Category Archives: Dumheter

Fredag

När jag gick på dagis fanns det en regel som styrde vilket bröd man fick till mellis. För att få en mjuk macka, alltså en skiva limpa, måste man först äta två knäckeskivor. Just den regeln avskydde jag och gjorde allt för att kringå. Till slut uppnådde jag ett slags mästerskap i att lösa upp hårt bröd i smulor och utan upptäckt slänga en pojknäve i en blomkruka, lägga en del under duken och ”kavla” ut den, sopa ner några smulor på golvet och slänga en handfull i soptunnan när jag gick för att hämta vatten; precis som en mafioso lärde jag mig således att portionera ut likdelarna, så att säga, på olika platser. Det krävdes helt enkelt mycket arbete för att ta hand om de där stackars knäckebröden utan att fröknarna skulle gå i taket och skrika: ”Ingen mjuk macka för dig!” Men i relation till den där limpmackan med mycket smör och prickig korv var det värt det.

En sak som då och då stör mig med mitt skrivande på den här bloggen är den höga graden av polemik och mitt inte sällan dömande anslag. Det blir många svårtuggade texter för att återvända till min dagisanekdot, och det utan att ni läsare får er mjuka macka som belöning. Därför har jag bestämt mig för en nyordning: Var tredje inlägg ska vara precis som barndomens första tugga i sirapslimpan, och de två hårdare inläggen ska jag bli bättre på att hjälpa er att ta om hand; lyfta på duken och peka ut soptunnan.

(Min psykolog tjatar alltid på mig att jag måste försöka knyta an och nå ut och jag antar att detta är ett bevis på att hans nedbrytningskampanj lyckats…)

Nå. Puh. Mjuk macka? Var ska jag ens börja? Det ligger verkligen inte för mig. Men låt mig försöka:

Denna soliga fredag har jag varit i stallet och ridit på min favorithäst, Sonja. Hon är känslig men inte alltför envis och har en inre motor, således perfekt för en amatör som jag. Idag tränade jag på att trava med rumpan klistrad mot sadeln, det vill säga utan att rida lätt och utan att skumpa upp och ner likt en annan Sancho pancha. Det gick ganska bra och bidrog till att jag startade dagen med ett litet leende spelande på läpparna. Sen satt jag ett par timmar på mitt kontor och försökte vara poetisk. det gick mindre bra men jag var inte ledsen för det. Och nu sitter jag och tar en fika innan jag ska handla och dra tillbaka till stallet med min äldsta son.

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Okej, smärtpunkter. Okej, stort konstnärligt mod.

Men minns inte senast jag såg det i svensk litteratur.

Härligt att Norén, snart sjuttiofem, tas som exempel.

Vem är den östlundska apan i svensk litteratur?

Vem utmanar oss i våra stelnade konventioner?

Knappast Malte Persson, vår duktigaste lilla ordningsman med sina välputsade ord och systembevarande åsikter.

På en sån appartchnik biter inte ens fakta.

Allt är som det har varit, och alltid ska vara,
vi har den enda och bästa litteraturen.

Svensk poesi.

En tiopotens lägre försäljning på tjugo år.

Gunnar Nirstedt och Håkan Bravinger har med sin fingertoppskänsla och mod gjutit nytt friskt liv i den svenska poesin!

Såklart man inte kan sparka dem.

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Svenska prosa.

Fyrtio procent lägre försäljning på tio år.

De senaste tjugo åren har vi sett en ny generation svenska romanförfattare som inte väjt för nåt och med stort konstnärligt mod undersökt samtidens mest såriga smärtpunkter!

Man kan ju för övrigt inte stirra sig blind på siffror. Uppmärksamhetsekonomin, vet du.

Var är den östlundska apan i svensk litteratur?

Ganska säker på att vi behöver en sån just nu.

