Category Archives: Uncategorized

Nu är den ordning på mitt företags alla papper men själv förgås jag av leda

I skarven mellan Fårös karga stenstränder Djurös grunda vassvikar sitter jag idag på mitt kontor bredvid Vasaparken och sorterar en pappershög med avtal, inventeringslistor och årsredovisningar sedan 2012. Ur dem kan mitt företags hela historia utläsas. Där finns de oändligt detaljerade avtalen som inte ledde till annat än huvudvärk och kostnader och de hafsigt tecknade avtalen som visade sig vara guldgruvor. Trista på ett plan men omistliga på ett annat, dessa texter som till innehåll och koncept är äldre än all annan text. För det är detta som är de riktiga urtexterna, de som bar information som det sumeriska kungariket Uruks tjänstemän inte kunde minnas eller hålla korrekt reda på, således sprungna ur ett krasst och funktionellt behov av att lista det som kungariket ägde och vilka transaktioner man gjort. Så tänker jag för att muntra upp mig litegrann då jag för trettionde gången slår till på hålslaget, bläddrar fram till rätt flik i pärmen och arkiverar ett fraktavtal. Men inte fan hjälper det. Det är fortfarande så tråkigt att klockan på Bonnierhuset här mittemot verkar ha stannat. Blä, usch och urk. Ibland hatar jag att vara en duktig liten företagare.

Om Huckleberry Finn och att inte väja för det onda i fiktionen

God morgon, kära läsare. Lyssnar på den sene Thåström som insett att han inte har tid att jamsa runt utan måste ta itu med det mest nödvändiga och funderar kring debatten om att gallra ut böcker med förlegat och numera kränkande språkbruk. Just nu läser jag en sådan bok för min äldste son Vilhelm, 10 år. Han har läst själv i flera år men vi har ändå fortsatt med vår gemensamma högläsning för vi tycker båda två att det är ett fint sätt att umgås och att det ger upphov till samtal vi aldrig skulle ha annars. Tillsammans har vi plöjt säkert närmare hundratusen sidor. Boken för hand är Huckleberry Finns äventyr och det är ett exempel på en bok som skulle bli helt obegriplig om man inte läste ut de förminskande och rasistiska orden ”neger” eller ”nigger” eller strök de otaliga rasistiska replikerna, eftersom den behandlar söderns rasism på ett intelligent vis. Mark Twain är en gudabenådad författare för övrigt.

Vilhelm sade ifrån redan då vi läste n-ordet första gången: ”Sådär får man inte säga, det är rasistiskt”, vilket direkt ledde in på en vindlade diskussion kring söderns historia i USA, slavhandel, hur man använde språket för att avhumanisera, hur man såg på slavarna som ting som kunde ägas, brukas eller säljas och inte mänskor, inte bara för att man var ond utan också drivet av mänskans girighet och vilja till ekonomisk vinning. Vi pratade även om de snälla mänskorna i denna historia och varför de också hade slavar och varför de också såg på de som mindre begåvade, hur de var så nedsänkta i sin tid att de kanske inte själva kunde upptäcka de dolda strukturerna som dröp av rasism.

Vi kom även in på det mer litterärt nära: vem som talar i en bok, om det är okej att gestalta onda mänskor som säger elaka saker och mycket mer. Faktiskt en av de mer intressanta diskussioner vi haft under åren. Vilhelm reagerade även starkt på att Huckleberry Finns pappa (en vidrig och våldsam alkoholist för er som inte minns) slog sin son och då kunde vi prata om barnaga och varför vissa mänskor slår varandra, om självhat och om våld.

Slutsatsen i det här fallet är klar: Att revidera boken hade gjort den fullständigt bisarr och att inte läsa den hade varit en förlust.

Jag kan förstå att man tror sig göra gott om man rensar ut böcker med sånt språkbruk, men det är svårt att komma undan tanken att det är en paternalistisk akt som tror väldigt lite om mänskans egna kritiska förmåga. Att gömma undan elaka, onda, förtryckande ord är en lika dålig idé som att gömma undan just dåliga och ondsinta idéer. Och det där känns som ett stort misstag. Ett samhälle som ”skyddar” sina medborgare från idéer som känns förkastliga resulterar bara i att den kritiska muskeln blir slapp och därmed förbereder man paradoxalt nog vägen för de idéerna. Precis som sagornas troll spricker nämligen tokerier när de dras fram i ljuset.

