Kategoriarkiv: Dumheter

Känslan

När man vet att det bara är en fantasi att ens hjärta är krossat och man också vet att det inte går att verkligen krossa det mer än en gång.

Ett hundliv

Det tar sån tid. Ibland. Att inse det man redan vet. Och sen tar det ännu längre tid att faktiskt göra nåt åt det. Bryta en dålig vana. Göra slut med en vän som gång efter annan får en att känna sig klängig och värdelös och sviken och förkrossad. Med ett hjärta som svider. Och när man gjort nåt åt det – agerat – och lallar på ganska nöjd i ullsockorna efter alla om och men och buts and maybes, efter alla sorger och bedrövelser, ja, då kan man ge sig fasicken på att det man trodde var dött och begravet kommer tillbaka som en bumerang och dunkar en i bakhuvudet så att man faller huvudstupa. Igen. För hänt tidigare, det har det defintivt gjort. Andra gången. Sjuttiofemte gången.

Så ligger man där igen.

Dum som ett fån, aldrig lär man sig. Där ligger man. Och så måste man resa sig mödosamt, igen, borsta av sig dammet igen,, le lite generat, igen, plocka upp hatten, igen – som den dåliga vanan eller vännen såklart trampat på – och fortsätta framåt. En aningens klokare? Nja. Bara kanske, för säker på den saken kan man tyvärr aldrig bli.

Ett hundliv är vad det är, mina vänner. Xoxo, Gunnar

På den sämsta av dagar…

… landar man in de sista orden på en BANBRYTANDE (= 😂) science-fiction bok för barn i alla åldrar.

Fattade knappt att jag skrev de sista orden för var så djävla mörk och deppig idag. Av sorten: ville slita upp bröstkorgen och tömma ett helt saltkar på hjärtat. Jaja. Ni känner till det gamla goa självhatet. Osexigt. I know.

Men texten då. Skriver i ett likgiltigt lunk som om en annan del av mig jobbar medan jag är upptagen med att lida och lyssna på Jussi Björling och Händel.

Lite som att jag behövde göra det med blicken sneglande på nåt annat för att inte störa flödet.

Som att texten var ett nervöst djur som skulle ge sig av annars.

Och pang. Där dunkar man in sista meningen. Och man vaknar upp, som ur ett rus och bara: Vad fan hände?

Sjukt.

Och nu då?

Alltid en lika bisarr känsla.

Älskling, jag skrev klart ett råmanus!

Att ha råmanus.

Nåt som är färdigt men ändå inte riktigt färdigt.

Men tömt mig; det har jag banne mig gjort.

Mitt mål var min födelsedag den 29 april. En veckas försening känns Mycket Väl Godkänt.

Puss på mig & puss på er godingar!

Att jag har mage!

Hur går det till?

Eller: Hur står det till, Gunnar?

Egentligen.

Alltså, du sitter och inte bara lyssnar, utan NJUTER (!) av Morrisseys album med singlar mellan 1988 och 1995.

Det är… Asså, FY fan!

HUR KAN DU?

HANS ÅSIKTER ÄR JU VIDRIGA!!!

DU ÄR FANIMEJ OCKSÅ EN VIDRIG LITEN SKIT GUNNAR!!!

Well, I’m a Poet???

GAH! En kulturman! Kom! Kom! Vi hänger den här djäveln!

(Nääh. Han har ju typ 0 följare. Då ere inge kul ju…)

Vissna dagar

Vissa dagar…

Va?

JAG SA VISSA DAGAR!

Vissna dagar?

Ja… precis.

Illa berörd

Trodde att vi skulle serveras lite lagom vemodig hollywoodromantik men ju längre filmdjävulen led desto värre obehag kände jag.

A star is born.

Ganska kackigt manus och konstruerad, till och med överansträngd, story men kunde hursomhelst inte se klart den för den väckte alltför hemska minnen.

Klätterrep eller bälte kan ju gå på ett ut.

En stor författare som förbarmat sig över mig, eller hur man nu ska se på saken (kanske mest fått mig klängande runt sin hals?) brukar säga att det som bränner i dig bränner i andra.

”Gå dit det bränns!” uppmanar hon.

Fast jag vete fan om det i alla lägen är ett klokt råd.

För vissa smärtpunkter slukar dig hel och det enda som brinner upp är du själv.

Jag försökte skriva en bok mitt i det tidlösa infernot så att säga, men ingen annan än jag brann, och jag brann så pass att jag fick ett långt panikångestskov vilket jag inte haft på flera år.

Däremot. Avbördandet. Det hjälpte på sitt vis. Att få ut det ur kroppen, själva fördrivandet av det onda. Kanske, ja. Men då måste du återuppleva helvetes alla kval.

