Kategoriarkiv: Läsning

En annan läsning

Den svenska kritikern Jenny Högström var snabb med att recensera Houellebecqs senaste roman, som alltså kom ut här i Frankrike i fredags i rekordupplaga, och gjorde en såpass grund analys av Houellebecqs författarskap i stort att att jag kände mig tvungen att kommentera det.

”För så är det ju, trots sin svartsyn och sina sedvanliga misogyna, sexistiska och homofoba utbrott, är Houellebecq en obotlig romantiker – om det nu kan kallas romantiskt att tro på den altruistiska horan.”

Skriver Högström. Höhö, liksom.

Men om vi är snälla och bortser från hennes oförmåga att skilja verk från författare och skyller det på slarv (har hänt mig också när jag skriver om nåns verk), så vill jag påstå att Högström ändå gör en grund, ganska fräck och helt felaktig analys när hon påstår att han skulle ”tro på den altruistiska horan”.

Kritikern Jenny Högström har en snygg frisyr men är helt fel ute när det kommer till Houellebecqs författarskap.

Det sagt med brasklappen att jag inte läst Serotonin, men dock allt annat Houellebecq har skrivit (förutom poesin).

Kortfattat, en helt annan läsning kan göras som jag verkligen inte är ensam om och som ligger i linje med Foucaults klassiska analys vilken har haft oändligt stort inflytande på Houellebecq.

Det som finns att tillgå i den houellebecqska världen är produkten sex och hans romanfigurer försöker inom denna kärlekslösa ram att skapa sin lycka genom att tillfredsställa sina (av kapitalismen/konsumerismen etc.) korrumperade begär genom (reglerade) sexuella transaktioner. Men utan att lyckas så väl eftersom den ständigt närvarande frånvaron av kärlek och känslomässig intimitet/sexualitet gör det omöjligt. De är ständigt olyckliga, och verkar det som att de är lyckliga (av det mekaniska och känslolösa sex de får så att säga gratis) är det bara efemärt och än mer tragiskt eftersom de inte förstår att de tuggar i sig ett magert substitut, eller kanske nåt de behöver men inte endast. Och snart står de där oändligt ensamma och ihåliga, igen.

Alltså. Dessa män, för det är män han skriver om, har vare sig kunskap eller begrepp om vilken brist de lider av och tror att lycka är att få sina närmast pornografiska begär släckta, men inser inte att de är ”hackade”, för att ta till en modern term, för att bli goda konsumenter på en rå sexuell marknad som har fått ersätta det som vi brukade kalla kärlek, och sex med den vi älskar; de har blivit berövade sin förmåga att älska, med andra ord, och det är både djupt tragiskt och en subversiv kritik av det samhälle vi skapat,


Hajpen börjar nu

Som ett stort Houellebecq-fan, jag anser ju att han är den största nu levande författaren, var det självklart att jag skulle försöka köpa ett exemplar av hans senaste roman med den genialiska titeln Serotonin som släpptes igår här i Frankrike.

Av det jag läst mig till verkar det som vanligt handla om en ensam vit man som lider i det atomiserade och senkapitalistiska konkurrenssamhället där till och med kärleken blivit transformerad, sönderexploaterad och ersatt med en vara som går att sälja och köpa; livet är helt enkelt outsägligt sorgligt i det döende väst.

Och romanen har redan blivit hyllad i franska och tyska medier som hans bästa roman hittills och samtidigt väckt den indignation man kan förvänta sig, vilken också är ett tecken på kvalité i dessa dagar.

Snart sönderkramad?

Flertalet har svårt att förstå att Houellebecq först och främst är en stor romantiker, och det som beskrivs som nihilism eller sexism i hans böcker är inget annat än en djupt sorgsen kritik mot hur vi ställt till det för oss; Houellebecq skriver litteratur i den klassiska traditionen mimesis, dvs. använder konstformen som en spegel.

Men, trots en första upplaga på 320 000 ex (!) var den idag lördag redan slut på den fina bokhandeln jag besökte.

Le dernier exemplar sålde hon igår sa den snorkiga expediten utan att ens titta på mig.

