Kategoriarkiv: Självömkan

Förvirrat

Ibland, som igår ikväll när jag ännu en gång sett en litterär diskussion utveckla sig vackert på Facebook och kan konstatera att det endast är kvinnor som deltar, känner jag mig som en rest från en svunnen tid, en bland de sista av mitt släkte: män som skönläser.

Ingen av mina närmaste manliga vänner läser romaner eller poesi på regelbunden basis. Och jag har nog aldrig hört talas om en bokcirkel med bara män som läser skönlitteratur. Eller en bokcirkel med män överhuvudtaget.

Oftast tänker jag som sagt inte på det, men när jag gör det, som igår, då känner jag mig både ensammen och en gnutta utanför. Annorlunda, som det så fint heter.

Förr i tiden tillät jag mig liksom att braka in i såna där diskussioner med endast kvinnor, men vis av erfarenheten låter jag numera bli, för den tystnad som brukade uppstå runt mina kommentarer blev outhärdlig; om diskussionen var en flod var jag klippan den smidigt rann omkring i sin fortsatta färd. Och tystnaden är så mycket mer förfärlig än till och med det värsta invektivet eller åthutningen.

Ska vi tycka synd om lille du? Är det det jag vill? Nej. Inte alls, jag accepterar detta som en naturlighet. Och det finns faktiskt andra läsande män som jag, men om sanningen ska fram har jag ingen lust att söka upp dem, det kan jag ju också känna och veta, vilket ju kan tyckas motsäga det jag berättat om här?

Men man tror nåt först, prövar det, och inser att det finns ett till lager, eller ett annat, som gömmer sanningen. Och det jag kan se nu, när jag skriver detta, är att detta inte har med kön att göra; i det hav av kvinnor som det skönlitterära läsandet visserligen numera är känner jag mig utanför och då är det lätt hänt att man tar till den mest uppenbara förklaring som visar sig: att jag är en av få män. Så ska vi glömma allt du skrev ovan, var det inte sant? Nej, tydligen inte.

För, Gunnar, innerst inne, vet du att det inte kan vara hela sanningen till din känsla av utanförskap. Det går tyvärr djupare än så, lille du.

Att män knappt läser skönlitteratur är givetvis djupt tragiskt, men även om jag så stod i ett hav av läsande män skulle jag ju känna mig utanför eftersom det sitter i min botten, känslan av annorlundaskap, att vara en anomali; alltid där det uppstår grupper lider jag för jag inbillar mig att de är sammanbundna, och det sista jag känner är nån sammanbundhet.

Nu kanske ni tycker jag koketterar, men om jag kunde vara den som hade förmågan att känna gemenskap istället, skulle jag inte tveka att offra en stortå eller två. Dock verkar det vara min lott i livet att stå utanför i kylan och glo in i värmen. Eller om inte annat tro att så är fallet, vilket ju går på ett ut, dessvärre. Och ja, jag inser ju hur juvenilt detta låter. Men tänk om det är så för vissa av oss? Att vi lever vidare i all evighet med känslan av att inte passa in? För det hade inte endast med identitetskapandet i tonåren att göra, utan för att vår faktiska identitet, den vi stelnat i, är en udda djävla fågel?

Shit. Det här blev lite förvirrat inser jag. Men det får stå, för det är såhär tänkandet fungerar, det börjar nånstans och tar vägen nån annanstans, och det är inte konsekvent mot sin historia.

 

 

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.

En jobbig typ

Ständigt denna besvikelse på den svenska samtidslitteraturen! Som seriös läsare och författare är det svårt att svepande rata all samtida litteratur; nej, det faller på sin egen dumhet, och speciellt den svenska som ju borde ligga en nära.