(Brasklapp: Jag är inte för någon ”dialog” med galningar som hävdar det ena knasigare än det andra, men om en av deras idéer letar sig fram till vårt middagsbord kommer min taktik alltid vara att göra slarvsylta av dem och förbereda mina barn på att det finns knäppa och farliga idéer här i världen istället för att säga att det där talar vi inte om.)

Dövatten

På en blogg går det att vara sig själv för att använda reklamspråk. Ingen tvingas läsa det jag skriver här, det krävs en aktiv handling för att hitta hit, och du som läsare behöver aldrig återvända och läsa om du inte vill. Till skillnad mot Facebook där basen är en verklig relation (oftast) och du inte vill offra den bara för att din vän ibland postar saker du antingen skäms över eller blir provocerad av. Där får man ta det onda med det goda. Här behöver man ingenting. Och det är skönt för mig som skriver också. Här känner jag mig fri att skriva precis det jag har lust till. Fiktion eller dagbok. Prosa eller poesi. Tokerier. Gnäll. Ältanden. Osmälta tankar. En annan mycket bra sak är att bloggen i lite mer litterär form i princip är död. För tio år sen skrev varenda uppburen författardjävul blogg. Nu är det tyst och det här är ett dövatten om det nånsin fanns en sån sak, långt från farvattnet, och det älskar jag. Min ambition är att rycka upp det här liket och skriva nåt litet varje dag resten av sommaren. Samma blandning som alltid. Lite dagbok, lite poetiska dödsryckningar och tillfällighetsverser, lite fiktion, lite gnäll över skit jag stör mig på. Kanske en reflektion över en god bok eller nåt annat konstverk. Den här virtuella platsen må vara en enslig plats långt från nåt centrum i sociala medier men den är min lilla täppa på internet.

Nostalgi

Det har hänt nåt. Jag letar mig nuförtiden minst lika mycket bakåt i min alldeles egna musikhistoria som jag försöker hitta ny musik att lyssna på. Förr lutade det kraftigt över åt att försöka hitta ny musik. Gubbtecken? Ja, jo, det är väl en sån sak man förknippar med äldre herrar, att de sitter och polerar sina gamla vinyllagg och drömmer sig tillbaka till sommaren sextiosju då ju allt var mycket bättre. Den här kylslagna morgonen på Gåsemora, med regnmolnen hotfullt på ingång från Gotland (stanna där era djävlar) lyssnar jag på Kurt Cobains Nirvana. Smells like teen spirit. Herre min skapare, vi var helt galna i den när den kom och formade om hela vår ungdomstid där på nittiotalet. Den bröt igenom och slog upp nåt nödvändigt i oss, i våra liv. Friheten. På samma sätt som sextiotalisterna haft punken fick vi sjuttiotalister grungen. Tänkte på det igår när jag spelade den på hög volym i bilen igår (åter: gubben), att är det nåt som kanske saknas oss sjuttiotalister idag så är det en rebellisk ådra. För är vi inte den mest präktiga, duktiga och prudentliga lilla borgargeneration i mannaminne? Där vi strosar runt med våra Houdinithuvröjor i milda pastellfärger och med frisk hy efter att ha cyklat fem mil på morgonen på semestern före barnen vaknat och fått havregrynsgröt med odlade blåbär? Vi hade gubevars vännerna från Bromma på drinkz igår, men med måtta, med måtta. Vi smuttade lite. Sen sa vi till oss själva: tänk på att du ska upp i ottan och träna imorgon, bäste herrn. Således: Mer Nirvana åt de skitnödiga sjuttiotalisterna!

