Category Archives: Kultureliten

P. O. Enquist anekdot

Vår taktik för att klara värmeböljan är att gå och lägga oss sent då det svalnat, sova länge och sedan hålla oss inne fram till sen lunch i vår rymliga takkoja som ligger i skydd från solen av resten av det stora huset här på Gåsemora. Att offra havsutsikt för ett svalare läge gör vi med glädje.

Men även i skuggläge i ett stenhus på blåsiga Fårö där det oftast är några grader kallare än på Gotland och i Stockholm blir det uppvärmt framåt lunch.

Så vid halvtvå drar vi till stranden och härdar ut de varmaste timmarna i böljan den turkosblå.

Men nu sitter jag alltså inomhus och lyssnar på svalorna som tjirpar sagolikt här utanför och vad passar bättre då än att tala något litet om misslyckande, ett numera kärt ämne att avhandla av dem som har lyckats, men varför ska jag vara sämre än dem?

Låt oss först börja med att krasst konstatera ett par saker. Nämligen att lyckas och misslyckas på det litterära fältet (i princip lika som andra konstnärliga fält) helt kan mätas i kvantifierbara termer nuförtiden: antal likes på sociala medier, antal följare på sociala medier, antal sålda böcker, antal priser, antal inbjudningar till festivaler, antal publicerade och lästa artiklar i tidskrifter, och sist men sannerligen inte minst: hur mycket det klirrar i kassan.

Denna definition gällde tidigare endast det kommersiella kretsloppet och inte det mer litterära. Men sakernas tillstånd har ändrats och den alternativa definitionen av att lyckas som gällde för det mer konstnärliga kretsloppet har helt kollapsat. Förut fanns det kulturellt kapital att införskaffa genom att lyckas i enlighet med den smala definition: bra kritik, stipendier och tunga litterära priser. No more; nu är alla vi författare, deckardrottningar såväl som källarhålsråttor, inslängda i samma hemska rat race.

Och att hävda ståndpunkten att man som konstnär, seriös författare, inte ens befattar sig med begreppspar som lyckas-misslyckas, för vad betyder ens det då man skapar av nödvändighet oavsett vad, att man har sin konstnärliga integritet intakt och inte, aldrig nånsin, säljer ut sig, går inte att växla in till ett ruttet öre i kulturellt kapital längre.

Dina verk är bra om de är framgångsrika och är de, och inte minst du, framgångsrik är du per defintion bra. Och då har du lyckats.

Således lever vi alltså i en tid då till och med Johan Jönson, den ollande borgarhatspoeten, sitter i sin källare och drömmer om att lyckas kommersiellt och tjäna så mycket pengar att han kan bada i dem. Alternativt börjar han misstänka att han egentligen är en mycket dålig poet.

Ett annat strålande exmepel är ju Malte Persson, den gamle torrbollen, som visade sig inte alls vara så fnöskig, nämen, han skriver ju en lättillgänglig och rolig diktsamling som säljer som smör! Han gör det Johan Jönson bara kunnat drömma om och tar till sig av de unga poeternas snack om att göra poesin sexig, och alla vet ju att sex säljer.

Vem vill vara en lidande poet som likt Knut Hamsuns protogonist i Svält halkar runt i en ogästvänlig storstad och sakta tynar bort i konstens tjänst?

Typ, ingen.

Alla vill till St Tropez och åka limousine för att travestera Thåström.

(Okej, han är väl ett exmpel på nån som håller på sin integritet, men det är fan undantaget som bekräftar regeln).

Puh.

Vi tar en paus.

[KAFFE DRICKS, DEN OLYCKSALIGE POETUSLINGEN TITTAR UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖLJER HORISONTENS RAND DÄR DE LÅGA SMÅ TRÄDEN TECKNAS ÖVER HEDEN SOM VORE VI PÅ AFRIKAS STÄPPER ISTÄLLET FÖR PÅ DET KARGA FÅRÖ. HAN SUCKAR, HAN DRICKER MER KAFFE.]

Och nu kommer vi till mitt huvudsakliga ärende: Att få berätta en P.O. Enquist anekdot.

För upprinnelsen till hela denna svada var egentligen att jag mindes en rolig anekdot som sägs ha berättats av P O Enquist då han och ett gäng andra författare råkade hamna i samma minibuss på väg till en uppläsning.