Ambition. Sveriges Michel Houellebecq

En uppburen förläggare på ett av de fina förlagen kritiserade mig en gång för att inte ha valt en tydlig position i mitt skrivande. Dumheter, tyckte jag då. Men nu säger jag alltid att min ambition är att bli Sveriges Michel Houellebecq. Alltid retar det någon. Kanske inte kan bli bättre än han, men snyggare är ju inte så svårt att lyckas med.

michel_houellebecq_gq_2014_511x

Nu är det ordning på mitt företags alla papper men själv förgås jag av leda

I skarven mellan Fårös karga stenstränder Djurös grunda vassvikar sitter jag idag på mitt kontor bredvid Vasaparken och sorterar en pappershög med avtal, inventeringslistor och årsredovisningar sedan 2012. Ur dem kan mitt företags hela historia utläsas. Där finns de oändligt detaljerade avtalen som inte ledde till annat än huvudvärk och kostnader och de hafsigt tecknade avtalen som visade sig vara guldgruvor. Trista på ett plan men omistliga på ett annat, dessa texter som till innehåll och koncept är äldre än all annan text. För det är detta som är de riktiga urtexterna, de som bar information som det sumeriska kungariket Uruks tjänstemän inte kunde minnas eller hålla korrekt reda på, således sprungna ur ett krasst och funktionellt behov av att lista det som kungariket ägde och vilka transaktioner man gjort. Så tänker jag för att muntra upp mig litegrann då jag för trettionde gången slår till på hålslaget, bläddrar fram till rätt flik i pärmen och arkiverar ett fraktavtal. Men inte fan hjälper det. Det är fortfarande så tråkigt att klockan på Bonnierhuset här mittemot verkar ha stannat. Blä, usch och urk. Ibland hatar jag att vara en duktig liten företagare.

Tystnat

Jag sluter ögonen
om du sluter ögonen
är det tyst då, är det tomt och mörkt därinne?

Eller pulserar det av minnen, drömmar
längtan?

Ibland kan jag se hur jag stirrar i vanmakt
på mina händer, stum av vrede över att de
inte kan åstadkomma nåt vackert, nåt av värde.

Förstår du innebörden av att tystna?
Kan du se ut över världen utan intryck?

Det går att söka sig fram
där i mörkret
men hittar någon någonting?

Har du sökt efter en spricka
att rymma igenom? Är det på låtsas?

Jag söker efter en sån spricka
som går att krypa in i
och som leder till en plats.

Vad är det för plats som jag söker i sinnet?
En plats bortom mänskorna
den ständiga besvikelsen, som tär,
river.

Det är därför jag tystnar, för jag
har gjort alla invändingar mot mig
själv, det finns då inget att säga.

Munnen öppnas, ett ord verkar födas
Men, nej, innan det formats vet jag varför
jag inte ska säga det.

Svält och svull

Att uprätthålla 5:2-diet på ett ställe med all-inclusive (i sanning djävulens påfund) kan nog närma sig att sitta på puben 2 kvällar i veckan som alkoholist utan att dricka för att de andra 5 kröka sig medvetslös. Pendlar mellan avgrundsdjupt äckel över hur FOLK vräker i sig och ett dregel som lämnar spår på det gråvita stengolvet, samt ett bottenlöst svullande. Idag är det 2, inte 5, och när jag nyss skulle jag krama Bo godnatt räckte han fram något kubiskt och brunsvart mot min mun. Är det en chokladpralin? sa jag och led, Nej, en lavasten svarade han och skrattade. Den enda bok jag kan minnas att jag läst är Svält av Hamsun, det går runt i huvudet. Nu återstår endast sömnen, min räddare, innan jag kan äta så jag spricker.

Mera gubbgnäll

17 helsidor om poesi i SvD. Det står: POESI över hela bilagans framsida. Detta skulle kunna vara fantastiskt.

Men istället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för knappt 1 (!) sida av dessa 17 helsidor är poesi (då räknar jag även sprida små strofer här och var), resten är foton på poeter, intervjuer med poeter, intervjuer om poesi och en usel redaktionell text som försöker göra jag vet inte vad.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är inte detta.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är att de upplåter en 1/4 sida, 1/8 sida, för nyskriven poesi varje vecka året om. För det vore en revolution.

Det SvD ägnar sig åt idag är bara att försöka få in poesin i den kommersiella fållan.

Förlåt, men jag vill bara vara Stig Larsson och pissa i SvDs metaforiska gom.