With the lights out, it’s less dangerous
Here we are now, entertain us
I feel stupid and contagious”

Nobelprisklass kontra New York Times besteller-prosa

ALA

António Lobo Antunes. Ge karln nobelpriset i litteratur som man säger nuförtiden. Läser Benficatrilogin sent omsider i vad jag misstänker är en fin översättning. I de så kallade blurbarna på baksidan av boken sägs han vara en arvtagare till Faulkner och Conrad men den jag främst tänker på är Virginia Woolf i hur han arbetar med tiden och överlagrar tidsskikt på ett högst naturligt och självklart vis. Och det där är ju en viktig aspekt av att vara mänska, kanske inte minst när man blir äldre och inte kan se på nåt – mänska, sak, händelse – utan att också återuppleva en annan sak eller händelse från förr, inte i en tillbakablick utan i ett flöde som löses upp i det nutida och känns lika verkligt som det, faktiskt fördjupar det. Dock, en sån sorts text kräver långsam närläsning för annars är man snart bortkollrad. På sista tiden har jag läst mycket Knausgård och det är intressant att jämföra dessa två för att därmed få syn på en skillnad som jag tror är mycket viktig att lära sig uppfatta. Folk säger att Knausgård ”kan skriva” och även om det är oprecist så förstår jag vad som avses. Orden porlar och klingar fram lika naturligt som en fjällbäck strömmar och han är en mästare på att välja ut – se – precis vilka de viktiga detaljerna är och dessutom vara konkret, vilket gör att vi upplever hans fiktion som verklighet utan att det skaver. Men hans text bjuder aldrig motstånd, den inbjuder heller aldrig till eftertanke och sina existensiella funderingar framställer han på ett så vackert språk att man kanske inte ens hajjar till och ifrågasätter, funderar själv. Det låter självklart för att det låter… skönt. Sådan är inte Lobo Antunes text. Den knausgårdska läsningen, som uppmuntrar dig att bara forsa med, applicerad på Lobo Antunes text gör snart att du funderar på nåt helt annat än texten för hand; du zoomar ut, tappar koncentrationen, faller ur fiktionen. Ja, Lobo Antunes text kräver energi och engagemang, men när jag uppbådar det och investerar den, får jag ut nåt helt annat än ur Knausgårds verk. En djupverkan, en skälvning i mitt kognitiva system, en omprogrammering av den apparat i mig som tolkar den verklighet jag lever i, som jag också skapat. Grejen är just att han lyckas framhäva och förtydliga precis hur de verklighetsskapande processerna jobbar med nu och på ett mycket snarlikt vis och hur det ena föder det andra, och hur inre och yttre verklighet bara är en illusorisk uppdelning, en konvention vi inte förstår är just en konvention och något att ifrågasätta. Låter det självklart? Kanske. Men om det är självklart och känt på ett generellt plan hjälper Lobo Antunes text åtminstone mig att förstå och sätter igång en korrigering i mig. Det är konst. Litteratur i Nobelprisklass. Knausgård och för den del Ferrante, det är New York Times bestseller-prosa: Perfekt i alla avseenden utom det som gör beständigt avtryck i dig.

Det öppna Sverige

Alla som varit på Gotland har hört talas om dem: hemliga stränder som det är trixigt att hitta och ta sig till. Och man har säkert också sett mystiska grusvägar som sticker av från asfalstvägarna och ser ut att möjligen leda direkt ner till havet. Men så sitter där en skylt, lite rostig och sne, som säger: ”Enskild väg” eller visar motortrafik förbjuden. Ibland står där en grind, dock väldigt sällan låst men stängd. Få mänskor, speciellt nykomlingar, trotsar såna skyltar och grindar och kör vidare på jakt efter den avskilda stranden. Men under alla år jag varit på Gotland och Fårö har jag inte sett en enda korrekt skyltning som faktiskt innebär att man inte får köra på grusvägen ifråga. Nej, här har vi istället att göra med folk som vill hålla gemene man, läs turister och stockholmsfolk, utbölingar, borta. För att göra det tar man till alla knep i boken. Kom gärna till Gotland men håll dig undan från våra smultronställen! Inkluderande? Not so much.

