Det finns, skrev Inger, för att förankra världen i sig själv kanske
och det var gott att läsa i stunden, för världen uppstod även då i mig
Tussilago om våren, i leran, pudeln med den varma andedräkten,
barnen som växte snabbt som alsly, ni förstår
Döden. Den finns också, men bara utanför text och minne;
i oss kan inget dö, inget kan dö, inte ens döden själv
Men det fanns. Det fanns växer skugglikt. Inte det finns. Det fanns.
En fred, bostäder, hus, vackra städer. Vanligt, strävsamt liv.
För vi vill inte tänka på det som finns. Söndersprängda människor
och en avgrundsdjup sorg, en smärta i att se livet trasas isär
Men är det inte så ondskan arbetar? Genom att lura av oss det som finns?
Men den kan aldrig vinna. För i bråtet finns ju allt kvar, om vi letar?
För i oss finns ju allt det vi höll kärt. Tussilagon om våren,
barnens skratt och den kära leken. Så vi måste följa Inger.
Vi måste åter rabbla allt det som fanns som om det finns
för då kommer det återuppstå, och det sköra som finns, växer
Precis lika snabbt som alsly om våren
Livet finns, och livet kommer alltid att finnas
Manier och poesi 