Kategoriarkiv: Uncategorized

Prognos: Måttlig klimatångest

Vi har hyrt ett hus i Coaraze i bergen ovanför Nice pga måttlig klimatångest. Inte badväder men heller inte svenskt mörker och benmärgskyla. Igår var det femton grader och solen värmde gott.

Walters hus precis utanför den charmiga lilla byn Coaraze.

Idag ska vi köra ner för serpentinvägarna och strosa runt lite i Nice gamla kvarter och sen köpa lite skaldjur på Carrefour till ikväll. Havskräftor, krabbklor och kanske några pilgrimsmusslor.

Vinterterrassen.

Skaldjursplatå och Veuve Clicquot; vi är ju trots allt ub:s som Whit Stillman skulle ha sagt. Urban Haute Bourgeois, alltså. Fast kanske inte haute. Såg förövrigt om Metropolitan häromdagen och den håller sig fint. Still mucho witty med endast några få skönhetsfläckar och närapå avspårningar som räddas upp tillräckligt bra.

Fortfarande en bra film. Stillman är flytande janeaustensiska och ändå modern.

Omställningen II

Vi pratade om genmodifierade grödor och vikten av att koldioxidbanta jordbruket, va?

Ytterligare ett bra inlägg i debatten om GMOs.

Och på DN debatt skrivs om vikten av att beakta kärnkraften med nya ögon.

Vi måste alla omvärdera våra positioner. Det inkluderar den teknikfientliga miljörörelsen också.

För att travestera Matt Damons karaktär i The Martian:

Vi måste vetenskapa skiten ur klimatproblemet!

Att spjärna emot

Minns ni den mansfria festivalen?

Ett himla hallaballo när vissa påpekade att den möjligen kunde vara diskriminerande.

Vad hände sen?

I en mycket liten notis i dagens DN kan man läsa att Diskrimineringsombudsmannnen fällde sagda festival.

En mycket liten notis som gör allt för att förminska och bortförklara; en rad om själva saken och det är rubriken, resten om varför det egentligen inte var så farligt.

Lite diskriminering ska väl en riktig karl kunna tåla?

Vi lever mitt i peak-identitetspolitik, och ju längre vi lever där ju värre kommer spänningarna i samhället bli. För separatism är ett sluttande plan mot våldet.

Fånerier

Moderaternas och Kristdemokraternas budget var skapad av dessa två partier. SD hade inte ett ord med i spelet.

Men ändå framställer budgetens kritiker, till exempel en budgetdemonstrationsgrupp på Facebook, det som att M och KD fått aktivt stöd av SD.

Det är så dumt att man blir trött. Och faktiskt en direkt lögn. Och hur tänker de sig egentligen att en demokrati bör fungera?

Endast när parlamentet består av partier som har en enligt de godkänd värdegrund?

Och menar de allvar så ska de rödgröna då också lägga ner alla sina förslag som SD kan tänkas rösta på?

Fånerier.

Avskyn

Det som smärtar mig mest nuförtiden är när människor dömt ut mig på förhand, när de tror saker om mig och jag inte får en chans att motbevisa dem.

Så var det igår när jag bevistade ett litterärt evenemang.

Jag har aldrig varit annat än idel vänlighet mot den här personen, som jag stött på under åren i litterära sammanhang, jag tycker till och med om hen, men ändå blir jag behandlad på det sätt som jag finner allra svårast.

Hur ska jag beskriva det?

En sval, artig likgiltighet som ändå är vänlig i ord. Ett förakt som är dolt under ett par korta men vänliga hälsningsfraser, ett hat som är så utstuderat att det skulle verka konstigt om jag visade mig ledsen eller arg.

Alla dagar i veckan tar jag ett öppet förakt, för det kan jag reagera på, bemöta på något vis.

Dessutom, här handlar det om en felaktigt projicerad bild av mig mig som jag inte kan eller tillåts korrigera.

Fördomar.

Och en känslig typ som jag uppfattar ju direkt den bild av mig som personen bär på, och jag vill inget annat än att skrika: det där du tror dig se är inte jag, och jag lider svårt när jag ser den där fördomsfulla nidbilden av mig. Det gör mig så ledsen att du ser mig på det viset.

Och smärtan fördjupas av att jag förstår att det ingår i nidbilden att tro att jag inte kan uppfatta eller se detta, fast jag gör det med varje fiber i min kropp.