Dessutom, det smarta är ju såklart inte att dissa sina kollegor, till slut ruttnar de, en efter en, man blir avskydd och hatad av alla, utfryst och får aldrig vara med och leka på seminarier och uppläsningar och sånt. Hur mycket frost pallar man då man går på Författarförbundets årliga glöggmingel? Således, läser man nåt uselt är det ju bäst att hålla tyst. Och läser man nåt halvdant kan det vara listigt att hylla det.

Men, mina vänner, ni känner ju mig. Den här bråkstaken råkar ha en massa fåniga ideal – sånt bör man visserligen, om man kan alltså, av många skäl göra sig av med fort som attan i rollen som nån slags publik skribent – och sanningen framför allt är ett av dem, eftersom sanningen råkar vara vacker. Och är man en sucker för det vackra, tja då blir det svårare.

Egentligen borde enkel matematik ge vid foten att en slumpmässigt vald samtida svensk roman kommer att vara, på sin höjd, medioker jämfört med det som historiskt är bedömt som bra. Jag menar, hur många riktigt stora svenska romaner har vi? Nej, det vill jag förresten inte nes tänka på. Rent statistiskt är förmodligen en roman, kanske två, på hundra hyfsad och kommer att stå emot tidens tand sisådär. Med en sådan måttstock skulle dock det inte vara muntert i spalterna och tidningen Vi läser skulle definitvt få stänga ner. Därför hålls det med en annan måttstock. Problemet för mig är dock att hålla i den utan att knäcka den över knät.

Men inte ens jag klarar det enorma trycket från den stora tystnaden som kommer av en absolut integritet: Det händer att jag faller och tvivlar och suktar efter gemenskap och lite uppmärksamhet precis som alla andra. Alltså, jag blir vek, blödig. Orkar inte vara den sura djäveln som ingen gillar.

Som den lilla dumbom jag är morskar jag då upp mig, var nu inte så djävla negativ, skäller jag, intalar mig att det faktiskt nog inte är så illa, du kan ju inte jämföra allt med de texter som överlevt hundratals, tusentals, år, som sagt, man börjar läsa och försöker, verkligen försöker se styrkorna och boken ur sitt mest generösa perspektiv.

En av mina nära vänner har en fin egenskap som jag alltid har avundats honom. Och den egenskapen gör det lätt att älska honom och följaktligen är han också älskad av många.

Hans gudomliga förmåga är att han alltid kan se det bästa i människor. Man kan ju säga sånt, men det här är på riktigt. Och det är inte en intellektuell övning, utan han lokaliserar det fina, hur stort eller smått det än må vara, på ett ögonblick, och ser hela mänskan i ljuset av det. Med mig är det tvärtom. Min kritiska ådra är skrattretande djup och på samma vis som min vän ser det fina kan jag omedelbart lokalisera var det brister; sprickorna, inkonsekvenserna, omoralen och lögnerna. De förbannade lögnerna, som författare exemplvis ägnar sig åt då det blir för svårt eller jobbigt att tränga igenom till det som är sant.

När min vän och jag talas vid äcklas jag ofta då jag ser mig själv från hans position; hur jag vräker ur mig vidrigheter om våra medmänniskor och hur hårt jag dömer dem. Kanske fanns det en tid då jag gjorde det för att han skulle bekräfta min negativa mänskosyn, men numera inser jag att det är jag som har en brist, och jag ser då hur han ser på mig med sin förmildrande blick och jag blir tyst. Ibland får han förklara för mig, som för ett barn, hur vackra de som jag kritiserar också är. Som att jag inte kan uppfatta det. Och det kan jag inte heller.

Hur underbart vore det inte att vara som min vän! Att enkelt upptäcka det sköna i mänskan. Och sen: att kunna applicera den förmågan på litteraturen, konsten. Då skulle jag kunna älska både Camilla Läckbergs usla alster och Sigge Eklunds förbannat äckliga faiblesse för nostalgi.

