Kategoriarkiv: Förnumstigheter

Häng dem högt

Dagligen omyndigförklarandet av andra mänskor. Dagligen indignationen, av den sort som får näsvingarna att skälva och rösten att stockas. Dagligen poserandet framför levandet. Nån måste sträckas upp, nån har syndat, och domen skall förkunnas genom en svavelosande live-sändning på Instagram. Jag blir matt, jag blir trött, jag vill inte se det gräsliga skådespelet en sekund till.

Morism

Inget gott kan komma ur mig.

Oavhängig

Fördelen att stå utanför kotterierna, kladderierna, slaveriet: Jag skriver vad fan jag vill. När jag vill. Och definitivt hur jag vill.

Nackdelarna? Det finns inga.

Profetia

Kanske kommer jag få äta upp det här inlägget.

Men jag tror inte det. Jag ska försöka förklara.

Låt oss börja här. På Furusundsgatan på Gärdet. För det är något ovanligt med denna fredagskväll i mars. Inte ett ljud hörs i huset. Det är lika tyst som det brukar vara i mitten på juli. Knappt några bilar på gatan. Och hälften av fönstren på grannhusen är nedsläckta.

Här bor nämligen många pensionärer som har det gott ställt. Och precis som om sommaren har de nu lämnat stan. De åker till sina stugor på landsbygden och barrikderar sig där. Till Gotland. Skärgården. Sörmland.

Även välbeställda egenföretagare och de som har välbetalda jobb i de ”kunskapsintensiva” sektorerna flyr staden. Jag hör hur det tisslas och tasslas på sociala medier. Ser bilderna på Instagram. Hur folk låser upp sina landställen i snön. Sätter fyr i kaminerna. Skriver: ”Stannar här.”

Och de menar inte bara över helgen. Nej. De sjukskriver ungarna i fjorton dagar och planerar att vobba på distans. Jag lovar. Det händer. Nu. Här.

Man kan kanske först tro att det som vanligt blir en klassfråga: de rika skyddar sig, de fattiga går under?

Men jag är inte säker på det. Jag tror att de äldre som blir kvar i sina lägenheter i förorten eller här på Gärdet kommer att isolera sig nästan lika effektivt som dem som har en stuga att fly till.

De lyssnar en stund i trapphuset för att se om kusten är klar. De bär handskar. Fixar hjälp att handla. Håller sig inomhus. Ensamma. Tvättar händerna tills de blöder.

Detta är inte Italien. Detta är Sverige; det mest individualistiska landet i världen. Och svenskar har inga problem att uggla i vare sig en stuga eller i en lägenhet i två veckor, en månad.

Grejen är också den: Att det inte är omoraliskt att dra nåt gammalt över sig och rulla in under en sten, om man har möjlighet. Ju färre människor i omlopp, så att säga, ju mindre smittspridning.

Samt, ej att förglömma, mina kära vänner, vi är också ett mycket fegt folk. Tänk bara på andra världskriget. Just det. Och det är utmärkt i detta läge.

Här är ensamhet en folksport, fegheten en inneboende kvalité, och således kommer vi banka den numer så berömda normalfördelningsgrafen platt som en pannkaka.

Xoxo

Gunnar

Black celebration

En gång, för inte speciellt länge sen, var det poppis att skriva att ”vi måste prata…” om typ ditten. Eller om det nu var datten.

Alltså. Man använde en inte så avancerad retorisk figur för att sätta nåt, whatever, på den pratpopulistiska pöbelväldesagendan.

Ikväll är jag både trött och lite full och vill absolut inte prata om nåt alls, och det jag ska ta upp är bokstavligen odiskutablelt anyway.

Depeche Mode. Måhända lite bortglömda just här och nu. Men kanske ett av de främsta popbanden någonsin.

Och deras album 101 är en av de i särklass starkaste liveplattor som går att uppbåda på den här sorgliga lilla planeten i vintergatans utkant.

Hur är det ens möjligt? Inte en svag låt? Hade grabbarna sålt sina själar till El Cabron?

Eller jag vet inte?

Sån tur då att vi inte måste prata om Depeche Mode.

Vi behöver bara lyssna.

Let me see you stripped down to the bone.

Xxoo, Gunnar

Bokstavligt talat

Det är enklare än du tror att fångas av molnen och glömma förnedringen.

Poesin, endast poesin, är det som erbjuder sann nåd.

Och den svämmar över alla bräddar, överallt, närsomhelst.

Det förnämsta av konstverk

Dagdrömmarnas konung hette Fernando Pessoa och hans inre rike sträckte sig gränslöst i alla riktningar.

