Kategoriarkiv: Förnumstigheter

Min Gud, varför har du övergivit mig?

När en person begår självmord uppstår en kraftig emotionell explosion vars vågor av smärta och skuld och vanmakt svallar långt utanför den innersta familjekretsen till den självmördade.

Och även om anledningarna till att människan tar sitt liv kan vara många, man talar om nästan ett tusental möjliga riskfaktorer som kan samverka, har dessa anledningar gemensamt skapat blott ett: en känsla av djupaste förtvivlan och smärta som jag gissar kan liknas vid det som den troende upplever då hen plötsligt känner sig fullständigt övergiven av sin gud.

Min Gud, varför har du övergvit mig?

Detta fångas givetvis mästerligt i Ingmar Bergmans klassiker Nattvardsgästerna som nu går att se på SVT Play, där den plågade flerbarnsfadern som skjuter sig i huvudet speglas i den lika plågade pastorn som just känner sig övergiven av Gud efter att hustrun dött. Den existensiella ångesten. Den religiösa ångesten. På ett ut går dem, och just det visar Bergman.

Det självmord som skakade mitt liv för över tjugo år sen fortsätter att hemsöka mig dagligen; de obesvarade frågorna verkar aldrig klinga ut, nej, de fortsätter att larma och påkalla min uppmärksamhet.

Vad tänkte han, A, då han trädde snaran runt halsen?

Om han överlevt eller nån hindrat honom, hade han ångrat sig?

De flesta gör nämligen det, ångrar sig alltså, lärde jag mig i en informativ dokumentär om självmord och hur man bäst hindrar det, som jag råkade finna av en slump, även den på SVT Play.

Den 19 november, för två dagar sedan, inföll den internationella mansdagen.

Och åt den är det lätt att fnysa. För jag gissar att otaliga är de som knappast tycker att det behövs en sådan dag, då de resonerar som så att de flesta dagar ändå är mansdagar.

Men det håller jag inte med om. Inte minst borde den dagen få oss att uppmärksamma det som kanske är mest tabubelagt bland män: psykisk ohälsa och den för många män skamfyllda skörheten.

Alltför många män lider i tystnad och ensamhet, och ser till slut ingen utväg än döden.

Två tredjedelar av de som begår självmord är män, och självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige. Många, men inte alla, självmord har koppling till psykisk ohälsa.

Se Nattvardsgästerna. Se dokumentären om hur man hindrar självmord. Och varför inte läsa på om ett par korta fakta och myter om självmord på Karolinska Institutets webbsida?

Vad kan man då göra som individ?

Kontroversiellt nog är det mest effektiva man kan göra att fråga rätt ut och rakt upp och ner, till den som man ser lider:

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Forskning visar att just det, att fråga och benämna det, är den främsta preventiva åtgärd vi som medmänniskor kan utföra.

Gör det.

Xoxo,

Gunnar

Sidospårets taktik

Vi stockholmare är som bekant en ängslig skara som blir misstänksamma över, tja, det mesta, om inte nån annan, typ väldigt många, köar eller försöker knöka in sig. Och det kan gälla allt från restauranger till skolor till klädaffärer.

Att bilda sig en egen uppfattning, nej, sånt håller vi helt krasst inte på med, lika lite som vi köper alltför billiga grejer oavsett om de duger eller (omöjliga tanke) är bättre eller finare än nåt som är dyrare.

Kul pendang till detta, förresten, nåt jag hörde när jag tvylyssnade på en välklädd herre som talade med sin son på Östermalmstorg en gång för ett par år sen.

Pappan: Vet du varför man alltid ska köpa det dyraste?

Sonen: …

Pappan, triumferande: Inte för att det nödvändigtvis är bäst, men man vet att det heller aldrig kommer att vara sämst!

Men tillbaka till det andra fenomenet, det där att jaga i flock.