Men, gott folk, jag är både hopplös och förlorad i det avseendet. För mig krävs stor skönhet för att det fula ska sjunka i bakgrunden, paradoxalt nog, tror jag, för att min känslighet för det sköna är låg, medan min känslighet för det fula är monumental. Sa jag inte nån annanstans här i bloggen att viljan att skapa det sköna kan ses som en bristsjukdom?

Om man vill förenkla det hela kan man kalla mig sjukligt kräsen. Fair enough.

Med det sagt, när jag väl får syn på det som är vackert och upplever det, känns det som att vara i himlen om det skulle finnas, och jag jagar alltid den känslan som en knarkare jagar sin kick.

Men var var vi?

Just det. Jag sitter där och pressar fram ett leende och håller krampaktigt i den där boken som alla verkar älska, har kanske en klump i halsen och en ekorre i magen – för jag vill ju inget hellre än att också älska den!

Var snäll nu, ditt as, säger jag och gläntar på bokens omslag.

Jag läser den första meningen.

Ja, jo. Hm. Haha. Det kanske man kan säga. Ungefär. Tänker jag och känner hur svetten bryter fram i pannan, för jag känner ju hur den där djäveln i mig börjar banka bakom sin låsta port.

Ett stycke. Det rinner som klipulver genom ådrorna i mig och jag känner hur jag håller på att tappa greppet, och så kommer den där riktigt usla meningen, med sin vidriga syntax och sin hemskt dumma innebörd som författaren inte verkar ha tänkt på.

Gaaaahhhhh!

Porten rämnar och demonen är fri och han ger upp ett ångestvrål.

För boken är skit, den är fullständigt kackig, den lär mig inget om hur det är att vara människa och jag tappar definitivt inte andan av en skön sats eller rörs till tårar av en pikant vemodig ton.

Återigen har det gått åt pipsvängen. Och allt det där hemska måste nu ut ur mig och det enda sättet är att sabla ner bokdjäveln här på min blogg.

Just därför är jag väldigt försiktig med att ens närma mig en samtida svensk roman. För jag vet ju precis hur det kommer sluta: Jag blir sur, ni tycker jag är en hemsk typ och författaren, om den av en slump skulle råka läsa, kommer att hata mig i evighet.

En till bekännelse. I förmiddags på gymmet började jag lyssna (kanske lite dumt att just lyssna) på den där Pappaklausulen av svärmorsdrömmen Jonas Hassen Khemiri.

Uff. Ojoj.

Den ligger inte bra till, kan jag säga. Inställsam och falsk och självgod. De orden steg upp ur mitt inre  efter tre stycken. Men, jag har lovat mig själv att trycka mig igenom hela (skiten) innan jag skriver om den här.

You have been warned.

Xoxo,

Gunnar

Jonas – Gunnar, 10-0

På väg till kontoret lyssnande jag på Jonas Hassen Khemiri i P3. Programledarna älskade honom. Såklart de gjorde.

För vem gör inte det?

Åh! Fy fabian vad jag är avis på honom; han är allt jag inte är och har allt jag inte har.

Jag menar, karln ser ju ut som en vacker poet med sitt långa, mörka vågiga hår och sin slanka, högresta lekamen som påminner en om en vacker fjällbjörk, med sina sköra, sorgsna ögon och ett ansikte värdig en grekisk staty av en bildskön gosse.

Själv har jag rakt hår med hårstrån som sakta men obönhörligt börjar bli smala och fjunlika, antydan till dubbelhaka och en spetsig näsa. Dessutom sitter mina ögon tätt och möjligen på olika höjd. Och dålig hållning har jag, är kort och satt, och liknar mer en tysk pansarbandvagn från andra världskriget än en långsmal och känslig poet.

Men Jonas är inte bara vacker, nej, han når ut till oss, allihop, och när han lägger upp ett långt inlägg på Instagram som han skrivit full på ett hotellrum i Oslo publiceras det senare av DN Kultur.

När jag svettats fram en kulturartikel medelst idogt arbete en halv vecka och mejlar den till en kulturredaktör på DN eller SvD får jag inte ens svar.

