Kategoriarkiv: Mänskan

Det förnämsta av konstverk

Dagdrömmarnas konung hette Fernando Pessoa och hans inre rike sträckte sig gränslöst i alla riktningar.

I det yttre livet kom han aldrig att lämna sin knapra tillvaro som handelskorresspondant (kanske vad vi idag skulle kalka kommunikatör) och översättare i Lissabon, men i sin fantasivärld klädde han sig obehindrat i alla de andra liv som lockade honom och reste dit hågen föll honom in.

Men en dagdröm eller fantasi är vare sig verklighet eller den sovandes dröm och det var han bittert medveten om.

Inatt erfor jag den självklara insikten i sin fulla styrka.

I dagdrömmen och fantasin, liksom i leken och skapandet, befinner vi oss i ett gränsland, hela tiden medvetna om vad som är och vad som är suggererat, frambesvärjt.

Kanske kan ett stort verk få oss att glömma det för en mikrosekund, men knappast längre. Givetvis råder lite andra förhållanden för barn och psykiskt sjuka.

Men den sovandes dröm kan uppfattas som fullständigt verklig av hjärnans högre instanser.

Du ser, du känner, du hör. I den är den.

Dock är magin över när du vaknar. Antingen har du inget minne av den eller så vet du, som i ett trollslag, att det du upplevde som på riktigt inte var det.

Men, och här kommer det kanske finaste, du kan minnas din dröm och återuppleva den på samma sätt som vilket annat minne som helst, eftersom dina lägre kognitiva kretsar som hörsel och syn uppfattade den som verklig.

Du kan höra hennes klingande skratt där du satt med henne i en eka, hon som du aldrig ska få.

Du kan se in i hans milda blå ögon och känna hur hans skrovliga hand smeker din kind.

Du kan känna hennes knä mot ditt under bordet och hur hennes hand letar sig till din.

Visst, vi kan inte styra över det vi drömmer om vilket betyder att en hel del drömmar mer liknar matrester eller odiskade tallrikar än de där romantiska fragmenten jag lockade med, och oftare än annars glömmer vi alltsammans.

Men i riktigt sällsynta fall får vi i drömmen leva en stund i ett liv vi åtrår eller önskar och aldrig kommer att få uppleva i det levda livet. Och då sitter vi med ens med henne eller honom i en hammock och gungar i takt med koltrastens sång, eller flyger över en kornblå äng i landet bortom de grå bergen.

Det är den dyrbaraste av gåvor som du kan njuta resten av din utmätta tid, så vårda dem väl.

Den sortens dröm är det förnämsta av konstverk.

Dagens dikt

Hello Sunshine av Bruce Springsteen

Had enough of heartbreak and pain
I had a little sweet spot for the rain
For the rain and skies of gray
Hello sunshine, won’t you stay

You know I always liked my walking shoes
But you can get a little too fond of the blues
You walk too far, you walk away
Hello sunshine, won’t you stay

You know I always loved a lonely town
Those empty streets, no one around
You fall in love with lonely, you end up that way
Hello sunshine, won’t you stay

You know I always liked that empty road
No place to be and miles to go
But miles to go is miles away
Hello sunshine, won’t you stay

Bröt ihop ungefär i mitten av andra versen, när han sjunger ”but you can get a little too fond of the blues”, och grät med tårarna trillade nerför kinderna som en riktig karl.

Nånting har släppt. Det sista året har varit en omvälvande tid för mig; jag har behövt omvärdera mycket och söka nya vägar, nya uttryck.

Idag vaknade jag med ett lugn för första gången på länge. Allt kommer att ordna sig och jag är helt okej. Inte världsbäst. Inte snällast och mest empatisk. Men ändå ganska okej. Gott så.

Engdahl, Frostenson, Virtanen, Burrau & lilla jag

Principiellt tycker jag det är utmärkt att tre av de utpekade skurkarna i den svenska metoo-vågen har skrivit böcker för att meddela sin syn på den egna skurkaktigheten, skulden, och vad som hände dem.

Utan deras perspektiv hade debatten och förståelsen blivit lidande vill jag hävda, utan att jag ens läst nån av deras böcker, endast recensioner och kommentarer.

