Kategoriarkiv: Kultureliten

Hold it, mr. Birnbaum!

Daniel Birnbaum, denne konstinstitutionernas posterboy, har skrivit en skönlitterär bok, Dr. B.

Boken är hans debut, den ges ut av Albert Bonniers, Sveriges finaste och märkvärdigaste förlag, och har hittills genererat en snuskig mängd idolporträtt av författaren (som för övrigt har en märklig faiblesse för att klä sig i lager-på-lager). DN, SvD, HD – you name it; he’s in there smiling at us.

IMG_3390

Författaren och konstmannen Daniel Birnbaum i fyra lager. Varav tre lager knapp. Inte snyggt.

Och ikväll på väg hem från jobbet hörde jag honom dessutom intervjuas i P1:s Kulturnytt. Mannen är således överallt; det rör sig om en veritabel bombmatta över medielandskapet.

Så vi får väl alla anta att boken är något utöver det vanliga. Eller?

Okej. Ni känner er pappheimare rätt väl nu, va? Ni kan se hur den bittra gallan liksom börjar hettas upp och bubbla i magen på mig, visst?

Ah. Så är det givetvis… Men låt oss tygla den här besten ett tag till. Man ska ju helst inte gå bersärkargång innan vikten av det sakliga har bedömts korrekt.

Jag läser därför de recensioner och intervjuer jag kan komma åt på nätet. Boken har recenseras brett, oändligt mycket bredare än vanliga debuter, kan jag slå fast efter ett tags googlande och läsande. Det är märkligt, för vilken debutant blir recenserad av alla stora morgontidningar nuförtiden? (Inga.) Åter: Detta måste vara nåt utöver det ordinära.

Men lite konstigt är det att D. Birnbaum själv sår tvivel rörande den litterära kvalitén i flertalet intervjuer? I radiointervjun antydde han att det kanske inte var litteratur han skrivit, men dock en berättelse. Inte litteratur? Konstigt påstående av en som blivit utgiven på Albert Bonniers förlag, kan jag ju tycka. Eller handlar bara om ödmjukhet?

En hel del av recensionerna är positiva. Faktiskt de flesta. Men i DN åker han på på smisk, dock ganska milt, av Ingrid Elam. Med tanke på det hon faktsikt säger är hon… flat? Och, för bövelen, sa inte karln själv, nyss på radio, saker som hon skrivit i recensionen, för flera dagar sen? Vad är nu detta? Hon skrev bland annat att gestalterna inte är mer än blott skuggor, som kritik, såhär:

”De gamla mästarna visste att de historiska figurerna, kungarna och härförarna, gjorde sig bäst i biroller, medan romanens hjältar måste vara fantasiskapelser för att bli riktigt levande. I Birnbaums roman förblir alla gestalter skuggor.”

Och sa han inte, i radio, karln, att karaktärerna är tänkta att vara som skuggor?

Och konkluderar inte Elam, i slutet av sin recension, som kritik, att bokens brist på fantasi får henne att fantisera själv, men först när boken är slut?

Och sa inte han, i radio, att han ville att man ska få utrymme att fantisera fritt över karaktärerna, det är därför de är skugglika?

Vilket synnerligen märkvärdigt sammanträffande, inte sant!

Dessutom, vilket jag upptäcker lite senare: Daniel Birnbaum har känt sig  nödsakad att skriva ett litet kort genmäle på Elams recensionen, där han sådär lite putslustigt förklarar en teknikalitet som han inte tycker recensenten förstått. Smart, han nämner inte med ett ord det dolkstick som recensenten orsakat honom, men försöker ändå på sitt artiga vis få henne att framstå som lite dum.

Och flera dagar senare går han in i radiostudion och vänder Elams kritik till nån slags medveten strategi.

Mina vänner.

Vi har kanske inte bara att göra med en extraordinär romandebut, utan också med en extraordinär författare! Vilken karl.

Men samtidigt, och nu börjar det koka sådär djävligt i magsäcken, är det inte lite konstigt. Alltihopa?

Jag menar, vem fasen får ens göra genmäle på en recension? Det sker ytterst sällan, för att säga aldrig.

Nu börjar det klia inuti den här gamla besten och, ja, gallan stiger mig fan upp i halsen.

För frågorna hopar sig:

Är detta ett fall av kulturell megakändis får ge ut halvdassig bok på fina förlaget och ingen har mod nog att såga den? Hade Nisse Karlsson, före detta fabriksarbetare på Volvos fabrik i Trollhättan, fått ge ut exakt samma bok på det märkvärdiga förlaget? Är detta ett exempel på den råa marknadscynism som dominerar förlagsvärlden idag? Är detta ännu ett bevis för att vi lever i ett tidevarv då vem som säger nåt är viktigare än vad som sägs?

