Kategoriarkiv: Kultureliten

Hjälten och de orimliga

Att Sara Danius lämnar Svenska Akademien är givetvis bra. För med henne försvinner den sista interna konflikten som vuxit okontrollerat i det offentliga, och äntligen kan det mödosamma arbetet med att läka förtroendet börja på riktigt.

Det vi alla har sett är en mediabild där den goda, Danius, stridit mot den onda, Engdahl. Hur den egentliga konflikten sett ut och hur Danius verkat internt vet vi utomstående absolut inget om.

Men vad vi faktiskt vet är att både Engdahl och Danius verkar lida av nån slags olycklig personlighetsstörning som vi lite slängigt skulle kunna beteckna divakomplex, och det har lett till att de satt den egna sårade stoltheten framför institutionen.

På detta finns det flera bevis rörande båda två. Engdahls elaka och oförsonliga uttalanden, Danius pladder bredvid mun i diverse intervjuer och radioprogram för att utmåla sig som den fina och goda, Danius fåniga statement på nobelmiddagen och hennes konspirerande med Nobelstiftelsen, samt nu sist hennes krav på ersättning för att lämna samt påstående att hon erbjudit sig att komma tillbaka med villkor att bli ständig sekreterare.

Inget av det jag ovan rabblat upp hjälpte direkt Svenska Akademien att resa sig, om man säger så, utan spädde bara på konflikten ytterliggare.

Nej, för dem som gillar sagor och prompt vill skriva fram en hjälte i hela den här olyckliga historien så heter han Anders Olsson.

Pissar i det blå skåpet

En ursäkt och ett klargörande.

Den ursprungliga texten jag publicerade här var onödigt elak och osaklig då den innehåller personangrepp.

Jag förstår att en sån här ursäkt inte kan väga upp skadan eftersom den redan är skedd, men för var det är värt, Elis Burrau, ber jag om ursäkt för att jag var taskig och klistrade nedlåtande epitet på dig. Du har inte gjort mig nåt.

Och jag hoppas att du inte tog åt dig av en sån uppenbar idiot som jag men om du gjorde det så är jag alltså ledsen för det.

Att gå in på varför jag skrev som jag gjorde är inte huvudsaken här. Låt oss bara konstatera att det var elakt och fel. Först tänkte jag ta bort den ursprungliga texten men den får stå kvar nedanför i pedagogiskt syfte. Som självhatare känns det också bra att skämma ut mig själv lite (mer).

Sen, vad gäller själva saken, är jag också tvivlande. Att diskutera vad poesin borde vara är – när man tänker på det – både futilt och meningslöst. Mina tankar grumlades av mina känslor är jag rädd, och också av mitt högst personliga poesiideal. Men mitt ideal är blott ett bland tusen och åter tusen.

Mångfald är ju trots allt bättre än enfald som bekant och poesi är kanske den mest demokratiska av konstformerna, nåt alla kan utöva och uppskatta. Det krävs bara en pennstump, ett papper, ett fungerande öra eller en fungerande syn. Egentligen inte ens det, för du kan ersätta penna och papper med minne och röst.

Poesin omfamnar dessutom alla upptänkliga uttrycksformer och syften med, och av, orden. Således passar allt och alla in.

Sen att poesi är ohyggligt svårt att skriva bra – vi talar en på tio- eller kanske hundratusen som har både talang och driv möjligen – är en helt annan sak och i sammanhanget fullständigt irrelevant.

Själv är jag väl medveten om att jag på min höjd är en halvtaskig poet likt det stora flertalet. Och det är där nånstans tror jag som poesidebatten gick fel redan från början.

För om du är kritiker och läser den samtida poesin kommer du behöva vaska igenom floder av dy för att möjligen, en gång per femte eller tionde år, hitta ett guldkorn.

Men det är okej för poesin är skriven för evigheten och tittar vi bakåt genom seklerna fyller de där guldkornen, som uppstår så sällan, en hel liten skattkista.

Om vi har tur upplever vi således en riktigt stor poet inom ett språkområde per sekel. Det måste man alltså hålla i sinnet när man debatterar samtidspoesin.

Och vi som skriver mestadels dy ska inte vara ledsna. Vi gör det vi måste och har vi tur får vi till en bra vers bland tusen skrivna. Men det kan ändå inte vara därför vi skriver.