Det är som en ytterst förfinad variant av utfrysning; man får ett hej, ett par tre vänliga ord, till och med en kram (!) men sen – som vore jag luft.

Ett barn som agerat så kan då säga: Jag hälsade ju! Jag var ju visst snäll!

Inget går att bevisa, inga elaka ord sades, det som artigheten krävde utfördes.

Men kniven sitter kvar i mitt hjärta i dagar efteråt.

Tillägg: Jag pratar inte om dig B.B. Du var snäll som vanligt 🙂

Ljuset, åter!

Mina vänner!

Hoppet har vänt åter till min skröpliga lekamen och jag kan äntligen kliva ur det som varit min hemvist den senaste veckan: sängen, och glad som en liten lärka om våren sliter jag nu av mig det fuktsvettiga täcket så godispapper och PET-flaskor flyger som konfetti i luften!

Det var illa, kära ni, ja, jag kunde verkligen känna dödens kalla andedräkt i min nacke och ibland i min feberyra se honom sitta vid sängens ände och girigt bese mitt lidande och borttynande, men nu – äntligen har jag sluppit ut hans hemska grepp och är frisk, frisk, frisk!

Och givetvis ville jag berätta dessa goda nyheter för er alla, eftersom jag mycket väl vet att ni är intresserade av att höra om precis allt som händer i mitt remarkabla och unika liv, inte sant?

Jag har till och med letat upp en bild på den lille gynnaren.

Detta lilla as försökte alltså släcka min låga för gott!

Ja, de är inte att leka med, de där rhinovirusen, och för en man kan det ju vara förenat med direkt livsfara att bli utsatt; för vi blir ju så fruktansvärt sjuka, när vi blir sjuka.

Men nu kan vi alla glädjas igen. För den här gången.

Puss

Klotter från en sjuk man

I alla fall en bra sak när man är förkyld och hes är att man får en så mörk och dov timbre att man låter som Johnny Cash.

För övrigt ansåg jag nåt om nåt men nu har det gått förlorat i min svampiga hjärna.

Jag hoppas att jag inte hade några åsikter om regeringsbildningen för det är ett sånt där ämne som jag helst av allt inte vill höra ett ord till om.

Eller att det handlade om… just ja.

Såg Långfilm 136 igår, en film av Kristian Petri om Bergmans inspelning av Nattvardsgästerna, eller kanske snarare om den perioden i hans liv.

Jag gillar många av Bergmans filmer, och hans böcker också.

Mannen själv har dock alltid framstått lite som en gåta för mig; lite som att hans personlighet är delvis förborgad, gömd. Fast jag har ju såklart hört en massa historier om hans temperament etc. Men dessa historier har inte riktigt stämt överens med intervjuer jag sett.

Men nu, alltså igår, i en intervju som Vilgot Sjöman gjorde med honom som finns med i Långfilm 136, var det som att jag såg mer av hans sanna jag för bråkdelen av en sekund. Sjöman pressade honom mer och mer på nån punkt om kritiker, och plötsligt vände Bergman på steken och i en vass och samtidigt elak turnering stack han den verbala kniven i nån känslig del på Sjöman som då såg ytterst plågad ut, vilket roade Bergman kolossalt, ja, han gnistrade till av denna elakhet; ren och skär skadeglädje, men värre, för här var det han som åsamkat skadan och sen skrattat åt sitt verk.

För att förstärka effekten råkade han då visa sina tänder när han skrattade, vilka jag då insåg att han förmodligen skämdes över och gjorde allt för att dölja, och denna bild förstärkte intrycket av en skoningslös vampyr.

Masochisten.

När jag bodde och arbetade på Hammars, Bergmans ställe på Fårö, för några år sen fick jag aldrig ihop Bergman i mitt huvud med mannen som hade bott i det huset.

Men den här nya Bergman, den elaka masochisten som njuter av att plåga, passade utmärkt där, i den stränga ordningen och den beklämda atmosfären.

Samma njutning över sin elakhet har jag för övrigt sett i Lars Norén, den gången han först trängde sig före mig och sedan konstaterade, sammetslent, att han visst trängt sig men inte släppte fram mig ändå.

Har jag sett den nån annanstans?

Jo, såklart i mig själv.

Xoxo och host,

Gunnar