Han är liksom god och har folkets öra; han talar så att folk i orten också känner sig sedda och förstådda; om ämnen i tiden, om rasism och utanförskap och sånt. Trots att han är uppväxt i stan och gick på Södra latin. Han får ändå en miljon likes, minst.

Jag får typ en like. Ibland. Fast jag är uppvuxen in the hoods, i Jakan där man eldade ner högstadieskolan sommaren innan jag skulle börja och det såldes knark vid kaffeautomaten i gymnasiet. Men så har jag också en obehaglig misstanke som gnager i mig om att jag kanske är lite ond? Det är nåt med det mörka och Gunnar, med våldet. Och hatet. Och avunden. Jag menar, se bara på den här texten! Ibland har jag, hemska tanke, drömt om mig själv som en stor men avskydd författare (ni hör, messiaskomplex) som liksom provocerar folk och säger sånt som att våld är nödvändigt, att ondskan är, hur hemskt det än låter, en förutsättning för liv; äta eller ätas liksom. Sånt skulle aldrig Jonas säga. Kanske inte jag heller, fast jag tänker det, i smyg, som den lilla djävel jag är.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 12.02.54

Hur ska jag kunna tävla mot detta?

Jonas ges ut på Albert Bonniers. Han har publicerats i The New Yorker. Hans pjäser översätts till tyska och spelas i Berlin, till engelska och spelas på Manhattan. Den senaste romanen, Pappaklausulen, ligger först på många topplistor och fick otroligt fin kritik.

Alla älskar Jonas. Sa ju det.

Min första roman gavs ut på nåder av ett enmansförlag och den andra romanen var det ingen som ville ta i med tång. Diktsamlingen, min andra bok, sålde i under hundra ex.

När Jonas kommer till Bokmässan är det ett foto på honom, i ensamt majestät, som pryder Bokmässans programbroschyr. Själv har jag inte ens blivit inbjuden till nåt av Bokmässans seminarier nånsin. Och sist jag besökte ett bibliotek (jag hade tjatat för att få komma dit) kom det en person dit för att lyssna på mig.

Men, mina vänner sånt är livet.

10-0 till Jonas.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 16.00.11

Sa jag att kritikerna älskar honom?

Hur han skriver? Ingen aning. Det vågar jag inte ta reda på av rädsla för att bli fullständigt knäckt. Just därför bestämmer jag mig här och nu för att läsa den där djävla Pappaklausulen.

Och om jag skriver ned den kan ni ju alltid minnas denna ressentimentsfyllda text och tänka att jag bara är avundsjuk.

XoXo, Gunnar

Är du mör nu, knubbis?

Jag måste ha lämnat ett blodspår efter mig i den här blå bloggen eftersom hajarna börjat cirkla kring den.

Och apropå de där mörka stunderna, då man liksom blivit uppmörad av livets hård nypor – ”är du mör nu, knubbis”, som den hiskelige piraten Blod-Svente säger till Efraim Långstrump – ja, när man hör livet tala så till en, måste man se upp, för det är då man trillar dit och blir ett offer, ett lätt byte för nåt som verkar vara ett milt litet djur men som snart ska visa sig ha käftar av en dimension som skulle skapat mindervärdeskomplex hos en T-Rex.

Problemet är att när man lider är man inte bara nästan blind för omvärlden utan den svaga lågan som är ens vilja till liv söker desperat efter en räddning, så desperat att den just kan omvandla en snara till en hjälpande hand. Nån ser en. Spelar det roll vem det är och vad den vill?

Kanske inte. Förrän det är försent och man hoppar runt som en guttaperkaboll och mässar med ett gäng andra tokbollar som inte heller förstod vad som hände. Eller förrän man blivit skinnad in på bara kroppen.

