Category Archives: Mänskan

Betong I

Vi har ätit lunch och tar en promenad i solen från Kristinebergsområdet bort mot Karlbergskanalen. På andra sidan det blygrå vattnet ser jag skogen i Karlbergs slottsområde, där jag ibland brukar springa, förbi militärens mäss och utbildningslokaler.

Först när ljuset plötsligt växlar till en dov skugga noterar jag den magnifika bron ovanför oss, den som spänner mellan Karlberg och Kungsholmen och bär E4:an på sin väg genom staden. Tystnaden är slående och får oss att stanna. Av all den trafik som jag vet forsar fram däruppe hörs inte ett ljud, syns inte en rörelse i den massiva betongkroppen.

Min blick rör sig nu sakta uppför de bastanta men ändå smäckra betongpelarna till de två lätt svängda och trågformade brospannen som skiner dystert blekgrå. Formen väcker associationer till romarrikets akvedukter. Men här rinner inte vatten fram utan bilar, bussar, lastbilar; motorfordon.

Brokonstruktion, vem studerar det nuförtiden? frågar jag retoriskt och säger nåt om att vetenskapen som sådan är död sedan länge, ord som jag upprepar, inte är mina egna.

Min vän börjar berätta om ett par de känner där kvinnan är docent i just det, tydligen en av landets främsta.

Jag hör knappt vad han säger utan står bara där och glor på betongen och hör ett ljud som sakta lösgör sig ur mitt minne, duns, duns, duns, ett ljud, och nu en känsla under fötterna, i fotsulorna, som jag inte kan placera men som skickar en rysning av välbehag genom kroppen.

Hade jag varit ensam hade jag klättrat upp för den leriga slänten, till pelaren, för jag vill så gärna lägga min handflata mot den sträva och hårda betongen, men jag står kvar och hör hur min vän berättar om hur de semestrat med paret och hon ringt ägaren till västkustens största betongfabriken och hur de fått en privat visning mitt i hetaste juli, runt i den mäktiga lokalen där enorma betongelement gjöts.

Och när jag ser de bilderna framför mig, från hans berättelse, då minns jag med ens.

Jag minns hur den ranka spången sviktade under mina gympaskor när jag som barn sprang, duns, duns, duns, högt över betonglaboratoriet i den stora tegelbyggnaden på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, mot spiraltrappan som ledde ner till en värld värdig Jules Vernes penna, och som genom ett mirakel materialiserat sig, endast till för dig att upptäcka och förundras över, en värld där armerade betongbalkar på tio ton lyftes upp från källaren med kranar på räls i taket till vackert koboltblå apparater som kunde knäcka dem som torra kvistar.

(FORTS. FÖLJER)

Ur En neurotikers dagbok

Imorse vid frukosten tänkte jag, precis som igår, att det var lustigt att Bos pigment ändrats så mycket; förr var han den bleka och Vilhelm den bruna.

Nöjd över min observation, och att Bo såg så frisk och käck ut, påpekade jag det för Anna och hon höll med och sen småpratade vi lite om att det var lustigt att sånt kan växla över tid, och jag sa kanske nåt om att Bo visserligen är ute mycket mer på dagarna än Vilhelm eftersom han går på dagis, förlåt, förskolan, fortfarande. Sen upptäckte vi en ekorre i trädet utanför fönstret och så var det inte mer med det.

Efter middagen ikväll märkte vi dock att pojken ju var gul i handflatorna men att det inte var på grund av köttfärsåsen utan – hjälp! Och så var googlandet och kalabaliken i full rörelse inuti den här rara lilla neurotikern.

Hypertyreos. Japp. Sköldkörteln. Med klappande hjärta mindes jag det Linda Skugge skrivit i sin senaste bok 45 – Morbus Addison, att nån läkare trott hon haft det för hon var så trött, och trött det var ju precis det vi sagt till varandra om Bo den senaste tiden! Och hyper, det hör man ju på namnet, och… ja , det stämde ju också, OCH HAN ÄR JU KORT TILL VÄXTEN!