Detta, mina vänner, är suspekt och jag känner mig därför nödsakad att köpa Dr. B som ebok för 95 riksdaler för att undersöka fallet vidare. Återkommer med min dom inom en överskådlig framtid.

Er kritiker i bloggosfären,

Franz E. Ekswärd
Centrallyriker och beskyddare av de fria konsterna.

Vinden har vänt för Svenska Akademien

Jag är imponerad av Anders Olsson i Svenska Akademien. Att han har orkat. Och med dagens inval av Eric Runesson, justieråd och den som hjälpt akademien att medla mellan fraktionerna, och Jila Mossaed, en åtminstone habil poet även om inte briljant, tror jag att det värsta är bakom dem.

Katarina Frostenson kommer att på ett eller annat vis försvinna, och sannolikheten är ganska hög att Danius, Espmark och Englund åter blir fullt ut aktiva ledamöter.

Invalet av Runsesson och de nya stadgetolkningar som gjorts tycker jag är tillräckligt bra sett ur ett reformperspektiv. Mer förändring än så tror jag inte är rimligt. Full transparens och tidsbegränsade positioner kommer aldrig att hända och jag är inte säker på att det är dåligt.

Ja, om ett år tror jag att allt är som vanligt igen och att de flesta anser krisen vara överstånden.

Inte minst för att svenskt kulturliv inte har råd att undvara Svenska Akademien och Nobelpriset i Litteratur.

Bundsförvant!?

Har man sett på maken!

Känd och bra svensk författare (alltså inte jag) instagrammar diss om självaste Stridsbergskan och gullgossen Jonas på sin privata profil.

Fö. har denna, för er hemliga, författare oantastlig smak och ett nästan obscent välutvecklat estetiskt sinnelag. Och det, det är oomtvistat inom svenskt kulturliv, trust me.

IMG_3347 (kopia)

Just det! Inte bara jag som har en gås oplockad med dessa två.

Jonas – Gunnar, 10-0

På väg till kontoret lyssnande jag på Jonas Hassen Khemiri i P3. Programledarna älskade honom. Såklart de gjorde.

För vem gör inte det?

Åh! Fy fabian vad jag är avis på honom; han är allt jag inte är och har allt jag inte har.

Jag menar, karln ser ju ut som en vacker poet med sitt långa, mörka vågiga hår och sin slanka, högresta lekamen som påminner en om en vacker fjällbjörk, med sina sköra, sorgsna ögon och ett ansikte värdig en grekisk staty av en bildskön gosse.

Själv har jag rakt hår med hårstrån som sakta men obönhörligt börjar bli smala och fjunlika, antydan till dubbelhaka och en spetsig näsa. Dessutom sitter mina ögon tätt och möjligen på olika höjd. Och dålig hållning har jag, är kort och satt, och liknar mer en tysk pansarbandvagn från andra världskriget än en långsmal och känslig poet.

Men Jonas är inte bara vacker, nej, han når ut till oss, allihop, och när han lägger upp ett långt inlägg på Instagram som han skrivit full på ett hotellrum i Oslo publiceras det senare av DN Kultur.

När jag svettats fram en kulturartikel medelst idogt arbete en halv vecka och mejlar den till en kulturredaktör på DN eller SvD får jag inte ens svar.

Han är liksom god och har folkets öra; han talar så att folk i orten också känner sig sedda och förstådda; om ämnen i tiden, om rasism och utanförskap och sånt. Trots att han är uppväxt i stan och gick på Södra latin. Han får ändå en miljon likes, minst.

Jag får typ en like. Ibland. Fast jag är uppvuxen in the hoods, i Jakan där man eldade ner högstadieskolan sommaren innan jag skulle börja och det såldes knark vid kaffeautomaten i gymnasiet. Men så har jag också en obehaglig misstanke som gnager i mig om att jag kanske är lite ond? Det är nåt med det mörka och Gunnar, med våldet. Och hatet. Och avunden. Jag menar, se bara på den här texten! Ibland har jag, hemska tanke, drömt om mig själv som en stor men avskydd författare (ni hör, messiaskomplex) som liksom provocerar folk och säger sånt som att våld är nödvändigt, att ondskan är, hur hemskt det än låter, en förutsättning för liv; äta eller ätas liksom. Sånt skulle aldrig Jonas säga. Kanske inte jag heller, fast jag tänker det, i smyg, som den lilla djävel jag är.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 12.02.54

Hur ska jag kunna tävla mot detta?

