Category Archives: Existensen

Nåt litet om konstens väsen

Den feta korsspindeln rör sig mot sitt byte i maklig takt över sitt lilla nät vid en strålkastare på bilfärjans reling då jag hör hur en passionerad diskussion bryter ut bredvid mig.

Och den väcker mig ur mitt paradoxalt nog kontemplativa och zen-tomma tillstånd, där min blick betraktat det svagt lavendelfärgade tunna strecket precis ovanför horisonten, de mörka virvlarna i vattnet utmed färjan och just hur spindeln arbetar fullständigt innesluten i en värld oåtkomlig för oss, varandes det enda den kan vara: en korsspindel.

Nyss har jag varit och sett Thåström, sextioett bast men kanske vid toppen av sin artistiska karriär, spela i Fårösund.

Det är om honom de pratar, ett gäng medelålders sommargäster på väg hem till sina dyra kalkstenshus på ön, och jag vrider mig försiktigt om och tar in dem med en snabb blick innan jag åter vänder mig om, med hörseln på helspänn.

Om jag skulle våga mig på en gissning är en av männen en hyfsat framgångsrik ingenjör, kanske har han läst teknisk fysik och har levt gott på sin analytiska förmåga och drivkraft att lösa problem. Han är mager och tanig, förmodligen av sorten långdistanslöpare, med ett par vassa grå ögon i ett kantigt men rätt så vackert ansikte, han påminner lite om Samuel Beckett, har en grov borst av grått hår och en bred mun som ser både skeptisk och vänlig ut. Men utseende och kläder är han uppenbarligen ointresserad av, han har en träningströja i syntet av märket Reebok som han förmodligen köpt på ett outlet och ett par anonyma blåjeans. På fötterna har han sandaler av den gamla och foträta sort min farfar hade.

Kvinnan bredvid honom är den som är mest upprörd, eller snarare kanske exalterad. Det verkar inte vara hans fru utan en bekant. Hon är finare klädd i en vit sommarklänning i linne med bara axlar. Hyn är brunbränd och lite slapp, hon har börjat åldras ser man. Men hon har ett snällt och öppet ansikte som vare sig är vackert eller fult.

Sen står där en tredje man, och det är det han säger som slänger iväg mig i tankar och minnen. Han är tyst och verkar eftertänksam. Mindre påstridig än den andre mannen; blid och timid och ser ut som en pensionerad biolog i sin jordfärgade friluftsskjorta och olivgröna chinos. Han har ett silvervitt helskägg i ett runt ansikte och ett par runda mormorsglasögon.

”Jag tror att han verkligen menar vad han säger. För mig verkar det som att han är helt inne i sin… musik; i texterna och det hänger ihop med hur han rör sig.”

Kvinnan, som försökt få den kritiska ingenjören att förstå att Thåströms kroppsspråk inte är inövat eller en pose, utan att ha lyckats uttrycka det lika bra, blir nöjd då hon får stöd som kanske var lite oväntat.

”Det där fladdrandet med händerna och fingrarna? De såg ut som om han hade spasmer” säger vår skeptiska ingenjör.

Kvinnan vänder sig uppgivet om och den snälle biologen skrattar lite nervöst.

Honom kommer de inte kunna förklara det hela för, tänker jag och minns den första gången jag läste upp min poesi, hur chockad jag blev där i min mycket stora rädsla. Och jag minns också hur jag var den skeptiske ingenjören en gång för ganska länge sen, den som vid en annan uppläsning stod och tänkte hånfulla tankar om hur patetiska de som läste var. Men själv vågade jag inte läsa, och nu vet jag vad jag egentligen var rädd för. Men inte då.

Det var avslutning på en kurs i litterärt skapande vid Stockholms Universitet och året var 2004. Sakta hade jag kämpat mig tillbaka från en monumental kris året innan, en otäck utmattningsdepression som skickat mig ner i ett mörkt hål av panikångestattacker och sömnproblem, som när det var som värst väckte tankar på självmord för att slippa lida. Jag hade återupptagit mitt poesiskrivande och var tjänstledig för att läsa litteraturvetenskap och just den där skrivkursen. Och nu var det tänkt att alla skulle läsa upp ur sina texter. Men jag vägrade, jag kunde inte; kort och gott: jag vågade inte, jag skämdes.

