Kategoriarkiv: Läsning

Saxat ur dagens läsning

”Och eftersom det bara var ett av mina två ögon som fungerade något sånär skapligt, uppfattade jag illa det avstånd som skilde mig från den andra världen, och ofta räckte jag ut handen efter det som befann sig långt utom räckhåll för den, och ofta stötte jag emot saker som knappast var synliga vid horisonten.”

Ur Molloy av Samuel Beckett, världens bästa bok.

Scannat ur dagens läsning

Lars Jakobson.

Den lilla klicken unga kritiker med självpåhängda ordnar, som skriver som om de hade haft ett helt liv av läsande bakom sig, när det egentligen rör sig om tio-femton år, hyllar denna författare något alldeles remarkabelt.

Så man vill ju veta. Så man köper ju senaste boken. Bokfört, heter den.

Och den är ju mycket bra. Alltså mycket bra för att vara samtida. Bättre än det mesta som släpps mao.

Språket är väl ok; det är praktiskt, ekonomiskt och står inte i vägen. Inga specialare, eller krusiduller, inga brådjupa eller källarsvala meningar men alltså: helt ok.

Lars Jakobson - Albert Bonniers Förlag
Lars Jakobson. Kultförfattare?!

Det fina är ändå det han tänkt ut, för här har vi att göra med en sån där värdefull typ som just gör det: går runt och klurar.

Sånt måste man ju älska. Eller, jag gör det i alla fall.

I alla fall, som Lundell skriver nuförtiden, fastnade jag för en lite rolig passage som jag ville dela med er, för den var som sagt rolig, och träffar lite mitt-i-prick i det svenska sociala-medier-arslet.

Såhär skriver han, och vi kan väl se dem alla paradera förbi, de som desperat trängs i våra små skärmar och påstår att de älskar oss, och det är just därför de vill läxa upp oss:

”DEN GODA MÄNNISKAN vill inte låta det han gör gå oförbemärkt förbi. Att godheten skulle vara sin egen belöning finner han otillräckligt. Det där trädet som faller osett och ohört i skogen och så vidare … Han undslipper sig sin godhet i samtal, ofta ursäktande ödmjukt, liksom i förbigående som om han pratar om någonting annat, men ingen som hör honom kan tvivla på att han bär på en djupare övertygelse. Hans namn återfinns med urverksmässig regelbundenhet, en sötaktig förväntan, under petitioner och upprop, men också krönikor, insändare, debattartiklar, kommentarer och inlägg. Han låter sig intervjuas i radio och tv och tidningar. Han gör sig till talesman, han vet sitt värde, önskar vara ett föredöme. När jag ser och hör den goda människan vill jag helst lyssna till evangelisten Matteus, även han en talesman, som sade: Så låten edert ljus lysa för människorna, att de må se edra goda gärningar. Men allt jag hör i ekot är humoristen Mark Twain: Att vara god är nobelt, men att lära andra att vara goda är ännu noblare, och mindre besvärligt.”

Ur gårdagens läsning

”It’s not wrong to speak your mind. On selected occasions. They make it painful for you. But you must do it.”

Råd från Master Secreteray Cromwell till en protegé.

Saxat ur Hilary Mantels The Mirror & the Light

Omläsning

Behövde läsa om ett par sidor i Långsam hemkomst av Peter Handke. För det är en makalös bok av en makalös författare.

”Han kunde säga att han gladde sig åt livet, accepterade sin död och älskade världen; och han kunde iaktta hur floden i samklang därmed flöt långsammare, grästuvorna flimrade och de av solen värmda bensinfaten klingade. Han såg bredvid sig ett ensamt gult pilblad på en lysande röd kvist, och visste att han också efter sin död, efter alla människors död, skulle stråla upp i djupet av detta landskap och ge kontur åt varje ting, kring vilket hans blick nu lade sig; och han kände en lycksalighet över detta, som lyfte honom över alla trädtoppar: varvid hans ansikte stannade kvar som en mask ‘föreställande lyckan’.”

Saxat från dagens läsning

Olga Tokarczuk. Vilken djävla stjärna!

Hon nämns numera i Nobelprisdiskussioner och efter att endast ha läst första tredjdelen av Löparna, en roman från 2009 som så sent som förra året vann Manbookerpriset för översatt litteratur, förstår jag varför.

Blixtarna inifrån hennens hjärna omformar de svarta bokstäverna till glittrande briljanter, nämligen.

Det är storartat.

Intelligent men ändå flyhänt. Allvarligt men ändå roligt. Och alltid med en varm kärlek till människan.

Hon skriver om oss.

Såhär roligt och insiktsfullt skriver hon bland annat om den jag en gång var:

”Det handlar om själstillstånd. Dagligen kunde han välja mellan två. Det ena – dystert och svårmodigt – att han är sämre an andra, att han saknar något som alla andra har, att han på något sätt är avvikande utan att han fan ens vet vad som är fel. Han känner sig isolerad, ensam, en som blivit satt i husarrest och genom rutan ser de övriga jämnårigas lyckliga lekar. Att ödet tilldelat honom en helt meningslös biroll i mänsklighetens kaotiska irrfärder över land och hav, ett kort inhopp som sedan han strandat på den här ön dessutom visat sig vara en statistroll.

