Lördag i maj

De platser som borde finnas,
som du brutit upp asfalten för att hitta
Brutit isär kärlekens frukter för att dölja

Vad ska du ta dig till, när du inte längre
kan forma bilden av ett bländande rågfält
och skuggan under eken?

Vem blev du, efter att klipporna
de vid havet, maldes till sand, och måsarna
försvann?

Kråkdagar

De här dagarna ägs av kråkor.

Kråkdagar, då ett grått majestät vakar över det liv som tvingats bort.

Det är isande skrik över karga nejder, ord som faller döda till marken.

Tomma, irrande blickar som gett upp hoppet om ett värmande leende.

För varje hånfullt krax bryts ännu ett vänskapsband.

Kråkan spatserar, lömsk och stolt, som segerherre över just ingenting.

Upplösningen

Röda moln, ringlande

Ansikten med tomma ögon

Stela leenden, ord som fryser innan de formerats, regnar ner, sand i luften

Grönt vatten, stilla, grumligt

Ett stim skuggor som glider tyst, väjer för min blick, svänger undan när jag närmar mig

Metalliskt skratt, lukt av bensin och händer som bränner bort ditt leende

Och jag måste lösas upp, ta ny form, ta en annan sida av mig själv, jag gör som vanligt – fortsätter att gå min väg

Inget kan nå mig, inget kan stoppa mig, inget kan rädda mig, inget kan inget

Jag är klar, genom mig kan du se allt du drömt om

Kärleksdikt – skiss

Längs din strandlinje doftar det solvarm tallbark
och de mjuka, gröna vågorna rullar in, sköljer över ditt ryggslut,
där du ligger och tecknar på en bädd av sjögräs, kalksten

Där jag bor skiner blåklockorna av formernas magi
med kalkarna fyllda av viskningar om framtida äventyr
vilka ljuder som en spröd melodi över fjärden

Men trots att vi är åtskilda, möts våra andetag ute till havs,
där skapar de en virvel av skum och ur dess tomma centrum
växer spröda skuggor av kärlek som sakta stiger mot solen

Kvällsdikt från Penedo

Det att vara omringad av soldis och stumma moln
som talar genom att omflöda sitt varande,
sjunger genom att ta nya former

Ovanför byn som tar plats genom tystnad och tomhetens kyrka,
genom vårdslöst bortglömda citronlunder, finns skogen
på berget, där du bara kan gå om du ser ner och inte stör

Existensen som lurar i varje tyst ord du inte uttalar
som tagit formen av en murgröna som bäddar in både
träd och mark, tar sig in i springor och syr ihop minnen av ensamhet

Du har nu inte bara slut på språk, du har även en mening
före orden, och blir genomskinlig, tar formen av ett kärl
som släpper igenom, låter det gamla livet spillas ut och sugas upp av torr jord

Den sista älskaren

Om eftermiddagarna, i sommarhettan, ligger hon där i timmar.
Det finns inte längre någon som drar henne intill sig,
förutom minnena som väcks av solen och havet,
de av ivriga, varma händer mot kinden, mot bröstet, skötet.

Tången smeker som fingertoppar över den rynkiga huden,
i takt med vågorna och vattnets mjuka strömmande,
och sjögräset: ett böljande sidenlakan i havsbädden,
där den evigt unga vällusten väcker hennes gamla kropp.

Havet är hennes sista älskare, Poseidon lyfter och sänker henne,
hans hand glider fram och tillbaka över bröstvårtorna,
rinner ner över klitoris, kittlar blygdläpparna
och sluter dem sen mjukt samman, om och om igen.

Livet finns

Det finns, skrev Inger, för att förankra världen i sig själv kanske
och det var gott att läsa i stunden, för världen uppstod även då i mig

Tussilago om våren, i leran, pudeln med den varma andedräkten,
barnen som växte snabbt som alsly, ni förstår

Döden. Den finns också, men bara utanför text och minne;
i oss kan inget dö, inget kan dö, inte ens döden själv

Men det fanns. Det fanns växer skugglikt. Inte det finns. Det fanns.
En fred, bostäder, hus, vackra städer. Vanligt, strävsamt liv.

För vi vill inte tänka på det som finns. Söndersprängda människor
och en avgrundsdjup sorg, en smärta i att se livet trasas isär

Men är det inte så ondskan arbetar? Genom att lura av oss det som finns?
Men den kan aldrig vinna. För i bråtet finns ju allt kvar, om vi letar?

För i oss finns ju allt det vi höll kärt. Tussilagon om våren,
barnens skratt och den kära leken. Så vi måste följa Inger.

Vi måste åter rabbla allt det som fanns som om det finns
för då kommer det återuppstå, och det sköra som finns, växer

Precis lika snabbt som alsly om våren

Livet finns, och livet kommer alltid att finnas

Kväll

Promenad längs den frysta stranden,
där du för länge sen värmdes av sanden

Nu är det kväll, vinter och stjärnklart
det lätta ljusblå knappt förnimbart

En enkel melodi, en spröd stämma
är just den här kvällen ditt enda hemma

Att leva här, med er, med sorgen och vreden
tårarna spillda på den ofruktbara, själsliga heden

Med en ständig längtan till det svarta, lena
som lovar att lösa smärtan, rena

Det klyver mig i två, den ena stirrar ständigt bakåt,
den andra vill aldrig sluta gå

Söndagskväll

Hundpromenaderna i januari
bland skuggorna från gatlyktorna
och de vattensjuka ekbladen

Vi nosar oss fram, båda två
en förnimmelse drar oss hit, sen dit
en lukt, ett gammal smärta

Jag lär mig av Francis,
att följa stämningarna, växla
utan att stanna upp

Aldrig stanna upp, men heller inte
bara glida med, minnena måste
flöda när de skulpteras

V

Den lille prinsen, vackre Gusten

Endast älskad av vålnader

En torkad blomma, en farmor

Kunde jag, kunde jag

Men jag kan inte

Han sa det bäst: Du har väl aldrig haft några talanger

Det är så, så att vara, man är en växt
inte ens ett djur

Som växer utan att kunna röra sig

Fast på en plats, i en värld, i ett mörker

Jag är inte för andra,
och andra är inte för mig

Han sa det bäst: Du ska glömma kärlek, den är inte för dig

Den här smärtan, jag vet att ni vet, ni tycker,
som ni tycker är ett barns

Men jag gör det jag måste göra
precis som ni

Jag tar giftet, era blickar på min abnormitet,
hellre än att dö

Hellre är jag levande i mörkret
än dör i ljuset