Kategoriarkiv: Existensen

Satantango

Det vävs

Varje minut

Grå, kletiga trådar

Ett nystan runt mej

Och jag är så varm, så rädd

Håller mig stilla, väntar

På nåt hemskt, det måste hända nu

Slagen låter och jag tror de ska dö ut

Men där finns en puls, en rytm?

Hur kan det ens ske? Det får inte ske

Men därinne, det pumpas

I en takt som påminner om spansk smörpop

Det skuttar i bröstet, det spritter i lemmarna

Och mina ögon snurrar som två discokulor

Som ett levande skelett fast med kött?

Kommer jag upp på benen och river av ett par danssteg

Journal

Vem vill inte ha ett hjärta av sten ibland?

sagt med blödande ögon

det enda jag ville var att skapa nåt vackert, bestående

xoxo,

romantikern & megalomanen

Not likeable

Vissa människor bara har det: En förmåga att få folk att gilla dem.

Många populära författare, exempelvis, lyckas med hjälp av ett varmt och personligt tilltal att få läsare att läsa vidare trots att språket kanske inte är bäst eller storyn inte är helt vattentät. Det finns en person där bakom som man finner djupt sympatisk.

Dessa författare kan skriva banaliteter på Instagram stories eller ambitiösa romaner och i båda formaten håller de läsaren fast för att de är så lätta att tycka om. Man vill vara med dem. Hänga med dem i deras fantasier och funderingar.

Sen finns det andra sorter. Som jag. Och jag har insett att jag tvärtom är mycket svår att tycka om. De flesta gillar inte det jag skriver och mig gillar de absolut inte. Det är nåt med min personlighet, den verkar vara djupt störd för de flesta, tror jag, man undrar vad jag är för djävel egentligen?

På sätt och vis är det lustigt. För innerst inne är jag en rätt snäll man. Men kanske bär jag på en ondska, eller kanske ett elakt stråk som det heter på svengelska, som stöter bort folk. Eller kanske bara ett mörker som skrämmer och hotar att svälja dem som råkar ta sig en för nära titt?

Eller så är jag bara ännu en i raden grå och menlösa medelmåttor som inte har mer att erbjuda än en ganska logisk hjärna som kan räta ut vissa frågetecken, men i annars bara är en i en gigantisk massa av nobodies.

Svart stalker

Jag ska vända mig om och gå nu
vandra mig vilse och fri

Till en plats där vildhallonen trivs
och ormbunkarna

Skyddar

Det som droppat sakta från mitt långa hår

Och ringlar väsande på jakt


Ett hundliv

Det tar sån tid. Ibland. Att inse det man redan vet. Och sen tar det ännu längre tid att faktiskt göra nåt åt det. Bryta en dålig vana. Göra slut med en vän som gång efter annan får en att känna sig klängig och värdelös och sviken och förkrossad. Med ett hjärta som svider. Och när man gjort nåt åt det – agerat – och lallar på ganska nöjd i ullsockorna efter alla om och men och buts and maybes, efter alla sorger och bedrövelser, ja, då kan man ge sig fasicken på att det man trodde var dött och begravet kommer tillbaka som en bumerang och dunkar en i bakhuvudet så att man faller huvudstupa. Igen. För hänt tidigare, det har det defintivt gjort. Andra gången. Sjuttiofemte gången.

Så ligger man där igen.

Dum som ett fån, aldrig lär man sig. Där ligger man. Och så måste man resa sig mödosamt, igen, borsta av sig dammet igen,, le lite generat, igen, plocka upp hatten, igen – som den dåliga vanan eller vännen såklart trampat på – och fortsätta framåt. En aningens klokare? Nja. Bara kanske, för säker på den saken kan man tyvärr aldrig bli.

Ett hundliv är vad det är, mina vänner. Xoxo, Gunnar

Det förnämsta av konstverk

Dagdrömmarnas konung hette Fernando Pessoa och hans inre rike sträckte sig gränslöst i alla riktningar.

I det yttre livet kom han aldrig att lämna sin knapra tillvaro som handelskorresspondant (kanske vad vi idag skulle kalka kommunikatör) och översättare i Lissabon, men i sin fantasivärld klädde han sig obehindrat i alla de andra liv som lockade honom och reste dit hågen föll honom in.

Men en dagdröm eller fantasi är vare sig verklighet eller den sovandes dröm och det var han bittert medveten om.

Inatt erfor jag den självklara insikten i sin fulla styrka.

I dagdrömmen och fantasin, liksom i leken och skapandet, befinner vi oss i ett gränsland, hela tiden medvetna om vad som är och vad som är suggererat, frambesvärjt.

Kanske kan ett stort verk få oss att glömma det för en mikrosekund, men knappast längre. Givetvis råder lite andra förhållanden för barn och psykiskt sjuka.

Men den sovandes dröm kan uppfattas som fullständigt verklig av hjärnans högre instanser.

Du ser, du känner, du hör. I den är den.

Dock är magin över när du vaknar. Antingen har du inget minne av den eller så vet du, som i ett trollslag, att det du upplevde som på riktigt inte var det.

Men, och här kommer det kanske finaste, du kan minnas din dröm och återuppleva den på samma sätt som vilket annat minne som helst, eftersom dina lägre kognitiva kretsar som hörsel och syn uppfattade den som verklig.

Du kan höra hennes klingande skratt där du satt med henne i en eka, hon som du aldrig ska få.