Det var tidigt i hans karriär och han kom till en aula för att hålla ett föredrag men det satt endast en person i publiken. Naturligtvis blev han sorgsen och kände åt helvete med alltihop men sen väcktes nånting inom honom, kanske revanschlusta, och han bestämde sig för att inte låtsas om att det bara satt en person i publiken. Han skulle genomföra föredraget precis som han tänkt, och han satte igång. Men efter några minuter kände han hur fånigt det kändes och sa:

”Du, det känns så konstigt att sitta häruppe och tala bara till dig därnere, ska vi inte ta och snacka över en kaffe i fiket istället?”

Till svar fick han:

”Visst, det låter trevligt. Gå du i förväg så ska jag stänga igen här.”

Det var vaktmästaren som suttit där pliktskyldigt och lyssnat på honom.

Så kan det gå. Misslyckat.

Fast det blev ju en rolig anekdot, som ju blir ännu roligare om den berättas av P.O. Enquist i sin glans dagar på scen inför flera hundra personer. Som de skrattar åt den lyckade typen som vågar dela med sig av ett misslyckande. Det är ju tryggt, nu är han ju säker och det finns inget farligt längre med historien. Det tragiska är som bortblåst. Han lyckades ju till slut.

För ett misslyckande utan upprättelse är den sortens narrativ vi skyr som pesten; olyckan kan ju smitta, gud bevars!

 

 

 

Bret Easton Ellis och fegheten i kulturen

Fick reda på existensen av Bret Easton Ellis podcast (gamla avsnitt finns här, nya bakom betalvägg här) på Facebook där Sigge Eklund påpekade att Bret Easton Ellis inte alls ”försvunnit” (och även Carina Rydberg, men vi som är på FB vet att hon i intet avseende har försvunnit) som Jan Eklund påstår i en DN-artikel där han längtar tillbaks till nittiotalets frihet, utan har hundratusentals lyssnare på sin podcast, vilken jag inte kände till.

Innan jag blev ”patreon” ville jag provlyssna och lät slumpen styra mig till ett gratisavsnitt från hösten 2016 där han intervjuar artisten Moby som precis då (?) kommit ut med sina memoarer.

Mycket av det Easton Ellis konstaterar om tillståndet i den amerikanska samtidskulturen hösten 2016 känns igen från vårt kära land 2018 och tangerar just det Jan Eklund sätter fingret på i DN-artikeln, en brist vi ser just nu i och med en allt mer tillrättlagd och regelstyrd, feg, kultur. (För rättvisans skull ska det konstateras att Sigge Eklund formulerat en liknande kritik flera veckor innan Jan Eklund, men i sin podcast.)

Easton Ellis sa bland annat nåt som jag tycker överensstämmer hundra procent med vårt ömkliga tillstånd:

”We are missing a kind of fearlessness in the culture, we are missing the freak, we are missing the taboo; everything seems to be so weighted down by kind of a corporate rule book in terms of how to express ourselves, and in terms of how we have to behave, and if the freak or the person who wants to break the taboo goes out there now, he is punished, he loses his sponsorships, he is shunned by the media and he is humiliated.”

Japp..

För var är det orädda?

Var är det vilda, det otyglade?

Berätta gärna det. För såvitt jag kan se finns det ej.

Trickstern Horace Engdahl

Fasen. När jag trodde jag endast ägde avsky för karln märker jag plötsligt ett småleende som växer lite i bakgrunden då jag tar del av det senaste i långköraren Svenska Akademien. För jag kommer på vem han är en modern inkarnation av, med sin slughet, ja, rentav förslagenhet, sin välsmorda käft och elaka men ack så underhållande penna.

När man tror att freden är mäklad och att allt ska bli bra, att parterna kanske är redo att ingå giftermål igen; då kommer han som från ingenstans, tillsynes redo för att säga det som behöver sägas för att nå försoning, men så sliter han av sig sin bruddräkt och sätter eld på brasan igen, eller skjuter sin mistelpil rakt i hjärtat på den goda Sara så att bråket når nya höjder och ett hat växer som inte kan överbryggas.

Ja. Denne Horace Engdahl, vilken filur! En modern trickster är vad han är, en Loke i myten om Svenska Akademien, en intrigmakare och ränksmidare av Iagos like, och han spelar rollen alldeles underbart elakt; skurken alla älskar att hata.

(Men förstå mig rätt: När det gäller Svenska Akademien som verklighet skulle jag helst se att Horace Engdahl, Sture Allén och Katarina Frostenson alla slutade sätta sitt ego före institutionen själv och lämnade, och att Sara Danius och Kjell Espmark återinträdde.)

På pricken…

av Lena Andersson om en ny bok som heter Nyliberal ordlista.