Houellebecq har varit, och kanske fortfarande är för många, en enfant terrible, inte minst i präktiga Sverige där man nästan får skämmas för att gilla honom, men i och med denna nya roman, som tydligen gör rent hus med nyliberalismens och rovkapitalismens globala härjningar och hur dessa just slagit sönder det vanliga liv som levs av det stora flertalet (se gula västarna för övrigt), är jag ganska säker på att han nu kommer bli sönderkramad även av vår svenska kulturvänster.

Men så är det med stora författare, och så har det alltid varit med Houellebecq också: hans böcker kidnappas för politiska syften.

Sist, med Underkastelse, var det extremhögern som försökte stjäla hans verk och smutsa ned det med sina fula syften, och nur lär det alltså bli vänstern.

Men, tja, that’s life, och minskar inte min längtan att läsa Serotonin.

Om inte om fanns…

… och Svenska Akademien tagit sig samman i tid hade kanske Amos Oz fått sitt väl värda Nobelpris.

Nu är han alltså död, och jag som brukar fnysa åt de hejdlöst orimliga och stegrande hyllningskörerna så fort nån trillat av pinn kommer inte att fnysa denna gång, för Amos Oz var en av de största nu levande författarna. Således värd all hyllning och uppmärksamhet han kan få.

Il est mort.

Mästerverket hette En berättelse om kärlek och mörker och gjorde ett outplånligt uttryck på mig; det är en av de allra bästa romaner som skrivits under den tid jag levt.

Snö av Orhan Pamuk minns jag på lite samma vis, som genom ett trollslag befann man sig på Istanbuls gator, och den var riktigt, riktigt, bra.

Men En berättelse om kärlek och mörker är ett sällsynt mästerverk.

Omställningen

Sitter ensam på mitt särdeles eminenta kontor och läser DN till en lunch med högt animaliskt innehåll.

När jag kommer till dagens debattartikel slutar jag tugga rostbiffen och läser med stigande koncentration om det gigantiska omställning av jordbruket som måste ske om vi människor ska klara att hålla uppvärmingen under 2 grader.

Idag står jordbruket och dess närliggande näringar för ca 25% av koldioxidutsläppen, och på drygt trettio år kommer jordens befolkning ha växt till cirka 10 miljarder, vilket leder till att jordbruket måste producera mycket mer än idag och samtidigt sänka sitt avtryck med närmare 70%.

Vi kommer således att behöva höja produktiviteten i jordbruket avsevärt.

Genmodifierade grödor, tillåtelse att använda genediteringstekniken Crispr9Cas istället för som nu förbjuda den i EU. Ny teknik krävs således, tillsammans med kontroll av befolkningstakt samt återbeskogning.

Nästa generations bönder behöver alltså, i likhet med den framåtriktade landägaren Levin i Tolstojs Anna Karenina som brottades med att industrialisera sitt lantbruk, transformera sig till ingenjörer och revolutionera lantbruket ännu en gång.

Tyvärr rimmar det synnerligen illa med det som den traditionella miljörörelsen tar för gott och riktigt: småskaligt, ekologiskt, jordbruk och när det kommer till energifrågan sol, vind och vatten.

För det kommer aldrig att räcka. Ska vi klara de extremt tuffa mål som nu sätts upp finns i princip ingen annan väg än att maxa vetenskapen och ta vissa risker; och det betyder både GMOs och en utbyggd och modern kärnkraft på samma gång som vi alla sänker vår konsumtion av de värsta klimatpåverkande produkterna.

Att tro på sol, vind och vatten och en ny och bättre människa i detta läge är inte ens längre lite charmigt, det är bara korkat.


Nathan Schachar gör upp med Saids post-kolonialism

Det här var för övrigt en toppentext i DN där den bildade och alltid lika läsvärda Nathan Schachar gör upp med Edward Saids kritik av det han kallade ”orientalism”, som, lite grovt, var startskottet till den teoribildning som idag kallas post-kolonialism.

