Kategoriarkiv: Elakheter

Pissar i det blå skåpet

En ursäkt och ett klargörande.

Den ursprungliga texten jag publicerade här var onödigt elak och osaklig då den innehåller personangrepp.

Jag förstår att en sån här ursäkt inte kan väga upp skadan eftersom den redan är skedd, men för var det är värt, Elis Burrau, ber jag om ursäkt för att jag var taskig och klistrade nedlåtande epitet på dig. Du har inte gjort mig nåt.

Och jag hoppas att du inte tog åt dig av en sån uppenbar idiot som jag men om du gjorde det så är jag alltså ledsen för det.

Att gå in på varför jag skrev som jag gjorde är inte huvudsaken här. Låt oss bara konstatera att det var elakt och fel. Först tänkte jag ta bort den ursprungliga texten men den får stå kvar nedanför i pedagogiskt syfte. Som självhatare känns det också bra att skämma ut mig själv lite (mer).

Sen, vad gäller själva saken, är jag också tvivlande. Att diskutera vad poesin borde vara är – när man tänker på det – både futilt och meningslöst. Mina tankar grumlades av mina känslor är jag rädd, och också av mitt högst personliga poesiideal. Men mitt ideal är blott ett bland tusen och åter tusen.

Mångfald är ju trots allt bättre än enfald som bekant och poesi är kanske den mest demokratiska av konstformerna, nåt alla kan utöva och uppskatta. Det krävs bara en pennstump, ett papper, ett fungerande öra eller en fungerande syn. Egentligen inte ens det, för du kan ersätta penna och papper med minne och röst.

Poesin omfamnar dessutom alla upptänkliga uttrycksformer och syften med, och av, orden. Således passar allt och alla in.

Sen att poesi är ohyggligt svårt att skriva bra – vi talar en på tio- eller kanske hundratusen som har både talang och driv möjligen – är en helt annan sak och i sammanhanget fullständigt irrelevant.

Själv är jag väl medveten om att jag på min höjd är en halvtaskig poet likt det stora flertalet. Och det är där nånstans tror jag som poesidebatten gick fel redan från början.

För om du är kritiker och läser den samtida poesin kommer du behöva vaska igenom floder av dy för att möjligen, en gång per femte eller tionde år, hitta ett guldkorn.

Men det är okej för poesin är skriven för evigheten och tittar vi bakåt genom seklerna fyller de där guldkornen, som uppstår så sällan, en hel liten skattkista.

Om vi har tur upplever vi således en riktigt stor poet inom ett språkområde per sekel. Det måste man alltså hålla i sinnet när man debatterar samtidspoesin.

Och vi som skriver mestadels dy ska inte vara ledsna. Vi gör det vi måste och har vi tur får vi till en bra vers bland tusen skrivna. Men det kan ändå inte vara därför vi skriver.

Peace,

Gunnar

————————– Det ursprungliga inlägget ———————–

På Facebook råkade jag jämföra den snart ihjälkramade gullgossen, kulturcharmörposören och poppiga poeten Ellis Burrau med poetposören Paul Andersson, men det var tydligen att pissa i det blå skåpet.

För strax var det tyngre gardet inom svensk poesi och poesikritik där och hyllade honom och hans erbarmligt dåliga dikt om den lika usla poesidebatten som härjat på kultursidorna likt en sömning sommardag i Katrineholm.

Och det är ju som det brukar vara. Först kommer den povra poesidebatten, sen kommer dikterna om den, som på ett putslustigt vis ska göra sina poänger och framstå som lite smartare. Malte Persson har gjort det, Martina Lowden har gjort det. Och nu var det alltså Burraus tur att plocka fallfrukt genom att göra sig lustig över nåt som alla med fler än två hjärnceller kan se är luftpastejer.

Svensk poesis gullgosse, älskad av nästan alla.

Men va fan, Gunnar! Elis Burraus poesi – vad är problemet? Din djäfla ressentimentsjunkie!!!

Jo, förstår ni, mina vänner och ovänner, Burraus poesi råkar dessvärre vara en exponent för underhållningens, kommersialismens allra starkaste opium, fortsatta erövringskrig i det högkulturella territoriet, där det likt ett storbolag tuggar i sig allt i sin väg och likformar det.