Det är också ett alldeles utmärkt fenomen när man väl lärt sig att utnyttja det för sina egna syften, och köra Jujutsu på skiten. Först måste man såklart sluta bry sig, och sånt kan ju vara svårt. Men sen när det väl har släppt, då kan du leva som en kung utan att bli svettig av allt köande och knökande.

Låt mig ta ett exempel från min förmiddag idag, då jag och mina grabbar drog på oss pannbanden över våra långhåriga kalufser.

Som ni vet har ju alla de senaste åren velat spela den ”vita sporten” (tennis). Och vips blir det hart när omöjligt att hitta en tid i nån hall eller få in kidsen på tenniskola.

Vad gör man då då?

Jo, mina vänner, det är då man börjar spela det underskattade spelet Badminton, som ju ingen djävel vill spela längre i innerstan. Och hokus-pokus: Vi kan boka en tid spontant samma dag och bokstavligen glider in på de fina tennishallarna på Östermalm, som oftast har en stackars badmintonbana intryckt längst in i lokalen, kvarlämnad bara därför att man ändå inte få plats med ytterliggare en tennisbana.

Utmärkt!

Jag vågar påstå att denna divergensens, eller kanske mer korrekt sidospårens, taktik är den enda taktik som på lång sikt är uthållig och inte ger dig magsår eller umattningssyndrom i en skitnödig stad som Stockholm.

Iaktta, notera, analysera vad motsatsen är och gör precis så, heter lyckoreceptet.

Ergo. Välj basket, inte fotboll. Gå på puben, inte vinbaren. Låna litterärt avancerad litteratur från bibblan, inte deckare. Och passa för bövelen på att klä dig i dubbelknäppt kostym och slips innan slipsen reclaimas av finansvalparna!

Att stå upp för det man tror på

Att i en grupp av mänskor inta en direkt motsatt åsikt än den man kanske har, bara för att och för att vara motvalls, är ju nåt som många har en erfarenhet av, inte minst från sin ungdom. Och det kan ju kännas tufft men är inget annat än en fånig pose.

Det svåra i diskussioner som handlar om hur vi bäst arrangerar våra gemensamma liv, där inga enkla svar finns, är att finna ut sin egen ståndpunkt och veta vad man tycker.

Och det riktigt svåra är att i en grupp med mänskor argumentera för den ståndpunkten utan att låta sig påverkas av om en otäck typ uttrycker nåt liknande, fast ändå inte exakt samma sak, samt att inte glida en millimeter i nyanserna. Detta är även en grundförutsättning för det vi kallar politik. Synd att man ser så lite av den varan just nu här i vårt lilla land.

Aldrig blir man nöjd

”Det är inte bara det att jag inte har skrivit på länge, jag har inte ens existerat. Jag tror knappt att jag ens drömmer. För mig är gatorna rätt och slätt gator. Jag inriktar hela min uppmärksamhet på mitt arbete på kontoret, men ändå kan jag inte påstå att jag inte är distraherad: i själva verket sover jag istället för att tänka, för bakom mitt arbete är jag hela tiden en annan.”

Ur Orons bok av F. Pessoa.

Nästan sådär har det känts för mig på sista tiden; utanför familjelivet undrar jag ibland om jag ens existerar, för jag befinner mig i ett sällsynt tillstånd av tyst väntan samtidigt som jag arbetar, men det är som om det inte är jag som utför jobbet. Själv blickar jag bara stint och tomt två månader framåt och hoppas, kanske mer önskar, att när jag då träder ut i den arbetsmässiga friheten som det innebär att kunna skriva på heltid inte behöver gå under som ett djur som suttit alltför länge i fångenskap och inte kan anpassa sig till sitt ursprung.

Och frihet; denna märkvärdiga sak. När man inte har det kan man göra allt för att få den, och när man har den kan den mycket väl skrämma vettet ur en. Aldrig blir man nöjd, som det heter, och det är väl både en truism och samtidigt en evig sanning om det mänskliga tillståndet.

Vad ges ut i det här landet egentligen?

