Category Archives: Existensen

Min grundstämning…

… är att ha sorg och – å gud – hur ofta har jag inte önskat att det inte vore så? Och jag vet att jag inte är ensam om att vara sån här, men inte hjälper det. Och när åren går finns det bara färre och färre fantasier om det som ska komma att trösta en, ja, till slut sitter man där med sorgen i sitt bröst och vet att det inte finns nån annan än en själv som har lust eller möjlighet att hantera den. Stum. För inte hjälper det att säga nåt. Och då minns man hur skönt det var den där gången för länge sen när man fortfarande kunde gråta. Och inte ens det har man kvar. Och det enda jag önskar är att jag kunde omsätta den där sorgen i nåt vackert…

Annonser

Journal

Ser ut att bli en ovanligt fin nyårsdag, här i Stockholm på Gärdet är himlen i ljust blå med några tunna molnslöjor som sakta drar österut. Från där jag sitter ser jag solen lysa upp den gamla gasklockan i Hjorthagen, eller Norra djurgårdsstaden som det ju nu heter. Hela familjen är sjuk, jag var med Vilhelm hos husläkarjouren på Sabbatsberg i går eftermiddag för en spräckt trumhinna. Vi har det ganska bra ändå mellan hostningar och öronvärk, och Vilhelm är bättre efter antibiotika. Nyårssupén blev inte storslagen, en av oss låg till sängs, men vi hann pilla i oss lite hummer, rökta räkor och oxfilé innan Bo kraschade och behövde sova. Klockan 21.30 sov vi hela bunten och som tur var hade inga grannar fest. Vad ska vi vänta oss av 2017? Det vill jag verkligen inte avtvingas en åsikt om, att ens försöka svara på den frågan vittnar om både dumhet och ett alltför uppblåst ego. Faktum är att jag önskar färre tvärsäkra åsikter överhuvudtaget och oändligt mycket mer självständigt sökande av fakta. Och en gnutta ödmjukhet och vanligt hyfs. Amen och Gott Nytt År.

Ständig övertro

Förnuftet har väl aldrig segrat?

Och ändå tror man att det ska göra det, gång efter annan.

Dagens påpekande

Intet finns inte.

Vi reder ut ett missförstånd om kärleken och Ester Nilsson

En sk. samtidsspaning. (Usch.)

Kärleken verkar vara mycket missförstådd, och passsionen är, liksom döden sedan länge, något okänt, möjligen lockande, skrämmande, tills dess att den, likt döden, slår till och vi står där som dumma fån.

Vi fjärmar oss från kärleken, liksom vi redan tidigare fjärmat oss från passionen och döden. (Notat: Detta går också att använda som en ingång i diskussionen om konst och politik.)

Ester Nilsson: En fiktiv gestalt skapad av Lena Andersson fångar denna insikt på många plan. Hur hon resonerar om kärlek, försöker beskriva den, kanske med hjälp av författaren, hur hon attackerar den med förnuftet.

Men mest: hur alla dessa hundratusentals svenska läsare tagit till sig denna person, och känner igen sig i henne och hennes kärlekssorger, ältande, rådbråkar med henne, sig själva. Vad är sanningen om kärleken?

Problemet är att Ester Nilsson inte älskar, kanske inte kan älska. Hennes sorger är inte kärlesksorger, alls. För Ester Nilsson handlar det om: 1. Att den ska älska Ester Nilsson som Ester Nilsson vill ska älska henne, inte om att Ester Nilsson älskar. Därav att kärleken är missförstådd (och narcissistiskt korrumperad); och 2. Att beskriva kärleken för att på så vis förstå och, slutligen, besegra den.

Kirkegaard får belysa den andra observationen:

”Den som verkligen älskar kan knappast finna glädje, tillfredsställelse, för att inte säga, växa genom att syssla med en definition av vad kärlek verkligen är.”

Viskningar och rop

Mörkret skiftar form
det tröstlösa gnyendet
uttröttat
ljuder i oss
dag som natt

Det rör sig i mörkret
något tar form
en kropp som av kol
glänsande schatteringar
i svart

Viskningar som överröstar smärtan
en bön
kalla tårar

Och så: vetskapen

Att hålla upp orden mot världen utanför och fallera

Som poet ödmjukas man inför skapelsen.

Tro för övrigt inget annat: Det är en skapelse, även om vi inte vet hur. (Den reduktionistiska materialismen är självklart en återvändsgränd.)

Att skapa och återskapa är det enda verktyg vi har för att närma oss existensen på ett för mänskan meningsfullt sätt – vi härmar för att förstå. Men det gör oss ont, det plågar oss, att endast synes vara en jordklump som gnyr falskt.

På knä hamnar man av konsten.

Jag tror det är gott att lida så.