Världen rämnade och jag med den. DET VAR JU DET JAG VISSTE, POJKEN ÄR SJUK, MYCKET, MYCKET SJUK. Anna såg såklart vad som var på väg och försökte tala ner mig men den gubben gick inte. Domedagstankarna med den lilla söta kistan i förgrunden spelade i skallen som ett ödesmättat requiem värdigt Bach när jag gömde mig i köket och försökte plocka disk med skakande händer och rusande hjärta. Jag klarade inte mer och slet upp medicinskåpet och rafsade efter nåt lugnande, men upptäckte att lergan var slut och likaså pascoflair – åh fy fan, sa jag för mig själv och härmade Bergman, jag har sån djävla ångest förstår du. Anna kom och undrade vad jag höll på med och erbjöd sen en betablockerare (hon har det för dubbelslag) men det var jag alldeles för rädd för att ta och skrek att hon ju varit under övervakning första gången hon tagit! Ja, men det är ju för att jag har astma svarade hon lugnt, men då klämde jag i med att jag kanske också har astma, faktiskt!

På nåt vis lugnade jag mig en smula och kanske grät en skvätt och lyssnade på nåt sorgligt när jag plockade klart med disken.

Sen kom Anna ut och frågade skrattande hur många clementiner Bo ätit de senaste dagarna, Jag sneglade på paketet. Där låg en clementin kvar. Av ett kilo.

Kanske fem, tio? sa jag och sen trillade polleten ner.

Betakaroten är tydligen ett potent djävla färgämne, mina vänner.

No more clementin for Bo, den rackarn.

Det tysta, det blå (DEL III)

Det här med att följa sina drömmar och våga följa sina drömmar och att man kan bli allt man vill?

Egentligen vet jag inte vad föräldrar egentligen säger till sin barn om det där.

Men jag vet hursomhelst att allsköns krönikörer och liknande älskar att påstå att föräldrar inbillar sina barn att det är rätt och sant, för att sedan göra ner den vanföreställningen och ge de där idioterna till föräldrar en rejäl uppsträckning: alla kan inte bli artister hur mycket de än vill. Exempelvis.

Om det där tänker jag inte mycket alls. Så länge man kan försörja sig och de under ens ansvar kan man väl göra det som faller en in. Tänker jag. Men eftersom vår samtid är helt fixerad vid att just lyckas och ha framgång kanske det är svårt att förstå vad jag menar?

En gång för många år sen träffade jag en person vars högsta dröm var att bli finsnickare och hon hade också utbildat sig till det. Men hon jobbade med nåt helt annat och jag var så trög att jag inte fattade att hennes förklaringar egentligen var bortförklaringar. Långt senare förstod jag: Hon var rädd för att följa sina dröm, rädd för att hon skulle mislyckas. Bättre då att ge upp och inte ens försöka.

Vem har inte tänkt samma sak då det gällt kärleksrelationer? Stirrat i taket och lidit över att inte veta om man är älskad eller inte men ändå inte vågat ta reda på det?

Och hur många finns det inte som sitter på en hel skatt av manus i hårdisken utan att våga skicka iväg dem?

Men låt oss återkoppla till det där om att alla inte kan bli allt.

För det finns ju fall då det, trots vad jag påstod ovan, är sant eftersom det är rent fysiskt omöjligt.

Stephen Hawking hade inte kunnat bli höjdhoppare och jag kunde aldrig mer dyka efter den där olyckan i min ungdom.

Efter två månaders avbrott från dykningen hade jag bestämt mig för att prova igen.

Fridykning.

Jag låg med huvudet över ytan och tittade ner mot bassängbotten, drog ett djupt andetag och slängde ner huvudet och upp benen.

Redan efter en meter kände jag trycket i örat och när jag försökte tryckutjämna kändes det konstigt. Det började göra ont. Sen gjorde det mycket ont och jag avbröt.

Det var sista gången jag dök.

Jag kunde inte längre göra det jag älskade allra mest.

Jag kunde inte följa min dröm.

Det handlade inte om att ha talang eller inte.

Jag kunde inte.

Det är det som kallas att vara invalid.

(Låt gå för att min invaliditet är nån slags lyxvariant.)

Först kände jag inget alls. Jag bara slutade dyka och slutade prata om det.

