Måndag

Längre fram har en kvinna vadat ut i vassen

Det risslar när hon gråter ut sin sorg i kanalen

Kan det finnas så mycket vätska i en människa?

Det tar inte slut. Det rinner ur hennes ögon

I morgonljuset ser det ut som droppar av silver och guld

En skimrande sorg som belägger vågorna

Man skulle kunna tro, tänker jag, att det är solljuset som skapar vaggan

Men udda nog är det sorgen som får solen att lysa, hur kan det komma sig?

Kvinnan är en del av vattnet, jag ser det nu, hon är vattnet ser jag, en form av vatten

Och jag hör. Hör fraser från vassen, stråna är hennes struphuvuden, hon sjunger ur vass

Hon är vatten och vass.

Och jag känner hur marken välver sig, men stilla, som en kattrygg som reser sig efter sömnen

Och hon är vatten och vass. Och hon är jord. Och hon sjunger ur vass, och hon gråter ur vatten, och hon är plötsligt nära mig

Jag ligger på en bädd av gräs, det växer sakta över mig, in i mig, men jag är lugn för hon är gräs. Hon är vatten. Vass och jord.