De tre jag talar om är givetvis Horace Engdahl, Fredrik Virtanen och Katarina Frostenson.

Det sagt så skriver jag detta med viss besvikelse över sakernas tillstånd.

För är det nåt som står klart är att alla tre är fullständigt oförmögna att rannsaka sig själva på djupet.

Förvisso. Virtanen anser sig kanske med rätta alltför bryskt och felaktigt behandlad av media, men när det kommer till vad han faktiskt gjort och det liv han faktiskt levt tycker han att det är, tja, helt okej. Egentligen. Lite svineri, lite tölperi, men no big deal. Det var strukturen, inte han. Ergo, han skyller ifrån sig. Att problematisera ligger inte för honom.

Sen har vi Horace Engdahl. Hans förmåga till självrannsakan är ännu sämre. Populasen älskar allmän giljotinering, när det är blod i vattnet, flockbeteende, allmän nivellering… osv. osv. Sen har jag en sweet-spot för den fan ändå, men det kan väl få ha? Han har ju trots allt inte heller gjort så mycket, utan mest uttryckt åsikter och omdömen som gjort folk vansinniga. Så i hans fall handlar det mest om att det hade varit intressant om han verkligen hållit fram kritiken av det han tyckt och tänkt i ljuset och studerat det noga. Men det vill han inte. Han älskar sig själv för mycket (eller för lite) för det.

Sämst av de alla verkar dock fru Frostenson vara. Och jag tycker faktiskt att det nedriga epitetet isdrottning verkar vara rättmätigt förtjänat. För med högburet huvud och iskall blick dömer hon ut allt och alla som vågat andas kritik mot henne och hennes slutgiltigt våldtäktsdömda make. Hon är rasande och hatar sina motståndare minst lika mycket som de idioter som ringt hennes telefonsvarare och bölat dumheter,

Det är en konspiration får vi veta. Arton kvinnor, vittnen, kan tydligen ha fel, och har fel. Hon är oskyldig, en syndabock, och hennes make är utsatt för detta pga sin ”utländska härkomst”. Jäv med bidrag till hennes handelsbolag, jo, fast… nej, egentligen inte. Bristande uppmärksamhet. Ergo, inte hennes fel.

(Intressant dock att en språkkunnig poet som hon inte har hört talas om ordet underlåtenhet.)

Vilket djävla skitsnack. Pjuh. Man baxnar.

Nej, tacka vet jag mig själv, som aldrig väjer för att erkänna vilken idiot och elak djävel jag är och kan vara och igår sa just det till den ödmjuke och bussige poeten Elis Burrau, som trots mina elakheter här på bloggen förlät mig då jag bad om ursäkt.

Hur man är mäter är den unge mannen större än jag. Han hade ingen som helst anledning att acceptera min ursäkt men gjorde det. Fint, Elis B! Vilken toppenkille.

(Sen att jag fortsatt känner mig som en skurk gentemot honom är mest rätt åt mig. Lite ska jag fan få lida. Och grejen är ju den, att jag läst ytterst lite av honom så det jag skrev handlade nog mest om nåt annat än honom. En sån hycklare är jag . Nu vet ni det. Också)

Xoxo, Gunnar

Sagofarbrorn

Min nya roll: Sagofarbror.

Trivs ganska bra med den. Helt plötsligt är det lustfyllt att skriva och inte bara tungt.

Och bara en sån sak som att det har runnit ur mig en fjärdedels bok sen årskiftet.

Mina tidigare böcker har jag alltid haft vissa tvivel på. Men den här begåvade sci-fi boken för unga vuxna kommer att läsas sönder av generationer.

😂

Slut på skrytet.

😘

Min Gud, varför har du övergivit mig?

När en person begår självmord uppstår en kraftig emotionell explosion vars vågor av smärta och skuld och vanmakt svallar långt utanför den innersta familjekretsen till den självmördade.

