Lördag I

Åter en natt med märkliga, våldsamma drömmar. Mitt förhållande till hämnd är tyvärr stört fast det gått tjugosju år sedan det där fruktansvärda hände. I drömmarna vill jag ge igen för minsta lilla oförrätt och det helt utan proportioner. En man kritiserar mig i kassan på Coop; jag bränner ner hans lägenhet. Hämndlystnad är ett vidrigt tillstånd att befinna sig i; det karvar sakta ur ens själ, och jag är bara så evinnerligt trött på att tampas med den här sortens brinnande känslor, för jag vet att det sakta men säkert gör slut på mig. I antikens Grekland talade man om erinyer, hämndgudinnorna, hos oss benämnda furierna, vilket var romarnas namn på dem. Tre till antalet, ofta illustrerade med vingar, jagade de gärningsmän, mördare och banditer, för att hämnas. Och kanske är det så att brottslingarna också jagas av demoner, men jag undrar ibland om furierna inte också slår sina klor i oss offer, och hetsar oss till att vilja hämnd, skriker i oss att jaga efter och förgöra våra vedersakare, trots att allt vi vill bara är att glömma alltihop och leva våra liv i fred och harmoni. Detta tema i mänsklighetens historia, hämnden, är uråldrigt, och om djävulen någonsin funnits och skapat något är det den. Detta leder oss också till den stora tanken i kristendomen, sagt av mig som inte är troende, att vända andra kinden till och sätta stopp för hämndens destruktiva härjningar. Utan frånvaro av hämndspiraler i kulturen, ingen civilisation som vi känner den idag.

Kommentarer inaktiverade.