Och inte stannade det därvid, utan jag stod och dömde ut varje person som klev upp på podiet och läste inför oss andra och alla sina vänner som var där och lyssnade. Jag minns speciellt hur en ung kille, Jon Jordås, nån slags litterärt underbarn enligt honom själv som vunnit Lilla Augustpriset, vilket uppenbarligen gjort honom ganska odräglig och egenkär, väckte mitt allra största hat, hur jag ville skrika: Din djävla fejkare! när han läste med en raspig och affekterad stämma à la Bruno K Öijer. Vilken ohöljd förställning!

Tio år skulle det dröja innan jag faktiskt läste min poesi inför publik. Det var på Nordiska debutantseminariet på Biskops Arnö, dit jag blivit utvald till min stora förvåning och, måste jag ju erkänna, stolthet. Varje kväll sköt jag på min uppläsning, och tränade på mitt enkla rum under stora ångestkonvulsioner. Men sen gick det inte att skjuta på det längre, jag måste göra det, trots att jag visste att flera av de som arbetade på Biskops Arnö och anordnade seminariet åt Nordiska rådets hatade den sorts känslosamma och existensiella centrallyrik jag ägnade mig åt, fullmatad med metaforer och annan skit som den här gruppen kollektivt bestämt sig för att slänga på sophögen.

Dagen innan har jag skämts å Morten Söndergaards vägnar när han börjat vicka och närmast jucka med skrevet då han läst upp för oss som en del av sin föresläsning för oss debutanter.

Och så står jag där i, med ryggen mot den förföriskt ljumma och ljusa sommarkvällen och den prakfullt frodiga naturen utanför den öppna dörren och en högeligen avancerad publik framför mig. Det dröjer inte mer än två meningar. Sen händer det och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Mina höfter börjar liksom långsamt rulla runt och jag märker hur en hand far upp i luften och liksom dirigerar min stämma; det är som om jag är besatt av djävulen själv och jag förstår med ens, med full kraft, vad jag har varit rädd för: att uttrycka mitt allra innersta, det som kanske, förmodligen, även varit gömt för mig.

Den gången bara överlevde jag, det blev ingen bra uppläsning, snarare en pinsam sådan eftersom jag skämdes över mitt uttryck samtidigt det pågck. Men jag lärde mig nåt om mig själv och om vad konst rent generellt handlar om.

Och nu menar jag inte att jag är att jämföra med Thåström, men när jag ser honom, ser jag nån som inte har ett uns förställning utan snarare är sig själv till ett hundra procent; de där fladdrande händerna och spastiska rörelserna är Thåström, varandes det enda han kan vara. Precis lika naturlig som korsspindeln.

 

Vilka är vi och vilka vill vi vara?

Götgatan i Stockholm idag. Lunchtid. Fullt med folk som promenerar upp och ner längs gågatan och jag går på trottoaren och pratar i telefon.

I ögonvrån ser jag en bil som stannat och en tanig äldre man, kanske sextio, som verkar prata med dem som sitter i bilen. Nåt typ av tjafs. Sen går det fort. En lång och storvuxen man, också runt sextio, stiger ur bilen och går fram emot den andre. Jag förväntar mig att de ska skrika på varandra en stund, men istället tar bilföraren ett rejält tag i den andre, som om han ska brotta omkull honom. Eftersom de känns relativt gamla känns situationen både allvarlig och absurd.

Offret skriker desperat på hjälp, ett högt rop för att påkalla allmänhetens hjälp. Då springer jag dit och skriker åt förövaren att släppa honom, vilket han gör, och jag ser att han skakar av vrede och jag säger åt honom att han ska passa sig för ge sig på mänskor på det där viset, han försöker skylla på den andre men jag säger att det inte spelar nån roll, att handgemäng var över gränsen.

