Category Archives: Kultureliten

På pricken…

av Lena Andersson om en ny bok som heter Nyliberal ordlista.

Författarna förstår inte innebörden av nyliberal och bara den som inte har upplevt våld på riktigt har ovett att skriva:

”Varje språklig handling inbegriper våld.”

För det är post-modernt skitsnack.

Men jag håller med om att mycket makt ligger i vilka ord man använder för att benämna saker och ting och detta kan leda till våld, vilket dock är en annan sak och inte ofrånkomligt.

Three is no magic number

Kul att Maja Lundgren kommer ut med en ny bok! Skruvad science fiction benämns den, låter lovande.

Trist för mig dock att hennes protagonist heter Ki, precis som min i den sc-fi för ungdomar jag arbetat med i nio månader.

(Ett rent sammanträffande. Gissar att vi båda tagit intryck av Kinas ökande dominans framöver och sen hamnat på samma ruta i det lite snävare intervallet. Påminner mig för övrigt om den gång min gymnasielärare i matematik bad oss elever att gissa medelbetyget på ett prov vi gjort. Jag förstod att det var över 3 men under 4, dock ganska nära 4 eftersom hon verkade stolt, och därför gissade jag 3,84 vilket var helt på pricken rätt. Hon blev paff, sur och var fullständigt övertygad om att jag tjuvläst på hennes papper. Vilket jag inte hade.)

Jaja. Jag tror vare sig på tal- eller namnmystik så jag får helt enkelt byta namn. Om man ser det från den ljusa sidan får jag något att tänka på under ett par promenader framöver.

Ögonbrynshöjande

Trodde inte i min vildaste fantasi att det kunde gå till på det sätt som Stina Oscarsson beskriver i en text som handlar om ideologisk styrning av konsten (i det här fallet teatern) och konstnärlig frihet och integritet:

Men jag ska också med valen ja eller nej kryssa i om min rollbesättning är analyserad ur ett genusperspektiv och om jag är medveten om vilket perspektiv min pjäs har. Ett manligt eller kvinnligt – och vad det betyder för berättelsen.

Det här är för övrigt insiksfullt och sant:

Det första är tanken att en offentlig finansiering är avgörande för kvalitet och frihet. Ja, rent av för att konst och kultur alls ska skapas. Det skulle jag själv ha påstått om jag fått frågan för så där en tio år sedan. Men jag är glad att jag ännu är så pass fri i tanken att jag här kan erkänna att jag ändrat uppfattning.

Vad friheten beträffar skulle jag nu säga att den handlar ytterst lite om finansieringsform, utan främst om den enskilda konstnärens integritet. Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system, och priset man betalar för att inte gå någons ärenden, inte ens sitt eget varumärkes, är lika högt. Men den möjliga vinsten är också hög, både för konsten som sådan och i form av självrespekt.

Den existensiella svenska prosan, not

Helbra av Bengt Ohlsson i DN. Precis sådär mesiga och räddhågsna är tyvärr svenska förlag, och plötsligt blir det som förut kallades konst politiserad och uppsträckt. Hur blev det så? Själv har jag fått höra att jag ”inte verkar att ha valt position” när jag skickat in en synnerligen abstrakt och existensiell diktsamling.  Val av ”position” är ett fullständigt absurt krav i det sammanhanget. Bortser man från mig så känner jag till en lång rad habila författare som inte längre ges ut på sina gamla förlag på grund av att deras ämnen anses vara riskabla eller för att de inte tydligt nog i sina texter intar en ståndpunkt för det som förlagen anser vara rätt åsikter, fast det sista författarna själva har varit intresserade av när de skrivit är just åsikter – de har försökt skapa konst baserat på någon slags estetik. Konsten reduceras till politik och sedan bedöms ideologin. Värst är då såklart verk som blir osäkra, instabila, i denna påtvingade form: Är hen kanske ändå inte smygrasist? Sexist? Man klarar alltså inte ens av att skilja verket från författaren. Det är för sorgligt. Helt klart är detta ett svenskt problem som vi givetvis importerat från det stora landet i väst och inte från våra europeiska vänner, där litteraturen är både spretigare och vildare. Om ex. Michel Houellebecq hade hetat Mikael Holmbäck och varit svensk hade han aldrig blivit publicerad, det kan jag garantera, fast han rent litterärt är suverän och vågar borra ner sig i samtidens smärtpunkter. (Att han i verkligheten faktiskt blir översatt och utgiven är pga en annan logik.)

För övrigt anser jag att endast de döda har rätt att skriva om att dö, allt annat är kulturell approriering.

Uppdatering: DNs ledare imorgon.

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unkna klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)

Svassandet kring Svenska Akademien

Förstod inte förrän idag, i och med Kulturprofilen och #metoo, hur stor makt  Svenska Akademien faktiskt har inom svensk litteratur.

Etablerade författare – som jag beundrat – förringar, försvarar och slår tillbaka mot ex DNs bevakning* och kallar den sensationslysten och besatt av detaljer och inte en högre ordningens analys av maktstrukturer.

Invändingen mot det måste rimligen bli att för att göra strukturanalyser krävs just synliggjorda strukturer och strukturer synliggörs av just detaljer, det på individnivå sagda/gjorda, dvs. det existerar inte ett antingen/eller förhållande mellan rapportering av det sagda/gjorda på individnivå och analys av maktstrukturer, utan ett både/och.

Detta vill alltså vissa litterära storheter plötsligt inte förstå.

Och lika plötsligt blev det smärtsamt tydligt vem som är husse och kommer med de stora saftiga köttbenen. Och en sån husse biter man inte i strupen, inte ens om man är en fin författare utgiven av det finaste förlaget.

Nej fy för den lede, det svassande inför Svenska Akademien som jag sett prov på idag fyller mig med avsmak och jag är så oändligt glad över att tjäna mina pengar långt bortanför litteraturbranschen, som uppenbarligen är ett träsk av vänskapskorruption.

(*Anser att den i stort sett varit balanserad med undantag av en ytterst märklig artikel av en ung doktorand som förirrade sig iväg långt från ämnet på ett olyckligt vis.)

Att bojkotta Bokmässan…

… på grund av att Nya Tider är utställare är som att avstå från att ta sig ett dopp vid stranden där det finns en störande broms och sen anslå en varningsskylt för allmänheten.

Det jag vill säga är att bojkott och upprop är en överreaktion som dessvärre är medvetet framprovocerad av en motpart som egentligen inte har mycket till reell makt; det är att gå i fällan, låta sig spelas och ger endast utdelning för neo-nazisterna och fascisterna i och omkring Nya Tider.

Det vi bör göra är att delta i mässan om vi tänkt det, inte aktivt söka någon slags ”debatt”, eftersom vi har att göra med historierevisionister och konspirationsteoretiker, och därför inte heller ställa upp på arrangerade samtal vilket skulle ge viss legimitet åt deras lögner, men sakligt och bestämt ge svar på tal om de söker upp och tilltalar oss, givetvis polisanmäla vid hot och våld, men annars inte ägna dem någon uppmärksamhet; de behöver dränkas i yttrandefrihetens mångfald och den stora massans åsikter som ju ligger så långt ifrån deras, och på så vis sjunka tillbaka ner i sin marginaliserade tillvaro där de hör hemma.