Kategoriarkiv: Idé

Profetia

Kanske kommer jag få äta upp det här inlägget.

Men jag tror inte det. Jag ska försöka förklara.

Låt oss börja här. På Furusundsgatan på Gärdet. För det är något ovanligt med denna fredagskväll i mars. Inte ett ljud hörs i huset. Det är lika tyst som det brukar vara i mitten på juli. Knappt några bilar på gatan. Och hälften av fönstren på grannhusen är nedsläckta.

Här bor nämligen många pensionärer som har det gott ställt. Och precis som om sommaren har de nu lämnat stan. De åker till sina stugor på landsbygden och barrikderar sig där. Till Gotland. Skärgården. Sörmland.

Även välbeställda egenföretagare och de som har välbetalda jobb i de ”kunskapsintensiva” sektorerna flyr staden. Jag hör hur det tisslas och tasslas på sociala medier. Ser bilderna på Instagram. Hur folk låser upp sina landställen i snön. Sätter fyr i kaminerna. Skriver: ”Stannar här.”

Och de menar inte bara över helgen. Nej. De sjukskriver ungarna i fjorton dagar och planerar att vobba på distans. Jag lovar. Det händer. Nu. Här.

Man kan kanske först tro att det som vanligt blir en klassfråga: de rika skyddar sig, de fattiga går under?

Men jag är inte säker på det. Jag tror att de äldre som blir kvar i sina lägenheter i förorten eller här på Gärdet kommer att isolera sig nästan lika effektivt som dem som har en stuga att fly till.

De lyssnar en stund i trapphuset för att se om kusten är klar. De bär handskar. Fixar hjälp att handla. Håller sig inomhus. Ensamma. Tvättar händerna tills de blöder.

Detta är inte Italien. Detta är Sverige; det mest individualistiska landet i världen. Och svenskar har inga problem att uggla i vare sig en stuga eller i en lägenhet i två veckor, en månad.

Grejen är också den: Att det inte är omoraliskt att dra nåt gammalt över sig och rulla in under en sten, om man har möjlighet. Ju färre människor i omlopp, så att säga, ju mindre smittspridning.

Samt, ej att förglömma, mina kära vänner, vi är också ett mycket fegt folk. Tänk bara på andra världskriget. Just det. Och det är utmärkt i detta läge.

Här är ensamhet en folksport, fegheten en inneboende kvalité, och således kommer vi banka den numer så berömda normalfördelningsgrafen platt som en pannkaka.

Xoxo

Gunnar

Min första heteronym

God morgon, solstrålar!

Låt mig får presentera Max Lamby, Alexander von Humboldt professor i Bioinformatik på LMU i München. Femtiotre år. Ungkarl. Oftast oklanderligt klädd i mörkgrå kostym, vit skjorta från Brooks brothers och en färgglad sidenfluga. Runda glasögon med tunna bågar i titan och synnerligen välansad mustasch. Vattenkammad snedbena. En försynt och lågmäld man som spelar klarinett och samlar fjärilar på sin fritid.

4634822_fullsize

Precis som Vladimir Nabokov samlar Max Lamby fjärilar.

Det sägs att han härstammar från den ryska tsarsläkten Romanov, men själv brukar han avfärda det med ett förläget skratt och säga att hans anfader på sin höjd var resultatet av ett kort möte mellan Alexander II och hans köksa.

Men de flesta känner dock Max Lamby som författare till science fiction-sviten om den tolvåriga Bekiki Oghene.

Xoxo

Gunnar

En jobbig typ

Ständigt denna besvikelse på den svenska samtidslitteraturen! Som seriös läsare och författare är det svårt att svepande rata all samtida litteratur; nej, det faller på sin egen dumhet, och speciellt den svenska som ju borde ligga en nära.

Dessutom, det smarta är ju såklart inte att dissa sina kollegor, till slut ruttnar de, en efter en, man blir avskydd och hatad av alla, utfryst och får aldrig vara med och leka på seminarier och uppläsningar och sånt. Hur mycket frost pallar man då man går på Författarförbundets årliga glöggmingel? Således, läser man nåt uselt är det ju bäst att hålla tyst. Och läser man nåt halvdant kan det vara listigt att hylla det.