I det andra fallet överväldigades han av övertygelsen att det ju är han som är bättre, unik, enastående. Att han ensam inser och förnimmer sanningen, att han och ingen annan förunnats denna utvaldhet. Och ibland lyckades han hålla sig kvar i detta självförhärligande tillstånd i flera timmar, ibland rent av i dagar, det var ett tillstånd av, vad ska man säga, lycka. Men det gick över, som alla rus. Med baksmällan kom sedan den plågsamma insikten att för att framstå som en hedervärd person inför sig själv måste han ständigt dra dessa båda tillstånd vid näsan och – värst av allt – när sanningen en dag kommer i dager kommer det att visa sig att han är ingetdera.”

Dagens boktips

Vinterresan av Hanna Hallgren.

Bästa svenska samtida poesin jag läst på år och dag.

Ren poesi.

Tagen och begeistrad.

Mini-recension, Ondskan in i märgen av Emilio Zucchi

Nån kritiker skrev, eller sa, nånstans, nyss, i det enorma flödet av text och ord som aldrig avtar utan snarare växer exponentiellt, att vissa författare inte går att recensera eftersom de griper för hårt, famnar för djupt och man blir stående stum inför ens egen upplevelse och kan inte hitta den kyliga distans som krävs för att skriva nåt om texten.

Det går inte att säga nåt. Inte ett ord. Och detta konstaterat av en person som arbetar med att finna ord för andras ord.

Nu minns jag. Det var Victor Malm i den livgivande podden Gästabudet, eller som jag brukar kalla den: Min Livboj i Poddhavet.

Han sa inte riktigt som jag beskrev det. Men nästan.

Ni fattar andemeningen.

Nu till saken.

Igår kväll läste jag den italienska poeten Emilio Zucchis bok Ondskan in i märgen (Le midolla del male) och – ni vet vad jag ska säga nu – jag känner nästan som unge hr Malm inför den storartade lyrik på pentameter som Zucchi skriver.

Ett fånigt:

Wow.

Uttalar jag lågt där i majnatten när jag läst sista ordet och drar efter andan.

Emojikritik, liksom.

😮

Men för er skull, kära läsare, ska jag trots allt försöka utveckla med ett par meningar, om blott så för att ni ska köpa och läsa själva boken.

Zucchis poesi om ett hemskt stycke italiensk historia och ett par olycksaliga mänskoöden lyckas bryta igenom samtiden trots, eller kanske snarare på grund av, att allt är gammalt, men ändå helt nyskapande.

Emilio Zucchi. Borde vara en bästsäljande författare.

Hur går ens sånt ihop? Motsatser? Det gör de ju inte? Fast ändå gör de det?

Versmåttet. Historien han berättar om fascismens bäste torterare och hans offer. Att han berättar en historia överhuvudtaget. Den höga klara stilen. Pregnansen. Formsäkerheten.

Och inte minst.

Den existentiella nivå där texten utspelar sig. Våld av bibliska mått. Svek av bibliska mått. Och, kanske, kärlek av bibliska mått, som den enda sanna kraften att ställa saker tillrätta.

Det är som sagt, på pappret, gammalt och gjort. Alltihopa.

Men magin ligger i att han lyckas lyfta in hela djävla traditionen i vårt nu och banka hyfs i den så att vi vanliga moderna människor klarar av att greppa den.

Alltså, det här borde vara en storsäljare.

Historien är även rafflande. Precis som vi vill ha det.

Ondskan in i märgen är poesi för alla och poesins framtid.

Skakad

Det började som vilken fredagsmorgon som helst.

Jag läste tidningen och drack den sista skvätten kaffe i vardagsrummet. Som vanligt de fredagar min fru lämnar.

Lite gnat om Strandhäll, oroande om Ebola i Kongo-Kinshasa och sådär.

En recension av Martin Luuks senaste som bekräftar att få litteraturkritiker kan läsa nuförtiden. De vill hellre se på rörliga bilder.

Min blick studsar bara lätt på understreckaren. ”Musikvideo trampar Tysklands ömma tår”. Jag bläddrar vidare. Inget vidare av intresse i tidningen. Så jag bläddrar tillbaka och läser.

Det handlar om det tyska bandet Rammsteins senaste musikvideos. Jag gillar inte deras musik direkt. Men texten får mig att vilja se vad det handlar om.

Så jag använder den europeiska sökmotorn Qwant (vilket ni alla också borde göra eftersom Google är ett vidrigt företag) för att hitta videon på Vimeo.

Sätter på mig hörlurarna och klickar igång.

Skakad i mina grundvalar.

Denna video har debatterats hett i Tyskland och, tja, det går att förstå varför.

Alltså… Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har sett och hur jag ska förhålla mig till det. Genast måste jag se videon igen.

Utan att säga mer:

Läs dagens understreckare och kolla på denna video.

Försök sen förstå vad du sett.

Det handlar om Tysklands historia och det handlar om människan och det är fruktansvärt, problematiskt och upplysande i nån oupplöslig röra.

Dagens strofer

Ingenting misshagar mig lika mycket
som att livet hela tiden går vidare
och att jag inser allteftersom dagarna går
dröjer det som jag hoppas på och blir till ingenting.

*

Och den skönhet som ödet förvägrar mig att skapa,
den må jag njuta av som en gåva utifrån
som speglas i mina passiva ögon,
två sjöar torrlagda av döden.

*

Var noga med att inte se längre än till horisonten
och den dag som idag är. Ägna fler tankar
åt gårdagens blomma än åt den bästa frukt
som kanske aldrig kommer att plockas.

Ricardo Reis

Dagens strof

Denna verklighet skänkte mig gudarna
just för att den skulle vara verklig.
Vad mer kan jag drömma om
än detta gudaverk?

Ricardo Reis (Fernando Pessoa)