I det yttre livet kom han aldrig att lämna sin knapra tillvaro som handelskorresspondant (kanske vad vi idag skulle kalka kommunikatör) och översättare i Lissabon, men i sin fantasivärld klädde han sig obehindrat i alla de andra liv som lockade honom och reste dit hågen föll honom in.

Men en dagdröm eller fantasi är vare sig verklighet eller den sovandes dröm och det var han bittert medveten om.

Inatt erfor jag den självklara insikten i sin fulla styrka.

I dagdrömmen och fantasin, liksom i leken och skapandet, befinner vi oss i ett gränsland, hela tiden medvetna om vad som är och vad som är suggererat, frambesvärjt.

Kanske kan ett stort verk få oss att glömma det för en mikrosekund, men knappast längre. Givetvis råder lite andra förhållanden för barn och psykiskt sjuka.

Men den sovandes dröm kan uppfattas som fullständigt verklig av hjärnans högre instanser.

Du ser, du känner, du hör. I den är den.

Dock är magin över när du vaknar. Antingen har du inget minne av den eller så vet du, som i ett trollslag, att det du upplevde som på riktigt inte var det.

Men, och här kommer det kanske finaste, du kan minnas din dröm och återuppleva den på samma sätt som vilket annat minne som helst, eftersom dina lägre kognitiva kretsar som hörsel och syn uppfattade den som verklig.

Du kan höra hennes klingande skratt där du satt med henne i en eka, hon som du aldrig ska få.

Du kan se in i hans milda blå ögon och känna hur hans skrovliga hand smeker din kind.

Du kan känna hennes knä mot ditt under bordet och hur hennes hand letar sig till din.

Visst, vi kan inte styra över det vi drömmer om vilket betyder att en hel del drömmar mer liknar matrester eller odiskade tallrikar än de där romantiska fragmenten jag lockade med, och oftare än annars glömmer vi alltsammans.

Men i riktigt sällsynta fall får vi i drömmen leva en stund i ett liv vi åtrår eller önskar och aldrig kommer att få uppleva i det levda livet. Och då sitter vi med ens med henne eller honom i en hammock och gungar i takt med koltrastens sång, eller flyger över en kornblå äng i landet bortom de grå bergen.

Det är den dyrbaraste av gåvor som du kan njuta resten av din utmätta tid, så vårda dem väl.

Den sortens dröm är det förnämsta av konstverk.

Hjälten och de orimliga

Att Sara Danius lämnar Svenska Akademien är givetvis bra. För med henne försvinner den sista interna konflikten som vuxit okontrollerat i det offentliga, och äntligen kan det mödosamma arbetet med att läka förtroendet börja på riktigt.

Det vi alla har sett är en mediabild där den goda, Danius, stridit mot den onda, Engdahl. Hur den egentliga konflikten sett ut och hur Danius verkat internt vet vi utomstående absolut inget om.

Men vad vi faktiskt vet är att både Engdahl och Danius verkar lida av nån slags olycklig personlighetsstörning som vi lite slängigt skulle kunna beteckna divakomplex, och det har lett till att de satt den egna sårade stoltheten framför institutionen.

På detta finns det flera bevis rörande båda två. Engdahls elaka och oförsonliga uttalanden, Danius pladder bredvid mun i diverse intervjuer och radioprogram för att utmåla sig som den fina och goda, Danius fåniga statement på nobelmiddagen och hennes konspirerande med Nobelstiftelsen, samt nu sist hennes krav på ersättning för att lämna samt påstående att hon erbjudit sig att komma tillbaka med villkor att bli ständig sekreterare.

Inget av det jag ovan rabblat upp hjälpte direkt Svenska Akademien att resa sig, om man säger så, utan spädde bara på konflikten ytterliggare.

Nej, för dem som gillar sagor och prompt vill skriva fram en hjälte i hela den här olyckliga historien så heter han Anders Olsson.

Min Gud, varför har du övergivit mig?

När en person begår självmord uppstår en kraftig emotionell explosion vars vågor av smärta och skuld och vanmakt svallar långt utanför den innersta familjekretsen till den självmördade.

Och även om anledningarna till att människan tar sitt liv kan vara många, man talar om nästan ett tusental möjliga riskfaktorer som kan samverka, har dessa anledningar gemensamt skapat blott ett: en känsla av djupaste förtvivlan och smärta som jag gissar kan liknas vid det som den troende upplever då hen plötsligt känner sig fullständigt övergiven av sin gud.

Min Gud, varför har du övergvit mig?

Detta fångas givetvis mästerligt i Ingmar Bergmans klassiker Nattvardsgästerna som nu går att se på SVT Play, där den plågade flerbarnsfadern som skjuter sig i huvudet speglas i den lika plågade pastorn som just känner sig övergiven av Gud efter att hustrun dött. Den existensiella ångesten. Den religiösa ångesten. På ett ut går dem, och just det visar Bergman.