Författarna förstår inte innebörden av nyliberal och bara den som inte har upplevt våld på riktigt har ovett att skriva:

”Varje språklig handling inbegriper våld.”

För det är post-modernt skitsnack.

Men jag håller med om att mycket makt ligger i vilka ord man använder för att benämna saker och ting och detta kan leda till våld, vilket dock är en annan sak och inte ofrånkomligt.

Three is no magic number

Kul att Maja Lundgren kommer ut med en ny bok! Skruvad science fiction benämns den, låter lovande.

Trist för mig dock att hennes protagonist heter Ki, precis som min i den sc-fi för ungdomar jag arbetat med i nio månader.

(Ett rent sammanträffande. Gissar att vi båda tagit intryck av Kinas ökande dominans framöver och sen hamnat på samma ruta i det lite snävare intervallet. Påminner mig för övrigt om den gång min gymnasielärare i matematik bad oss elever att gissa medelbetyget på ett prov vi gjort. Jag förstod att det var över 3 men under 4, dock ganska nära 4 eftersom hon verkade stolt, och därför gissade jag 3,84 vilket var helt på pricken rätt. Hon blev paff, sur och var fullständigt övertygad om att jag tjuvläst på hennes papper. Vilket jag inte hade.)

Jaja. Jag tror vare sig på tal- eller namnmystik så jag får helt enkelt byta namn. Om man ser det från den ljusa sidan får jag något att tänka på under ett par promenader framöver.

Ögonbrynshöjande

Trodde inte i min vildaste fantasi att det kunde gå till på det sätt som Stina Oscarsson beskriver i en text som handlar om ideologisk styrning av konsten (i det här fallet teatern) och konstnärlig frihet och integritet:

Men jag ska också med valen ja eller nej kryssa i om min rollbesättning är analyserad ur ett genusperspektiv och om jag är medveten om vilket perspektiv min pjäs har. Ett manligt eller kvinnligt – och vad det betyder för berättelsen.

Det här är för övrigt insiksfullt och sant:

Det första är tanken att en offentlig finansiering är avgörande för kvalitet och frihet. Ja, rent av för att konst och kultur alls ska skapas. Det skulle jag själv ha påstått om jag fått frågan för så där en tio år sedan. Men jag är glad att jag ännu är så pass fri i tanken att jag här kan erkänna att jag ändrat uppfattning.

Vad friheten beträffar skulle jag nu säga att den handlar ytterst lite om finansieringsform, utan främst om den enskilda konstnärens integritet. Att slicka makten för att nå fördelar kan man göra i såväl ett kommersiellt som i ett offentligt finansierat system, och priset man betalar för att inte gå någons ärenden, inte ens sitt eget varumärkes, är lika högt. Men den möjliga vinsten är också hög, både för konsten som sådan och i form av självrespekt.

Den existensiella svenska prosan, not

Helbra av Bengt Ohlsson i DN. Precis sådär mesiga och räddhågsna är tyvärr svenska förlag, och plötsligt blir det som förut kallades konst politiserad och uppsträckt. Hur blev det så? Själv har jag fått höra att jag ”inte verkar att ha valt position” när jag skickat in en synnerligen abstrakt och existensiell diktsamling.  Val av ”position” är ett fullständigt absurt krav i det sammanhanget. Bortser man från mig så känner jag till en lång rad habila författare som inte längre ges ut på sina gamla förlag på grund av att deras ämnen anses vara riskabla eller för att de inte tydligt nog i sina texter intar en ståndpunkt för det som förlagen anser vara rätt åsikter, fast det sista författarna själva har varit intresserade av när de skrivit är just åsikter – de har försökt skapa konst baserat på någon slags estetik. Konsten reduceras till politik och sedan bedöms ideologin. Värst är då såklart verk som blir osäkra, instabila, i denna påtvingade form: Är hen kanske ändå inte smygrasist? Sexist? Man klarar alltså inte ens av att skilja verket från författaren. Det är för sorgligt. Helt klart är detta ett svenskt problem som vi givetvis importerat från det stora landet i väst och inte från våra europeiska vänner, där litteraturen är både spretigare och vildare. Om ex. Michel Houellebecq hade hetat Mikael Holmbäck och varit svensk hade han aldrig blivit publicerad, det kan jag garantera, fast han rent litterärt är suverän och vågar borra ner sig i samtidens smärtpunkter. (Att han i verkligheten faktiskt blir översatt och utgiven är pga en annan logik.)

För övrigt anser jag att endast de döda har rätt att skriva om att dö, allt annat är kulturell approriering.

Uppdatering: DNs ledare imorgon.