Kategoriarkiv: Mänskan

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.

Mini-analys av Banksys strimling

Det här med Banksy och den strimlade tavlan.

Att det väcker sån genuin munterhet, även hos mig, sätter fingret på hur tråkiga liv vi egentligen lever.

Fredag

Sista dagen på lill-öjn där er fd. författare lyckats, medelst slughet och manipulation av det egna jaget, lura sig själv till att färdigställa ett science-fiction synopsis.

Tur att man är en enkel och lättlurad typ.

Jag ska aldrig, aldrig skriva mer, gnyr man hopkurad i ett hörn i badrummet men med dörren på glänt till sin paralyserade förmåga, som till slut tror en och släpper taget och då passar man så klart på och skriver utav bara fan.

Skämt åsido. Krisen var monumental. Men jag hoppas, tror, att jag är igenom det värsta nu.

Skönt.

Vad mer? Jo, Rune, Fårös enda och sista (?) stentunläggare var här på gården och lagade ett stentun som rasat av trycket från rötterna hos en mäktig ask.

Gick ut med en kopp kaffe till honom igår och snackade lite. Maken till väderbiten karl får man leta efter. Synd att jag inte tog ett foto. Ni får tänka er nån som arbetar ute årets alla dagar i en karg och vindpinad miljö med ett tungt kroppsarbete; det finns inga maskiner som hjälper en att lyfta stenen på plats. Lång, mager och senig som få.

Rune berättade dock att ingen har råd att anlägga stentun nuförtiden, det handlar mest om reparationer, och de flesta stentunen på Fårö har över hundrafemtio år på nacken. Då var arbetskraften både billig och tillgänglig i överflöd, och stenen var inte dyr eftersom det var okej att ta den där man fann den, oavsett vems mark eller vatten det var. Den mesta av stenen tog man från havet, man bröt kalkplattor direkt från botten nära strandkanten. Och såklart tog man den från de steniga åkrarna.

IMG_3373

Rune fixade en snygg sväng på stentunet runt trädet.

Vi talade också om svårigheten för ungdomarna på Fårö att bo kvar; det är för dyrt att köpa bostad och inte finns det jobb heller. Men det går ju alltid att arbeta på Gotland, så kanske är det där med boendet som är svårast. Att konkurrera med rika storstadsbor som vill ha sommarnöje är nästan omöjligt, men, sa Rune, det är också markägarnas fel, de skulle ju kunna sälja mark lite billigare till bygdens söner och döttrar, sina släktingar och grannbarn. Det gör de inte. Girigheten segrar. Måste kännas surt att inte kunna bo kvar på den plats man kallar hemma här på jorden. Sån är den värld vi format.

Sen pratade vi lite havsöringsfiske också, det är bra här på Fårö, men ännu för tidigt. Nu leker öringen och då blir den närmast oätlig men väldigt vacker, hanen får en kopparfärgad ton istället för sin vanliga silverteckning.

Sitter i soffan och har nyss stängt av Alex & Sigges podcast som jag i ett anfall av jag-vet-inte-vad fick för mig att lyssna på igen, det var ganska många månader sen sist. Men det gick inte. Flams, trams och nostalgi i en vedervärdig blandning. Slappa spaningar som släpar på i all oändlighet och leder till liksom ingenting – man tror att nu, nu kommer det en knorr, men nej, inte det, och kritik av fenomen som fnissandet i TV4:s morgonstudio?! Jag gillar de där två filurerna, eller snarare deras relation, av nån anledning som mer och mer börjar kännas outgrundlig. Nej. Då finns det bättre saker att lägga sin tid på.

Yes. Det var väl det hele. Over and out.

Xoxo,

Gunnar

En jobbig typ

Ständigt denna besvikelse på den svenska samtidslitteraturen! Som seriös läsare och författare är det svårt att svepande rata all samtida litteratur; nej, det faller på sin egen dumhet, och speciellt den svenska som ju borde ligga en nära.

Dessutom, det smarta är ju såklart inte att dissa sina kollegor, till slut ruttnar de, en efter en, man blir avskydd och hatad av alla, utfryst och får aldrig vara med och leka på seminarier och uppläsningar och sånt. Hur mycket frost pallar man då man går på Författarförbundets årliga glöggmingel? Således, läser man nåt uselt är det ju bäst att hålla tyst. Och läser man nåt halvdant kan det vara listigt att hylla det.

Men, mina vänner, ni känner ju mig. Den här bråkstaken råkar ha en massa fåniga ideal – sånt bör man visserligen, om man kan alltså, av många skäl göra sig av med fort som attan i rollen som nån slags publik skribent – och sanningen framför allt är ett av dem, eftersom sanningen råkar vara vacker. Och är man en sucker för det vackra, tja då blir det svårare.

