Category Archives: Kultureliten

Bojkotta Svenska Akademiens priser

Idag hade Svenska Akademien sin årliga högtidssammankomst. Sara Danius inledde sitt tal med två, möjligen självkritiska alternativt retoriskt riggade, frågor:

”Behöver Svenska Akademien, stiftad av kung Gustaf III år 1786, ändra på sina stadgar för att kunna ändra på sitt sätt att arbeta? Eller varför inte gå ännu längre: behöver Akademien förändra sina stadgar för att göra — revolution?”

Sen följer en lång utläggning om hur kvinnorna till slut tog plats i akademien, och jag tror (men är inte säker på) att hon vill förmedla att akademien är progressiv. (Om man inte har några invändingar emot att en förändring tar ett par sekel…)

Men bortsett från de där två frågorna, som implicit hänvisade till allt som avslöjats under hösten, berörs inte krisen med ett enda ord. Ingen skuld erkänns, ingen självrannsakan görs och ingen ånger visas.

Det jag tror behövs nu är att svenska författare, ju fler och namnkunnigare desto bättre, tydligt meddelar att man bojkottar Svenska Akademiens priser tills dess att de reformerat sin unka klubb.

Min bojkott börjar nu. (Vad det nu är värt. Är knappast i närheten av att få ett pris, men ändå. Ibland är principer viktiga.)

Annonser

Svassandet kring Svenska Akademien

Förstod inte förrän idag, i och med Kulturprofilen och #metoo, hur stor makt  Svenska Akademien faktiskt har inom svensk litteratur.

Etablerade författare – som jag beundrat – förringar, försvarar och slår tillbaka mot ex DNs bevakning* och kallar den sensationslysten och besatt av detaljer och inte en högre ordningens analys av maktstrukturer.

Invändingen mot det måste rimligen bli att för att göra strukturanalyser krävs just synliggjorda strukturer och strukturer synliggörs av just detaljer, det på individnivå sagda/gjorda, dvs. det existerar inte ett antingen/eller förhållande mellan rapportering av det sagda/gjorda på individnivå och analys av maktstrukturer, utan ett både/och.

Detta vill alltså vissa litterära storheter plötsligt inte förstå.

Och lika plötsligt blev det smärtsamt tydligt vem som är husse och kommer med de stora saftiga köttbenen. Och en sån husse biter man inte i strupen, inte ens om man är en fin författare utgiven av det finaste förlaget.

Nej fy för den lede, det svassande inför Svenska Akademien som jag sett prov på idag fyller mig med avsmak och jag är så oändligt glad över att tjäna mina pengar långt bortanför litteraturbranschen, som uppenbarligen är ett träsk av vänskapskorruption.

(*Anser att den i stort sett varit balanserad med undantag av en ytterst märklig artikel av en ung doktorand som förirrade sig iväg långt från ämnet på ett olyckligt vis.)

Att bojkotta Bokmässan…

… på grund av att Nya Tider är utställare är som att avstå från att ta sig ett dopp vid stranden där det finns en störande broms och sen anslå en varningsskylt för allmänheten.

Det jag vill säga är att bojkott och upprop är en överreaktion som dessvärre är medvetet framprovocerad av en motpart som egentligen inte har mycket till reell makt; det är att gå i fällan, låta sig spelas och ger endast utdelning för neo-nazisterna och fascisterna i och omkring Nya Tider.

Det vi bör göra är att delta i mässan om vi tänkt det, inte aktivt söka någon slags ”debatt”, eftersom vi har att göra med historierevisionister och konspirationsteoretiker, och därför inte heller ställa upp på arrangerade samtal vilket skulle ge viss legimitet åt deras lögner, men sakligt och bestämt ge svar på tal om de söker upp och tilltalar oss, givetvis polisanmäla vid hot och våld, men annars inte ägna dem någon uppmärksamhet; de behöver dränkas i yttrandefrihetens mångfald och den stora massans åsikter som ju ligger så långt ifrån deras, och på så vis sjunka tillbaka ner i sin marginaliserade tillvaro där de hör hemma.

