Kategoriarkiv: Kultureliten

Nathan Schachar gör upp med Saids post-kolonialism

Det här var för övrigt en toppentext i DN där den bildade och alltid lika läsvärda Nathan Schachar gör upp med Edward Saids kritik av det han kallade ”orientalism”, som, lite grovt, var startskottet till den teoribildning som idag kallas post-kolonialism.

Såhär skriver Schachar bland annat i en mycket upplysande passage om Saids kultbok Orientalism:

”Bägge dessa ärenden, det anti-västliga och det anti-objektiva, strålade samman i Saids kritik av orientforskningen. Studiet av arabiska och islam, hävdade han, var besjälat av illvilja och fördomar. Dess drivkraft hade inte varit upplysning utan dominans. Strängt taget, sade Said, så har Väst inte studerat Öst, utan uppfunnit Öst till sin vinning och förströelse. Snarare än en vetenskaplig disciplin har orientalismen varit kolonialismens krassa handräckning.”

Och visar sedan att Saids tes vare sig är rimlig eller ger en sann bild av den forskning som förekom och hade gjorts tidigare. För att tala twitterska så skapade alltså Said en halmgubbe som han sedan nedgjorde grundligt.

Obrottsligt lojal

Förutom att den gamle litteräre råbusen Stig Larsson säger ett par obetalbart komiska saker i SVT-dokumentären Det slutna sällskapet, som när han turnerar kritiken att han fått pengar och priser av sin polare i Svenska Akademien Horace Engdahl och säger att han självklart var värd varenda spänn och i själva verket borde ha fått ännu fler priser och mer pengar, eller när han påstår att han 1995 aldrig hört ordet feminism och sen, när han väl fått det förklarat för sig, skämtar bort det som vanisinne, så finns den en sak som jag, utöver alla frågor om Svenska Akademiens skuld och moral, tar med mig.

Och det är blott och bart en observation som gäller människan som social varelse, nämligen att vår förmåga till starka vänskapsband har en baksida, och den heter obrottslig lojalitet; oavsett vad du gjort så står jag vid din sida och inte bara det, jag vägrar att tro dig om något ont för du är med mig.

Antalet vittnesmål och utsagor spelar ingen roll. Det kan vara arton eller hundrafemtiotvå, jag kommer ändå inte tro på det. Det är lögn. Han är inte sån. Inte ens en dom i hovrätten kan rå på den obrottsliga lojaliteten. Domen är anmärkninsgvärd, rentav fel och förkastlig; jag är inte jurist och jag skulle annars aldrig komma på tanken att utvärdera en dom, utom just i detta fall.

Horace Engdahl, förblindad av vänskap.

Jean Claude Arnault är dömd i två instanser och antalet vittnesmål om hans övergrepp genom åren är minst sagt omfattande. Men Horace Engdahl och hans andra vänner står inte bara vid hans sida, de är fullständigt oförmögna att se det alla vi andra ser, deras vänskap och deras lojalitet har gjort dem blinda. Intelligens, skarpsinne, kritisk förmåga; det som tagit dem till de höga positioner de innehar, blir inför detta obrukbara.

Och det, det är oändligt fascinerande och samtidigt oändligt skrämmande.

Skrev ett kritiskt brev…

… och fick ett oväntat balanserat, välformulerat, vänligt och sakligt svar, som jag måste erkänna att jag blev både paff och mycket imponerad av.

Själv skulle jag aldrig ha kunnat ta den kritik jag framförde utan att få nåt mordiskt i blicken och hatiskt i hjärtat, och jag vet, det är ju vare sig särskilt charmigt eller moget.

På ett sätt kan man väl säga att det svaret tydligt exemplifierade varför hon som svarade, en högt uppsatt kulturchef, har den position hon har och inte jag, alltså: det jag menar är att även om jag hade haft ambitionen till en sån roll skulle jag aldrig kunnat erövra den på grund av brister i min karaktär.

Fasen, ju äldre jag blir ju mer inser jag hur mycket jag gillar intelligenta och starka kvinnor som kan sätta en på plats när det behövs, och jag tror faktiskt att det var nödvändigt i det här fallet, när jag begrundar det hela, eftersom jag i sak på några punkter bevisligen hade fel.

Hold it, mr. Birnbaum!

Daniel Birnbaum, denne konstinstitutionernas posterboy, har skrivit en skönlitterär bok, Dr. B.

Boken är hans debut, den ges ut av Albert Bonniers, Sveriges finaste och märkvärdigaste förlag, och har hittills genererat en snuskig mängd idolporträtt av författaren (som för övrigt har en märklig faiblesse för att klä sig i lager-på-lager). DN, SvD, HD – you name it; he’s in there smiling at us.

IMG_3390

Författaren och konstmannen Daniel Birnbaum i fyra lager. Varav tre lager knapp. Inte snyggt.