Men, mina vänner, ni känner ju mig. Den här bråkstaken råkar ha en massa fåniga ideal – sånt bör man visserligen, om man kan alltså, av många skäl göra sig av med fort som attan i rollen som nån slags publik skribent – och sanningen framför allt är ett av dem, eftersom sanningen råkar vara vacker. Och är man en sucker för det vackra, tja då blir det svårare.

Egentligen borde enkel matematik ge vid foten att en slumpmässigt vald samtida svensk roman kommer att vara, på sin höjd, medioker jämfört med det som historiskt är bedömt som bra. Jag menar, hur många riktigt stora svenska romaner har vi? Nej, det vill jag förresten inte nes tänka på. Rent statistiskt är förmodligen en roman, kanske två, på hundra hyfsad och kommer att stå emot tidens tand sisådär. Med en sådan måttstock skulle dock det inte vara muntert i spalterna och tidningen Vi läser skulle definitvt få stänga ner. Därför hålls det med en annan måttstock. Problemet för mig är dock att hålla i den utan att knäcka den över knät.

Men inte ens jag klarar det enorma trycket från den stora tystnaden som kommer av en absolut integritet: Det händer att jag faller och tvivlar och suktar efter gemenskap och lite uppmärksamhet precis som alla andra. Alltså, jag blir vek, blödig. Orkar inte vara den sura djäveln som ingen gillar.

Som den lilla dumbom jag är morskar jag då upp mig, var nu inte så djävla negativ, skäller jag, intalar mig att det faktiskt nog inte är så illa, du kan ju inte jämföra allt med de texter som överlevt hundratals, tusentals, år, som sagt, man börjar läsa och försöker, verkligen försöker se styrkorna och boken ur sitt mest generösa perspektiv.

En av mina nära vänner har en fin egenskap som jag alltid har avundats honom. Och den egenskapen gör det lätt att älska honom och följaktligen är han också älskad av många.

Hans gudomliga förmåga är att han alltid kan se det bästa i människor. Man kan ju säga sånt, men det här är på riktigt. Och det är inte en intellektuell övning, utan han lokaliserar det fina, hur stort eller smått det än må vara, på ett ögonblick, och ser hela mänskan i ljuset av det. Med mig är det tvärtom. Min kritiska ådra är skrattretande djup och på samma vis som min vän ser det fina kan jag omedelbart lokalisera var det brister; sprickorna, inkonsekvenserna, omoralen och lögnerna. De förbannade lögnerna, som författare exemplvis ägnar sig åt då det blir för svårt eller jobbigt att tränga igenom till det som är sant.

När min vän och jag talas vid äcklas jag ofta då jag ser mig själv från hans position; hur jag vräker ur mig vidrigheter om våra medmänniskor och hur hårt jag dömer dem. Kanske fanns det en tid då jag gjorde det för att han skulle bekräfta min negativa mänskosyn, men numera inser jag att det är jag som har en brist, och jag ser då hur han ser på mig med sin förmildrande blick och jag blir tyst. Ibland får han förklara för mig, som för ett barn, hur vackra de som jag kritiserar också är. Som att jag inte kan uppfatta det. Och det kan jag inte heller.

Hur underbart vore det inte att vara som min vän! Att enkelt upptäcka det sköna i mänskan. Och sen: att kunna applicera den förmågan på litteraturen, konsten. Då skulle jag kunna älska både Camilla Läckbergs usla alster och Sigge Eklunds förbannat äckliga faiblesse för nostalgi.

Men, gott folk, jag är både hopplös och förlorad i det avseendet. För mig krävs stor skönhet för att det fula ska sjunka i bakgrunden, paradoxalt nog, tror jag, för att min känslighet för det sköna är låg, medan min känslighet för det fula är monumental. Sa jag inte nån annanstans här i bloggen att viljan att skapa det sköna kan ses som en bristsjukdom?

Om man vill förenkla det hela kan man kalla mig sjukligt kräsen. Fair enough.

Med det sagt, när jag väl får syn på det som är vackert och upplever det, känns det som att vara i himlen om det skulle finnas, och jag jagar alltid den känslan som en knarkare jagar sin kick.