Jonas ges ut på Albert Bonniers. Han har publicerats i The New Yorker. Hans pjäser översätts till tyska och spelas i Berlin, till engelska och spelas på Manhattan. Den senaste romanen, Pappaklausulen, ligger först på många topplistor och fick otroligt fin kritik.

Alla älskar Jonas. Sa ju det.

Min första roman gavs ut på nåder av ett enmansförlag och den andra romanen var det ingen som ville ta i med tång. Diktsamlingen, min andra bok, sålde i under hundra ex.

När Jonas kommer till Bokmässan är det ett foto på honom, i ensamt majestät, som pryder Bokmässans programbroschyr. Själv har jag inte ens blivit inbjuden till nåt av Bokmässans seminarier nånsin. Och sist jag besökte ett bibliotek (jag hade tjatat för att få komma dit) kom det en person dit för att lyssna på mig.

Men, mina vänner sånt är livet.

10-0 till Jonas.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 16.00.11

Sa jag att kritikerna älskar honom?

Hur han skriver? Ingen aning. Det vågar jag inte ta reda på av rädsla för att bli fullständigt knäckt. Just därför bestämmer jag mig här och nu för att läsa den där djävla Pappaklausulen.

Och om jag skriver ned den kan ni ju alltid minnas denna ressentimentsfyllda text och tänka att jag bara är avundsjuk.

XoXo, Gunnar

Äntligen tog de sitt förnuft till fånga

Danius, Espmark och Englund återinträder i Svenska Akademien.

Det var inte en dag försent; de tog sitt förnuft till fånga, bra!

Skrev såhär i våras:

”Nej, det enda riktiga, från ett strikt maktpolitiskt/taktiskt perspektiv skulle ha varit att återträda, bita ihop och hålla tand för tunga, hålla sin fiende nära, och successivt, metodiskt, bearbeta de andra ledamöterna tills dess att de desarmerat och marginaliserat HE inifrån.

Dessutom tror jag att han, Horace alltså,redan, de facto, är över. Visst, han sitter kvar i Akademien, men hans position har fått sig en så redig törn att han aldrig kommer att kunna resa sig. Ja, ju mer man tänker på det är han redan finito; att då ödsla energi på hans person är både osmart samt vittnar om ett barnsligt och omoget personligt hat.”

Den övergödda samtidskulturen

Nåt random nättroll kallade mig full av ressentiment för att jag skrev en kritiskt hållen text om det popkulturella fenomenet Alex & Sigges podcast. Eller kritiskt hållen… Okej då, rätt benämningen kanske är nedgörande. Allt det där fick mig hursomhelst att fundera, men inte om jag känner ressentiment utan snarare om min kritik bottnar i nåt som jag ännu inte lyckats frilägga, nåt avsevärt större än bara en enskild yttring som den där oviktiga och kvasiintellektuella tramspodden som endast produceras för att det är lättförtjänta reklampengar?

Svaret är såklart ja och nu, kära läsare, ska jag förklara vad det är som verkligen sprider bottendöden över samtidskulturen. Just så: det handlar om övergödning, och det är inte för inte som en goddagspilt och nöjeslysten fetknopp som Edward Blom studsar fram som en friterad cheddarost och lämnar feta tumavtryck från sina prinskorvsfingrar över alla tänkbara youtubekanaler, poddar och gamla linjärtevar; han är ju den perfekta exponenten för vår tid; gourmanden är mannen för dagen!

Att konsumera kultur, faktiskt svälja den glupskt och sen skita ut den och spola ner den, var förut en vulgär och nedsättande liknelse men är numera ett fullständigt sant påstående. Vi bälgar i oss timmar av teveserier på HBO och Netflix, glufsar i oss poddar som aldrig tar slut och har sänts i femhundra avsnitt och ju mer vi vräker i oss, desto mer utsvultna verkar vi bli, och istället för att ifrågasätta vårt neurotiska självskadebeteende gapar vi efter mer som desperata fågelungar och ägnar oss maratonsessioner då vi ser på en hel säsong av teveserie under ett par koncentrerade dygn. Och som löjrom på skagenröran intalar vi oss själva och varandra att det är dramatik i shakespearklass, fast  egentligen vet vi ju att essensen består av samma gamla såpa som vi tidigare ratade då den inte paketerats så förföriskt och smart; av blod, galla och slem syns inte ett spår.