Jag säger inte att all poesi kommer bli underhållning, nej, men det jag säger är att poesi som tagit upp kampen i uppmärksamhetsekonomin och därmed ser sig själv tvungen att marknadsanpassas, där poeten blir en influencer, en kändis, vill sitta med i morgonsoffor och få folk att flabba, är nåt som jag tror är att likna vid att sticka en dolk i veka livet på det sant poetiska.

Istället tror jag mer och mer på den väg som Johan Jönson stakar ut, den som går rakt på tvärs mot Burraus.

Därför kan jag inte läsa det wannabeen Burrau skriver utan att känna en mycket stor sorg över sakernas tillstånd.

But, hey, that’s just me. Med vänlig hälsning, surgubben.

Förvånad, eller inte?

Om man får sex (6!) sidor för en essä på SvD Kultur, borde man då inte vara en skribent som inser att det låter konstigt att skriva om fördämningar som rasar och inte brister?

För mig vittnar det i alla fall om en brist i fråga om ordens valörer.

Fördämningar brister.

Sen blev det inte bättre av att essän i sig var platt, menlös och inte innehöll en endaste ny fråga eller tanke man själv eller de flesta andra föräldrar inte redan ställt sig.

(Det handlade om att känns sig isolerad och ensam under småbarnsåren.)

Till exempel. Man kan ju undersöka och ifrågasätta de former för umgänge som är legio? För de kanske inte passar så bra i kombination med barn?

Men nej. Så långt kom skribenten aldrig på sina sex sidor. Trist.

Och nej, jag tänker inte länka, för texten är inte värd det.

Puss


Modeordet ekopoesi

Förr kallades det naturlyrik.

Nu heter det ekopoesi, men vad exakt är det som inte naturlyrik omfattar som begrepp i sådana fall, som gör det relevant att inför ett nytt begrepp?

På detta har jag tänkt en del, och eftersom jag läst både det som kallas naturlyrik och det som kallas ekopoesi kan jag ge några svar som kanske känns lite beska, inte minst för de som byggt sin poesikarriär eller dito forskarkarriär på detta modeord, men för mig är de hittills sanna.

  1. Oftast är ekopoesi blott och bart samtida naturlyrik som inte riktigt når upp till den naturlyrik som kanoniserats.
  2. Om ekopoesi är nåt mer än naturlyrik är det som tillagts en allmän dystopisk desperation, alltså ett utlopp, eller i bäst fall gestaltning, av det som vissa kallar klimatångest.

Besviken. Igen.

Nämen, nej, mina älsklingar! Nu har jag ännu en gång påbörjat en samtida roman som jag efter tre-fyra sidor måste lägga åt sidan.

En dansk denna gång. Den europeiska våren av Kaspar Colling Nielsen. Som jag trodde jättemycket på.

Jag är fan helt hopplös. Kräsen och ogin och allmänt djävlig. Fy, Gunnar!

Men det skaver i huvudet på mig när jag läser ful prosa utan ett uns av poesi; det gör fysiskt ont.

Prologen svalde jag men kanske bara för att jag bestämt mig för att vara snäll? Den balanserade på gränsen till vad jag tolererar. Två djur, en hund och en fågel, som har en ganska intetsägande dialog. Närmast onödig. Sen kom första kapitlet och det började inte bra. Faktiskt riktigt illa:

”Stig tittade på telefonen medan kaffevattnet kokade.”

Och på den söndertrampade och fula stigen fortsatte det. Man kan liksom höra hur berättarmaskineriet vevas igång för triljonte gången.

Berit stirrade på lappen framför sig samtidigt som det ringde ilsket på dörren.

Nils fångade upp fotbollen och spände blicken i grabbarna.

Ulrik huttrade och vek upp kragen när han korsade den regnvåta gatan.

Mia kunde inte släppa blicken från alla fårorna i sitt ansikte som spegeln obönhörligt reflekterade. När hade hon blivit så gammal egentligen?

Alltså. Usch. Konventionell deckarprosa, och sån är åtminstone mitt liv för kort för att läsa.

