Kategoriarkiv: Uncategorized

Om poesin

Att skriva poesi handlar om att uthärda det tröstlösa i att vara klarvaken och redo att uppfatta minsta retning av sinnena på en inre plats där det nästan alltid är mörkt, tyst och tomt.

Inget går att forcera när det kommer till att skriva poesi, men det går heller inte att göra nåt annat under tiden man uthärdar än att vara just mottaglig men samtidigt avskiljd.

Det är således ett oerhört krävande tillstånd av väntan, av suspension.

Man kan vänta så ett liv, på ingenting. Eller på en fulländad metafor bland tusentals andra som man inte klarade att föra till verkligheten oförstörda. Eller så kommer ett mästerverk under loppet av ett par veckor i extas.

Poesi skrivs alltså på knä och med böjt huvud inför världsalltet.

Men tro inte att några böner hjälper.

Nu är det dags igen

Väntar på att Vilhelms basketträning ska sluta och konstaterar med nån slags slutgiltig uppgivenhet att mörkret åter har sänkt sig över våra stackars nordiska liv.

Men jag har hopp om livet! Snart är jag klar med ett väldigt långt uppdrag, som dessutom kan sägas vara en stor succé – lyckad som strategikonsult åtminstone – och kan sedan unna mig att skriva på heltid ett par månader. Det var bra länge sen och jag har verkligen inte klarat av splittringen det inneburet att sköta det där uppdraget och samtidigt försöka skriva, administrera företaget och stötta min talangfulla frus garnaffär.

Speaking of which, min sköna fru alltså, och en till sak att se fram emot, nämligen att vi ska på cocktailparty på lördag med en hel drös trevliga och djupt begåvade människor. Och inte nog med det, som de säger på Kiviks marknad, sen blir det bröllopsmiddag på Teatergrillen och då tänker den här lyxputten äta en hel hummer minst. Kanske ett par ostron också. Varför inte?

Förresten, den fina gamla rullen Sophie’s choice finns på Netflix. Värd att se om eller att se för första gången bara för Meryl Streep i huvudrollen.

Amen just ja, en till sak: Michel Houellebecq kommer med ny roman i januari. Synnerligen goda nyheter som nådde mig via Therese Bohmans alltid lika informativa som underhållande instagram.

Såhär säger han om saken i en intervju häromdagen:

My books can render the readers unfit for life, it can cause breaks in a life’s course. I will not apologize because I have experience it, too, with books like The flowers of evil, or those of Dostoevsky […] It’s a heavy responsibility to write books and I do not want to take the easy way out, it’s a serious activity.”

Stora ord. Men grejen är att han har rätt, för sån är kraften i hans verk.

På kulturmanskafé

Tar en kaffe. Noterar att mitt hak har blivit ett kulturmansställe. Fyrtio-femtio åriga män med skäggstubb och megaloman självbild. Här har vi arkitekten som egentligen ville bli konstnär, med sina Elvis Costello-brillor och gossaktiga charm, med det lockiga korta håret slarvigt på svaj som knappt kan dölja hur han spanar in södralatinbrudarna vid fönsterbänken och stammar sött inför den riktiga kulturadelsmannen, författaren som har schabbiga kläder och knappt sålt tusen exemplar av sin senaste bok om statens uppkomst i Grekland men som åker till Thailand över jul och nyår eftersom hans x-hustru är dotter till kulturmanskungen själv, Per Wästberg. Och igår satt självaste Björn Wiman här och försökte se intellektuell ut. Ni hör. Vilket djävla ställe. Och sen är det jag. Och det är klart jag undrar: är jag precis som dem, sedd från utsidan?

Vissa morgnar

Fyrtiotre år hunnen, men efter vissa nätter vill jag gråta som ett barn när jag plötsligt hör efterklangen av den inre förödelsen som fantomerna åstadkommit; en dov, lågfrekvent smärta vars ursprung är upplöst i en mörk, flyktig dimma, som skingras alltför sakta.

Kort och gott

Barn.

Utmärkt botemedel mot vardagsledan.

Kvällens Pessoa

”Det kanske är mitt öde att för evigt vara bokhållarbiträde, och poesin och litteraturen är kanske bara en fjäril som sätter sig på mitt huvud och får mig att framstå som löjlig, desto löjligare ju vackrare den är.”

Fernando Pessoa under halvheteronymen Bernardo Soares.

Hur många ggr har jag inte tänkt nåt liknande, men sämre formulerat…

Xoxo

Gunnar

Det tog sig

Nu så. Tur att skymningen blev vacker för min thaigryta ser ut som hej-kom-å-hjälp-mig.