Kategoriarkiv: Läsning

Dagens strofer

Ingenting misshagar mig lika mycket
som att livet hela tiden går vidare
och att jag inser allteftersom dagarna går
dröjer det som jag hoppas på och blir till ingenting.

*

Och den skönhet som ödet förvägrar mig att skapa,
den må jag njuta av som en gåva utifrån
som speglas i mina passiva ögon,
två sjöar torrlagda av döden.

*

Var noga med att inte se längre än till horisonten
och den dag som idag är. Ägna fler tankar
åt gårdagens blomma än åt den bästa frukt
som kanske aldrig kommer att plockas.

Ricardo Reis

Dagens strof

Denna verklighet skänkte mig gudarna
just för att den skulle vara verklig.
Vad mer kan jag drömma om
än detta gudaverk?

Ricardo Reis (Fernando Pessoa)

Dagens strof

Mästare, fridfulla är
alla stunder
som vi förlorar
om vi vid förlusten
sätter dem i en vas
som om de vore blommor.

Fernando Pessoa i rollen som läkaren och hellenisten Ricardo Reis

Läsning

Hur ofta har du inte önskat att du kunde ge upp, men det är en övermänsklig konst, tänker du, man måste vara gudomlig, ett helgon, för att ge upp, slå sig till ro med det dagliga framsläpandets ordinära glädjeämnen, de kraftigt förminskade, förminskade intill det nästan osynliga, medan du suktar, och, sannolikt, kommer att fortsätta sukta, så länge du lever, efter de föraktliga resternas rester av tid, av upplevelser, av liv, eller vad det nu ska föreställa.

Ur Avlösning av Tor Ulven, a.k.a den glimrande muntergöken.

(Fast han har ju rätt.)

Xoxo,

Gunnar

Perfektion

Nu, i det att du hör åskan dåna utanför huset, medan du lägger ifrån dig röntgenbilden och gnider dig i ögonen, tänker du på vad som kunde ha hänt, eller rättare sagt inte hänt, om du av en eller annan idiotisk anledning inte haft mod att framföra den där lögnen, att upprepa den med fastare röst: du skulle helt enkelt aldrig ha lärt känna henne; du skulle ha fått ett annat liv, varken mer eller mindre; och du ryser, en rysning blandad med en bitter och egendomlig glädje, över vilka omåttliga dimensioner som ett fåtal ord någon enstaka gång kan få, hur en kort räcka av språkljud visar sig vara en tunn spindeltråd som likväl håller uppe ett helt teaterbygge, teatern med den tomma scenen, närmare bestämt, där ni snart ska komma in från var sitt håll, stanna upp och titta på varandra.

Tor Ulven, ur Avlösning

Pissar i det blå skåpet

En ursäkt och ett klargörande.

Den ursprungliga texten jag publicerade här var onödigt elak och osaklig då den innehåller personangrepp.

Jag förstår att en sån här ursäkt inte kan väga upp skadan eftersom den redan är skedd, men för var det är värt, Elis Burrau, ber jag om ursäkt för att jag var taskig och klistrade nedlåtande epitet på dig. Du har inte gjort mig nåt.

Och jag hoppas att du inte tog åt dig av en sån uppenbar idiot som jag men om du gjorde det så är jag alltså ledsen för det.

Att gå in på varför jag skrev som jag gjorde är inte huvudsaken här. Låt oss bara konstatera att det var elakt och fel. Först tänkte jag ta bort den ursprungliga texten men den får stå kvar nedanför i pedagogiskt syfte. Som självhatare känns det också bra att skämma ut mig själv lite (mer).

Sen, vad gäller själva saken, är jag också tvivlande. Att diskutera vad poesin borde vara är – när man tänker på det – både futilt och meningslöst. Mina tankar grumlades av mina känslor är jag rädd, och också av mitt högst personliga poesiideal. Men mitt ideal är blott ett bland tusen och åter tusen.

Mångfald är ju trots allt bättre än enfald som bekant och poesi är kanske den mest demokratiska av konstformerna, nåt alla kan utöva och uppskatta. Det krävs bara en pennstump, ett papper, ett fungerande öra eller en fungerande syn. Egentligen inte ens det, för du kan ersätta penna och papper med minne och röst.

Poesin omfamnar dessutom alla upptänkliga uttrycksformer och syften med, och av, orden. Således passar allt och alla in.

Sen att poesi är ohyggligt svårt att skriva bra – vi talar en på tio- eller kanske hundratusen som har både talang och driv möjligen – är en helt annan sak och i sammanhanget fullständigt irrelevant.

Själv är jag väl medveten om att jag på min höjd är en halvtaskig poet likt det stora flertalet. Och det är där nånstans tror jag som poesidebatten gick fel redan från början.

För om du är kritiker och läser den samtida poesin kommer du behöva vaska igenom floder av dy för att möjligen, en gång per femte eller tionde år, hitta ett guldkorn.

Men det är okej för poesin är skriven för evigheten och tittar vi bakåt genom seklerna fyller de där guldkornen, som uppstår så sällan, en hel liten skattkista.