Jag skrev övergödning, och jag menar det. Anledningen till att vi bara vill ha mer och mer utan att känna oss närmvärt tillfredsställda beror på att dessa masskonsumtionskulturella uttryck består av berättartekniska gödseltekniker som används utan skam och i sådana mängder att de fullständigt tränger undan det som vi nu alltså mist: den poetiska effekten. Låter det krångligt? Jag ska förklara. Det handlar om otroligt skickligt konstruerade narrativ, oftast byggda kring lagom mystiskt framställda figurer som skulle kunna vara verkliga men kanske ändå inte vid närmare eftertanke? Fiktion ett steg från verkligheten, men inte ett språng från den. Suget efter att få veta hur det ska för dessa nästan-verkliga individer, och deras relationer, skapar ett osunt beroende hos oss. I litteraturen kallar vi det bladvändare och varför inte använda det ordet i vidare bemärkelse? Om vi ska återvända till vår slitna matmetafor, är således bladvändaren som raffinerat socker, ren berättelse, ren intrig. Eller för att hoppa ytterliggare ett steg åt sidan, till den parallella naturmetaforen: ren gödsel som får vår botten, den egna fantasin och känslolivet, att vissna. En gnutta berättesle, använt på ett konstfullt vis, kan åstadkomma nåt helt annat, men öka koncentrationen och släng ut urinen outspädd på rabatten och rosorna kroknar. Dock, en sak finns det som gödselt får att växa: vårt begär på mer. Vi tittar oss till själslig nöd, och Edward Blom äter sig till döds, ivrigt påhejad av oss.

Men, och detta gör mig ont, vi härdar inte ut att läsa en endaste liten dikt om tre verser som på sin höjd tar nån minut i anspråk, trots att en dikt kan vara av högre konstnärlig halt än hela HBOs utbud kombinerat. För en sådan sak går måhända att smaka på, men den är osmältbar; inte ens den store Edward Blom har magsyra nog i sin kalaskula att smälta den till exkrement. Givetvis står jag på den förtätade skönhetens sida, det har du ju redan fattat, mot det blodfattiga vad-hände-sen narrativet, och om du, min högt ärade läsare, ger mig valet mellan att radera HBO från historien eller spara The Lake Isle of Innisfree av W.B Yeats är valet enkelt, för då reciterar jag:

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made;
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee,
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,

I hear it in the deep heart’s core.

Vi vet således inte vad vi ska göra med en dikt längre; vi kan inte ta in den, och därför lägger vi den åt sidan, rädd att vi skulle krossa tänderna mot den eller få ett fasligt magknip.

Hur gör man för att läsa en dikt och sen låta den växa i det inre landskapet?

Hur kan man förstå att Pieter Bruegel den äldres Jägarna i snö målad 1565, vars kopia jag stirrar på varje morgon när jag kommer till mitt kontor, är en outtömlig källa som skapar en oändlig mångfald av stämningar och fantasier om vad som hände sen, eller innan, i mig, fast det handlar om en bildruta och inte miljontals?

Hunters in the Snow Bruegel

Jägarna i snö. Pieter Bruegel den äldre, 1565.

Är det därför även våra mest namnkunniga poeter, som Johan Jönson och Göran Sonnevi, lämnat de kärnfulla och förtätade verserna för att ge ut tusensidiga poesiböcker?

Åh, gud! Som jag törstar efter haikudikter täta och mörkt glimrande som svarta hål, poetiska långfilmer som andas lika långsamt som, gissar jag, en blåval och romaner på under hundrafemtio sidor.

 

P. O. Enquist anekdot

Vår taktik för att klara värmeböljan är att gå och lägga oss sent då det svalnat, sova länge och sedan hålla oss inne fram till sen lunch i vår rymliga takkoja som ligger i skydd från solen av resten av det stora huset här på Gåsemora. Att offra havsutsikt för ett svalare läge gör vi med glädje.

Men även i skuggläge i ett stenhus på blåsiga Fårö där det oftast är några grader kallare än på Gotland och i Stockholm blir det uppvärmt framåt lunch.

Så vid halvtvå drar vi till stranden och härdar ut de varmaste timmarna i böljan den turkosblå.

Men nu sitter jag alltså inomhus och lyssnar på svalorna som tjirpar sagolikt här utanför och vad passar bättre då än att tala något litet om misslyckande, ett numera kärt ämne att avhandla av dem som har lyckats, men varför ska jag vara sämre än dem?