Det finns något paradoxalt över svenskens förhållande till att dela med sig. Å ena sidan är vi för gemensam välfärd och accepterar höga skatter, men å andra sidan vill vi ha vår egen täppa OCH smultronställe OCH hemliga svampställe, och gnisslar tänder över dumheter som allemansrätten (den är bra där jag inte bor) och är bara gästfria mot de vi redan känner. Och att lära känna oss, det är inte det enklaste.

På min familjs landställe, där vi är mest om somrarna, på Djurö i Stockholms skärgård är det kanske nuförtiden etter värre än Gotland. Där finns inte bara stängda grindar utan låsta bommar och eftersom en av grannarna är advokat sitter där en korrekt skyltning som faktiskt betyder att ingen annan får köra ner sin bil på vägen en de som råkar ha hus där. Och tar du cykeln ner, eller går, kan du räkna med att det kommer en gubbe som påstår att stranden eller klippan du badar ifrån, som helt klart faller under allemansrätten, är privat mark och du inte får vara där. Du kan ju tjafsa med honom en stund om du orkar och han kanske ger sig men aldrig att du kommer tillbaka just dit. Och det är precis det han vill. Vilken etnicitet du har spelar ingen roll, här diskrimineras ingen, han är lika otrevlig mot alla. För övrigt kommer han även när vi tar oss dit nån gång per sommar, det råkar vara samfällt område, och klampar inpå livet på oss fast vi står och byter om och först då säger han: ”Är det Gunnar?” och låtsas som om han inte sett att det var vi. ”Det kommer ju så mycket löst folk hit.” Tar du båten och vill fiska lite – lagen säger att du till och med får lägga till vid folks bryggor – håller du på att hoppa i vattnet av rädsla när det plötsligt börjar tjuta högt och gällt intill din båt. Vad var det? Jo, det var IT-miljonärens båtlarm som gick igång och sensorn plockar upp din båts rörelse om du kommer närmare en femtio meter till hans brygga. Stängsel är också populärt. Man ska hålla får säger man, och juristen som ditt företag nyttjar lägger ett par timmar på att rådge dig (givetvis på ditt företags räkning) om vilken sort du ska använda för att det inte ska kräva mer än minimalt med lov- och anmälningar. Sonika stängslar du in hela ditt ställe på tio tusen kvadrat och låter till och med ståltrådsstängslet löpa över den vackra badklippan ända ner till vattnet. (Hur det ser ut? Vadå?) Du röjer ner hela skogen bakom huset och sen tar du dit… två får. En sommar. Sen slutar du hålla får. Stängslet? Tja, det sitter väl där det sitter? Ingen har sagt till mig att ta ner det?

Alla är välkomna till Sverige, här hjälps vi åt, men håll dig för fan borta från mitt ställe, där jag bor, lever och älskar! Det är den svenska sentensen.