DN:s Rebecka Kärde är verkligen en fin stilist och hon har inte heller helt fel när hon hävdar att Jan Gradvall har helt fel i att Nabokovs Lolita inte hade blivit utgiven om den var nyskriven idag.

Det hade den visst det, skriver hon. Och det hade den nog, tror jag också. I USA, visst, trots trigger warning och safe space kulturen, i Frankrike, japp, i England, sure. Men här i vårt lilla Svedala? Tveksamt. Och det är intressant tycker jag.

Så om påståendet istället hade varit att inga svenska förlag skulle gett ut en svensk nyskriven motsvarighet till Lolita är jag ganska övertygad om att svaret är nej.

Kärdes bevis är Michel Houellebecq för sin tes om Lolita, förutom att prata diffust om småförlags utgivning utan att ge exempel, men han är fransk, och ges ut i svensk översättning. Och bara så kan vi tolerera honom.

För en svensk Michel Houellebecq är otänkbar tror jag. Men visa mig gärna motsatsen.

Jag känner till en drös med svenska författare som håller på att tyna bort eftersom de skriver om sånt som anses problematiskt, och inte ligger i linje med förlagens litterära politik.

Litterär politik? Finns en sån?

Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på att det gör, fast förläggarna skulle blåneka om du påstod det. Men det räcker med att titta på det som ges ut, vilka som ges ut och vad de skriver om, samt givetvis, hur de skriver om sina väl utvalda ämnen.

En nyskriven svensk bok om en äldre man ur en kulturbärande klass som blir kär i en minderårig flicka och agerar på det, där texten inte direkt innehåller nån kritik av hans beteende, dessutom skrivet av en äldre, etnisk svensk, man skulle inget svenskt förlag ta i med tång; vare sig vi talar om ett stort eller litet förlag.

Varför ges då Lolita ut på nytt? Jo, för den redan har hunnit bli en litterär klassiker och för att man kan hantera den, inte minst som författaren redan är död; förord och kringtexter kan hålla den i schack genom att problematisera just det som anses förkastligt.

Kärde påstår att det ges ut mer kontroversiell litteratur idag än 1955. Inernationellt vet jag inte, kanske det. Men i Sverige, på svenska? Var finns den? Har ni sett den nånstans? Inte jag.

Det många kan tro är kontroversiellt är just precis motsatsen, för övrigt.

Ett exempel: Sara Stridbergs Kärlekens Atlantis. Säkert en mycket bra bok, välskriven och bra gestaltad. Vad vet jag, jag har inte läst den. Men jag har läst vad den handlar om, en styckmördad kvinna som talar från andra sidan graven.

Och en del kallar det modigt av Stridsberg att skriva om det, att problematisera det våld som kvinnor utsätts för, både i verkligehten, men även i fiktionen; alla mördade och lemläsatde kvinnor i kriminalromaner etc.

Att skriva om det är viktigt, men det är vare sig kontroversiellt eller modigt; det kommer till absolut ingen kostnad alls för Stridsberg och retar upp precis noll personer; inget står på spel. Har det måhända uppstått en tuff och obehaglig debatt om ämnet? Nej, just det.

 

Hur ska vi ha det, guys?

brett

Show me your war face! Ref. Full metal jacket.

Han dricker, han slåss i barer och han ”tar för sig” av kvinnorna. En riktig karlakarl med andra ord. Och ett war face har han också, även om det mest ser ut som ett uppretat murmeldjur.

Frågan om Brett Kavanaugh är mycket större än ”bara” en nominering till USA:s Supreme Court.

Och nu säger jag självklarheter men jag vill säga dem ändå, för det är viktigt.

Frågan är symbolisk, dess vikt kan inte underskattas, och handlar, precis som #metoo, om vilken manlighet som är eftersträvansvärd.

Sen är den också principiell och jag gissar att Republikanerna i sin blinda vrede mot Demokraterna kommer att rösta fram honom nästan oavsett vad som mer kommer fram i FBIs miniutredning.