Dagbok

2 oktober, 2016

Vilhelm rädd på morgonkvisten. La mig bredvid honom, tänkte på Harold Pinter, jag misstänker att jag har sett en uppsättning av Hemkomsten som jag nu läser, den känns så familjär. Pinter var oerhört begåvad. Magen bättre. Måste ha varit mjöl i det jag åt på Riche igår. Efter morgonkaffet försökte jag läsa men både Bo och Vilhelm hade spring i benen – att läsa är en svår hobby för föräldrar till yngre barn. Min fru stickar, det är lättare, hon kan vara närvarande på ett annat sätt än då man läser. Bo och jag gick ner till parken, fortsatt fint och soligt väder, solen värmde som i augusti. Såg en mediaperson som jag hade svårt att placera, kanske från någon kulturtidskrift? Hon hade väldigt stora glasögon, kort hår färgat vitt, utstrålade något strängt och uppfordrande och fick mig att känna mig lite moraliskt slapp och egoistisk, på det där viset som endast vissa kulturjournalister kan få en att känna. Förmodligen likt hur en sockenpräst fick folk att känna sig varje söndag i de hårda bänkarna för hundrafemtio år sen på landsbygden. Bo lekte brandman med sin dagiskompis M som sportade en Run DMC keps. Fick lära mig att H&M köpt rättigheterna. Unge M visste givetvis ingenting om Run DMC. På eftermiddagen misslyckades jag med att köpa ett par nya sneakers, jag kan bara ha en enda modell av New Balance (576) eftersom mina fötter är så smala, men i min storlek var det slutsålt. Innan jag och Vilhelm drog hem från Söder (kaffe på stamfiket) köpte vi lax på Coop vid Mariatorget där en lätt upptrissad och telefontalande Jens Lapidus bufflade sig förbi oss. Den här gången ödlsade jag inte en blick på honom, sprang på honom för ca 2 veckor sen och hälsade dumt nog på vilket han svarade med ett föraktfullt grin. Att vi pratade ganska mkt på en inflyttningsfest för ett drygt år sen mindes han uppenbarligen inget av. Men har var rätt på pickalurven då… Nåja. Han var ingen direkt intressant person ändå, så det kan kvitta. Funderar på om jag ska ge honom ett lika föraktfullt grin den dag han följer med fru och dotter till ridskolan där jag och båda mina söner rider? Hon hälsar fö. alltid glatt på lördagsmorgnarna när jag är där med lilla Bo.

Staden och hundarna och Daniel Sjölin

Road, men med ett ögonbryn höjt, noterar jag att Mario Vargas Llosa själv kallar sin nästan fläckfria romandebut Staden och hundarna (1962) för äventyrsroman.

Ja, sett härifrån och nu är det till och med mycket roande men också kanske något lite oroande. Jag tänker bland annat på den soppa som stackaren Daniel Sjölin tillrett sig själv i och med sin omvandling till författare av ävetyrsromaner för att trygga den bekväma medelklasstillvaro som han eftersträvar. Men man kan också betänka sådana böcker som Strindbergs stjärna, Aldermanns arvinge och Väster om friheten (om ni nu ens hört talas om den senare).

Staden och hundarna läste jag lite senare än många, kanske för att få litet distans till det myckna tyckandet som alltid uppstår kring nobelpristagare.

Det är en stark debut, språkligt helt oklanderlig. Som tjugosexåring skrev Llosa bättre än många författare någonsin gör under sina liv. Dessutom ser man en närmast fulländad talang för att berätta en historia så att läsaren hålls oavbrutet fängslad. Det ena som brister är den psykologiska gestaltningen, men bara här och var. Jaguaren, en karaktär som spelar en nyckeroll, är inte trovärdig, bland en del annat. Men om man betänker att Llosa var strax över tjugo då han skrev detta, kan jag inte annat än tänka att han trots allt var ovanligt insiktsfull för den ringa åldern.

Blodsugaren

Lite lik en fladdermus är han, med sina stora öron som Jan Malmsjö retade honom för sist det begav sig. Kanske blir det ett mindre spektakel när Lars Norén nu släpper sin andra dagbok, lika massiv som den första vad jag förstår. Enligt vissa som bläddrat i den fortsätter han i gammal god stil att strö omkring sig sina oförsonliga och hatiska invektiv. (Låt oss skippa exemplen, ni kan googla och läsa dem på annat håll.)

Att jag ens nämner Norén och hans dagböcker, som jag inte har läst, beror på att jag börjar bli nyfiken på vad han egentligen vill med dem och om det finns något annat syfte än att rått och naket förmedla sitt alldeles egna jag.

Vill han att vi ska få syn på oss själva, som han upplever oss, genom att visa upp sig själv i mindre smickrande ordalag? Är hans jag delvis framställt för att vara en spegel, och har han manipulerat spegelbilden såtillvida att han framhäver just det småsinta vardagshatet? Eller råkar han bara vara en sådan person som ofta uppfylls av äckel och hat inför mänskor och det mänskliga? Intressant nog, vilket också stödjer mimesis-tesen, skriver han tydligen mycket om sin konsumtion och sina göranden och låtanden sett från ett marknadsekonomiskt perspektiv.

Men jag har mina tvivel. För även om jag tror att de flesta av oss kan känna som han inför mänskor utan att ha rimliga skäl, bara baserat på egentligen triviala vardagshändelser som att någon sagt ditt och du sagt datt och att ni båda blivit lite sura, är jag ganska övertygad om att få personer går runt och hatar så lättvindligt och frekvent som Norén. Och hur man än vrider och vänder på det hela, blir det även i fallet att han medvetet vill visa upp det vidriga tryne han tycker sig se på oss, så att han faktiskt avskyr oss. Och sig själv, visserligen.