Men var var vi?

Just det. Jag sitter där och pressar fram ett leende och håller krampaktigt i den där boken som alla verkar älska, har kanske en klump i halsen och en ekorre i magen – för jag vill ju inget hellre än att också älska den!

Var snäll nu, ditt as, säger jag och gläntar på bokens omslag.

Jag läser den första meningen.

Ja, jo. Hm. Haha. Det kanske man kan säga. Ungefär. Tänker jag och känner hur svetten bryter fram i pannan, för jag känner ju hur den där djäveln i mig börjar banka bakom sin låsta port.

Ett stycke. Det rinner som klipulver genom ådrorna i mig och jag känner hur jag håller på att tappa greppet, och så kommer den där riktigt usla meningen, med sin vidriga syntax och sin hemskt dumma innebörd som författaren inte verkar ha tänkt på.

Gaaaahhhhh!

Porten rämnar och demonen är fri och han ger upp ett ångestvrål.

För boken är skit, den är fullständigt kackig, den lär mig inget om hur det är att vara människa och jag tappar definitivt inte andan av en skön sats eller rörs till tårar av en pikant vemodig ton.

Återigen har det gått åt pipsvängen. Och allt det där hemska måste nu ut ur mig och det enda sättet är att sabla ner bokdjäveln här på min blogg.

Just därför är jag väldigt försiktig med att ens närma mig en samtida svensk roman. För jag vet ju precis hur det kommer sluta: Jag blir sur, ni tycker jag är en hemsk typ och författaren, om den av en slump skulle råka läsa, kommer att hata mig i evighet.

En till bekännelse. I förmiddags på gymmet började jag lyssna (kanske lite dumt att just lyssna) på den där Pappaklausulen av svärmorsdrömmen Jonas Hassen Khemiri.

Uff. Ojoj.

Den ligger inte bra till, kan jag säga. Inställsam och falsk och självgod. De orden steg upp ur mitt inre  efter tre stycken. Men, jag har lovat mig själv att trycka mig igenom hela (skiten) innan jag skriver om den här.

You have been warned.

Xoxo,

Gunnar

Den övergödda samtidskulturen

Nåt random nättroll kallade mig full av ressentiment för att jag skrev en kritiskt hållen text om det popkulturella fenomenet Alex & Sigges podcast. Eller kritiskt hållen… Okej då, rätt benämningen kanske är nedgörande. Allt det där fick mig hursomhelst att fundera, men inte om jag känner ressentiment utan snarare om min kritik bottnar i nåt som jag ännu inte lyckats frilägga, nåt avsevärt större än bara en enskild yttring som den där oviktiga och kvasiintellektuella tramspodden som endast produceras för att det är lättförtjänta reklampengar?

Svaret är såklart ja och nu, kära läsare, ska jag förklara vad det är som verkligen sprider bottendöden över samtidskulturen. Just så: det handlar om övergödning, och det är inte för inte som en goddagspilt och nöjeslysten fetknopp som Edward Blom studsar fram som en friterad cheddarost och lämnar feta tumavtryck från sina prinskorvsfingrar över alla tänkbara youtubekanaler, poddar och gamla linjärtevar; han är ju den perfekta exponenten för vår tid; gourmanden är mannen för dagen!

Att konsumera kultur, faktiskt svälja den glupskt och sen skita ut den och spola ner den, var förut en vulgär och nedsättande liknelse men är numera ett fullständigt sant påstående. Vi bälgar i oss timmar av teveserier på HBO och Netflix, glufsar i oss poddar som aldrig tar slut och har sänts i femhundra avsnitt och ju mer vi vräker i oss, desto mer utsvultna verkar vi bli, och istället för att ifrågasätta vårt neurotiska självskadebeteende gapar vi efter mer som desperata fågelungar och ägnar oss maratonsessioner då vi ser på en hel säsong av teveserie under ett par koncentrerade dygn. Och som löjrom på skagenröran intalar vi oss själva och varandra att det är dramatik i shakespearklass, fast  egentligen vet vi ju att essensen består av samma gamla såpa som vi tidigare ratade då den inte paketerats så förföriskt och smart; av blod, galla och slem syns inte ett spår.