Och även om anledningarna till att människan tar sitt liv kan vara många, man talar om nästan ett tusental möjliga riskfaktorer som kan samverka, har dessa anledningar gemensamt skapat blott ett: en känsla av djupaste förtvivlan och smärta som jag gissar kan liknas vid det som den troende upplever då hen plötsligt känner sig fullständigt övergiven av sin gud.

Min Gud, varför har du övergvit mig?

Detta fångas givetvis mästerligt i Ingmar Bergmans klassiker Nattvardsgästerna som nu går att se på SVT Play, där den plågade flerbarnsfadern som skjuter sig i huvudet speglas i den lika plågade pastorn som just känner sig övergiven av Gud efter att hustrun dött. Den existensiella ångesten. Den religiösa ångesten. På ett ut går dem, och just det visar Bergman.

Det självmord som skakade mitt liv för över tjugo år sen fortsätter att hemsöka mig dagligen; de obesvarade frågorna verkar aldrig klinga ut, nej, de fortsätter att larma och påkalla min uppmärksamhet.

Vad tänkte han, A, då han trädde snaran runt halsen?

Om han överlevt eller nån hindrat honom, hade han ångrat sig?

De flesta gör nämligen det, ångrar sig alltså, lärde jag mig i en informativ dokumentär om självmord och hur man bäst hindrar det, som jag råkade finna av en slump, även den på SVT Play.

Den 19 november, för två dagar sedan, inföll den internationella mansdagen.

Och åt den är det lätt att fnysa. För jag gissar att otaliga är de som knappast tycker att det behövs en sådan dag, då de resonerar som så att de flesta dagar ändå är mansdagar.

Men det håller jag inte med om. Inte minst borde den dagen få oss att uppmärksamma det som kanske är mest tabubelagt bland män: psykisk ohälsa och den för många män skamfyllda skörheten.

Alltför många män lider i tystnad och ensamhet, och ser till slut ingen utväg än döden.

Två tredjedelar av de som begår självmord är män, och självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige. Många, men inte alla, självmord har koppling till psykisk ohälsa.

Se Nattvardsgästerna. Se dokumentären om hur man hindrar självmord. Och varför inte läsa på om ett par korta fakta och myter om självmord på Karolinska Institutets webbsida?

Vad kan man då göra som individ?

Kontroversiellt nog är det mest effektiva man kan göra att fråga rätt ut och rakt upp och ner, till den som man ser lider:

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Forskning visar att just det, att fråga och benämna det, är den främsta preventiva åtgärd vi som medmänniskor kan utföra.

Gör det.

Xoxo,

Gunnar

Förvirrat

Ibland, som igår ikväll när jag ännu en gång sett en litterär diskussion utveckla sig vackert på Facebook och kan konstatera att det endast är kvinnor som deltar, känner jag mig som en rest från en svunnen tid, en bland de sista av mitt släkte: män som skönläser.

Ingen av mina närmaste manliga vänner läser romaner eller poesi på regelbunden basis. Och jag har nog aldrig hört talas om en bokcirkel med bara män som läser skönlitteratur. Eller en bokcirkel med män överhuvudtaget.

Oftast tänker jag som sagt inte på det, men när jag gör det, som igår, då känner jag mig både ensammen och en gnutta utanför. Annorlunda, som det så fint heter.

Förr i tiden tillät jag mig liksom att braka in i såna där diskussioner med endast kvinnor, men vis av erfarenheten låter jag numera bli, för den tystnad som brukade uppstå runt mina kommentarer blev outhärdlig; om diskussionen var en flod var jag klippan den smidigt rann omkring i sin fortsatta färd. Och tystnaden är så mycket mer förfärlig än till och med det värsta invektivet eller åthutningen.

Ska vi tycka synd om lille du? Är det det jag vill? Nej. Inte alls, jag accepterar detta som en naturlighet. Och det finns faktiskt andra läsande män som jag, men om sanningen ska fram har jag ingen lust att söka upp dem, det kan jag ju också känna och veta, vilket ju kan tyckas motsäga det jag berättat om här?