Egentligen borde enkel matematik ge vid foten att en slumpmässigt vald samtida svensk roman kommer att vara, på sin höjd, medioker jämfört med det som historiskt är bedömt som bra. Jag menar, hur många riktigt stora svenska romaner har vi? Nej, det vill jag förresten inte nes tänka på. Rent statistiskt är förmodligen en roman, kanske två, på hundra hyfsad och kommer att stå emot tidens tand sisådär. Med en sådan måttstock skulle dock det inte vara muntert i spalterna och tidningen Vi läser skulle definitvt få stänga ner. Därför hålls det med en annan måttstock. Problemet för mig är dock att hålla i den utan att knäcka den över knät.

Men inte ens jag klarar det enorma trycket från den stora tystnaden som kommer av en absolut integritet: Det händer att jag faller och tvivlar och suktar efter gemenskap och lite uppmärksamhet precis som alla andra. Alltså, jag blir vek, blödig. Orkar inte vara den sura djäveln som ingen gillar.

Som den lilla dumbom jag är morskar jag då upp mig, var nu inte så djävla negativ, skäller jag, intalar mig att det faktiskt nog inte är så illa, du kan ju inte jämföra allt med de texter som överlevt hundratals, tusentals, år, som sagt, man börjar läsa och försöker, verkligen försöker se styrkorna och boken ur sitt mest generösa perspektiv.

En av mina nära vänner har en fin egenskap som jag alltid har avundats honom. Och den egenskapen gör det lätt att älska honom och följaktligen är han också älskad av många.

Hans gudomliga förmåga är att han alltid kan se det bästa i människor. Man kan ju säga sånt, men det här är på riktigt. Och det är inte en intellektuell övning, utan han lokaliserar det fina, hur stort eller smått det än må vara, på ett ögonblick, och ser hela mänskan i ljuset av det. Med mig är det tvärtom. Min kritiska ådra är skrattretande djup och på samma vis som min vän ser det fina kan jag omedelbart lokalisera var det brister; sprickorna, inkonsekvenserna, omoralen och lögnerna. De förbannade lögnerna, som författare exemplvis ägnar sig åt då det blir för svårt eller jobbigt att tränga igenom till det som är sant.

När min vän och jag talas vid äcklas jag ofta då jag ser mig själv från hans position; hur jag vräker ur mig vidrigheter om våra medmänniskor och hur hårt jag dömer dem. Kanske fanns det en tid då jag gjorde det för att han skulle bekräfta min negativa mänskosyn, men numera inser jag att det är jag som har en brist, och jag ser då hur han ser på mig med sin förmildrande blick och jag blir tyst. Ibland får han förklara för mig, som för ett barn, hur vackra de som jag kritiserar också är. Som att jag inte kan uppfatta det. Och det kan jag inte heller.

Hur underbart vore det inte att vara som min vän! Att enkelt upptäcka det sköna i mänskan. Och sen: att kunna applicera den förmågan på litteraturen, konsten. Då skulle jag kunna älska både Camilla Läckbergs usla alster och Sigge Eklunds förbannat äckliga faiblesse för nostalgi.

Men, gott folk, jag är både hopplös och förlorad i det avseendet. För mig krävs stor skönhet för att det fula ska sjunka i bakgrunden, paradoxalt nog, tror jag, för att min känslighet för det sköna är låg, medan min känslighet för det fula är monumental. Sa jag inte nån annanstans här i bloggen att viljan att skapa det sköna kan ses som en bristsjukdom?

Om man vill förenkla det hela kan man kalla mig sjukligt kräsen. Fair enough.

Med det sagt, när jag väl får syn på det som är vackert och upplever det, känns det som att vara i himlen om det skulle finnas, och jag jagar alltid den känslan som en knarkare jagar sin kick.

Men var var vi?

Just det. Jag sitter där och pressar fram ett leende och håller krampaktigt i den där boken som alla verkar älska, har kanske en klump i halsen och en ekorre i magen – för jag vill ju inget hellre än att också älska den!

Var snäll nu, ditt as, säger jag och gläntar på bokens omslag.

Jag läser den första meningen.

Ja, jo. Hm. Haha. Det kanske man kan säga. Ungefär. Tänker jag och känner hur svetten bryter fram i pannan, för jag känner ju hur den där djäveln i mig börjar banka bakom sin låsta port.

Ett stycke. Det rinner som klipulver genom ådrorna i mig och jag känner hur jag håller på att tappa greppet, och så kommer den där riktigt usla meningen, med sin vidriga syntax och sin hemskt dumma innebörd som författaren inte verkar ha tänkt på.

Gaaaahhhhh!

Porten rämnar och demonen är fri och han ger upp ett ångestvrål.

För boken är skit, den är fullständigt kackig, den lär mig inget om hur det är att vara människa och jag tappar definitivt inte andan av en skön sats eller rörs till tårar av en pikant vemodig ton.

Återigen har det gått åt pipsvängen. Och allt det där hemska måste nu ut ur mig och det enda sättet är att sabla ner bokdjäveln här på min blogg.