Lite synd dock då jag trodde mycket på denna pga tips från person med smak, som dessutom nämnde Houellebecq i sammanhanget, vilket nästan gör mig lite upprörd å Houellebecqs vägnar.

Visst, det kan finnas ett idéinnehåll i boken som jag aldrig kommer att känna till men som kanske kan påminna om Houellebecqs romanmetod, men där Houellebecq skriver riktigt djävla bra, med poetisk touche, skriver den här dansken halvtaskigt, klumpigt, och dessutom tänker han inte lika klart heller.

Besviken. Igen. Buhu.

Nöjesreportern blir överraskad

Oväntat, skriver SvDs nöjesreporter Madelaine Levy, förlåt jag menar litteraturredaktör, om de nominerade till det skönlitterära Augustpriset.

Men det är inte oväntat för dem som tycker att litterär kvalité borde vara riktlinjen för ett litteraturpris.

Och har jag inte här skrivit om flera böcker av mycket etablerade författare som hyllats och hajpats av bland andra SvD den senaste tiden, men som när jag läst dem visat sig vara ganska halvdana?

Som Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Rich boy, Ulf Lundells Vardagar och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen. Dessutom, vilket jag visserligen inte skrivit  här men borde lägga till, var Agnes Lidbecks andra roman en ganska stor besvikelse. Men den fick fina recensioner ändå lite varstans.

Men ingen av dessa blev nominerade, till SvDs redaktörs stora förvåning.

Och skrev inte författaren Jerker Virdborg om precis det här i en text i DN? Om bestsellerismen som krypit sig in även i det ”litterära” facket?

Jo, just det.

Som lök på den här laxen blamerar sig SvDs redaktör rejält när hon ifrågasätter nomineringen av Björn Runeborgs bok Socialdemokratiska noveller:

”Men jag kan inte minnas när jag senaste läste en intervju med den i dag 80-årige författaren.”

Som om det skulle ha ens ett jota med hans litterära förmåga att göra?

Dumheter, givetvis.

Men det bekräftar väl bara det jag och andra vet, nämligen att SvDs litteraturbevakning mer sysslar med kommersiella hits än verk med litterär höjd.

Således: nöjesreportern på SvD blev överraskad.

Bättre sent än aldrig, n’est-ce pas?

 

Idioten

En svala gör ingen sommar och en idiot gör inte en hel akademi.

Som tur är.

Idioten jag talar om är Horace Engdahl, som nedlåtit sig till att bli intervjuad i Times Literary Supplement, vilket SvD plockat upp.

Jag orkar inte kommentera de rent uppenbara dumheterna, läs själva om ni ids, de är tyvärr ganska många och flagranta, utan vill bara göra en randanmärkning med avseende på följande uttalande:

”I artikeln anklagar Engdahl också svenska medier för att på ett skamligt sätt ha misslyckats med att upplysa allmänheten om Frostensons ställning som poet.”

Och då undrar man ju lite hur det står till.

Antingen anser han att detta har med själva saken att göra, och då måste slutsatsen bli att mannen har en obscen moral av nietzscheanskt snitt där en framstående poet tydligen är nåt mer upphöjt än vanliga dödliga och inte ska dömas efter samma lag som andra, eller så är han ännu dummare än man först kunde tro.

Karln är, i all sin vältalighet, en idiot som sagt. Trist.

 

Hold it, mr. Birnbaum!

Daniel Birnbaum, denne konstinstitutionernas posterboy, har skrivit en skönlitterär bok, Dr. B.

Boken är hans debut, den ges ut av Albert Bonniers, Sveriges finaste och märkvärdigaste förlag, och har hittills genererat en snuskig mängd idolporträtt av författaren (som för övrigt har en märklig faiblesse för att klä sig i lager-på-lager). DN, SvD, HD – you name it; he’s in there smiling at us.

IMG_3390

Författaren och konstmannen Daniel Birnbaum i fyra lager. Varav tre lager knapp. Inte snyggt.

Och ikväll på väg hem från jobbet hörde jag honom dessutom intervjuas i P1:s Kulturnytt. Mannen är således överallt; det rör sig om en veritabel bombmatta över medielandskapet.

Så vi får väl alla anta att boken är något utöver det vanliga. Eller?