Så kanske har jag ändå nytta av min cynism och milda paranoia som den där knivhuggningen befäste för tjugofyra år sen; jag håller mig undan och lider i ensamhet. Men tyst behöver jag ju inte vara, eftersom jag har den här, förvisso gudsförgätna, platsen. Alltid nåt, som sagt.

hqdefault

Jag och mina fångvaktare när jag försöker skriva. ”Skriv nu nåt som gör dig berömd, knubbis! Annars!” säger dem.

Sa jag att livet mörat upp mig? Vilket skitsnack, en synnerligen fräck lögn, och så typiskt en narcissist som jag att skylla på nåt utanför min kontroll. Nej, sanningen är ju att min enda plågoande är jag själv. Eller kanske snarare en aspekt av jag själv. En del skulle kalla det överjag men det är ett trubbigt begrepp.

Kontroll. Det är nyckelordet här. Min vilja och mitt behov att forma landskapet efter kartan har löpt amok på områden där den endast är till skada, där det apropå mitt snack om sk influencers, faktiskt är att sätta kärran framför hästen.

Kontrollfreak har ni ju hört talas om. Men det är ytterligare ett trubbigt begrepp och alldeles för ensidigt negativt. En förmåga till kontroll kan faktiskt tjäna dig mycket väl på många sätt. Det jag livnär mig på kan beskrivas i termer av kontroll. Jag hjälper mina kunder att kontrollera sin verklighet, landskapet, genom att tänka mer, bättre och längre än alla andra. En stark idé och en stark vilja är det som på riktigt kan slå världen med häpnad och få den att mjukna, låta sig formas. På så vis kan de bokstavligen knåda om verkligheten. Jag har sett det hända, gång på gång, så att jag vet att det är sant. Ni vet också att det är sant, det räcker ju med att tänka på exempelvis iPhones och hur det som börjar som en idé i nåns huvud formar världen på ett genomgripande vis.

Men så finns de där områdena då den sortens tänkande och agerande, den sortens vilja till att kontrollera, är livsfarliga, speciellt om man kombinerar den nåt som jag för att travestera Nina Björk vill kalla skitdrömmar. Drömmar av en narcissistisk sort som exempelvis kan handla om ära och berömmelse. Om att bli dyrkad, älskad, att vara nån. Sånt kan ju knappast kallas starka idéer, så en stark vilja räcker inte, är jag rädd.

I sig kan såna drömmar vara härliga att få fly in i, de kan till och med vara till hjälp, ett välbehövligt skydd mot en svår verklighet. Men tillsätt den där viljan till kontroll och dina drömmar har blivit maror som jagar dig; om natten, om dagen. För du har släppt lös ett monster som inte vilar förrän skitdrömmen har blivit verklighet.

Kruxet är alltså: vissa drömmar går att kontrollera till viss del. Men andra inte. Och att försöka forcera slutar bara på ett sätt, med ett monumentalt lidande då diskrepansen mellan landskapet och kartan kvarstår eller växer.

Apropå kartan och landskapet, låt oss då kort tala om Michel Houellebecqs bok med just den titeln. En förträfflig bok som behandlar det ämnet mycket grundligare än jag någonsin kan eller vill göra. Men det som har bäring på det jag talar om är hur han mycket fyndigt visar hur vi i vår tid, den moderna tiden, inte bara överskattar kartan utan ersätter landskapet med den och i ännu mer olyckliga fall värdesätter kartan högre än landskapet; vi kan inte längre se världen för vad den är, helt enkelt, och till slut är det vi tror mer värdefullt än hur det faktiskt är. I boken mördas en författare vid namn Michel Houellebecq på grund av att mördaren vill komma åt ett mycket värdefullt porträtt av – just författaren Michel Houellebecq. Bilden, kartan, har plötsligt, och groteskt nog, visat sig mer värd än det den avbildat.