Ingen annan har kommit till offrets eller min hjälp. Folk verkar glo men fortsätter att glida förbi.

Nu vänds vreden mot mig och han hotar mig. Då brister det. Då väcks kniven. Och jag är orädd på ett mycket farligt sätt. Jag säger nåt oförlåtligt och menar det, att jag ska döda honom, stirrar honom i ögonen och är alldeles svart inombords. Tror att jag säger åt honom att hoppa in i bilen, vilket han gör. Där inifrån skriker han nåt och då skriker jag återigen det där oförlåtliga och smäller min knoge hårt i hans ruta och jag ser att han är livrädd, han kör därifrån.

En bit bort står offret men en annan person. En. Båda tackar mig, en äldre kvinna kommer fram och frågar vad som hände. De andra ”medmänniskorna” glider bara vidare.

Nu på kvällen är jag kluven. Å ena sidan stolt för att jag ryckte in, å andra sidan rädd för min oräddhet, brist på impulskontroll och våldspotential; den kan inte leda till nåt gott om jag inte lär mig tygla den. En dag kanske jag träffar på ett värre monster än jag, som den som knivhögg mig för tjugofyra år sen, och då dödar han mig på riktigt. Men, tänker jag nu, låt honom göra det då om det betyder att jag gjort min plikt som medmänska.

Det tysta, det blå (DEL III)

Det här med att följa sina drömmar och våga följa sina drömmar och att man kan bli allt man vill?

Egentligen vet jag inte vad föräldrar egentligen säger till sin barn om det där.

Men jag vet hursomhelst att allsköns krönikörer och liknande älskar att påstå att föräldrar inbillar sina barn att det är rätt och sant, för att sedan göra ner den vanföreställningen och ge de där idioterna till föräldrar en rejäl uppsträckning: alla kan inte bli artister hur mycket de än vill. Exempelvis.

Om det där tänker jag inte mycket alls. Så länge man kan försörja sig och de under ens ansvar kan man väl göra det som faller en in. Tänker jag. Men eftersom vår samtid är helt fixerad vid att just lyckas och ha framgång kanske det är svårt att förstå vad jag menar?

En gång för många år sen träffade jag en person vars högsta dröm var att bli finsnickare och hon hade också utbildat sig till det. Men hon jobbade med nåt helt annat och jag var så trög att jag inte fattade att hennes förklaringar egentligen var bortförklaringar. Långt senare förstod jag: Hon var rädd för att följa sina dröm, rädd för att hon skulle mislyckas. Bättre då att ge upp och inte ens försöka.

Vem har inte tänkt samma sak då det gällt kärleksrelationer? Stirrat i taket och lidit över att inte veta om man är älskad eller inte men ändå inte vågat ta reda på det?

Och hur många finns det inte som sitter på en hel skatt av manus i hårdisken utan att våga skicka iväg dem?

Men låt oss återkoppla till det där om att alla inte kan bli allt.

För det finns ju fall då det, trots vad jag påstod ovan, är sant eftersom det är rent fysiskt omöjligt.

Stephen Hawking hade inte kunnat bli höjdhoppare och jag kunde aldrig mer dyka efter den där olyckan i min ungdom.

Efter två månaders avbrott från dykningen hade jag bestämt mig för att prova igen.

Fridykning.

Jag låg med huvudet över ytan och tittade ner mot bassängbotten, drog ett djupt andetag och slängde ner huvudet och upp benen.

Redan efter en meter kände jag trycket i örat och när jag försökte tryckutjämna kändes det konstigt. Det började göra ont. Sen gjorde det mycket ont och jag avbröt.

Det var sista gången jag dök.

Jag kunde inte längre göra det jag älskade allra mest.

Jag kunde inte följa min dröm.

Det handlade inte om att ha talang eller inte.

Jag kunde inte.

Det är det som kallas att vara invalid.

(Låt gå för att min invaliditet är nån slags lyxvariant.)