Peace,

Gunnar

————————– Det ursprungliga inlägget ———————–

På Facebook råkade jag jämföra den snart ihjälkramade gullgossen, kulturcharmörposören och poppiga poeten Ellis Burrau med poetposören Paul Andersson, men det var tydligen att pissa i det blå skåpet.

För strax var det tyngre gardet inom svensk poesi och poesikritik där och hyllade honom och hans erbarmligt dåliga dikt om den lika usla poesidebatten som härjat på kultursidorna likt en sömning sommardag i Katrineholm.

Och det är ju som det brukar vara. Först kommer den povra poesidebatten, sen kommer dikterna om den, som på ett putslustigt vis ska göra sina poänger och framstå som lite smartare. Malte Persson har gjort det, Martina Lowden har gjort det. Och nu var det alltså Burraus tur att plocka fallfrukt genom att göra sig lustig över nåt som alla med fler än två hjärnceller kan se är luftpastejer.

Svensk poesis gullgosse, älskad av nästan alla.

Men va fan, Gunnar! Elis Burraus poesi – vad är problemet? Din djäfla ressentimentsjunkie!!!

Jo, förstår ni, mina vänner och ovänner, Burraus poesi råkar dessvärre vara en exponent för underhållningens, kommersialismens allra starkaste opium, fortsatta erövringskrig i det högkulturella territoriet, där det likt ett storbolag tuggar i sig allt i sin väg och likformar det.

Jag säger inte att all poesi kommer bli underhållning, nej, men det jag säger är att poesi som tagit upp kampen i uppmärksamhetsekonomin och därmed ser sig själv tvungen att marknadsanpassas, där poeten blir en influencer, en kändis, vill sitta med i morgonsoffor och få folk att flabba, är nåt som jag tror är att likna vid att sticka en dolk i veka livet på det sant poetiska.

Istället tror jag mer och mer på den väg som Johan Jönson stakar ut, den som går rakt på tvärs mot Burraus.

Därför kan jag inte läsa det wannabeen Burrau skriver utan att känna en mycket stor sorg över sakernas tillstånd.

But, hey, that’s just me. Med vänlig hälsning, surgubben.

Freedom is slavery

Har velat hålla mig utanför den lilla (och ganska imbecilla) poesidebatten som puttrat i kultursidorna (här, här, här, här,här, och här) och typ handlar om att svensk poesi är stelnad, trist, dålig eller tvärtom jättejättebra eller åtminstone precis just som den ska vara, poesi är poesi, så att säga, men då jag läser den hyllade och hajpade poeten Hanna Hallgrens inlägg i Sydsvenskan under stigande förvirring känner jag att det är omöjligt att inte kommentera just den texten.

Alltså. Här har vi en riktig insider, som försöker framställa insidan som vore den utsidan. Eftersom jag inte vill utgå ifrån att Hallgren ljuger måste jag istället bli ytterligt förvånad över hur blind hon är för verkligheten.

Freedom is slavery?

Såhär skriver hon bland annat:

Väntar oss frihet? Miljontals möjligheter till andra – visserligen aldrig oskyldiga – relevanta ordningar för litteratur? Sådana som, till skillnad från Svenska Akademien, förmår utgå ifrån att även klass, kön och ras/etnicitet bör beaktas då litteratur diskuteras.

Och då baxnar jag. För precis den ordning Hallgren antyder är ju den rådande inom den svenska poesin?

Om det finns ett centrum inom den svenska litteraturen låter jag vara osagt, men visst tusan finns det ett centrum inom den svenska poesin och det blir ju nästan skrattretande att Hallgren, som befinner sig just i det centrumet – har alla ”rätt” så att säga – är fullständigt blind inför det uppenbara.

Själv önskar jag tvärtom ett fält där poesin tillåts vara fri utan den måste fästas mot marken medelst begränsande identitetskategorier, vilket Hallgren alltså låtsas som att den inte gör.

Åter: precis det litteraturfält Hallgren önskar sig är det som i praktiken finns inom poesin.

Nathan Schachar gör upp med Saids post-kolonialism

Det här var för övrigt en toppentext i DN där den bildade och alltid lika läsvärda Nathan Schachar gör upp med Edward Saids kritik av det han kallade ”orientalism”, som, lite grovt, var startskottet till den teoribildning som idag kallas post-kolonialism.