Det är väl det som har hänt mig, är jag rädd. Nej, inte att nån målat ett porträtt av mig vilket lett till mordförsök, så illa är det inte, men bilden, eller snarare drömmen om mitt författarskap blev plötsligt viktigare än det att faktiskt sitta ner och skriva. Mina till en början oskyldiga, visserligen hemliga, fantasier om att så att säga lyckas: bli utgiven på ett flådigt förlag, bli recenserad, intervjuad, tjäna pengar, vara nån, förvandlades från nåt härligt, en trygg och varm plats, till ett rasande odjur som började förtära mitt liv.

Min mycket väl utvecklade förmåga att kontrollera verkligheten tog alltså tag i de där skitdrömmarna och satte sig an att förverkliga dem, kosta vad det kosta ville.

Men konsten låter sig inte piskas fram driven av världsliga ambitioner med mindre än att den förtvinar och dör. Det enda det verk du arbetar på är betjänt av är att få verka ut i total frihet, att du försvarar det från invasion av skitdrömmar om att lyckas, och att du då inte låter dig själv bli tillfångatagen av dina kontrollmekanismer som vill sätta dig på vatten och bröd i en hemsk fängelsehåla i ditt eget bröst.

Okej. Det var väl det jag hade på hjärtat. Intresseklubben kan sluta anteckna nu.

Jomen just ja. Minns nu Pessoas ord från Orons bok:

”Mina vänner påstår att jag kommer att bli en av vår tids största poeter – när de säger så syftar de på det som jag redan skrivit, inte på det som jag förmodligen kommer att skriva (annars skulle jag inte citera vad de säger). Men kan jag vara säker på vad detta kommer att innebära även om det skulle förverkligas? Vet jag hur det kommer att smaka? Äran kanske smakar död och förgänglighet och triumfen kanske luktar ruttet.”

 

 

Feel bad blogg

Ibland, som ikväll, blir kampen mellan instinkten att bara stänga ner hela den här bloggskiten och instinkten att öka takten ett snäpp till så jämn och stark att jag i nåt slags överslagshandling börjar surfa runt i det som bloggformen verkar ha stelnat i: livsstilsbloggar skrivna av unga, ambitiösa och, det måste tyvärr sägas, skamlöst ytliga typer, de som numera går under beteckningen influencers.

Och jag drar som en vålnad genom de där webbsidorna med stora glossiga bilder på mat, kläder och vackra platser i Rom och Paris och kan knappt tänka en enda hel tanke, jag bara drar efter andan med ögon som inget hellre vill än tåras. För jag inser att mitt sätt att skriva blogg måste vara bland det mest otidsenliga (och korkade) man kan ägna sig åt. Och jag vet ännu en sak: Inte ens om jag ville skulle jag kunna skriva så inbjudande och härligt som dem. Jag är en mörk sate och kan inte ens lämna skuggorna, and that´s a fact.

De har hundratusentals läsare som vill veta precis vad de åt till frukost, jag har en handfull och jag har inte en aning om vad de vill överhuvudtaget. Fan, jag vet ju knappt ens varför jag själv skriver nåt här. Eller nån annanstans.

Det finns såklart andra bloggformer, men de är alla nischade mot nåt specifikt, som politik, böcker (och då bara böcker, böcker, böcker som om bloggförfattarna blivit seriöst knäppa à la Don Quijote eller madame Bovary) eller nåt nörderi som typ andra världskriget.

Men här, på min lilla stinkande ogrästäppa, finns jag-vet-inte-vad: affekterat klotter, floder av galla, halvsmälta tankar, tillfällesdiktning av den sämre skolan och en djävla massa ressentiment, som om jag var en avdankad och full pugilist som fått fnatt och vevar mot minsta skugga där han raglar fram längs rännstenen i en trång och smutsig återvändsgränd där endast råttorna står ut.

