Category Archives: Läsning

Fördrivs ondskan när man erkänner den?

Det kan ni ju fundera på under dagen.

Michael Azar skriver mkt bra i DN Kultur idag om den franske filosofen Foucaults fjärde band i sexualitetens historia, som nu publiceras postumt.

(Foucault ville inte ha någon postum publicering och verket var inte helt färdigt, men förväntningarna och den kommersiella potentialen vann den matchen till slut.)

En sak som fastnar och som Azar förklarar pedagogiskt är hur Foucault frilade den kristna tankevärldens koppling mellan sexualitet och sanning, och hur den användes både som botgöring och för att övervaka, kontrollera och forma oss.

Dvs. enkelt uttryckt, biktens funktion och sanningskrav; löftet att ondskan fördrivs bara man erkänner den sanningsenligt och öppet, inför en annan människa.

Men är inte detta bara en stor illusion? Eller är det delvis sant?

Här finns en mängd associationer att göra, från diverse maffiafilmer där bossen biktar sig och sen fortsätter mörda, via hustrumisshandlaren som gråter vid den slagna kvinnans bröst och hulkande ber om förlåtelse och nu, utöver att ha förnedrat och kontrollerat henne genom en misshandel, förnedrar henne dubbelt upp genom att kräva hennes förlåtelse och bot för den egna skulden, till rapparen Tupac som endast anser att Gud har rätt att döma honom.

Ingen ondska försvinner i och med detta.

Men sen har vi exempelvis Sydafrikas sanningskommision, och då kompliceras bilden. Där, som jag förstår det, hjälpte faktisk ritualen landet att läka något lite. Representanter för det förtryckande apartheidsystemet bekände sina och systemets synder offentligt, vid sidan av rättsprocessen, och det gav en del känslan av upprättelse och gjorde det lite lättare att gå vidare.

Tja. Frågan är svår. Fördrivs ondskan av att man erkänner den och uttalar den?

Även Kirkegaard skrev om detta, och kallade tystnaden ”demonisk”. Det finns sanning i detta.

Eller vad tror du?

Fundera på det när du äter en glass i solen på lunchen idag, diskutera med säljchefen eller varför inte utföra ett experiment och prova att erkänn din senaste synd för ekonomiansvarige och rannsaka sedan ditt inre djur.

Sommarens vittring och rytm fångad av Björling

Och gräsens växt
och vågs brus
och himmel är
och tyst och ensamt är
vind och vågorna
och sommarstillt, är linds lövs dallring
viskar sommarsolens dagar
och min plats här invid solen
och det är
med mark och gräs
eller sommarvinden

*

Tuppen gal och hackspett slår
blåa fjärilar och kantar väg och där jag går
trifolium prästkragsblomma
hästspillningen i hagen
ett löst bräde över diket
calla blommar
näckros flyter gult
trast vilar på en stubbe flyger sen åstad,
och invid äng och blommors by.
Ljung, och mellan ledum.


Älskar, älskar Gunnar Björlings poesi. Livgivande och vederkvickande.

Litteraturbanken har såklart flera kompletta diktsamlingar av honom helt gratis. Perfekt att läsa på en parkbänk en solig försommardag som denna i eftermiddagens honungslena ljus.

Nu är jag också ljus och len inuti, men tidigare idag var jag fylld av ett bottenlöst mörker. De där stunderna kommer mer sällan nu och jag kan se dem från utsidan, och det är gott, men det betyder också att de skrämmer mig mer. Riktigt mycket, faktiskt. Försöker bli, och vara, Glada Gunnar (TM), men det är hårt jobb för en djävul som jag.

Trevlig helg, fina läsare.

Inget nytt under solen

”Slutligen hatade han av hela sin kraft den nya generationen, dessa avskyvärda moderna grobianer som känner sig tvingade att tala och skratta högt på restauranger och caféer, och som knuffar till en på trottoaren utan att be om ursäkt, och som utan att ens urskulda sig, utan att ens hälsa, kör in hjulen på en barnvagn mellan ens ben.”

Kul : )

Men vem skrev det?

Var det månne Horace Engdahl i sin bok Den siste grisen (mannen har om inte annat självkännedom) som gavs ut häromåret?

Eller var det en ny och mer konservativ krönikör på SvD Kultur?

Alex Schulman? (Äh, knappast, han skriver inte så bra.)

Kanske Kertész, den gamla surpuppan?

Nej, nej och åter nej!

Det var den gamle skörlevnadsmannen och elitisten J.-K. Huysmans som skrev det i sin Mot strömmen som kom ut 1884.