Såhär skriver Schachar bland annat i en mycket upplysande passage om Saids kultbok Orientalism:

”Bägge dessa ärenden, det anti-västliga och det anti-objektiva, strålade samman i Saids kritik av orientforskningen. Studiet av arabiska och islam, hävdade han, var besjälat av illvilja och fördomar. Dess drivkraft hade inte varit upplysning utan dominans. Strängt taget, sade Said, så har Väst inte studerat Öst, utan uppfunnit Öst till sin vinning och förströelse. Snarare än en vetenskaplig disciplin har orientalismen varit kolonialismens krassa handräckning.”

Och visar sedan att Saids tes vare sig är rimlig eller ger en sann bild av den forskning som förekom och hade gjorts tidigare. För att tala twitterska så skapade alltså Said en halmgubbe som han sedan nedgjorde grundligt.

Obrottsligt lojal

Förutom att den gamle litteräre råbusen Stig Larsson säger ett par obetalbart komiska saker i SVT-dokumentären Det slutna sällskapet, som när han turnerar kritiken att han fått pengar och priser av sin polare i Svenska Akademien Horace Engdahl och säger att han självklart var värd varenda spänn och i själva verket borde ha fått ännu fler priser och mer pengar, eller när han påstår att han 1995 aldrig hört ordet feminism och sen, när han väl fått det förklarat för sig, skämtar bort det som vanisinne, så finns den en sak som jag, utöver alla frågor om Svenska Akademiens skuld och moral, tar med mig.

Och det är blott och bart en observation som gäller människan som social varelse, nämligen att vår förmåga till starka vänskapsband har en baksida, och den heter obrottslig lojalitet; oavsett vad du gjort så står jag vid din sida och inte bara det, jag vägrar att tro dig om något ont för du är med mig.

Antalet vittnesmål och utsagor spelar ingen roll. Det kan vara arton eller hundrafemtiotvå, jag kommer ändå inte tro på det. Det är lögn. Han är inte sån. Inte ens en dom i hovrätten kan rå på den obrottsliga lojaliteten. Domen är anmärkninsgvärd, rentav fel och förkastlig; jag är inte jurist och jag skulle annars aldrig komma på tanken att utvärdera en dom, utom just i detta fall.

Horace Engdahl, förblindad av vänskap.

Jean Claude Arnault är dömd i två instanser och antalet vittnesmål om hans övergrepp genom åren är minst sagt omfattande. Men Horace Engdahl och hans andra vänner står inte bara vid hans sida, de är fullständigt oförmögna att se det alla vi andra ser, deras vänskap och deras lojalitet har gjort dem blinda. Intelligens, skarpsinne, kritisk förmåga; det som tagit dem till de höga positioner de innehar, blir inför detta obrukbara.

Och det, det är oändligt fascinerande och samtidigt oändligt skrämmande.

Skrev ett kritiskt brev…

… och fick ett oväntat balanserat, välformulerat, vänligt och sakligt svar, som jag måste erkänna att jag blev både paff och mycket imponerad av.

Själv skulle jag aldrig ha kunnat ta den kritik jag framförde utan att få nåt mordiskt i blicken och hatiskt i hjärtat, och jag vet, det är ju vare sig särskilt charmigt eller moget.

På ett sätt kan man väl säga att det svaret tydligt exemplifierade varför hon som svarade, en högt uppsatt kulturchef, har den position hon har och inte jag, alltså: det jag menar är att även om jag hade haft ambitionen till en sån roll skulle jag aldrig kunnat erövra den på grund av brister i min karaktär.

Fasen, ju äldre jag blir ju mer inser jag hur mycket jag gillar intelligenta och starka kvinnor som kan sätta en på plats när det behövs, och jag tror faktiskt att det var nödvändigt i det här fallet, när jag begrundar det hela, eftersom jag i sak på några punkter bevisligen hade fel.

Hold it, mr. Birnbaum!

Daniel Birnbaum, denne konstinstitutionernas posterboy, har skrivit en skönlitterär bok, Dr. B.

Boken är hans debut, den ges ut av Albert Bonniers, Sveriges finaste och märkvärdigaste förlag, och har hittills genererat en snuskig mängd idolporträtt av författaren (som för övrigt har en märklig faiblesse för att klä sig i lager-på-lager). DN, SvD, HD – you name it; he’s in there smiling at us.

IMG_3390

Författaren och konstmannen Daniel Birnbaum i fyra lager. Varav tre lager knapp. Inte snyggt.