Du kan se in i hans milda blå ögon och känna hur hans skrovliga hand smeker din kind.

Du kan känna hennes knä mot ditt under bordet och hur hennes hand letar sig till din.

Visst, vi kan inte styra över det vi drömmer om vilket betyder att en hel del drömmar mer liknar matrester eller odiskade tallrikar än de där romantiska fragmenten jag lockade med, och oftare än annars glömmer vi alltsammans.

Men i riktigt sällsynta fall får vi i drömmen leva en stund i ett liv vi åtrår eller önskar och aldrig kommer att få uppleva i det levda livet. Och då sitter vi med ens med henne eller honom i en hammock och gungar i takt med koltrastens sång, eller flyger över en kornblå äng i landet bortom de grå bergen.

Det är den dyrbaraste av gåvor som du kan njuta resten av din utmätta tid, så vårda dem väl.

Den sortens dröm är det förnämsta av konstverk.

Min Gud, varför har du övergivit mig?

När en person begår självmord uppstår en kraftig emotionell explosion vars vågor av smärta och skuld och vanmakt svallar långt utanför den innersta familjekretsen till den självmördade.

Och även om anledningarna till att människan tar sitt liv kan vara många, man talar om nästan ett tusental möjliga riskfaktorer som kan samverka, har dessa anledningar gemensamt skapat blott ett: en känsla av djupaste förtvivlan och smärta som jag gissar kan liknas vid det som den troende upplever då hen plötsligt känner sig fullständigt övergiven av sin gud.

Min Gud, varför har du övergvit mig?

Detta fångas givetvis mästerligt i Ingmar Bergmans klassiker Nattvardsgästerna som nu går att se på SVT Play, där den plågade flerbarnsfadern som skjuter sig i huvudet speglas i den lika plågade pastorn som just känner sig övergiven av Gud efter att hustrun dött. Den existensiella ångesten. Den religiösa ångesten. På ett ut går dem, och just det visar Bergman.

Det självmord som skakade mitt liv för över tjugo år sen fortsätter att hemsöka mig dagligen; de obesvarade frågorna verkar aldrig klinga ut, nej, de fortsätter att larma och påkalla min uppmärksamhet.

Vad tänkte han, A, då han trädde snaran runt halsen?

Om han överlevt eller nån hindrat honom, hade han ångrat sig?

De flesta gör nämligen det, ångrar sig alltså, lärde jag mig i en informativ dokumentär om självmord och hur man bäst hindrar det, som jag råkade finna av en slump, även den på SVT Play.

Den 19 november, för två dagar sedan, inföll den internationella mansdagen.

Och åt den är det lätt att fnysa. För jag gissar att otaliga är de som knappast tycker att det behövs en sådan dag, då de resonerar som så att de flesta dagar ändå är mansdagar.

Men det håller jag inte med om. Inte minst borde den dagen få oss att uppmärksamma det som kanske är mest tabubelagt bland män: psykisk ohälsa och den för många män skamfyllda skörheten.

Alltför många män lider i tystnad och ensamhet, och ser till slut ingen utväg än döden.

Två tredjedelar av de som begår självmord är män, och självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige. Många, men inte alla, självmord har koppling till psykisk ohälsa.

Se Nattvardsgästerna. Se dokumentären om hur man hindrar självmord. Och varför inte läsa på om ett par korta fakta och myter om självmord på Karolinska Institutets webbsida?

Vad kan man då göra som individ?

Kontroversiellt nog är det mest effektiva man kan göra att fråga rätt ut och rakt upp och ner, till den som man ser lider:

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Forskning visar att just det, att fråga och benämna det, är den främsta preventiva åtgärd vi som medmänniskor kan utföra.

Gör det.

Xoxo,

Gunnar

Den frikopplade vagnen

Ni vet i dåliga västernfilmer där det slåss på vagnstaken allmedan ångloket rusar fram över de fria vidderna?

Och hur antingen hjälten eller skurken kopplar loss en vagn från tåget av vagnar och lok?

Tänk er sedan hur den där vagnen som kopplats loss saktar in och hur resten av tåget ångar vidare. Den stannar med ett gnissel i mitten av ingenstans.

Man brukar ju tala om att missa tåget i vad som förmodligen är en av de mest använda metaforerna i vardagen, om vi bortser från stolsrygg eller nåt sånt. Sorry, tåget har redan gått, grabben. Eller: Det här tåget har redan gått för länge sen. Och nån stackars djävel blir ju alltid kvar på perrongen.

Men perrongen? Det är väl inte så illa? Man kan sätta sig på en bänk och vänta på nästa tåg, kanske läsa en tidning eller så kan man gå in i stationshuset och värma sig, köpa en kaffe, slå sig i slang, slänga käft för att få tiden att gå.

traincar6314

Den frikopplade vagnen. En ny vardagsmetafor.

Värre då att vara på den där vagnen som saktar in i öknen, va? Eller att vara själva vagnen? Plötsligt stilla, frikopplad, avpolleterad? Komma iväg, vara på gång, men sen: bli avhängd. Vad hände? Det stannade av? Och nu är jag mol allena? I tomheten? Fri måhända, men utan möjlighet att ta sig nånstans, eftersom jag bara kan rulla längs med ett spår som jag inte ens kan ta mig av. Den ångesten, känn på den du. Knubbis.

Det borde ju vara en minst lika använd metafor; att vara den frikopplade vagnen.

Och den frikopplade vagnen, c’est moi.

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.