Ja, jag är verkligen full av en hel del skit och det är väl det som får mig att ändå älska den här förbannade feel bad bloggen, att den må vara en soptipp, men den är min soptipp, och att jag raglar runt här, full av missljud och vrede med en svart stalker (=min ångest) som aldrig lämnar mig i fred, är det som förmodligen gör det möjligt för mig att vandra rak och, åtminstone någotsånär, nykter i sinnet i den yttre världen. Alltid nåt. XoXo

 

Oron

Nej, hörrni. När jag nu summerar det hela kommer jag fram till att jag oroat mig i sådana kvantiteter i mitt liv att det räcker och blir över för åtminstone fylla ett par tre normala livstidskvoter. Men nu slutar jag. No more worries. Min gamle far brukade säga att han om inte var så blev han fatalist, av att leva menade han då indirekt, och att i det avseendet gå i hans fotspår känns ganska klokt givet min neurotiska disposition. Och om det ändå är ett nät man sitter fast i, är det ju knappast till hjälp att sprattla som en annan dumbom.

Förlorad man på strand

Morgonkaffe, klapperstensdrömmar
Förbi strandängarna de vildvuxna manarna som tas av vinden,
flocken står tyst, står fast
Förbi böljande svallgruset vita blomster och mörkgröna blad
Där havet knaprar på det levande ligger jag
Utsträckt på en bädd av sjok och flak,
krossade minnen av sorg, av svek.

Det tysta, det blå (DEL II)

Jag minns mina fridykningsträningar som stunder av ren nåd. Som barn var jag ängslig och nervös (still am), och som de flesta som dykt vet att berätta kan det för en sån människotyp kännas som ett mirakel av frid att sjunka ner under ytan och omslutas av vatten och tystnad. Vem vet, kanske minns kroppen känslan av att ligga i livmoderns varma innanhav?

Men det var inte bara när jag var under ytan som jag upplevde den där underbara känslan, utan även att vara i det där andra rummet, i simhallen, på kvällstid då det var tomt och öde sånär på oss dykare. Det kändes märkligt, lite pirrigt och samtidigt underbart självklart, som om vi egentligen var de som ägde platsen och de andra som fyllde den med stoj och stök på dagarna bara var flyktiga besökare. Tänk dig att du äger ett slott som om dagarna står öppet för allmänheten, men när kvällen kommer är det åter ditt hem.

Det starkaste minnet jag har är från en vårkväll i maj då solens röda skymningsstrålar smekte björkarna utanför och kastade långsamt dansade reflexer av guld genom de stora fönstren på vattenytan. Vi hade precis avslutat ett pass, var möra men sköna i våra små pojkkroppar, fulla av härliga endorfiner, och hela gruppen satt och lyssnade andäkstfullt när Linus berättade om hur han fångat feta humrar genom att grabba de över ryggen med händerna då dykklubben varit på dykresa i Norge. Det var ett sånt där ögonblick då det inte gjort nåt om man plötsligt fallit död ner, för man skulle dött lyckligare än man kunnat hoppas på att nånsin vara.

Och det är förunderligt. Men när jag minns den där tiden i mitt liv och dykningen, färgar just den stämningen alla minnen, vilka minnesbilder jag än börjar med, faller jag till slut hela tiden tillbaka i den där känslan och upplever åter det mjuka dansade ljuset och den  sagolika känslan av gemenskap, av att vara hemma; alla fridykarminnen pekar dit.

Nej, nu ljög jag: inte alla. Om det där attraherande minnet var solen finns det också ett svart hål i den rymden. Och nu vänder den här berättelsen, och vi tar vid där jag slutade den första delen. Som sagt, genom magi var det tillåtet för fjortonåringar att ta riktigt dykarcertifikat.

Och en vacker dag var det dags att krångla på sig riktig sportdykarutrustning; västen, flaskan, bältet och det andra.