Och ikväll på väg hem från jobbet hörde jag honom dessutom intervjuas i P1:s Kulturnytt. Mannen är således överallt; det rör sig om en veritabel bombmatta över medielandskapet.

Så vi får väl alla anta att boken är något utöver det vanliga. Eller?

Okej. Ni känner er pappheimare rätt väl nu, va? Ni kan se hur den bittra gallan liksom börjar hettas upp och bubbla i magen på mig, visst?

Ah. Så är det givetvis… Men låt oss tygla den här besten ett tag till. Man ska ju helst inte gå bersärkargång innan vikten av det sakliga har bedömts korrekt.

Jag läser därför de recensioner och intervjuer jag kan komma åt på nätet. Boken har recenseras brett, oändligt mycket bredare än vanliga debuter, kan jag slå fast efter ett tags googlande och läsande. Det är märkligt, för vilken debutant blir recenserad av alla stora morgontidningar nuförtiden? (Inga.) Åter: Detta måste vara nåt utöver det ordinära.

Men lite konstigt är det att D. Birnbaum själv sår tvivel rörande den litterära kvalitén i flertalet intervjuer? I radiointervjun antydde han att det kanske inte var litteratur han skrivit, men dock en berättelse. Inte litteratur? Konstigt påstående av en som blivit utgiven på Albert Bonniers förlag, kan jag ju tycka. Eller handlar bara om ödmjukhet?

En hel del av recensionerna är positiva. Faktiskt de flesta. Men i DN åker han på på smisk, dock ganska milt, av Ingrid Elam. Med tanke på det hon faktsikt säger är hon… flat? Och, för bövelen, sa inte karln själv, nyss på radio, saker som hon skrivit i recensionen, för flera dagar sen? Vad är nu detta? Hon skrev bland annat att gestalterna inte är mer än blott skuggor, som kritik, såhär:

”De gamla mästarna visste att de historiska figurerna, kungarna och härförarna, gjorde sig bäst i biroller, medan romanens hjältar måste vara fantasiskapelser för att bli riktigt levande. I Birnbaums roman förblir alla gestalter skuggor.”

Och sa han inte, i radio, karln, att karaktärerna är tänkta att vara som skuggor?

Och konkluderar inte Elam, i slutet av sin recension, som kritik, att bokens brist på fantasi får henne att fantisera själv, men först när boken är slut?

Och sa inte han, i radio, att han ville att man ska få utrymme att fantisera fritt över karaktärerna, det är därför de är skugglika?

Vilket synnerligen märkvärdigt sammanträffande, inte sant!

Dessutom, vilket jag upptäcker lite senare: Daniel Birnbaum har känt sig  nödsakad att skriva ett litet kort genmäle på Elams recensionen, där han sådär lite putslustigt förklarar en teknikalitet som han inte tycker recensenten förstått. Smart, han nämner inte med ett ord det dolkstick som recensenten orsakat honom, men försöker ändå på sitt artiga vis få henne att framstå som lite dum.

Och flera dagar senare går han in i radiostudion och vänder Elams kritik till nån slags medveten strategi.

Mina vänner.

Vi har kanske inte bara att göra med en extraordinär romandebut, utan också med en extraordinär författare! Vilken karl.

Men samtidigt, och nu börjar det koka sådär djävligt i magsäcken, är det inte lite konstigt. Alltihopa?

Jag menar, vem fasen får ens göra genmäle på en recension? Det sker ytterst sällan, för att säga aldrig.

Nu börjar det klia inuti den här gamla besten och, ja, gallan stiger mig fan upp i halsen.

För frågorna hopar sig:

Är detta ett fall av kulturell megakändis får ge ut halvdassig bok på fina förlaget och ingen har mod nog att såga den? Hade Nisse Karlsson, före detta fabriksarbetare på Volvos fabrik i Trollhättan, fått ge ut exakt samma bok på det märkvärdiga förlaget? Är detta ett exempel på den råa marknadscynism som dominerar förlagsvärlden idag? Är detta ännu ett bevis för att vi lever i ett tidevarv då vem som säger nåt är viktigare än vad som sägs?

Detta, mina vänner, är suspekt och jag känner mig därför nödsakad att köpa Dr. B som ebok för 95 riksdaler för att undersöka fallet vidare. Återkommer med min dom inom en överskådlig framtid.

Er kritiker i bloggosfären,

Franz E. Ekswärd
Centrallyriker och beskyddare av de fria konsterna.

Vinden har vänt för Svenska Akademien

Jag är imponerad av Anders Olsson i Svenska Akademien. Att han har orkat. Och med dagens inval av Eric Runesson, justieråd och den som hjälpt akademien att medla mellan fraktionerna, och Jila Mossaed, en åtminstone habil poet även om inte briljant, tror jag att det värsta är bakom dem.

Katarina Frostenson kommer att på ett eller annat vis försvinna, och sannolikheten är ganska hög att Danius, Espmark och Englund åter blir fullt ut aktiva ledamöter.