Men sen efter några veckor slog en blixt av sorg ner i min stackars pojkkropp, som från ingenstans, och jag skakade av gråt och jag sa till mig själv:

”Jag kommer aldrig mer kunna dyka.”

Alla mina fantasier om undervattensvärlden föll ihop och pulveriserades inom mig.

Åren gick.

När jag hörde bekanta som pratade om hur de nyss tagit dykcert eller skulle åka nånstans och dyka sa jag ingenting, låtsades som om jag aldrig varit intresserad, aldrig dykt själv.

Men en natt hade jag en fantastisk dröm och återsåg allt det jag förlorat; bläckfiskarna, delfinerna som busade, korallreven, de mörka djupen, de svartspetsade revhajarna, späckhuggarna och de meterlånga sjöväxterna utanför Kaliforniens kust där sjölejonen jagar.

Och sedan den dagen drömmer jag ofta dagdrömmar om det stora tysta, det blå, och låter mig dras trots att jag vet att jag aldrig kommer kunna realisera drömmen.

Detta är insikten: Att ha en dröm och en längtan som man vet aldrig kan gå i uppfyllelse kan vara något av omistligt värde.

Det kan vara som att titta på ett konstverk eller att läsa en dikt; romankonsten själv är i mångt och mycket konsten att skriva fram det aldrig blev av så att det framstår som verkligt.

Vad hade hänt om jag inte skadat örat? Vilka äventyr hade kunnat fått upleva då?

Vithajar? Dödliga maneter? Jättebläckfiskar?

I verkligheten hade jag kanske tröttnat på dykning och inte sett mer än en mört.

Som det är nu riskerar jag inte att min dröm går i kras; den är vibrerande och kommer för alltid förbli en saga så underbar eller hemsk som jag vill ha den.

THE END.

Ej skickat mejl

Livsavgörande händelse. Innan man upplevt en sån är det lätt att avfärda det som nåt som gör sig bra i fiktion.

Men de händer hela tiden. Ofta är lidande inblandat. Ibland kärlek.

(Ser framför mig hur en planet krockar med en annan, mindre planet, och slungas ur sin bana. Eller ett biljardklot som rullar makligt åt ett håll men blir träffat och far iväg åt ett helt annat. You get the picture.)

Inget blir sig likt.

Du nämnde ditt utanförskap som en anledning till att du skriver i Söndagsintervjun. Själv skulle jag inte skrivit en rad om jag inte blivit knivhuggen elva gånger i ryggen när jag var arton.

(Växte upp i Jakan och det var lite ruffigt.)

Ur det fula kan något vackert växa, men det är ingen regel. Kanske snarare ett undantag?

Min poesi ser jag dock som en blomma som växte upp ur skiten som var den där knivgalningen som högg ner mig.

Blomman och kniven, som yin och yang liksom.

Har ditt skrivande förädlats av din sjukdom? Eller är det bara jobbigare att skriva?

Shit. Nu blev jag värsta sortens pen pal inser jag. Eller stalker 😦

(Har alltid haft problem med detta: antingen är jag stelfrusen och vågar inte säga nåt alls eller så säger jag alldeles för mycket för närgånget till människor som blir skraja för att jag är för på som det heter.)

En helt annan sak. Ett minne. Min pappas kusins fru (min syssling Richards mamma), Lillemor Åström, frågade mig en gång för säkert tjugofem år sen om jag visste vem du var. Hon läste allt du skrev i Expressen och lös av stolthet över dig. Hon sa att du brukat spela bandy (eller fotboll?) på planen utanför deras sommarställe på Hölö som barn. Fick inte riktigt ihop bilden jag då hade av dig som en svartklädd och väldigt cool typ som skrev om musik jag aldrig hört talas om och en tjej som ränner runt på en grusplan och spelar bandy med ett gäng grabbar. Har jag drömt detta?

Ågren. Nu har jag deletat all text i detta mejl och sen ångrat tre gånger. Och deletat igen. Jag är rädd. Men jag är också kontrafobiker. Men jag är också rädd.

Så därför skickar jag inte detta till dig utan lägger upp det på min blogg.

Och om du då nån gång råkar läsa det kan du själv bestämma om du vill svara.

Och du slipper känna dig besvärad och jag slipper känna mig dum.