Jag har faktiskt träffat på Norén en gång och det var dessvärre för honom inget som talar för att han överdrivet sina sämre sidor… Före sommaren var jag på ett café på Odengatan här i Stocklholm och när jag, som stod i princip ensam framme vid disken, precis skulle beställa tränger sig en kort och något lönnfet gubbe in framför mig, viftar med ett kort (gissningsvis ett kort förladdat med pengar att användas på just det fiket) och beställer. Sedan vänder han sig mot mig och liksom plirar förtjust, samtidigt som han paradoxalt nog säger: ”Ursäkta”. Inte ett ord om att han inte såg mig, vilket han ju måste ha gjort, eller någon förklaring. Bara detta ”ursäkta”; som om att han liksom njöt av att göra något riktigt ouppfostrat för att sedan ha makten att upplösa sin egenupplevda känsla av att ha handlat fel genom att säga detta enda lilla ord. Stormförtjust över sitt tilltag såg han ut, ja. Och jag, jag tänkte att han mest av allt liknande en blandning av en gammal tant och överste Kurtz, en man som liksom blivit smittad av den ondska han tagit som sin uppgift att undersöka ur ett konstnärligt perspektiv. Men, å andra sidan, att jag tecknar en nidbild baserat på en högst subjektiv observation och andrahandsinformation, visar på att han kanske är en sanning på spåren…

Så, till slut, även om jag inte ser fram emot själva dagboken i sig, ser jag fram emot att läsa den kritik som tar den som sitt ämne.

Svenska författare i bakvattnet

Helgen efter nyår sprang jag ner en sväng till Sturehof för att träffa ett par vänner som var på besök i vår hela och rena och snusförnuftiga provinshuvudstad. Ja, de kom såklart från den stora staden i väst, och tog med sig en aire av något lite större, lite öppnare, lite skitigare och lite friare.

Snart hade vi hamnat i en lägenhet på Östermalm, och där, vid en improviserad ostbricka, hamnade jag i ett särdeles intressant samtal med en briljant och, som sig bör, småtokig, doktor i teoretisk filosofi från New York University med inriktning mot metafysik och medvetandet. Att tala med honom, jämfört med att ta del av den svenska intelligensians mossiga diskussioner om mänskan och det mänskliga, var som att andas flytande syre; Katharsis!

Mycket snart kom vi att diskutera modern neurovetenskap, och som jag gladdes att tala med en intellektuell humanvetare som slängde sig med namn som Sacks, Panksepp, Damasio, Ramachandran et ales, och gladlynt men allvarligt förkastade den ”franska” skolan, som ju tyvärr är en av två vägar att gå om man i Sverige överhuduvudtaget vill vara med och diskutera mänskans belägenhet i samtiden.

”Nonsens”, sa han. ”Nonsens!”. Och sen konkluderade vi att Sverige ligger i bakvattnet, inte minst när det kommer till vilka tänkare våra ”avantgardeförfattare” och kritiker refererar till, nämligen, spår ett: Benjamin, Guattari, Deleuze, Foucault, Derrida och andra schamaner. Eller, spår två: Man tittar LÅNGT bakåt och talar Aristoteles, Plato/Sokrates, Augustinus, Kant, Mill, Hume, Hegel (?) och möjligtvis lite Nietzshe. (Inget ont med spår två sett ur ett bildningsperspektiv, men det som sägs av dessa om metafysik och mänskans tänkande är mer idéhistoria än något annat och förlegat som kunskap. Bättre dock än spår ett som inte innehåller ett uns av något allt utom fraser av luft och eld.)

Men hur kan nu det komma sig?

Hur kan det komma sig att svenska intellektuella, i varje fall de som skriver och talar i offentligheten har så oerhört dålig koll på ny kunskap, dessutom kunskap som är essentiell för deras yrke, att förstå mänskan och det mänskliga?

Hur kan det komma sig att de INTE är inlästa på de revolutionerande rön om ex. medvetandet som modern hjärnforskning postulerat och är på god väg att leda i bevis de senaste tio åren? Varför nämns aldrig Damasio, Panksepp eller Sacks av våra författare och intellektuella? Varför sitter man dessutom (omedvetet) fast i en gammal felaktig freudiansk modell? eller ännu värre: har snurrat bort sig fullständigt i de snåriga franska schamanernas trumsolon?

Borde de inte intressera sig för nya rön om språkets uppkomst, om vad det vi gammalmodigt kallar drifter egentligen är och styrs, om hur vårt medvetande kommer till vara (där är man i och för sig långt ifrån någon sanning, men vissa möjligheter och teser har ställts upp) eller hur hjärnan skapar sig en världsbild, hur vänster och höger hjärnhalva skapar sig olika världsbilder som kompletterar varandra, hur hjärnan arbetar med symboler och bilder, med ljud och lukter? Minnet!

Borde de inte sätta denna kunskap i arbete och föra över den på en ny slags litteratur, en ny neurorealism?

Det finns en stor lucka här och jag antar att det blir jag som får fylla igen den, haha.

Tillägg: Det skulle då vara Johan Norberg, den gamle nyliberalen, som har någon koll på det jag talar om.