingar, jagade de gärningsmän, mördare och banditer, för att hämnas. Och kanske är det så att brottslingarna också jagas av demoner, men jag undrar ibland om furierna inte också slår sina klor i oss offer, och hetsar oss till att vilja hämnd, skriker i oss att jaga efter och förgöra våra vedersakare, trots att allt vi vill bara är att glömma alltihop och leva våra liv i fred och harmoni. Detta tema i mänsklighetens historia, hämnden, är uråldrigt, och om djävulen någonsin funnits och skapat något är det den. Detta leder oss också till den stora tanken i kristendomen, sagt av mig som inte är troende, att vända andra kinden till och sätta stopp för hämndens destruktiva härjningar. Utan frånvaro av hämndspiraler i kulturen, ingen civilisation som vi känner den idag.