Vänligen,

Gunnar

Populistens syfte

”Jag är marxist. Jag står på folkets sida mot eliten.”

Alexander Bard i P1:s Söndagsintervjun.

Och det citatet ät betecknande för hela intervjun; mannen är uppenbarligen populist och har alltid så varit.

Han säger att han inte är kategorisk, men är just kategorisk. Upp är ned och ned är upp. Han säger att han inte bryr sig om bekräftelse men säger sen precis det som han (omedvetet) hoppas kommer ge honom ”folkets” kärlek. Detta ligger precis rätt i tiden. Ann Heberlein är av samma sort. Båda är ytterst intelligenta men samtidigt har de en gigantisk blind fläck när det kommer till att rannsaka sig själva och sina motiv.

Samtidigt, vilket gör det hela paradoxalt, väcker båda två ens egna tankar till liv, de tvingar ut en och får en att fundera över ens egen åsikt och varför man har den. På nåt sätt gör den sorten de representerar nytta i debatten och samhället. Eftersom de är oerhört månna om att älskas av den ”stora massan” applicerar de hela sin intelligens på att försöka förstå vad det är ”massan” känner och tänker just nu. (Låt oss kalla det trender.) Kortfattat: De är levande sensorer för samtidens krängningar och just därför bör man rensa bort all storvulen retorik lyssna mycket noga på vad de säger, för att sedan arbeta sig vidare från deras förenklande förklaring, för det de förmedlar, men inte kan/vill nyansera, har oftast en reell kärna och ett reellt ursprung. (Sen att det inte handlar om ”folket” eftersom det inte finns något homogent ”folk” det är en annan sak. Man får tänka ”trend” eller ”stråk” istället så går det bättre att svälja.)

Rage against the machine

Mina depressiva perioder bryts alltid på samma sätt och har gjort så hela mitt fyrtiotreåriga liv: med vrede. Ett potent kokande som slänger av sig den tunga, kvävande filten, krossar isen som tvingar mig att vegetera i det mörka kalla vattnet. Välj vilken metafor du vill: utan min aggressivitet skulle jag vara förlorad för alltid i ”the waste land”.

Men detta är ett mycket problematiskt ämne att diskutera i samtiden, då vrede och aggression endast är något fult, ja, något mycket, mycket fult. Män – bestar – som slår, våldtar, skövlar, greppar könsdelar och hänger fram kuken. Hatet, aggressionen, våldet – allt skulle vara bättre om vi bara slapp det, rensade ut det, gjorde oss fria från det, tycks konklusionen vara.

DN Kulturs mest passivt-aggressiva skribent, som alltid hackar, sablar ner, och väljer ämnen som uppenbarligen gör henne förbannad skriver passande nog en spretig krönika som delvis verkar handla om hennes rädsla för (manlig) agressivitet även när den riktas mot ett ting, för där visas en ”potential” till ett större våld riktat mot kvinnor. Våld mot kvinnor är givetvis förkastligt, men att härleda det från ilska mot ting är problematiskt; det blir ett förespråkande för att vreden i sig alltid är en ful, ond och farlig känsla. Och som läsare kan jag ju inte annat än att bli förvånad och undra om hon inte kan se att hela hennes skrivargärning verkar eldas under av en helig vrede mot orättvisor och fördomar? Hon ifrågasätter tanken på en ”skapande ilska” fast hon själv är ett levande exempel på att den finns.

Ibland strålar musik, känslor och tankar ihop och bildar en fokalpunkt som lyser starkare än alla andra proto-tankekomplex som bubblar upp från det omedvetna och vill ha medvetandets uppmärksamhet.

Under flera månader har jag sakta men säkert lämnat den samtida populärmusiken – elektronisk, vemodig, skör och kvidande – utan att förstå varför. Istället har jag sökt mig tillbaka till Nirvana och annan ilsknare musik jag lyssnade på i min ungdom. Och det hänger såklart ihop: Jag har sökt mig till musiken som har den där heliga vreden och släpper lös den, inte håller den instängd, jag har tankat och närt min egen vrede som till slut hjälpt mig att slå mig fri från paralyserande och livlöst tillstånd.