Just därför är jag väldigt försiktig med att ens närma mig en samtida svensk roman. För jag vet ju precis hur det kommer sluta: Jag blir sur, ni tycker jag är en hemsk typ och författaren, om den av en slump skulle råka läsa, kommer att hata mig i evighet.

En till bekännelse. I förmiddags på gymmet började jag lyssna (kanske lite dumt att just lyssna) på den där Pappaklausulen av svärmorsdrömmen Jonas Hassen Khemiri.

Uff. Ojoj.

Den ligger inte bra till, kan jag säga. Inställsam och falsk och självgod. De orden steg upp ur mitt inre  efter tre stycken. Men, jag har lovat mig själv att trycka mig igenom hela (skiten) innan jag skriver om den här.

You have been warned.

Xoxo,

Gunnar

Kort om en stor författare

Snart, mycket snart, ska jag skriva här om nån jag borde ha skrivit om för länge sedan.

Men tro det eller ej, fram tills nu hade jag inte läst nåt av Fernando Pessoa. Bara hört att han var outstanding.

Det är han också. Portugisen med de många maskerna.

27_-_Fernando_Pessoa_em_1928

En djävel till att skriva. Faktiskt bättre än de flesta. Fernando Pessoa, 1888-1935.

När jag läser Orons bok, skriven av en av hans många heteronymer, bokhållarbiträdet Bernardo Soares, stryker jag under på nästan varje sida och har slutat göra hundöron eftersom det blir fånigt att vika varenda sida…

Innan jag återkommer med en lite fylligare text får ni hålla till godo med ett smakprov på hans vackert filosofiska och reflekterande stil, också lite apropå min text nedan om skitdrömmar; här får ni ett annat perspektiv:

”De som drömmer grandiosa drömmar är antingen dåraktiga och tror på det de drömmer, och följaktligen lyckliga, eller också är de vanliga enkla fantaster för vilka fantasterierna är en själens musik som vaggar dem till ro utan att betyda något. Men den som drömmer om det möjliga löper en reell risk att drabbas av en verklig desillusion. Jag kan knappast bli särskilt ledsen över att jag inte har blivit kejsare i Rom, men jag kan sörja över att jag aldrig ens talat med sömmerskan som alltid viker om hörnet och går in på tvärgatan till höger om niotiden.”

Young at heart

En sval men solig söndag i september. Och finns det då nåt bättre att göra än att spela twenty-one med sin äldsta son på basketplanen nere vid Tessinparken? Inte vad jag kan komma på i alla fall.

Alltså; jag älskar att ha barn, att se dem växa och utvecklas, och som bonus får man en andra runda själv, bara det att second time around kan man njuta så mycket mer.

Minns ni förresten hur det var, efter ungdomen men precis före vuxenblivandet, då det ju ibland kunde hända att man drömde om att få slungas tillbaka i tiden, kanske till gymnasiet, men med all erfarenhet som man nu samlat på sig; en ny chans helt enkelt, då man skulle göra saker och ting som de borde ha gjorts?

Att ha barn är som att det skulle hända i verkligheten, men ändå inte riktigt och sju gånger bättre. Mina söner, det bästa som hänt mig, att älska dem gör mig både lycklig och evigt ung.

 

I am in a bad way

Bakfull, det pågår ett vägarbete i skallen på mig, och med sån träningsvärk i benen att jag knappt kan resa mig ur soffan. Idioten var man som skulle köra knäböj like it was nineteen ninety-nine. Bara för att visa ungsvennarna att gubben fortfarande kan.

Och sen vara ute till efter ett och dricka allt annat än vatten. Ingen bra idé när man är över fyrtio kan jag meddela er som inte vet. Men nu får jag betala tillbaka och det med ockerränta.

Har fått några konstiga små utslag på handen också och blir förfärad när jag ser att huden på handryggen fått ett finmaskigt nät av rynkor. Och så hör jag duktiga doktorns kluckande skratt från förra veckan då hon torrt konstaterat att utslaget på min fot var svamp och att ”svampen verkar gilla dig, helt enkelt”.

Svampen verkar gilla mig. Ha, fucking ha.

Och så lunchstället jag börjat frekventera som serverar ohyggligt nyttig mat, där de slanka och vackra yogakidsen fnissar lite åt min gubbmage och mitt gråspräckliga skägg när jag stammar fram mina beställningar av sånt jag inte ens vet vad det är.

Förnedrande alltihop.

Men kanske är det på grund av min egna åldersnojja jag fortsatt läsa Ulf Lundells Vardagar? Den får mig att känna mig jämförelsevis ung. Och som alltid med litteratur blir man överaskad av hur den kommer till bruk.

Drar mig till minnes låten You’re In a Bad Way av Saint Etienne, nåt vi gamlingar lyssnade på förr i tiden.

Nej, hörrni, nu ska jag stappla till köket och se om jag kan svänga ihop några sönderfrysta gamla fiskpinnar till pojkarna.

Xoxo