Category Archives: Mänskan

Den rätta vägen

Du har följt den rätta vägen. Och den var lång, snårig och fylld av hårt, mycket hårt, arbete. Sedan fjorton års ålder har du betygsatts i flera ämnen två gånger om året. I slutet av dina universitetsstudier gjorde du vad som krävdes för att ta en examen. Sen väntade fler bedömningar som gjordes av alla de bolag och rekryteringskonsulter du behövde träffa då du sökte en anställning. Du hade duktigt fört bok över alla dina framgångar och trots att det kunde kännas motigt, nästan tröstlöst, att gång på gång bli bortvald för att en annan kandidat haft bättre meriter än du så var du ändå en brinnande förkämpe för meritokratin som koncept; vad annat kunde du vara då frånvaron av den skulle omvandla tjugo års slit för att vara ”bäst lämpad” till en livslögn? Du bet ihop och satsade på att stärka ditt CV. Men ju mer du lärde dig om näringslivet desto mer gnagde en irriterande aning om att det hela inte stod rätt till. Visst, du hade ju alltid vetat att det fanns vissa… undantag. Nån Bonnier som var högsta chef på ett Bonnierbolag, en Stenbeck som tog över efter pappa. Men annars sas det ju alltid av företagsledarna att det krävdes rätt kompetens, även i toppen, och du hade ju själv sett vissa som klättrat, om inte till toppen så ganska högt upp. Åren gick och det där undantagen växte plötsligt till normalfall. Och till slut, efter fem, tio eller kanske i värsta fall tio år insåg du att det du alltid misstänkt men inte velat tro faktiskt var sant. Bolagen krävde rätt kompetens och meriter, karriär handlade om konkurrens och att vara ”bäst lämpad”. Men när det kom till den yttersta styrningen och ägandet handlade det om succesion som i vilken feodalstat som helst i historien; det gick i arv till barn och familj, oavsett om dessa var ”bäst lämpade” eller ej. Meritokratin, den var till för alla andra.

(Personligen har jag sedan nästan ett decennium varit min egen arbetsgivare och jag kommer aldrig någonsin igen ta en anställning.)

 

 

 

Annonser

Det höga är det nya låga

Ute skiner solen och här sitter jag och surar och varvar lyssnande på Nick Caves The Boatsmans Call med att se Den goda viljan på SVT Öppet arkiv. Jag springer inte på stan och köper höstkläder, jag sitter inte på Taverna Brillo och smörjer kråset och tvingar barnen att uthärda en miljö som är motsatsen till det de behöver och vill ha, jag är inte på gymmet, jag geggar inte med sociala medier, jag köper inte ny skidutrustning, jag planerar inte en surfresa till Bali, jag surfar inte webben på jakt efter en ny soffa, jag tittar inte på nåt pratigt och utdraget relationsdrama HBO eller Netflix, jag läser inte nån deckare eller kändisbok om träning/hälsa/lycka. Jag spikar inte ihop en ny IKEA-garderob. Jag marinerar inte en fairtrade kycklingfilé i en koreansk chilisås vars ingredienser tog en halv dag att handla in eftersom endast specialbutiker saluför dem.

Man kan säga att jag vägrar, som en häst som plötsligt får för sig att inte röra sig en millimeter längre. Och fler än jag kanske borde vägra tänker jag och jag påminns om Aase Bergs och Niclas Wahllöfs gemensamma bok Glädjehuset Sverige, som jag inte läst och säkert inte kommer att läsa, men som verkar vara ute efter det här jag talar om, av recensionerna och en intervju i DN med författarna att döma. Jag är fullständigt övertygad om att de har mer eller mindre rätt i sin samtidsanalys: Den svenska medelklassen har ett stort mellanmänskligt arbete att utföra för att reparera och fördjupa våra liv och relationer, där att återerövra, återföra, begäret från den kommersiella sfären endast är en av flera saker som behöver fixas till.