Men man tror nåt först, prövar det, och inser att det finns ett till lager, eller ett annat, som gömmer sanningen. Och det jag kan se nu, när jag skriver detta, är att detta inte har med kön att göra; i det hav av kvinnor som det skönlitterära läsandet visserligen numera är känner jag mig utanför och då är det lätt hänt att man tar till den mest uppenbara förklaring som visar sig: att jag är en av få män. Så ska vi glömma allt du skrev ovan, var det inte sant? Nej, tydligen inte.

För, Gunnar, innerst inne, vet du att det inte kan vara hela sanningen till din känsla av utanförskap. Det går tyvärr djupare än så, lille du.

Att män knappt läser skönlitteratur är givetvis djupt tragiskt, men även om jag så stod i ett hav av läsande män skulle jag ju känna mig utanför eftersom det sitter i min botten, känslan av annorlundaskap, att vara en anomali; alltid där det uppstår grupper lider jag för jag inbillar mig att de är sammanbundna, och det sista jag känner är nån sammanbundhet.

Nu kanske ni tycker jag koketterar, men om jag kunde vara den som hade förmågan att känna gemenskap istället, skulle jag inte tveka att offra en stortå eller två. Dock verkar det vara min lott i livet att stå utanför i kylan och glo in i värmen. Eller om inte annat tro att så är fallet, vilket ju går på ett ut, dessvärre. Och ja, jag inser ju hur juvenilt detta låter. Men tänk om det är så för vissa av oss? Att vi lever vidare i all evighet med känslan av att inte passa in? För det hade inte endast med identitetskapandet i tonåren att göra, utan för att vår faktiska identitet, den vi stelnat i, är en udda djävla fågel?

Shit. Det här blev lite förvirrat inser jag. Men det får stå, för det är såhär tänkandet fungerar, det börjar nånstans och tar vägen nån annanstans, och det är inte konsekvent mot sin historia.

 

 

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.

Mini-analys av Banksys strimling

Det här med Banksy och den strimlade tavlan.

Att det väcker sån genuin munterhet, även hos mig, sätter fingret på hur tråkiga liv vi egentligen lever.

Fredag

Sista dagen på lill-öjn där er fd. författare lyckats, medelst slughet och manipulation av det egna jaget, lura sig själv till att färdigställa ett science-fiction synopsis.

Tur att man är en enkel och lättlurad typ.

Jag ska aldrig, aldrig skriva mer, gnyr man hopkurad i ett hörn i badrummet men med dörren på glänt till sin paralyserade förmåga, som till slut tror en och släpper taget och då passar man så klart på och skriver utav bara fan.

Skämt åsido. Krisen var monumental. Men jag hoppas, tror, att jag är igenom det värsta nu.

Skönt.

Vad mer? Jo, Rune, Fårös enda och sista (?) stentunläggare var här på gården och lagade ett stentun som rasat av trycket från rötterna hos en mäktig ask.

Gick ut med en kopp kaffe till honom igår och snackade lite. Maken till väderbiten karl får man leta efter. Synd att jag inte tog ett foto. Ni får tänka er nån som arbetar ute årets alla dagar i en karg och vindpinad miljö med ett tungt kroppsarbete; det finns inga maskiner som hjälper en att lyfta stenen på plats. Lång, mager och senig som få.

Rune berättade dock att ingen har råd att anlägga stentun nuförtiden, det handlar mest om reparationer, och de flesta stentunen på Fårö har över hundrafemtio år på nacken. Då var arbetskraften både billig och tillgänglig i överflöd, och stenen var inte dyr eftersom det var okej att ta den där man fann den, oavsett vems mark eller vatten det var. Den mesta av stenen tog man från havet, man bröt kalkplattor direkt från botten nära strandkanten. Och såklart tog man den från de steniga åkrarna.

IMG_3373

Rune fixade en snygg sväng på stentunet runt trädet.

Vi talade också om svårigheten för ungdomarna på Fårö att bo kvar; det är för dyrt att köpa bostad och inte finns det jobb heller. Men det går ju alltid att arbeta på Gotland, så kanske är det där med boendet som är svårast. Att konkurrera med rika storstadsbor som vill ha sommarnöje är nästan omöjligt, men, sa Rune, det är också markägarnas fel, de skulle ju kunna sälja mark lite billigare till bygdens söner och döttrar, sina släktingar och grannbarn. Det gör de inte. Girigheten segrar. Måste kännas surt att inte kunna bo kvar på den plats man kallar hemma här på jorden. Sån är den värld vi format.