Hur det gick till i detalj minns jag inte. Kanske var jag snuvig men dök ändå. Jag vet att jag till min förvåning upplevde det svårt att tryckutjämna och att jag steg för hastigt tillbaka upp till ytan. Det slet till och knakade i örat och hela havet stormade, jag trodde jag skulle spy, så illamående blev jag på ett ögonblick. Och jag blev rädd, för allt gungade och jag visste inte vad som var upp och ner. Nån drog upp mig. Det fanns inga vuxna på plats och plötsligt var det tydligt att Linus också var ett barn. Ingen förstod allvaret i det som hänt, inte jag heller. Yrseln lugnande sig men försvann inte helt. När jag väntade på bussen för att åka hem mådde jag illa igen och marken rörde sig under mina fötter.

Vad hade hänt? Det har nog bara gått hål på trumhinnan sa allmänläkaren. Det var nog bara lite vatten i mellanörat som gjort mig yr.

Men jag kunde inte dyka och yrseln ville inte släppa de följande veckorna.

Givetvis fick vi ingen tid hos en specialistläkare. Men då skrev min pappa ett brev direkt till en professor på Karolinska och undertecknade det med ”docent” och ”professor” utan att nämna sin disciplin. (Min pappa är professor emertitus inom betongbyggnad på KTH.) Han förberedde mig på att vi inte skulle få nåt svar. Men till pappas och min stora förvåning ringde professorn på Karolinska honom två dagar senare, och vi fick en tid veckan därpå.

Det var svårt att hitta professorn på Karolinska, men till slut stod vi i en lång korridor i ett av de finare tegelhusen med porträtt av hans föregångare på väggarna. Idel allvarliga herrar. Han hälsade oss välkomna mycket hjärtligt, tog pappa i båda händerna och kallade honom ”kära kollega” vilket pappa svalde utan att blinka. Vi förstod att vi fick special treatment. Men varför? När jag satt i stolen och professorn använde sin ultramoderna apparat för att titta in i örat vinkade han till sig min pappa – åter ett:

”Kom här kära kollega, så ska du få se.”

Pappa tittade i apparaten och under tiden förklarade professorn vad det var som hänt med alla latinska benämningar man kan tänka sig. Sen vände han sig till mig och förklarade:

”Din trumhinna har blivit deformerad. Gissningvis har du haft en ruptur på ovala fönstret och den sega vätskan inne i snäckan har läckt ut och klistrat fast trumhinnan mot de små benen som kallas hammaren och städet. En vanlig trumhinna är svagt konformad, din är fullständigt oformlig är jag rädd. Du hör förmodligen inte så bra längre på det. Det går att operera men då kommer du aldrig kunna dyka igen och du får inte flyga på ett bra tag. Mitt förslag är att vi låter det vara, så kan du prova att dyka igen om några månader, om du vill. Sen när du blir vuxen bör du kontrollera detta igen och kanske måste du då utföra operationen.”

Jag hörde orden mycket väl men jag förstod dem inte.

När vi stod utanför professorns undersökningsrum fick jag en kram av pappa och sen skrattade han till och sa:

”Vilken grej!” och pekade på ett porträtt på väggen.

Professorns företrädare hette Gunnar som jag. Och hade samma efternamn.

(TO BE CONTINUED)

 

 

 

 

 

Minute poem

Vill man friheten tillräckligt
lämnar folk en till slut ifred.

Då kan det gå dagar innan
nån talar med dig.

Du driver fram längs gatorna
i din frihet och ingen håller kvar
din blick.

Du hyr ditt lilla kontorsrum
där du sitter med stängd dörr.

Om nån knackar på blir du irriterad
så ingen gör det, de lär sig.

Du kan gå till vilken lunchrestaurang du vill
men snart äter du medhavd mat i pentryt

och nu äter du oftast vid skrivbordet.

Du minns

Hur du sprang ut i regnet, in
bland de svarta och fuktiga stammarna

där du gömde dig och väntade på
att de skulle hitta dig,

men ingen kom, de letade inte ens.

Och om ingen kommer
kan man väl lika gärna bara fortsätta
vandra in i vildmarken ensam?