Av vår kulturkonsumtion tror jag att det går att dra flera slutsatser om var vi har hamnat. Det djuplodande är närmast utrotat för knappt nån vet hur man ska ta det till sig. Vi berömmer oss att vara utan fördomar och vidsynta då vi löst upp gränsen mellan högt och lågt. Men vad har vi egentligen åstadkommit med detta? Vad blev resultatet? Jo, ett frikort att ge blanka fan i det vi kallade det höga, det vi höll högt både för att vi ville och kände tvång. Ingen dömer oss, inte ens våra inre strukturer, om vi endast ser på kriminalserier eller bristfälligt förklädda såpoperor på Netflix, om vi hänger oss åt Idol och Så mycket bättre eller när Lotta Lundgren tramsar med Erik Haag. Som exempel kan vi ta poesin, denna konstart som det nästan är inne att hata. I Sverige har försäljningen, och förmodligen därmed läsningen, av poesi sjunkit 80-90% de senaste femton åren. En poet på Albert Bonniers säljer idag några hundra exemplar. Det är för att poesin är dålig, säger vi, och hyllar David Lagerkrantz när han säljer hundra miljoner ex. av en bok som baseras på ett fiktivt universum en annan död författare skapat på ett språk som en AI-srkivarbot kan åstadkomma inom en snar framtid.

Vad spelar det för roll? Vi saknar inget! kanske då svaret blir. Men här vill jag bara vråla, och ni får gärna kalla mig pretentiös: Jo! Era liv och era relationer fylls inte med den mening och intimitet som är möjlig! Ni går miste! Ni misstar er! Snart kan ni inte längre ens uppfatta det sköna eller sublima eller subversiva, friska, när det stirrar er i ansiktet.

Vi har nu hamnat i ett tillstånd där det höga, konstfärdiga, nyskapande, formomdanande hånas och anses misslyckat, uselt, därför att det inte når kommersiella framgångar. Och då det trycks tillbaka, förkastas av den större delen av befolkningen, förloras även dess funktion som syresättare eller plantskola för den breda, mer hantverksmässiga underhållningen. Vi kommer nu sakta att kvävas och vi blev inte mer toleranta och fria, vi bytte bara plats på det höga och låga, och sparkade det höga dit pepparn växer.

Men jag vägrar.

Blodsugaren

Lite lik en fladdermus är han, med sina stora öron som Jan Malmsjö retade honom för sist det begav sig. Kanske blir det ett mindre spektakel när Lars Norén nu släpper sin andra dagbok, lika massiv som den första vad jag förstår. Enligt vissa som bläddrat i den fortsätter han i gammal god stil att strö omkring sig sina oförsonliga och hatiska invektiv. (Låt oss skippa exemplen, ni kan googla och läsa dem på annat håll.)

Att jag ens nämner Norén och hans dagböcker, som jag inte har läst, beror på att jag börjar bli nyfiken på vad han egentligen vill med dem och om det finns något annat syfte än att rått och naket förmedla sitt alldeles egna jag.

Vill han att vi ska få syn på oss själva, som han upplever oss, genom att visa upp sig själv i mindre smickrande ordalag? Är hans jag delvis framställt för att vara en spegel, och har han manipulerat spegelbilden såtillvida att han framhäver just det småsinta vardagshatet? Eller råkar han bara vara en sådan person som ofta uppfylls av äckel och hat inför mänskor och det mänskliga? Intressant nog, vilket också stödjer mimesis-tesen, skriver han tydligen mycket om sin konsumtion och sina göranden och låtanden sett från ett marknadsekonomiskt perspektiv.

Men jag har mina tvivel. För även om jag tror att de flesta av oss kan känna som han inför mänskor utan att ha rimliga skäl, bara baserat på egentligen triviala vardagshändelser som att någon sagt ditt och du sagt datt och att ni båda blivit lite sura, är jag ganska övertygad om att få personer går runt och hatar så lättvindligt och frekvent som Norén. Och hur man än vrider och vänder på det hela, blir det även i fallet att han medvetet vill visa upp det vidriga tryne han tycker sig se på oss, så att han faktiskt avskyr oss. Och sig själv, visserligen.

