Category Archives: Dumheter

Nu är den ordning på mitt företags alla papper men själv förgås jag av leda

I skarven mellan Fårös karga stenstränder Djurös grunda vassvikar sitter jag idag på mitt kontor bredvid Vasaparken och sorterar en pappershög med avtal, inventeringslistor och årsredovisningar sedan 2012. Ur dem kan mitt företags hela historia utläsas. Där finns de oändligt detaljerade avtalen som inte ledde till annat än huvudvärk och kostnader och de hafsigt tecknade avtalen som visade sig vara guldgruvor. Trista på ett plan men omistliga på ett annat, dessa texter som till innehåll och koncept är äldre än all annan text. För det är detta som är de riktiga urtexterna, de som bar information som det sumeriska kungariket Uruks tjänstemän inte kunde minnas eller hålla korrekt reda på, således sprungna ur ett krasst och funktionellt behov av att lista det som kungariket ägde och vilka transaktioner man gjort. Så tänker jag för att muntra upp mig litegrann då jag för trettionde gången slår till på hålslaget, bläddrar fram till rätt flik i pärmen och arkiverar ett fraktavtal. Men inte fan hjälper det. Det är fortfarande så tråkigt att klockan på Bonnierhuset här mittemot verkar ha stannat. Blä, usch och urk. Ibland hatar jag att vara en duktig liten företagare.

Tystnat

Jag sluter ögonen
om du sluter ögonen
är det tyst då, är det tomt och mörkt därinne?

Eller pulserar det av minnen, drömmar
längtan?

Ibland kan jag se hur jag stirrar i vanmakt
på mina händer, stum av vrede över att de
inte kan åstadkomma nåt vackert, nåt av värde.

Förstår du innebörden av att tystna?
Kan du se ut över världen utan intryck?

Det går att söka sig fram
där i mörkret
men hittar någon någonting?

Har du sökt efter en spricka
att rymma igenom? Är det på låtsas?

Jag söker efter en sån spricka
som går att krypa in i
och som leder till en plats.

Vad är det för plats som jag söker i sinnet?
En plats bortom mänskorna
den ständiga besvikelsen, som tär,
river.

Det är därför jag tystnar, för jag
har gjort alla invändingar mot mig
själv, det finns då inget att säga.

Munnen öppnas, ett ord verkar födas
Men, nej, innan det formats vet jag varför
jag inte ska säga det.

Svält och svull

Att uprätthålla 5:2-diet på ett ställe med all-inclusive (i sanning djävulens påfund) kan nog närma sig att sitta på puben 2 kvällar i veckan som alkoholist utan att dricka för att de andra 5 kröka sig medvetslös. Pendlar mellan avgrundsdjupt äckel över hur FOLK vräker i sig och ett dregel som lämnar spår på det gråvita stengolvet, samt ett bottenlöst svullande. Idag är det 2, inte 5, och när jag nyss skulle jag krama Bo godnatt räckte han fram något kubiskt och brunsvart mot min mun. Är det en chokladpralin? sa jag och led, Nej, en lavasten svarade han och skrattade. Den enda bok jag kan minnas att jag läst är Svält av Hamsun, det går runt i huvudet. Nu återstår endast sömnen, min räddare, innan jag kan äta så jag spricker.

Mera gubbgnäll

17 helsidor om poesi i SvD. Det står: POESI över hela bilagans framsida. Detta skulle kunna vara fantastiskt.

Men istället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för knappt 1 (!) sida av dessa 17 helsidor är poesi (då räknar jag även sprida små strofer här och var), resten är foton på poeter, intervjuer med poeter, intervjuer om poesi och en usel redaktionell text som försöker göra jag vet inte vad.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är inte detta.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är att de upplåter en 1/4 sida, 1/8 sida, för nyskriven poesi varje vecka året om. För det vore en revolution.

Det SvD ägnar sig åt idag är bara att försöka få in poesin i den kommersiella fållan.

Förlåt, men jag vill bara vara Stig Larsson och pissa i SvDs metaforiska gom.

Ny post proto-modern självhjälpsbok

Titel: Hjälp! Jag var ett är.