Först kände jag inget alls. Jag bara slutade dyka och slutade prata om det.

Men sen efter några veckor slog en blixt av sorg ner i min stackars pojkkropp, som från ingenstans, och jag skakade av gråt och jag sa till mig själv:

”Jag kommer aldrig mer kunna dyka.”

Alla mina fantasier om undervattensvärlden föll ihop och pulveriserades inom mig.

Åren gick.

När jag hörde bekanta som pratade om hur de nyss tagit dykcert eller skulle åka nånstans och dyka sa jag ingenting, låtsades som om jag aldrig varit intresserad, aldrig dykt själv.

Men en natt hade jag en fantastisk dröm och återsåg allt det jag förlorat; bläckfiskarna, delfinerna som busade, korallreven, de mörka djupen, de svartspetsade revhajarna, späckhuggarna och de meterlånga sjöväxterna utanför Kaliforniens kust där sjölejonen jagar.

Och sedan den dagen drömmer jag ofta dagdrömmar om det stora tysta, det blå, och låter mig dras trots att jag vet att jag aldrig kommer kunna realisera drömmen.

Detta är insikten: Att ha en dröm och en längtan som man vet aldrig kan gå i uppfyllelse kan vara något av omistligt värde.

Det kan vara som att titta på ett konstverk eller att läsa en dikt; romankonsten själv är i mångt och mycket konsten att skriva fram det aldrig blev av så att det framstår som verkligt.

Vad hade hänt om jag inte skadat örat? Vilka äventyr hade kunnat fått upleva då?

Vithajar? Dödliga maneter? Jättebläckfiskar?

I verkligheten hade jag kanske tröttnat på dykning och inte sett mer än en mört.

Som det är nu riskerar jag inte att min dröm går i kras; den är vibrerande och kommer för alltid förbli en saga så underbar eller hemsk som jag vill ha den.

THE END.

Min grundstämning…

… är att ha sorg och – å gud – hur ofta har jag inte önskat att det inte vore så? Och jag vet att jag inte är ensam om att vara sån här, men inte hjälper det. Och när åren går finns det bara färre och färre fantasier om det som ska komma att trösta en, ja, till slut sitter man där med sorgen i sitt bröst och vet att det inte finns nån annan än en själv som har lust eller möjlighet att hantera den. Stum. För inte hjälper det att säga nåt. Och då minns man hur skönt det var den där gången för länge sen när man fortfarande kunde gråta. Och inte ens det har man kvar. Och det enda jag önskar är att jag kunde omsätta den där sorgen i nåt vackert…

Journal

Ser ut att bli en ovanligt fin nyårsdag, här i Stockholm på Gärdet är himlen i ljust blå med några tunna molnslöjor som sakta drar österut. Från där jag sitter ser jag solen lysa upp den gamla gasklockan i Hjorthagen, eller Norra djurgårdsstaden som det ju nu heter. Hela familjen är sjuk, jag var med Vilhelm hos husläkarjouren på Sabbatsberg i går eftermiddag för en spräckt trumhinna. Vi har det ganska bra ändå mellan hostningar och öronvärk, och Vilhelm är bättre efter antibiotika. Nyårssupén blev inte storslagen, en av oss låg till sängs, men vi hann pilla i oss lite hummer, rökta räkor och oxfilé innan Bo kraschade och behövde sova. Klockan 21.30 sov vi hela bunten och som tur var hade inga grannar fest. Vad ska vi vänta oss av 2017? Det vill jag verkligen inte avtvingas en åsikt om, att ens försöka svara på den frågan vittnar om både dumhet och ett alltför uppblåst ego. Faktum är att jag önskar färre tvärsäkra åsikter överhuvudtaget och oändligt mycket mer självständigt sökande av fakta. Och en gnutta ödmjukhet och vanligt hyfs. Amen och Gott Nytt År.

Ständig övertro

Förnuftet har väl aldrig segrat?

Och ändå tror man att det ska göra det, gång efter annan.

Dagens påpekande

Intet finns inte.