Invalet av Runsesson och de nya stadgetolkningar som gjorts tycker jag är tillräckligt bra sett ur ett reformperspektiv. Mer förändring än så tror jag inte är rimligt. Full transparens och tidsbegränsade positioner kommer aldrig att hända och jag är inte säker på att det är dåligt.

Ja, om ett år tror jag att allt är som vanligt igen och att de flesta anser krisen vara överstånden.

Inte minst för att svenskt kulturliv inte har råd att undvara Svenska Akademien och Nobelpriset i Litteratur.

Bundsförvant!?

Har man sett på maken!

Känd och bra svensk författare (alltså inte jag) instagrammar diss om självaste Stridsbergskan och gullgossen Jonas på sin privata profil.

Fö. har denna, för er hemliga, författare oantastlig smak och ett nästan obscent välutvecklat estetiskt sinnelag. Och det, det är oomtvistat inom svenskt kulturliv, trust me.

IMG_3347 (kopia)

Just det! Inte bara jag som har en gås oplockad med dessa två.

Jonas – Gunnar, 10-0

På väg till kontoret lyssnande jag på Jonas Hassen Khemiri i P3. Programledarna älskade honom. Såklart de gjorde.

För vem gör inte det?

Åh! Fy fabian vad jag är avis på honom; han är allt jag inte är och har allt jag inte har.

Jag menar, karln ser ju ut som en vacker poet med sitt långa, mörka vågiga hår och sin slanka, högresta lekamen som påminner en om en vacker fjällbjörk, med sina sköra, sorgsna ögon och ett ansikte värdig en grekisk staty av en bildskön gosse.

Själv har jag rakt hår med hårstrån som sakta men obönhörligt börjar bli smala och fjunlika, antydan till dubbelhaka och en spetsig näsa. Dessutom sitter mina ögon tätt och möjligen på olika höjd. Och dålig hållning har jag, är kort och satt, och liknar mer en tysk pansarbandvagn från andra världskriget än en långsmal och känslig poet.

Men Jonas är inte bara vacker, nej, han når ut till oss, allihop, och när han lägger upp ett långt inlägg på Instagram som han skrivit full på ett hotellrum i Oslo publiceras det senare av DN Kultur.

När jag svettats fram en kulturartikel medelst idogt arbete en halv vecka och mejlar den till en kulturredaktör på DN eller SvD får jag inte ens svar.

Han är liksom god och har folkets öra; han talar så att folk i orten också känner sig sedda och förstådda; om ämnen i tiden, om rasism och utanförskap och sånt. Trots att han är uppväxt i stan och gick på Södra latin. Han får ändå en miljon likes, minst.

Jag får typ en like. Ibland. Fast jag är uppvuxen in the hoods, i Jakan där man eldade ner högstadieskolan sommaren innan jag skulle börja och det såldes knark vid kaffeautomaten i gymnasiet. Men så har jag också en obehaglig misstanke som gnager i mig om att jag kanske är lite ond? Det är nåt med det mörka och Gunnar, med våldet. Och hatet. Och avunden. Jag menar, se bara på den här texten! Ibland har jag, hemska tanke, drömt om mig själv som en stor men avskydd författare (ni hör, messiaskomplex) som liksom provocerar folk och säger sånt som att våld är nödvändigt, att ondskan är, hur hemskt det än låter, en förutsättning för liv; äta eller ätas liksom. Sånt skulle aldrig Jonas säga. Kanske inte jag heller, fast jag tänker det, i smyg, som den lilla djävel jag är.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 12.02.54

Hur ska jag kunna tävla mot detta?

Jonas ges ut på Albert Bonniers. Han har publicerats i The New Yorker. Hans pjäser översätts till tyska och spelas i Berlin, till engelska och spelas på Manhattan. Den senaste romanen, Pappaklausulen, ligger först på många topplistor och fick otroligt fin kritik.

Alla älskar Jonas. Sa ju det.

Min första roman gavs ut på nåder av ett enmansförlag och den andra romanen var det ingen som ville ta i med tång. Diktsamlingen, min andra bok, sålde i under hundra ex.

När Jonas kommer till Bokmässan är det ett foto på honom, i ensamt majestät, som pryder Bokmässans programbroschyr. Själv har jag inte ens blivit inbjuden till nåt av Bokmässans seminarier nånsin. Och sist jag besökte ett bibliotek (jag hade tjatat för att få komma dit) kom det en person dit för att lyssna på mig.

Men, mina vänner sånt är livet.

10-0 till Jonas.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 16.00.11

Sa jag att kritikerna älskar honom?

Hur han skriver? Ingen aning. Det vågar jag inte ta reda på av rädsla för att bli fullständigt knäckt. Just därför bestämmer jag mig här och nu för att läsa den där djävla Pappaklausulen.

Och om jag skriver ned den kan ni ju alltid minnas denna ressentimentsfyllda text och tänka att jag bara är avundsjuk.

XoXo, Gunnar