Såhär skriver Schachar bland annat i en mycket upplysande passage om Saids kultbok Orientalism:

”Bägge dessa ärenden, det anti-västliga och det anti-objektiva, strålade samman i Saids kritik av orientforskningen. Studiet av arabiska och islam, hävdade han, var besjälat av illvilja och fördomar. Dess drivkraft hade inte varit upplysning utan dominans. Strängt taget, sade Said, så har Väst inte studerat Öst, utan uppfunnit Öst till sin vinning och förströelse. Snarare än en vetenskaplig disciplin har orientalismen varit kolonialismens krassa handräckning.”

Och visar sedan att Saids tes vare sig är rimlig eller ger en sann bild av den forskning som förekom och hade gjorts tidigare. För att tala twitterska så skapade alltså Said en halmgubbe som han sedan nedgjorde grundligt.

Ur dagens läsning

”En morgon när jag blickade ut över Marina från terrassen föreföll mig vattnet djupare och mer skimrande, som om jag för första gången betraktade det med oförvillad blick. I samma ögonblick fick jag en nästan smärtsam känsla av att orden lösgjorde sig från fenomenen, såsom strängen brister på en alltför hårt spänd båge. Jag hade fått en skymt av denna världs irisslöja, och från den stunden ville min tunga inte längre fullgöra sin vanliga tjänst. Samtidigt kände jag mig vaken på ett alldeles nytt sätt. Likt barn, som trevar med händerna framför sig när de börjar upptäcka omvärlden, sökte jag efter ord och bilder för att beskriva den bländande glans som tingen fått. Aldrig hade jag anat att det kunde vara sä kvalfyllt att tala, och ändå längtade jag inte alls tillbaka till det okomplicerade livet. När vi tror oss om att en dag kunna flyga, föredrar vi att ta ett klumpigt språng framför att gå på banade vägar. Det förklarar väl också att jag ofta fick en känsla av svindel.”

Ur På marmorklipporna, av Ernst Jünger.

En passage som jag tror alla vi som inympat skrivandet i själva vårt vara kan känna igen sig i; du passerar en gräns då orden inte kommer lika flödande och enkelt som för, eftersom varje ord måste väljas med största omsorg, och detta påverkar också, på ett smärtsamt vis, din förmåga att konversera.

En utmärkt bok, för övrigt. Jag kan knappt förstå att jag inte läst Jünger förut.

Kort reflektion om de gula västarna

Ibland har man tur.

Fick både SvD och DN i brevlådan imorse och hade dessutom tid att sitta här på kontoret och läsa dem i lugn och ro med en kopp kaffe som skulle ha fått agent Cooper i Twin Peaks att börja dregla.

Av allt det jag läste var det främst en text som berörde mig, fick mig att stanna upp och tänka.

Och det var den franske författaren Édourd Louis text om de så kallade gula västarnas protester i Franrike.

Såhär skriver han bland annat:

”[…] människor som fått sin hälsa fördärvad av eländet och fattigdomen, och som just, under alla mina barndoms dagar, envist upprepade ‘vi betyder ingenting för någon, ingen talar om oss’ – därför kände jag mig personligen träffad av det borgerskapets förakt och våld som omedelbart drabbade denna rörelse.”

Édouard Louis.

Louis text fick mig att tänka på det som megastjärnan och historikern Yuval Noah Harari brukar säga, att vi mycket snart kommer att få se stora konvulsioner då vi rör oss från ett historiskt tillstånd där kapitalet mer eller mindre exploaterat arbetarklassen, men där den ändå varit behövd, till ett tillstånd där dessa stackare blir fullständigt irrelevanta på grund av automatisering och AI; ingen behöver dem mer, alls.

Faktiskt verkar vi redan befinna oss i ett förstadie; inte ens nu behövs alla, och snart behövs ännu färre.

Det är hårt, riktigt djävla hårt faktiskt, och vad kommer inte det leda till?

Vi lever i minst sagt oroliga tider, men jag är dock optimist, för allt detta sammantaget kommer, måste komma, att tvinga oss till att omvärdera och då uppvärdera den mänskliga värdigheten och humanismen.