Jag har faktiskt träffat på Norén en gång och det var dessvärre för honom inget som talar för att han överdrivet sina sämre sidor… Före sommaren var jag på ett café på Odengatan här i Stocklholm och när jag, som stod i princip ensam framme vid disken, precis skulle beställa tränger sig en kort och något lönnfet gubbe in framför mig, viftar med ett kort (gissningsvis ett kort förladdat med pengar att användas på just det fiket) och beställer. Sedan vänder han sig mot mig och liksom plirar förtjust, samtidigt som han paradoxalt nog säger: ”Ursäkta”. Inte ett ord om att han inte såg mig, vilket han ju måste ha gjort, eller någon förklaring. Bara detta ”ursäkta”; som om att han liksom njöt av att göra något riktigt ouppfostrat för att sedan ha makten att upplösa sin egenupplevda känsla av att ha handlat fel genom att säga detta enda lilla ord. Stormförtjust över sitt tilltag såg han ut, ja. Och jag, jag tänkte att han mest av allt liknande en blandning av en gammal tant och överste Kurtz, en man som liksom blivit smittad av den ondska han tagit som sin uppgift att undersöka ur ett konstnärligt perspektiv. Men, å andra sidan, att jag tecknar en nidbild baserat på en högst subjektiv observation och andrahandsinformation, visar på att han kanske är en sanning på spåren…

Så, till slut, även om jag inte ser fram emot själva dagboken i sig, ser jag fram emot att läsa den kritik som tar den som sitt ämne.

Då man äter lunch

Man äter lunch nere i city, det vill säga omgiven av en ny kull försäkringsrådgivare med spetsiga skor, tajta skjortor och jeans samt solglajjorna fastklistrade i det gelégeggiga håret under vilket drömmar om stora motorbåtar och troféfruar gömmer sig, revisorer som börjat gråna innifrån vid knappt fyllda tjugofem, finansgossar i glansiga kostymer man sist såg en någon maffiarulle och prudentliga juristtjejer som löptränar tre gånger i veckan, äter en balanserad diet och siktar mot New York marathon 2014. Man ser de anskrämliga byggnader som sakta men målinriktat tuggar i sig alla dessa unga själar, tänker lite som Chuck Palahniuks anti-hjältar men sen blir man mest trött och fylld av något man inte kan benämna som annat än en stor tristess över samtidens mer monstruösa sida, den som i sin missriktade välvilja kväver det liv den säger sig understödja, genom att göra om det till något i grunden fullständigt ointressant och meningslöst.

Dyster

Ge upp?

Dessvärre: det kräver att det finns något kvar att ge.

Förresten, vore det inte fint om det fanns en elak djävel till gud som kunde skratta åt en då man stapplat ut på det öde fältet och satt sig på knä och brustit i gråt och liksom mumlat upp till den fan i himlen att nu, nu min gud, nu ger jag upp.

Men dylikt tas bara emot av en stum och kylig vind.

Dagens dialog med femåringen

G: Hur är det? Är du sur? Eller glad?
V: Men pappa, sur eller glad… Det sura liksom brottas med det glada i mig…
G: Okej
V: … och hjärtat är publik. [Djup, teatralisk suck.]
G: Hjärnan då?
V: Den är domaren.

Ensamt lyckligt djur söker

Ja
Ja
Armarna målade jag randiga
och över bröstet: Ett kors av blålera.

Ja
Ja
Det ljumma mörka sensommarhavet
upp till midjan, ovan: Stjärnhimlen.

Ja
Ja
Halva jag tillhörde min mor havet
och andra hälften min far rymden.

Ja
Ja
Ett ensamt och lyckligt djur omsluten av skapelsen, simmade
över fjärden, från en klippa till en annan, från ett liv
till ett annat.