Löptur på stranden

Det är för kallt för att bada men perfekt löpväder. Idag springer jag inte direkt ner till havet utan tar av uppåt mot platån innan åsen böljar ner mot havet. Här uppe är det platt, kort grönt gräs och brunröd mossa mot gula och vita blommor, och stenen täckt. Sedan springer jag nerför åsens vågor som påminner mig om de där barnbackarna i fjällen i hur de böljar mjukt i vågor och dalar samtidigt som de faller av neråt. Vågorna består av stenar, alla med fem och tio centimeters diameter – det gäller att inte snava till – och ibland lyfter skons tå med sig en sten och slänger den framåt. I dessa stenvågor finns ingen mossa eller gräs som täcker stenen, nej, här växer i stort sett bara ett blomster som jag ännu inte vet namnet på som växer i små buskliknande knippen med mörkgröna läderartade blad och små vita blommor. Det ser nästan ut som om nån planterat dem här. Plötsligt sa han att han hade ont i huvudet igår kväll, precis när jag börjat tro på att faran var över. Och med ens var skräcken tillbaka. Jag kunde inte sova, tog milt lugnande men det hjälpte inte. Den vänliga systern sa att vi skulle avvakta. Jag såg hur han dog och hur jag sen skulle stämma hela djävla landstinget: Ert fel! Nu är jag nere vid vägen, eller väg och väg, den består av avsaknad av växter och två spår där marken är nedsliten och kalkfärgad. Strax före stranden ser jag en annan löpare kommer ut ur tallskogen en bit framför mig. Han är brunbränd och springer med bar överkropp, vilket stör mig. När han öppnar grinden vinkar jag för att säga: ”låt den stå öppen, jag stänger den efter mig”, men han ser inte eller bryr sig inte och haspar på. Efter en minut passerar jag honom där han sitter och tar av sig skorna i strandbrynet. Några år äldre än jag, vältränad. Jag springer längs stranden. Den är tom sånär som på ett äldre par som sitter i varsin brassestol och läser, fullt påklädda. Men det är ganska varmt när solen tittar fram och jag tänker att vi kanske ska bada senare idag ändå. Jag tänker även på guvernören i USA som stängde av de kommunala stränderna i New Jersey och sen åkte dit med familjen. En tom strand på sommaren är nästan en anomali. Det går lite segt, jag har sedan ett par år blivit diagnostiserad med ansträngningsastma och jag är långt ifrån mina forna dagar som långdistanslöpare. Men det är skönt att takta på och jag märker att det dock går lättare sedan jag blivit av med ett par överskottskilon under vintern och våren. Varför skrev Karl Ove Knausgård plötsligt om sin frus depression mitt i sin essäsamlingssvit? Om hösten, om vintern – båda var upplagda på ett nästan mysigt vis med sin småputtriga sävliga ton och existentiella, men lättsamma, funderingar. Den frågan kommer som från ingenstans där jag springer. För i Om våren, alltså, det är inte en essä, den är en pendang till Min Kamp, och kallas också roman. Han lämnar ut henne, sig själv, men mest henne. Skriver om hennes självmordsförsök. Om jag skulle se, träffa, Linda Boström Knausgård i verkliga livet, skulle romanfiguren med samma namn ligga som en skugga över den verkliga mänskan och hindra mig från att skapa mig en egen version av henne? Skulle jag skämmas inför det jag vet om henne? Skulle jag tänka att det var henne jag läst om eller skulle jag tänka att det bara var en fiktion om henne? Och genom att skriva om hennes depression, har Knausgård skrivit ut den händelsen ur sitt liv, offrat den erfarenheten på fiktionens altar? Är han då kvitt den i sitt liv? Nej, det sista tror jag numera inte en sekund på, och här tror jag exempelvis Agnes Lidbeck har fel då hon i DN hävdade att omvandlingen till fiktion betyder att det man omvandlat är förlorat, bortskrivet, förvandlat för alltid. Jag skrev en roman, Fast, som handlade om en författare som led av att allt han rörde vid blev fiktion och därmed förlorade han allt av vikt i sitt privata liv. Men det där stämmer inte. Så enkelt och entydigt är det inte, så mytiskt är det inte, som om det skulle förhålla sig vissa primitiva folkslag trodde om fotografier, att ens själ fångades och alltid var förlorad om man lät ta ett kort av sig. Nej. De riktigt tunga sakerna i en går inte att skriva bort, det går inte ens att skapa om dem genom att använda dem i sin konst. Och faktiskt tror jag detsamma gäller för det lättsamma, ljusa, men… Här avbryts jag och hör: ”Va! Ska du vända redan! Jag som precis skulle springa om dig” ropar den vältränade mannen hurtfriskt och passivt-aggressivt då vi möts direkt efter jag vänt vid strandkiosken. ”Du kan ju också vända så kan vi springa tillbaka tillsammans” föreslår jag. ”Nej tack, det är bra” svarar han äcklat, förmodligen av det han upplever som svaghet i mig eller på grund av att han är en av dem som är vansinnigt rädd för att andra män stöter på honom om han så bara blir tilltalad vänskapligt, utan aggression. Camille Paglia skrev: ”Ever since man emerged from the dominance of nature, masculinity has been the most fragile and problematic of psychic states.” Om det har jag också skrivit en roman som jag hoppas kommer ut i nästa år.