Jag skrev övergödning, och jag menar det. Anledningen till att vi bara vill ha mer och mer utan att känna oss närmvärt tillfredsställda beror på att dessa masskonsumtionskulturella uttryck består av berättartekniska gödseltekniker som används utan skam och i sådana mängder att de fullständigt tränger undan det som vi nu alltså mist: den poetiska effekten. Låter det krångligt? Jag ska förklara. Det handlar om otroligt skickligt konstruerade narrativ, oftast byggda kring lagom mystiskt framställda figurer som skulle kunna vara verkliga men kanske ändå inte vid närmare eftertanke? Fiktion ett steg från verkligheten, men inte ett språng från den. Suget efter att få veta hur det ska för dessa nästan-verkliga individer, och deras relationer, skapar ett osunt beroende hos oss. I litteraturen kallar vi det bladvändare och varför inte använda det ordet i vidare bemärkelse? Om vi ska återvända till vår slitna matmetafor, är således bladvändaren som raffinerat socker, ren berättelse, ren intrig. Eller för att hoppa ytterliggare ett steg åt sidan, till den parallella naturmetaforen: ren gödsel som får vår botten, den egna fantasin och känslolivet, att vissna. En gnutta berättesle, använt på ett konstfullt vis, kan åstadkomma nåt helt annat, men öka koncentrationen och släng ut urinen outspädd på rabatten och rosorna kroknar. Dock, en sak finns det som gödselt får att växa: vårt begär på mer. Vi tittar oss till själslig nöd, och Edward Blom äter sig till döds, ivrigt påhejad av oss.

Men, och detta gör mig ont, vi härdar inte ut att läsa en endaste liten dikt om tre verser som på sin höjd tar nån minut i anspråk, trots att en dikt kan vara av högre konstnärlig halt än hela HBOs utbud kombinerat. För en sådan sak går måhända att smaka på, men den är osmältbar; inte ens den store Edward Blom har magsyra nog i sin kalaskula att smälta den till exkrement. Givetvis står jag på den förtätade skönhetens sida, det har du ju redan fattat, mot det blodfattiga vad-hände-sen narrativet, och om du, min högt ärade läsare, ger mig valet mellan att radera HBO från historien eller spara The Lake Isle of Innisfree av W.B Yeats är valet enkelt, för då reciterar jag:

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made;
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee,
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,

I hear it in the deep heart’s core.

Vi vet således inte vad vi ska göra med en dikt längre; vi kan inte ta in den, och därför lägger vi den åt sidan, rädd att vi skulle krossa tänderna mot den eller få ett fasligt magknip.

Hur gör man för att läsa en dikt och sen låta den växa i det inre landskapet?

Hur kan man förstå att Pieter Bruegel den äldres Jägarna i snö målad 1565, vars kopia jag stirrar på varje morgon när jag kommer till mitt kontor, är en outtömlig källa som skapar en oändlig mångfald av stämningar och fantasier om vad som hände sen, eller innan, i mig, fast det handlar om en bildruta och inte miljontals?

Hunters in the Snow Bruegel

Jägarna i snö. Pieter Bruegel den äldre, 1565.

Är det därför även våra mest namnkunniga poeter, som Johan Jönson och Göran Sonnevi, lämnat de kärnfulla och förtätade verserna för att ge ut tusensidiga poesiböcker?

Åh, gud! Som jag törstar efter haikudikter täta och mörkt glimrande som svarta hål, poetiska långfilmer som andas lika långsamt som, gissar jag, en blåval och romaner på under hundrafemtio sidor.

 

Houellebecq, den missförstådde romantikern

Ja, jag vet. Jag tjatar om Houellebecq hela tiden.

Och nu var det dags igen för jag har precis läst klart ännu av hans romaner, Refug, och har därmed endast hans debutroman Konkurrens till döds kvar att läsa.

Vilket smärtar mig djupt för det finns ingen nu levande författare vars romaner lockar mig lika mycket som hans. Att få vara i hans textvärldar är en ynnest och en nåd; kort sagt, man vill aldrig att böckerna ska ta slut.