Det självmord som skakade mitt liv för över tjugo år sen fortsätter att hemsöka mig dagligen; de obesvarade frågorna verkar aldrig klinga ut, nej, de fortsätter att larma och påkalla min uppmärksamhet.

Vad tänkte han, A, då han trädde snaran runt halsen?

Om han överlevt eller nån hindrat honom, hade han ångrat sig?

De flesta gör nämligen det, ångrar sig alltså, lärde jag mig i en informativ dokumentär om självmord och hur man bäst hindrar det, som jag råkade finna av en slump, även den på SVT Play.

Den 19 november, för två dagar sedan, inföll den internationella mansdagen.

Och åt den är det lätt att fnysa. För jag gissar att otaliga är de som knappast tycker att det behövs en sådan dag, då de resonerar som så att de flesta dagar ändå är mansdagar.

Men det håller jag inte med om. Inte minst borde den dagen få oss att uppmärksamma det som kanske är mest tabubelagt bland män: psykisk ohälsa och den för många män skamfyllda skörheten.

Alltför många män lider i tystnad och ensamhet, och ser till slut ingen utväg än döden.

Två tredjedelar av de som begår självmord är män, och självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige. Många, men inte alla, självmord har koppling till psykisk ohälsa.

Se Nattvardsgästerna. Se dokumentären om hur man hindrar självmord. Och varför inte läsa på om ett par korta fakta och myter om självmord på Karolinska Institutets webbsida?

Vad kan man då göra som individ?

Kontroversiellt nog är det mest effektiva man kan göra att fråga rätt ut och rakt upp och ner, till den som man ser lider:

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Forskning visar att just det, att fråga och benämna det, är den främsta preventiva åtgärd vi som medmänniskor kan utföra.

Gör det.

Xoxo,

Gunnar

Sidospårets taktik

Vi stockholmare är som bekant en ängslig skara som blir misstänksamma över, tja, det mesta, om inte nån annan, typ väldigt många, köar eller försöker knöka in sig. Och det kan gälla allt från restauranger till skolor till klädaffärer.

Att bilda sig en egen uppfattning, nej, sånt håller vi helt krasst inte på med, lika lite som vi köper alltför billiga grejer oavsett om de duger eller (omöjliga tanke) är bättre eller finare än nåt som är dyrare.

Kul pendang till detta, förresten, nåt jag hörde när jag tvylyssnade på en välklädd herre som talade med sin son på Östermalmstorg en gång för ett par år sen.

Pappan: Vet du varför man alltid ska köpa det dyraste?

Sonen: …

Pappan, triumferande: Inte för att det nödvändigtvis är bäst, men man vet att det heller aldrig kommer att vara sämst!

Men tillbaka till det andra fenomenet, det där att jaga i flock.

Det är också ett alldeles utmärkt fenomen när man väl lärt sig att utnyttja det för sina egna syften, och köra Jujutsu på skiten. Först måste man såklart sluta bry sig, och sånt kan ju vara svårt. Men sen när det väl har släppt, då kan du leva som en kung utan att bli svettig av allt köande och knökande.

Låt mig ta ett exempel från min förmiddag idag, då jag och mina grabbar drog på oss pannbanden över våra långhåriga kalufser.

Som ni vet har ju alla de senaste åren velat spela den ”vita sporten” (tennis). Och vips blir det hart när omöjligt att hitta en tid i nån hall eller få in kidsen på tenniskola.

Vad gör man då då?

Jo, mina vänner, det är då man börjar spela det underskattade spelet Badminton, som ju ingen djävel vill spela längre i innerstan. Och hokus-pokus: Vi kan boka en tid spontant samma dag och bokstavligen glider in på de fina tennishallarna på Östermalm, som oftast har en stackars badmintonbana intryckt längst in i lokalen, kvarlämnad bara därför att man ändå inte få plats med ytterliggare en tennisbana.

Utmärkt!

Jag vågar påstå att denna divergensens, eller kanske mer korrekt sidospårens, taktik är den enda taktik som på lång sikt är uthållig och inte ger dig magsår eller umattningssyndrom i en skitnödig stad som Stockholm.

Iaktta, notera, analysera vad motsatsen är och gör precis så, heter lyckoreceptet.

Ergo. Välj basket, inte fotboll. Gå på puben, inte vinbaren. Låna litterärt avancerad litteratur från bibblan, inte deckare. Och passa för bövelen på att klä dig i dubbelknäppt kostym och slips innan slipsen reclaimas av finansvalparna!