Och ikväll på väg hem från jobbet hörde jag honom dessutom intervjuas i P1:s Kulturnytt. Mannen är således överallt; det rör sig om en veritabel bombmatta över medielandskapet.

Så vi får väl alla anta att boken är något utöver det vanliga. Eller?

Okej. Ni känner er pappheimare rätt väl nu, va? Ni kan se hur den bittra gallan liksom börjar hettas upp och bubbla i magen på mig, visst?

Ah. Så är det givetvis… Men låt oss tygla den här besten ett tag till. Man ska ju helst inte gå bersärkargång innan vikten av det sakliga har bedömts korrekt.

Jag läser därför de recensioner och intervjuer jag kan komma åt på nätet. Boken har recenseras brett, oändligt mycket bredare än vanliga debuter, kan jag slå fast efter ett tags googlande och läsande. Det är märkligt, för vilken debutant blir recenserad av alla stora morgontidningar nuförtiden? (Inga.) Åter: Detta måste vara nåt utöver det ordinära.

Men lite konstigt är det att D. Birnbaum själv sår tvivel rörande den litterära kvalitén i flertalet intervjuer? I radiointervjun antydde han att det kanske inte var litteratur han skrivit, men dock en berättelse. Inte litteratur? Konstigt påstående av en som blivit utgiven på Albert Bonniers förlag, kan jag ju tycka. Eller handlar bara om ödmjukhet?

En hel del av recensionerna är positiva. Faktiskt de flesta. Men i DN åker han på på smisk, dock ganska milt, av Ingrid Elam. Med tanke på det hon faktsikt säger är hon… flat? Och, för bövelen, sa inte karln själv, nyss på radio, saker som hon skrivit i recensionen, för flera dagar sen? Vad är nu detta? Hon skrev bland annat att gestalterna inte är mer än blott skuggor, som kritik, såhär:

”De gamla mästarna visste att de historiska figurerna, kungarna och härförarna, gjorde sig bäst i biroller, medan romanens hjältar måste vara fantasiskapelser för att bli riktigt levande. I Birnbaums roman förblir alla gestalter skuggor.”

Och sa han inte, i radio, karln, att karaktärerna är tänkta att vara som skuggor?

Och konkluderar inte Elam, i slutet av sin recension, som kritik, att bokens brist på fantasi får henne att fantisera själv, men först när boken är slut?

Och sa inte han, i radio, att han ville att man ska få utrymme att fantisera fritt över karaktärerna, det är därför de är skugglika?

Vilket synnerligen märkvärdigt sammanträffande, inte sant!

Dessutom, vilket jag upptäcker lite senare: Daniel Birnbaum har känt sig  nödsakad att skriva ett litet kort genmäle på Elams recensionen, där han sådär lite putslustigt förklarar en teknikalitet som han inte tycker recensenten förstått. Smart, han nämner inte med ett ord det dolkstick som recensenten orsakat honom, men försöker ändå på sitt artiga vis få henne att framstå som lite dum.

Och flera dagar senare går han in i radiostudion och vänder Elams kritik till nån slags medveten strategi.

Mina vänner.

Vi har kanske inte bara att göra med en extraordinär romandebut, utan också med en extraordinär författare! Vilken karl.

Men samtidigt, och nu börjar det koka sådär djävligt i magsäcken, är det inte lite konstigt. Alltihopa?

Jag menar, vem fasen får ens göra genmäle på en recension? Det sker ytterst sällan, för att säga aldrig.

Nu börjar det klia inuti den här gamla besten och, ja, gallan stiger mig fan upp i halsen.

För frågorna hopar sig:

Är detta ett fall av kulturell megakändis får ge ut halvdassig bok på fina förlaget och ingen har mod nog att såga den? Hade Nisse Karlsson, före detta fabriksarbetare på Volvos fabrik i Trollhättan, fått ge ut exakt samma bok på det märkvärdiga förlaget? Är detta ett exempel på den råa marknadscynism som dominerar förlagsvärlden idag? Är detta ännu ett bevis för att vi lever i ett tidevarv då vem som säger nåt är viktigare än vad som sägs?

Detta, mina vänner, är suspekt och jag känner mig därför nödsakad att köpa Dr. B som ebok för 95 riksdaler för att undersöka fallet vidare. Återkommer med min dom inom en överskådlig framtid.

Er kritiker i bloggosfären,

Franz E. Ekswärd
Centrallyriker och beskyddare av de fria konsterna.