Men jag är optimist. Kavanaugh och Trump är bara exempel på den sista uppflammande lågan innan skiten slocknar.

Paul Krugman ger ett bra perspektiv och djupare förklaring i New York Times. Han skriver bland annat:

”But it’s privilege under siege. An increasingly diverse society no longer accepts the God-given right of white males from the right families to run things, and a society with many empowered, educated women is finally rejecting the droit de seigneur once granted to powerful men.”

Även om jag tycker att klassaspekten är underordnad genusaspekten. Hursomhelst. Kavanaugh har gått igenom livet och tyckt att han har haft rätt att dricka, slåss och tafsa.

Vi män slipper inte undan vår rannsakan. Hur ska vi ha det, guys? Vilka vill vi vara? Det är frågorna, och jag tror att de flesta av oss vet svaren.

Förresten. War face, klassisk scen från Full metal jacket.

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 09.51.50

Såhär ska det se ut, Brett! Där har du ett praktfullt war face. Hem och öva!

 

Är du mör nu, knubbis?

Jag måste ha lämnat ett blodspår efter mig i den här blå bloggen eftersom hajarna börjat cirkla kring den.

Och apropå de där mörka stunderna, då man liksom blivit uppmörad av livets hård nypor – ”är du mör nu, knubbis”, som den hiskelige piraten Blod-Svente säger till Efraim Långstrump – ja, när man hör livet tala så till en, måste man se upp, för det är då man trillar dit och blir ett offer, ett lätt byte för nåt som verkar vara ett milt litet djur men som snart ska visa sig ha käftar av en dimension som skulle skapat mindervärdeskomplex hos en T-Rex.

Problemet är att när man lider är man inte bara nästan blind för omvärlden utan den svaga lågan som är ens vilja till liv söker desperat efter en räddning, så desperat att den just kan omvandla en snara till en hjälpande hand. Nån ser en. Spelar det roll vem det är och vad den vill?

Kanske inte. Förrän det är försent och man hoppar runt som en guttaperkaboll och mässar med ett gäng andra tokbollar som inte heller förstod vad som hände. Eller förrän man blivit skinnad in på bara kroppen.

Så kanske har jag ändå nytta av min cynism och milda paranoia som den där knivhuggningen befäste för tjugofyra år sen; jag håller mig undan och lider i ensamhet. Men tyst behöver jag ju inte vara, eftersom jag har den här, förvisso gudsförgätna, platsen. Alltid nåt, som sagt.

hqdefault

Jag och mina fångvaktare när jag försöker skriva. ”Skriv nu nåt som gör dig berömd, knubbis! Annars!” säger dem.

Sa jag att livet mörat upp mig? Vilket skitsnack, en synnerligen fräck lögn, och så typiskt en narcissist som jag att skylla på nåt utanför min kontroll. Nej, sanningen är ju att min enda plågoande är jag själv. Eller kanske snarare en aspekt av jag själv. En del skulle kalla det överjag men det är ett trubbigt begrepp.

Kontroll. Det är nyckelordet här. Min vilja och mitt behov att forma landskapet efter kartan har löpt amok på områden där den endast är till skada, där det apropå mitt snack om sk influencers, faktiskt är att sätta kärran framför hästen.

Kontrollfreak har ni ju hört talas om. Men det är ytterligare ett trubbigt begrepp och alldeles för ensidigt negativt. En förmåga till kontroll kan faktiskt tjäna dig mycket väl på många sätt. Det jag livnär mig på kan beskrivas i termer av kontroll. Jag hjälper mina kunder att kontrollera sin verklighet, landskapet, genom att tänka mer, bättre och längre än alla andra. En stark idé och en stark vilja är det som på riktigt kan slå världen med häpnad och få den att mjukna, låta sig formas. På så vis kan de bokstavligen knåda om verkligheten. Jag har sett det hända, gång på gång, så att jag vet att det är sant. Ni vet också att det är sant, det räcker ju med att tänka på exempelvis iPhones och hur det som börjar som en idé i nåns huvud formar världen på ett genomgripande vis.