Låt oss först börja med att krasst konstatera ett par saker. Nämligen att lyckas och misslyckas på det litterära fältet (i princip lika som andra konstnärliga fält) helt kan mätas i kvantifierbara termer nuförtiden: antal likes på sociala medier, antal följare på sociala medier, antal sålda böcker, antal priser, antal inbjudningar till festivaler, antal publicerade och lästa artiklar i tidskrifter, och sist men sannerligen inte minst: hur mycket det klirrar i kassan.

Denna definition gällde tidigare endast det kommersiella kretsloppet och inte det mer litterära. Men sakernas tillstånd har ändrats och den alternativa definitionen av att lyckas som gällde för det mer konstnärliga kretsloppet har helt kollapsat. Förut fanns det kulturellt kapital att införskaffa genom att lyckas i enlighet med den smala definition: bra kritik, stipendier och tunga litterära priser. No more; nu är alla vi författare, deckardrottningar såväl som källarhålsråttor, inslängda i samma hemska rat race.

Och att hävda ståndpunkten att man som konstnär, seriös författare, inte ens befattar sig med begreppspar som lyckas-misslyckas, för vad betyder ens det då man skapar av nödvändighet oavsett vad, att man har sin konstnärliga integritet intakt och inte, aldrig nånsin, säljer ut sig, går inte att växla in till ett ruttet öre i kulturellt kapital längre.

Dina verk är bra om de är framgångsrika och är de, och inte minst du, framgångsrik är du per defintion bra. Och då har du lyckats.

Således lever vi alltså i en tid då till och med Johan Jönson, den ollande borgarhatspoeten, sitter i sin källare och drömmer om att lyckas kommersiellt och tjäna så mycket pengar att han kan bada i dem. Alternativt börjar han misstänka att han egentligen är en mycket dålig poet.

Ett annat strålande exmepel är ju Malte Persson, den gamle torrbollen, som visade sig inte alls vara så fnöskig, nämen, han skriver ju en lättillgänglig och rolig diktsamling som säljer som smör! Han gör det Johan Jönson bara kunnat drömma om och tar till sig av de unga poeternas snack om att göra poesin sexig, och alla vet ju att sex säljer.

Vem vill vara en lidande poet som likt Knut Hamsuns protogonist i Svält halkar runt i en ogästvänlig storstad och sakta tynar bort i konstens tjänst?

Typ, ingen.

Alla vill till St Tropez och åka limousine för att travestera Thåström.

(Okej, han är väl ett exmpel på nån som håller på sin integritet, men det är fan undantaget som bekräftar regeln).

Puh.

Vi tar en paus.

[KAFFE DRICKS, DEN OLYCKSALIGE POETUSLINGEN TITTAR UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖLJER HORISONTENS RAND DÄR DE LÅGA SMÅ TRÄDEN TECKNAS ÖVER HEDEN SOM VORE VI PÅ AFRIKAS STÄPPER ISTÄLLET FÖR PÅ DET KARGA FÅRÖ. HAN SUCKAR, HAN DRICKER MER KAFFE.]

Och nu kommer vi till mitt huvudsakliga ärende: Att få berätta en P.O. Enquist anekdot.

För upprinnelsen till hela denna svada var egentligen att jag mindes en rolig anekdot som sägs ha berättats av P O Enquist då han och ett gäng andra författare råkade hamna i samma minibuss på väg till en uppläsning.

Det var tidigt i hans karriär och han kom till en aula för att hålla ett föredrag men det satt endast en person i publiken. Naturligtvis blev han sorgsen och kände åt helvete med alltihop men sen väcktes nånting inom honom, kanske revanschlusta, och han bestämde sig för att inte låtsas om att det bara satt en person i publiken. Han skulle genomföra föredraget precis som han tänkt, och han satte igång. Men efter några minuter kände han hur fånigt det kändes och sa:

”Du, det känns så konstigt att sitta häruppe och tala bara till dig därnere, ska vi inte ta och snacka över en kaffe i fiket istället?”

Till svar fick han:

”Visst, det låter trevligt. Gå du i förväg så ska jag stänga igen här.”

Det var vaktmästaren som suttit där pliktskyldigt och lyssnat på honom.

Så kan det gå. Misslyckat.

Fast det blev ju en rolig anekdot, som ju blir ännu roligare om den berättas av P.O. Enquist i sin glans dagar på scen inför flera hundra personer. Som de skrattar åt den lyckade typen som vågar dela med sig av ett misslyckande. Det är ju tryggt, nu är han ju säker och det finns inget farligt längre med historien. Det tragiska är som bortblåst. Han lyckades ju till slut.

För ett misslyckande utan upprättelse är den sortens narrativ vi skyr som pesten; olyckan kan ju smitta, gud bevars!