Bono, den gamla gubbrockaren, uttryckte sig misogynt och klumpigt när han för några månader sen sa såhär i en intervju med Rolling Stone magazine:

”I think music has gotten very girly. And there are some good things about that, but hip-hop is the only place for young male anger at the moment – and that’s not good.”

Om vi suddar bort kön/genusaspekten – både unga kvinnor och män behöver en plats för sin vrede – i det han säger så tror jag faktiskt att han har rätt: väldigt lite samtida populärmusik har drivits fram av en ”skapande ilska” och det är ett problem.

Den förtryckta slaven kommer inte göra uppror innan ilskan har blossat upp, när vreden över orättvisan stegrats förbi rädslan för repression och hotet mot det egna livet. Vreden kan ge oss mod att agera mot något vi anser fel men som skrämmer oss.

Och det är först här någonstans, när revolten blir verklig, som faran och risken visar sig, det är nu vreden kan ta över och leda till massakrer och blodshämnd. Vreden är – också – mycket farlig, vilket jag själv som brottsoffer vet mycket väl eftersom den var nära att ta mitt liv då jag var arton år. Men svaret är inte att utrota vreden ur våra kroppar, utan att lära oss att hantera den och hålla den rimlig när den vill agera i verkligheten.

Min yngsta son har ett sjuhelvetes humör och när jag och min fru ser hans lilla kropp skaka av vrede tycker vi först och främst synd om honom, eftersom vi vet att det är oerhört hemskt för honom att uppleva en så stark kraft härja fritt utan att han kan kontrollera den. Så vi blir aldrig arga på honom utan tröstar honom och försöker succesivt få honom att kanalisera ilskan i ord och inte i destruktiv handling. För det är detta det handlar om, att lära sig finna adekvata och rimliga utlopp för sin vrede, inte att utplåna den, vilket givetvis är omöjligt eftersom den är kodad i oss från födseln.

Om vreden endast blir något fult, ont och skamfullt och vi inte lär oss att möta den och hantera den, ja, det är då det blir farligt på riktigt och i värsta fall är det dit vi är på väg.

 

Den rätta vägen

Du har följt den rätta vägen. Och den var lång, snårig och fylld av hårt, mycket hårt, arbete. Sedan fjorton års ålder har du betygsatts i flera ämnen två gånger om året. I slutet av dina universitetsstudier gjorde du vad som krävdes för att ta en examen. Sen väntade fler bedömningar som gjordes av alla de bolag och rekryteringskonsulter du behövde träffa då du sökte en anställning. Du hade duktigt fört bok över alla dina framgångar och trots att det kunde kännas motigt, nästan tröstlöst, att gång på gång bli bortvald för att en annan kandidat haft bättre meriter än du så var du ändå en brinnande förkämpe för meritokratin som koncept; vad annat kunde du vara då frånvaron av den skulle omvandla tjugo års slit för att vara ”bäst lämpad” till en livslögn? Du bet ihop och satsade på att stärka ditt CV. Men ju mer du lärde dig om näringslivet desto mer gnagde en irriterande aning om att det hela inte stod rätt till. Visst, du hade ju alltid vetat att det fanns vissa… undantag. Nån Bonnier som var högsta chef på ett Bonnierbolag, en Stenbeck som tog över efter pappa. Men annars sas det ju alltid av företagsledarna att det krävdes rätt kompetens, även i toppen, och du hade ju själv sett vissa som klättrat, om inte till toppen så ganska högt upp. Åren gick och det där undantagen växte plötsligt till normalfall. Och till slut, efter fem, tio eller kanske i värsta fall tio år insåg du att det du alltid misstänkt men inte velat tro faktiskt var sant. Bolagen krävde rätt kompetens och meriter, karriär handlade om konkurrens och att vara ”bäst lämpad”. Men när det kom till den yttersta styrningen och ägandet handlade det om succesion som i vilken feodalstat som helst i historien; det gick i arv till barn och familj, oavsett om dessa var ”bäst lämpade” eller ej. Meritokratin, den var till för alla andra.

(Personligen har jag sedan nästan ett decennium varit min egen arbetsgivare och jag kommer aldrig någonsin igen ta en anställning.)