Refug var på det hela bra men med mästerliga passager. Jag har inte för avsikt att recensera den här, utan vill bara konstatera att jag plötsligt insåg att Houellebecq, som ju anklagas för att vara nihilist och perverterad utöver islamhatare, paradoxalt nog är en av de största romantiker jag läst.

För är det nåt som blivit uppenbart genom att läsa nästan hela hans ouvre är att han mycket skickligt och med stor sinnesrörelse gestaltar smärtan i gapet mellan det faktiska kärlekslösa, mekaniserade, samlivet och det ideala intima och djupt sammansmälta dito.

Fan, det är så man vill gråta över mänskans predestinerade och helvetiska ensamhet när polleten väl trillat ner.

Som av en slump upptäckte jag detta först då jag läste några av de få dikterna som finns med i Refug; de var inte bara begåvade, de var också just romantiska och uttryckte ett tungt lidande vemod.

Och som av en annan slump gavs Houellebecqs samlade dikter ut på engelska förra året, så nu vet jag vad jag ska komplettera min läsning med.

När jag sen läst allt han skrivit ska jag skriva en sjuhelvetes initierad och djupsinnig essä om hans författarskap.

Fördrivs ondskan när man erkänner den?

Det kan ni ju fundera på under dagen.

Michael Azar skriver mkt bra i DN Kultur idag om den franske filosofen Foucaults fjärde band i sexualitetens historia, som nu publiceras postumt.

(Foucault ville inte ha någon postum publicering och verket var inte helt färdigt, men förväntningarna och den kommersiella potentialen vann den matchen till slut.)

En sak som fastnar och som Azar förklarar pedagogiskt är hur Foucault frilade den kristna tankevärldens koppling mellan sexualitet och sanning, och hur den användes både som botgöring och för att övervaka, kontrollera och forma oss.

Dvs. enkelt uttryckt, biktens funktion och sanningskrav; löftet att ondskan fördrivs bara man erkänner den sanningsenligt och öppet, inför en annan människa.

Men är inte detta bara en stor illusion? Eller är det delvis sant?

Här finns en mängd associationer att göra, från diverse maffiafilmer där bossen biktar sig och sen fortsätter mörda, via hustrumisshandlaren som gråter vid den slagna kvinnans bröst och hulkande ber om förlåtelse och nu, utöver att ha förnedrat och kontrollerat henne genom en misshandel, förnedrar henne dubbelt upp genom att kräva hennes förlåtelse och bot för den egna skulden, till rapparen Tupac som endast anser att Gud har rätt att döma honom.

Ingen ondska försvinner i och med detta.

Men sen har vi exempelvis Sydafrikas sanningskommision, och då kompliceras bilden. Där, som jag förstår det, hjälpte faktisk ritualen landet att läka något lite. Representanter för det förtryckande apartheidsystemet bekände sina och systemets synder offentligt, vid sidan av rättsprocessen, och det gav en del känslan av upprättelse och gjorde det lite lättare att gå vidare.

Tja. Frågan är svår. Fördrivs ondskan av att man erkänner den och uttalar den?

Även Kirkegaard skrev om detta, och kallade tystnaden ”demonisk”. Det finns sanning i detta.

Eller vad tror du?

Fundera på det när du äter en glass i solen på lunchen idag, diskutera med säljchefen eller varför inte utföra ett experiment och prova att erkänn din senaste synd för ekonomiansvarige och rannsaka sedan ditt inre djur.

Populistens syfte

”Jag är marxist. Jag står på folkets sida mot eliten.”

Alexander Bard i P1:s Söndagsintervjun.

Och det citatet ät betecknande för hela intervjun; mannen är uppenbarligen populist och har alltid så varit.

Han säger att han inte är kategorisk, men är just kategorisk. Upp är ned och ned är upp. Han säger att han inte bryr sig om bekräftelse men säger sen precis det som han (omedvetet) hoppas kommer ge honom ”folkets” kärlek. Detta ligger precis rätt i tiden. Ann Heberlein är av samma sort. Båda är ytterst intelligenta men samtidigt har de en gigantisk blind fläck när det kommer till att rannsaka sig själva och sina motiv.