Sen pratade vi lite havsöringsfiske också, det är bra här på Fårö, men ännu för tidigt. Nu leker öringen och då blir den närmast oätlig men väldigt vacker, hanen får en kopparfärgad ton istället för sin vanliga silverteckning.

Sitter i soffan och har nyss stängt av Alex & Sigges podcast som jag i ett anfall av jag-vet-inte-vad fick för mig att lyssna på igen, det var ganska många månader sen sist. Men det gick inte. Flams, trams och nostalgi i en vedervärdig blandning. Slappa spaningar som släpar på i all oändlighet och leder till liksom ingenting – man tror att nu, nu kommer det en knorr, men nej, inte det, och kritik av fenomen som fnissandet i TV4:s morgonstudio?! Jag gillar de där två filurerna, eller snarare deras relation, av nån anledning som mer och mer börjar kännas outgrundlig. Nej. Då finns det bättre saker att lägga sin tid på.

Yes. Det var väl det hele. Over and out.

Xoxo,

Gunnar

En jobbig typ

Ständigt denna besvikelse på den svenska samtidslitteraturen! Som seriös läsare och författare är det svårt att svepande rata all samtida litteratur; nej, det faller på sin egen dumhet, och speciellt den svenska som ju borde ligga en nära.

Dessutom, det smarta är ju såklart inte att dissa sina kollegor, till slut ruttnar de, en efter en, man blir avskydd och hatad av alla, utfryst och får aldrig vara med och leka på seminarier och uppläsningar och sånt. Hur mycket frost pallar man då man går på Författarförbundets årliga glöggmingel? Således, läser man nåt uselt är det ju bäst att hålla tyst. Och läser man nåt halvdant kan det vara listigt att hylla det.

Men, mina vänner, ni känner ju mig. Den här bråkstaken råkar ha en massa fåniga ideal – sånt bör man visserligen, om man kan alltså, av många skäl göra sig av med fort som attan i rollen som nån slags publik skribent – och sanningen framför allt är ett av dem, eftersom sanningen råkar vara vacker. Och är man en sucker för det vackra, tja då blir det svårare.

Egentligen borde enkel matematik ge vid foten att en slumpmässigt vald samtida svensk roman kommer att vara, på sin höjd, medioker jämfört med det som historiskt är bedömt som bra. Jag menar, hur många riktigt stora svenska romaner har vi? Nej, det vill jag förresten inte nes tänka på. Rent statistiskt är förmodligen en roman, kanske två, på hundra hyfsad och kommer att stå emot tidens tand sisådär. Med en sådan måttstock skulle dock det inte vara muntert i spalterna och tidningen Vi läser skulle definitvt få stänga ner. Därför hålls det med en annan måttstock. Problemet för mig är dock att hålla i den utan att knäcka den över knät.

Men inte ens jag klarar det enorma trycket från den stora tystnaden som kommer av en absolut integritet: Det händer att jag faller och tvivlar och suktar efter gemenskap och lite uppmärksamhet precis som alla andra. Alltså, jag blir vek, blödig. Orkar inte vara den sura djäveln som ingen gillar.

Som den lilla dumbom jag är morskar jag då upp mig, var nu inte så djävla negativ, skäller jag, intalar mig att det faktiskt nog inte är så illa, du kan ju inte jämföra allt med de texter som överlevt hundratals, tusentals, år, som sagt, man börjar läsa och försöker, verkligen försöker se styrkorna och boken ur sitt mest generösa perspektiv.

En av mina nära vänner har en fin egenskap som jag alltid har avundats honom. Och den egenskapen gör det lätt att älska honom och följaktligen är han också älskad av många.