Okej. Ni känner er pappheimare rätt väl nu, va? Ni kan se hur den bittra gallan liksom börjar hettas upp och bubbla i magen på mig, visst?

Ah. Så är det givetvis… Men låt oss tygla den här besten ett tag till. Man ska ju helst inte gå bersärkargång innan vikten av det sakliga har bedömts korrekt.

Jag läser därför de recensioner och intervjuer jag kan komma åt på nätet. Boken har recenseras brett, oändligt mycket bredare än vanliga debuter, kan jag slå fast efter ett tags googlande och läsande. Det är märkligt, för vilken debutant blir recenserad av alla stora morgontidningar nuförtiden? (Inga.) Åter: Detta måste vara nåt utöver det ordinära.

Men lite konstigt är det att D. Birnbaum själv sår tvivel rörande den litterära kvalitén i flertalet intervjuer? I radiointervjun antydde han att det kanske inte var litteratur han skrivit, men dock en berättelse. Inte litteratur? Konstigt påstående av en som blivit utgiven på Albert Bonniers förlag, kan jag ju tycka. Eller handlar bara om ödmjukhet?

En hel del av recensionerna är positiva. Faktiskt de flesta. Men i DN åker han på på smisk, dock ganska milt, av Ingrid Elam. Med tanke på det hon faktsikt säger är hon… flat? Och, för bövelen, sa inte karln själv, nyss på radio, saker som hon skrivit i recensionen, för flera dagar sen? Vad är nu detta? Hon skrev bland annat att gestalterna inte är mer än blott skuggor, som kritik, såhär:

”De gamla mästarna visste att de historiska figurerna, kungarna och härförarna, gjorde sig bäst i biroller, medan romanens hjältar måste vara fantasiskapelser för att bli riktigt levande. I Birnbaums roman förblir alla gestalter skuggor.”

Och sa han inte, i radio, karln, att karaktärerna är tänkta att vara som skuggor?

Och konkluderar inte Elam, i slutet av sin recension, som kritik, att bokens brist på fantasi får henne att fantisera själv, men först när boken är slut?

Och sa inte han, i radio, att han ville att man ska få utrymme att fantisera fritt över karaktärerna, det är därför de är skugglika?

Vilket synnerligen märkvärdigt sammanträffande, inte sant!

Dessutom, vilket jag upptäcker lite senare: Daniel Birnbaum har känt sig  nödsakad att skriva ett litet kort genmäle på Elams recensionen, där han sådär lite putslustigt förklarar en teknikalitet som han inte tycker recensenten förstått. Smart, han nämner inte med ett ord det dolkstick som recensenten orsakat honom, men försöker ändå på sitt artiga vis få henne att framstå som lite dum.

Och flera dagar senare går han in i radiostudion och vänder Elams kritik till nån slags medveten strategi.

Mina vänner.

Vi har kanske inte bara att göra med en extraordinär romandebut, utan också med en extraordinär författare! Vilken karl.

Men samtidigt, och nu börjar det koka sådär djävligt i magsäcken, är det inte lite konstigt. Alltihopa?

Jag menar, vem fasen får ens göra genmäle på en recension? Det sker ytterst sällan, för att säga aldrig.

Nu börjar det klia inuti den här gamla besten och, ja, gallan stiger mig fan upp i halsen.

För frågorna hopar sig:

Är detta ett fall av kulturell megakändis får ge ut halvdassig bok på fina förlaget och ingen har mod nog att såga den? Hade Nisse Karlsson, före detta fabriksarbetare på Volvos fabrik i Trollhättan, fått ge ut exakt samma bok på det märkvärdiga förlaget? Är detta ett exempel på den råa marknadscynism som dominerar förlagsvärlden idag? Är detta ännu ett bevis för att vi lever i ett tidevarv då vem som säger nåt är viktigare än vad som sägs?

Detta, mina vänner, är suspekt och jag känner mig därför nödsakad att köpa Dr. B som ebok för 95 riksdaler för att undersöka fallet vidare. Återkommer med min dom inom en överskådlig framtid.

Er kritiker i bloggosfären,

Franz E. Ekswärd
Centrallyriker och beskyddare av de fria konsterna.