Samtidigt, vilket gör det hela paradoxalt, väcker båda två ens egna tankar till liv, de tvingar ut en och får en att fundera över ens egen åsikt och varför man har den. På nåt sätt gör den sorten de representerar nytta i debatten och samhället. Eftersom de är oerhört månna om att älskas av den ”stora massan” applicerar de hela sin intelligens på att försöka förstå vad det är ”massan” känner och tänker just nu. (Låt oss kalla det trender.) Kortfattat: De är levande sensorer för samtidens krängningar och just därför bör man rensa bort all storvulen retorik lyssna mycket noga på vad de säger, för att sedan arbeta sig vidare från deras förenklande förklaring, för det de förmedlar, men inte kan/vill nyansera, har oftast en reell kärna och ett reellt ursprung. (Sen att det inte handlar om ”folket” eftersom det inte finns något homogent ”folk” det är en annan sak. Man får tänka ”trend” eller ”stråk” istället så går det bättre att svälja.)

Ett inspel i litteraturkritikdebatten

Förmodligen har det undgått de flesta att det pågått en småsömnig och förvirrad kritikdebatt. Nu tänkte jag ge min syn på saken.

Helst, då man skriver in sig i en debatt, borde man reagera på tidigare inlägg eller i varje fall på något vis koppla sig till dem. Det kräver givetvis att man både läst och minns det man läst. Men om man läst alla inlägg men inget minns? Tja, antingen har man dåligt minne eller så var det inget som var minnesvärt och det säger ju antingen något om ens eget engagemang i frågan eller om debattens kvalité.

Själv minns jag knappt något alls av det som föregått detta inlägg mer än på ungefär denna nivå:

Kritiken har nivellerats och fått mindre utrymme.

Nej, det har den inte alls.

Kritiken är likriktad och politiserad.

Nej, det är den inte alls.

Ett mycket stort problem med den här sortens debatter är att det hävdas så mycket utan att det byggs under med fakta.

En förlagschef och före detta kulturchef, som läst kulturdelarna i dagspressen de senaste fyrtio åren, eller mer, hävdar bestämt att kvalitén på kritiken har försämrats och att kritiken av seriös litteratur har fått mindre utrymme.

(Man kan ju fråga sig hur han ser på sin eget bidrag i changeringen han hävdar…)

Jaha, säger man, som läsare av kulturdelen i tjugo år, han kanske har rätt?

Sedan kommer nästa inlägg av en nuvarande kulturchef som säkert också läst kulturdelen i trettio fyrtio år. Då hävdas det att kritiken är bättre än förr, mer mångfacetterad, och att utrymmet inte alls krympt.

Vem ska man tro på?

När det kommer till utrymme och spaltcentimeter: Ingen. För vare sig den ena eller andra har bemödat sig om att titta på fakta, något som för övrigt inte verkar vara svenska kulturskribenters favoritsysselsättning, för att utrycka det milt.

Dessutom: För att dra sådana slutsatser krävs data och datorkraft; vilken mänsklig hjärna kan dra korrekta slutsatser om sådant som innefattar 30x365x2 (DN och SvD) = ungefär 20 000 historiska datapunkter? Vare sig vårt minne eller vår analysförmåga klarar av en sådan uppgift; vi landar i en luddig uppfattning, en vag känsla om att det är nog så…

Min tes skulle visserligen vara att den seriösa kritiken blivit undanträngd av nöje och stort uppslagna idolporträtt av författare och allehanda artister.

Men har det skett på bekostnad av kritiken eller utöver den? Ingen aning.

När det kommer till kvalitén på kritiken tror jag att det är lättare för den mänskliga hjärnan att dra lite mer korrekta slutsatser, speciellt om man har haft god inblick och är kompetent inom området.

Vi minns de texter som satt avtryck, och vi minns de gånger vi suckat över den futtiga nivån eller obildningen som lyst igenom.

Men den här frågan är också snårig, för vi är alla barn av vår tid. Att en åttioårig man tycker att kritiken var bättre kanske i det generaliserade fallet inte betyder annat än att han inte känner igen sig i dagens kritik.

Dessutom, om du själv läst recensioner i dagspressen i trettio år har du förhoppningsvis utvecklat en egen kompetens och analysförmåga av litteratur; det krävs ständigt mer för att imponera på dig, det du blev eld och lågor över i din ungdom är nu något du anser vara en god lägstanivå.