En del av mig hoppas att jag aldrig, aldrig kommer att behöva skriva en sån bok igen. Och på sätt och vis är jag glad att ingen ville ge ut den för den skulle ha slukat alla och förvandlat ljus till mörker, för eviga tider.

Förbannad vare den bokfan, jag hatar den.

IKEAbility

Som författare i detta land nuförtiden krävs inte bara likeability utan även IKEAbility, dvs. förmågan att leverera sina idéer/berättelser/gestalter i platta paket som inte tar mycket utrymme i anspråk, enkelt monteras i läsarens huvud och åtminstone påminner om nåt som en gång i tiden kanske var vackert.

Ibland spelar vem också roll

Är det inte litet obehagligt ändå med en utrikesminister som använder vokabulär som ”krypa in under den sten han kom från” som Margot Wallström gjorde om influencern (eller hur fasen man bäst kategoriserar honom) Jordan B. Peterson?

1024px-Margot_Wahlstrom_Sveriges_EU-kommissionar

Prova såpa, Margot!

Jo, det känns unket. Ibland spelar uppenbarligen vem som säger nåt roll, och inte bara vad som sägs. För det känns värre när en som borde ha nån slags diplomatisk finess uttrycker sig så grovt än om det var random nättroll, som det heter nuförtiden.

She ought to know better.

Besviken. Igen.

Nämen, nej, mina älsklingar! Nu har jag ännu en gång påbörjat en samtida roman som jag efter tre-fyra sidor måste lägga åt sidan.

En dansk denna gång. Den europeiska våren av Kaspar Colling Nielsen. Som jag trodde jättemycket på.

Jag är fan helt hopplös. Kräsen och ogin och allmänt djävlig. Fy, Gunnar!

Men det skaver i huvudet på mig när jag läser ful prosa utan ett uns av poesi; det gör fysiskt ont.

Prologen svalde jag men kanske bara för att jag bestämt mig för att vara snäll? Den balanserade på gränsen till vad jag tolererar. Två djur, en hund och en fågel, som har en ganska intetsägande dialog. Närmast onödig. Sen kom första kapitlet och det började inte bra. Faktiskt riktigt illa:

”Stig tittade på telefonen medan kaffevattnet kokade.”

Och på den söndertrampade och fula stigen fortsatte det. Man kan liksom höra hur berättarmaskineriet vevas igång för triljonte gången.

Berit stirrade på lappen framför sig samtidigt som det ringde ilsket på dörren.

Nils fångade upp fotbollen och spände blicken i grabbarna.

Ulrik huttrade och vek upp kragen när han korsade den regnvåta gatan.

Mia kunde inte släppa blicken från alla fårorna i sitt ansikte som spegeln obönhörligt reflekterade. När hade hon blivit så gammal egentligen?

Alltså. Usch. Konventionell deckarprosa, och sån är åtminstone mitt liv för kort för att läsa.

Lite synd dock då jag trodde mycket på denna pga tips från person med smak, som dessutom nämnde Houellebecq i sammanhanget, vilket nästan gör mig lite upprörd å Houellebecqs vägnar.

Visst, det kan finnas ett idéinnehåll i boken som jag aldrig kommer att känna till men som kanske kan påminna om Houellebecqs romanmetod, men där Houellebecq skriver riktigt djävla bra, med poetisk touche, skriver den här dansken halvtaskigt, klumpigt, och dessutom tänker han inte lika klart heller.

Besviken. Igen. Buhu.

Det där med att sparka in öppna dörrar

Stockholm har tydligen fått ett nytt kulturborgarråd som heter Jonas Naddebo och verkar vara lite allmänt rudis på området.

För det första han vill göra är att slå in en vidöppen dörr, eller hur var det nu? Bryta [igenom] en mur som inte existerar?

Så här säger esset själv i SvD:

”Jag vill bryta muren mellan kommersiell kultur och finkultur. Den kulturen som når många människor måste också uppskattas och visas intresse. Jag vill ha kultur med hög konstnärlig höjd, men också den banala kulturen.”

En mur mellan kommersiell kultur och finkultur?

Vem har sett nån sån de senaste tjugo åren?

Som jag brukar säga:

Kommersialismen i allians med lockelsen om en stabil och überborgerlig livstil även för konstnärssjälar som inte orkade lida längre, slet ner det höga till det låga, och sen sparkades det höga dit pepparn växer.

Finkultur? Är det det de där utmagrade kräken håller på med i nån möglig källare i Midsommarkransen? Här inne i stan åks det knökfulla bussturer mellan affärerna nån fiktiv deckarhjälte brukar shoppa i, och vandras på Söder i spåret på nån annan härlig svensk nedalkad kommisarie som det skrivits hundraelva böcker om.