Hans gudomliga förmåga är att han alltid kan se det bästa i människor. Man kan ju säga sånt, men det här är på riktigt. Och det är inte en intellektuell övning, utan han lokaliserar det fina, hur stort eller smått det än må vara, på ett ögonblick, och ser hela mänskan i ljuset av det. Med mig är det tvärtom. Min kritiska ådra är skrattretande djup och på samma vis som min vän ser det fina kan jag omedelbart lokalisera var det brister; sprickorna, inkonsekvenserna, omoralen och lögnerna. De förbannade lögnerna, som författare exemplvis ägnar sig åt då det blir för svårt eller jobbigt att tränga igenom till det som är sant.

När min vän och jag talas vid äcklas jag ofta då jag ser mig själv från hans position; hur jag vräker ur mig vidrigheter om våra medmänniskor och hur hårt jag dömer dem. Kanske fanns det en tid då jag gjorde det för att han skulle bekräfta min negativa mänskosyn, men numera inser jag att det är jag som har en brist, och jag ser då hur han ser på mig med sin förmildrande blick och jag blir tyst. Ibland får han förklara för mig, som för ett barn, hur vackra de som jag kritiserar också är. Som att jag inte kan uppfatta det. Och det kan jag inte heller.

Hur underbart vore det inte att vara som min vän! Att enkelt upptäcka det sköna i mänskan. Och sen: att kunna applicera den förmågan på litteraturen, konsten. Då skulle jag kunna älska både Camilla Läckbergs usla alster och Sigge Eklunds förbannat äckliga faiblesse för nostalgi.

Men, gott folk, jag är både hopplös och förlorad i det avseendet. För mig krävs stor skönhet för att det fula ska sjunka i bakgrunden, paradoxalt nog, tror jag, för att min känslighet för det sköna är låg, medan min känslighet för det fula är monumental. Sa jag inte nån annanstans här i bloggen att viljan att skapa det sköna kan ses som en bristsjukdom?

Om man vill förenkla det hela kan man kalla mig sjukligt kräsen. Fair enough.

Med det sagt, när jag väl får syn på det som är vackert och upplever det, känns det som att vara i himlen om det skulle finnas, och jag jagar alltid den känslan som en knarkare jagar sin kick.

Men var var vi?

Just det. Jag sitter där och pressar fram ett leende och håller krampaktigt i den där boken som alla verkar älska, har kanske en klump i halsen och en ekorre i magen – för jag vill ju inget hellre än att också älska den!

Var snäll nu, ditt as, säger jag och gläntar på bokens omslag.

Jag läser den första meningen.

Ja, jo. Hm. Haha. Det kanske man kan säga. Ungefär. Tänker jag och känner hur svetten bryter fram i pannan, för jag känner ju hur den där djäveln i mig börjar banka bakom sin låsta port.

Ett stycke. Det rinner som klipulver genom ådrorna i mig och jag känner hur jag håller på att tappa greppet, och så kommer den där riktigt usla meningen, med sin vidriga syntax och sin hemskt dumma innebörd som författaren inte verkar ha tänkt på.

Gaaaahhhhh!

Porten rämnar och demonen är fri och han ger upp ett ångestvrål.

För boken är skit, den är fullständigt kackig, den lär mig inget om hur det är att vara människa och jag tappar definitivt inte andan av en skön sats eller rörs till tårar av en pikant vemodig ton.

Återigen har det gått åt pipsvängen. Och allt det där hemska måste nu ut ur mig och det enda sättet är att sabla ner bokdjäveln här på min blogg.

Just därför är jag väldigt försiktig med att ens närma mig en samtida svensk roman. För jag vet ju precis hur det kommer sluta: Jag blir sur, ni tycker jag är en hemsk typ och författaren, om den av en slump skulle råka läsa, kommer att hata mig i evighet.

En till bekännelse. I förmiddags på gymmet började jag lyssna (kanske lite dumt att just lyssna) på den där Pappaklausulen av svärmorsdrömmen Jonas Hassen Khemiri.

Uff. Ojoj.

Den ligger inte bra till, kan jag säga. Inställsam och falsk och självgod. De orden steg upp ur mitt inre  efter tre stycken. Men, jag har lovat mig själv att trycka mig igenom hela (skiten) innan jag skriver om den här.

You have been warned.

Xoxo,

Gunnar