Om vi har tur upplever vi således en riktigt stor poet inom ett språkområde per sekel. Det måste man alltså hålla i sinnet när man debatterar samtidspoesin.

Och vi som skriver mestadels dy ska inte vara ledsna. Vi gör det vi måste och har vi tur får vi till en bra vers bland tusen skrivna. Men det kan ändå inte vara därför vi skriver.

Peace,

Gunnar

————————– Det ursprungliga inlägget ———————–

På Facebook råkade jag jämföra den snart ihjälkramade gullgossen, kulturcharmörposören och poppiga poeten Ellis Burrau med poetposören Paul Andersson, men det var tydligen att pissa i det blå skåpet.

För strax var det tyngre gardet inom svensk poesi och poesikritik där och hyllade honom och hans erbarmligt dåliga dikt om den lika usla poesidebatten som härjat på kultursidorna likt en sömning sommardag i Katrineholm.

Och det är ju som det brukar vara. Först kommer den povra poesidebatten, sen kommer dikterna om den, som på ett putslustigt vis ska göra sina poänger och framstå som lite smartare. Malte Persson har gjort det, Martina Lowden har gjort det. Och nu var det alltså Burraus tur att plocka fallfrukt genom att göra sig lustig över nåt som alla med fler än två hjärnceller kan se är luftpastejer.

Svensk poesis gullgosse, älskad av nästan alla.

Men va fan, Gunnar! Elis Burraus poesi – vad är problemet? Din djäfla ressentimentsjunkie!!!

Jo, förstår ni, mina vänner och ovänner, Burraus poesi råkar dessvärre vara en exponent för underhållningens, kommersialismens allra starkaste opium, fortsatta erövringskrig i det högkulturella territoriet, där det likt ett storbolag tuggar i sig allt i sin väg och likformar det.

Jag säger inte att all poesi kommer bli underhållning, nej, men det jag säger är att poesi som tagit upp kampen i uppmärksamhetsekonomin och därmed ser sig själv tvungen att marknadsanpassas, där poeten blir en influencer, en kändis, vill sitta med i morgonsoffor och få folk att flabba, är nåt som jag tror är att likna vid att sticka en dolk i veka livet på det sant poetiska.

Istället tror jag mer och mer på den väg som Johan Jönson stakar ut, den som går rakt på tvärs mot Burraus.

Därför kan jag inte läsa det wannabeen Burrau skriver utan att känna en mycket stor sorg över sakernas tillstånd.

But, hey, that’s just me. Med vänlig hälsning, surgubben.

En annan läsning

Den svenska kritikern Jenny Högström var snabb med att recensera Houellebecqs senaste roman, som alltså kom ut här i Frankrike i fredags i rekordupplaga, och gjorde en såpass grund analys av Houellebecqs författarskap i stort att att jag kände mig tvungen att kommentera det.

”För så är det ju, trots sin svartsyn och sina sedvanliga misogyna, sexistiska och homofoba utbrott, är Houellebecq en obotlig romantiker – om det nu kan kallas romantiskt att tro på den altruistiska horan.”

Skriver Högström. Höhö, liksom.

Men om vi är snälla och bortser från hennes oförmåga att skilja verk från författare och skyller det på slarv (har hänt mig också när jag skriver om nåns verk), så vill jag påstå att Högström ändå gör en grund, ganska fräck och helt felaktig analys när hon påstår att han skulle ”tro på den altruistiska horan”.

Kritikern Jenny Högström har en snygg frisyr men är helt fel ute när det kommer till Houellebecqs författarskap.

Det sagt med brasklappen att jag inte läst Serotonin, men dock allt annat Houellebecq har skrivit (förutom poesin).

Kortfattat, en helt annan läsning kan göras som jag verkligen inte är ensam om och som ligger i linje med Foucaults klassiska analys vilken har haft oändligt stort inflytande på Houellebecq.

Det som finns att tillgå i den houellebecqska världen är produkten sex och hans romanfigurer försöker inom denna kärlekslösa ram att skapa sin lycka genom att tillfredsställa sina (av kapitalismen/konsumerismen etc.) korrumperade begär genom (reglerade) sexuella transaktioner. Men utan att lyckas så väl eftersom den ständigt närvarande frånvaron av kärlek och känslomässig intimitet/sexualitet gör det omöjligt. De är ständigt olyckliga, och verkar det som att de är lyckliga (av det mekaniska och känslolösa sex de får så att säga gratis) är det bara efemärt och än mer tragiskt eftersom de inte förstår att de tuggar i sig ett magert substitut, eller kanske nåt de behöver men inte endast. Och snart står de där oändligt ensamma och ihåliga, igen.

Alltså. Dessa män, för det är män han skriver om, har vare sig kunskap eller begrepp om vilken brist de lider av och tror att lycka är att få sina närmast pornografiska begär släckta, men inser inte att de är ”hackade”, för att ta till en modern term, för att bli goda konsumenter på en rå sexuell marknad som har fått ersätta det som vi brukade kalla kärlek, och sex med den vi älskar; de har blivit berövade sin förmåga att älska, med andra ord, och det är både djupt tragiskt och en subversiv kritik av det samhälle vi skapat,