Notera att jag nyss ändrade och skrev recensioner, inte kritik.

För det är här jag tror vi behöver debattera. Vad kan vi förvänta oss av en dagstidning? Är det verkligen seriös och djup litteraturkritik? Nej, vill jag hävda, inte mer än i spridda skurar. Det är inte och har aldrig varit rätt forum för det. Snarare har dagspressens kulturdel nog alltid varit en hybridform där den tunga kritiken inte är mer än ett par pepparkorn, nödvändiga men sparsamt tillsatta. (Ogrundat påstående av mig, men jag har inte tid eller lust att ta reda på om det är sant…)

Tyvärr har debatten förts utan att införa nyanser.

Grovt måste vi skilja på: a) ogrundat tyckande i form av topplistor, b) recensionsverksamhet, där texten innehåller många värdeomdömen, c) dagskritik som kortfattat lyfter fram möjliga, och omöjliga, sätt att gå i dialog med verket och vad som då skulle kunna uppnås, eller inte, och d) det jag vill benämna kritik, som är att på ett insiktsfullt vis återge ett långvarigt umgänge med texten, visa hur och varför det har verkat, och visa var det passar in i ett större sammanhang.

Om dagspressen täcker a) – c) och om de där pepparkornen är c) får vi nog anse att dagspressen spelar sin roll. Och min uppfattning är att det nog är så.

(Även om jag kan tycka att dagskritikens nivå faktiskt sjunkit på grund av obildade och oslipade skribenter som valts utifrån identitet – detta förhatliga ord – och inte efter rena meriter på området.)

Men vem tar hand om d)? Den rena, djupa, långsamma, kritiken? Tyvärr, ingen, när det kommer till den rena skönlitteraturen, poesin, och essayerna. (Respons, en tidskrift med några år på nacken täcker facklitteraturen med bravur.) Här har vi det stora problemet och även, tror jag, anledningen till att debatten alls startades; vi saknar något, längtar något, och felaktigt utser vi kulturbevakning i dagspressen till syndabock.

Så det stora problemet är att vi inte har ett litterärt magasin värt namnet i Sverige, ett som alla som ”är någon” inom den svenska litteraturen måste förhålla sig till och som även lockar en stor litteraturintresserad allmänhet.

Djävlar vad vi saknar vårt eget The New York Review of Books.

Vi reder ut ett missförstånd om kärleken och Ester Nilsson

En sk. samtidsspaning. (Usch.)

Kärleken verkar vara mycket missförstådd, och passsionen är, liksom döden sedan länge, något okänt, möjligen lockande, skrämmande, tills dess att den, likt döden, slår till och vi står där som dumma fån.

Vi fjärmar oss från kärleken, liksom vi redan tidigare fjärmat oss från passionen och döden. (Notat: Detta går också att använda som en ingång i diskussionen om konst och politik.)

Ester Nilsson: En fiktiv gestalt skapad av Lena Andersson fångar denna insikt på många plan. Hur hon resonerar om kärlek, försöker beskriva den, kanske med hjälp av författaren, hur hon attackerar den med förnuftet.

Men mest: hur alla dessa hundratusentals svenska läsare tagit till sig denna person, och känner igen sig i henne och hennes kärlekssorger, ältande, rådbråkar med henne, sig själva. Vad är sanningen om kärleken?

Problemet är att Ester Nilsson inte älskar, kanske inte kan älska. Hennes sorger är inte kärlesksorger, alls. För Ester Nilsson handlar det om: 1. Att den ska älska Ester Nilsson som Ester Nilsson vill ska älska henne, inte om att Ester Nilsson älskar. Därav att kärleken är missförstådd (och narcissistiskt korrumperad); och 2. Att beskriva kärleken för att på så vis förstå och, slutligen, besegra den.

Kirkegaard får belysa den andra observationen:

”Den som verkligen älskar kan knappast finna glädje, tillfredsställelse, för att inte säga, växa genom att syssla med en definition av vad kärlek verkligen är.”

172. Socialdemokratins problem i en mening

Med nya idéer går det att forma en ideologi, men ur en ideologi går det inte att extrahera nya idéer.