Men så finns de där områdena då den sortens tänkande och agerande, den sortens vilja till att kontrollera, är livsfarliga, speciellt om man kombinerar den nåt som jag för att travestera Nina Björk vill kalla skitdrömmar. Drömmar av en narcissistisk sort som exempelvis kan handla om ära och berömmelse. Om att bli dyrkad, älskad, att vara nån. Sånt kan ju knappast kallas starka idéer, så en stark vilja räcker inte, är jag rädd.

I sig kan såna drömmar vara härliga att få fly in i, de kan till och med vara till hjälp, ett välbehövligt skydd mot en svår verklighet. Men tillsätt den där viljan till kontroll och dina drömmar har blivit maror som jagar dig; om natten, om dagen. För du har släppt lös ett monster som inte vilar förrän skitdrömmen har blivit verklighet.

Kruxet är alltså: vissa drömmar går att kontrollera till viss del. Men andra inte. Och att försöka forcera slutar bara på ett sätt, med ett monumentalt lidande då diskrepansen mellan landskapet och kartan kvarstår eller växer.

Apropå kartan och landskapet, låt oss då kort tala om Michel Houellebecqs bok med just den titeln. En förträfflig bok som behandlar det ämnet mycket grundligare än jag någonsin kan eller vill göra. Men det som har bäring på det jag talar om är hur han mycket fyndigt visar hur vi i vår tid, den moderna tiden, inte bara överskattar kartan utan ersätter landskapet med den och i ännu mer olyckliga fall värdesätter kartan högre än landskapet; vi kan inte längre se världen för vad den är, helt enkelt, och till slut är det vi tror mer värdefullt än hur det faktiskt är. I boken mördas en författare vid namn Michel Houellebecq på grund av att mördaren vill komma åt ett mycket värdefullt porträtt av – just författaren Michel Houellebecq. Bilden, kartan, har plötsligt, och groteskt nog, visat sig mer värd än det den avbildat.

Det är väl det som har hänt mig, är jag rädd. Nej, inte att nån målat ett porträtt av mig vilket lett till mordförsök, så illa är det inte, men bilden, eller snarare drömmen om mitt författarskap blev plötsligt viktigare än det att faktiskt sitta ner och skriva. Mina till en början oskyldiga, visserligen hemliga, fantasier om att så att säga lyckas: bli utgiven på ett flådigt förlag, bli recenserad, intervjuad, tjäna pengar, vara nån, förvandlades från nåt härligt, en trygg och varm plats, till ett rasande odjur som började förtära mitt liv.

Min mycket väl utvecklade förmåga att kontrollera verkligheten tog alltså tag i de där skitdrömmarna och satte sig an att förverkliga dem, kosta vad det kosta ville.

Men konsten låter sig inte piskas fram driven av världsliga ambitioner med mindre än att den förtvinar och dör. Det enda det verk du arbetar på är betjänt av är att få verka ut i total frihet, att du försvarar det från invasion av skitdrömmar om att lyckas, och att du då inte låter dig själv bli tillfångatagen av dina kontrollmekanismer som vill sätta dig på vatten och bröd i en hemsk fängelsehåla i ditt eget bröst.

Okej. Det var väl det jag hade på hjärtat. Intresseklubben kan sluta anteckna nu.

Jomen just ja. Minns nu Pessoas ord från Orons bok:

”Mina vänner påstår att jag kommer att bli en av vår tids största poeter – när de säger så syftar de på det som jag redan skrivit, inte på det som jag förmodligen kommer att skriva (annars skulle jag inte citera vad de säger). Men kan jag vara säker på vad detta kommer att innebära även om det skulle förverkligas? Vet jag hur det kommer att smaka? Äran kanske smakar död och förgänglighet och triumfen kanske luktar ruttet.”