För övrigt en rolig liten sak som jag kom att läsa i kölvattnet till Houellebecqs Underkastelse, där berättaren har doktorerat på just Huysmans och på många sätt har mycket gemensamt med honom. Eller, alltså, det är ingen slump att Houellebecq har valt att flitigt referera till just Huysmans, då hans rörelse från dekadens till sträng katolicism går igen i Underkastelse, s.a.s.

Jag borde också passa på att slå ett slag för det fina lilla förlaget som gett ut en synnerligen exklusiv utgåva av Mot strömmen: Alastor press, som gör oss alla en tjänst genom att översätta och ge ut fransk fin de siècle litteratur som kan betecknas dekadent och/eller symbolistisk.

45 – morbus addison

Linda Skugge, krönikören. Linda Skugge, entreprenören. Linda Skugge, PR-direktören.

För att få ihop alla dessa roller hon hunnit med måste man tänka sig henne full av energi och drifig till tusen, alltid på väg någonstans. Revanschlysten, oändligt stark eftersom hon transfornerar sina tillkortakommanden till en superkraft genom att ohöljt dissikera dem: det här är jag. I verkligheten må hon vara en blyg viol men när vi befinner oss i ordets universum är hon i sanning en wonder woman.

IMG_2967Men: hon inte är full av energi längre.

Snarare får vi ta del av en kollaps, en personlig tragedi, orsakad av en mycket ovanlig och allvarlig sjukdom som jag aldrig hört talas om innan jag hör henne nämna den: Addison. Ett par tusen personer i Sverige har den. Binjurarna slutar producera kortisol, som  är ett kroppseget hormon, och utan det stannar maskinen, kort och gott.

I den föregående boken, 40 – constant reader, anar Linda Skugge att nåt är mycket fel men inga läkare kan ställa rätt diagnos och hon blir inte trodd på. I 45 – Morbus Addison har hon så till slut fått sin diagnos, och även om hon nog inte kommer att dö av akut kortisolsvikt kommer hon få leva resten av livet med en kronisk sjukdom som begränsar på ett omfattande vis; en sjukdom som tvingar henne att förändra sitt liv i grunden.

Hur förhåller man sig till att inte längre ha en kropp som orkar göra allt det man vill? Som inte lyder och bara är trött, utmattad intill dödens gräns? Som att åldras utan att hinna vänja sig gradvis?

Linda Skugge lyckas gestalta just precis det och som driven skribent vet hon hur man höjer det privata till det personliga, det som kan angå oss alla.

Hon skriver även fram ett samhälle vi alla kanske anat men inte vill kännas vid, där vi säger att vi värnar de sjuka och svaga men i verkligheten utsätter dem för nån slags inkvisition, eller häxprov: överlever du vår misstro, vårt förakt och vår underlåtenhet så kanske, men bara kanske, du är sjuk på riktigt.

Ibland är det tung och skakande läsning.

Men det vore förminskande att endast lyfta fram Morbus Addison som sjukdomsjournal.  Det är också en underfundig  och charmig journal skriven av en tänkande och läsande människa; den förtvivlade och rättmätiga ilskan är legerad med ljusa och lättsamma stråk, och vi får ta del av en stor värld inte minst befolkad av hennes bokvänner och människor som hon beundrat och kanske hatat.

Hatet, ja. Och mer specifikt självhatet; det är en sjuhelvetes källa till ordenergi i hennes fall och hon parerar det mycket svåra i att endast bli en gnällig och självömkande typ med glans, en fälla jag exempelvis känner till alltför väl. (Och många med mig.) Istället blir hon en samtida Bernhard, Kertész eller varför inte Cioran i hur hon gör underhållande och skarp litteratur av kverulansen.

Att hon skriver pregnant och lätt vet ni redan, men här ser jag också nåt nytt, och det är hur hon närmar sig en prosalyrisk stil, prövar vissa grepp som definitivt kan klassas som poetiska: omtagningar, låsta meningsformer som  upprepas och inte minst att hon strukturerat texterna som en abc-bok.

Djävlar vad du är duktig, Linda, vill man ju skrika, och till er: Läs!

På pricken…

av Lena Andersson om en ny bok som heter Nyliberal ordlista.

Författarna förstår inte innebörden av nyliberal och bara den som inte har upplevt våld på riktigt har ovett att skriva:

”Varje språklig handling inbegriper våld.”

För det är post-modernt skitsnack.

Men jag håller med om att mycket makt ligger i vilka ord man använder för att benämna saker och ting och detta kan leda till våld, vilket dock är en annan sak och inte ofrånkomligt.

Three is no magic number

Kul att Maja Lundgren kommer ut med en ny bok! Skruvad science fiction benämns den, låter lovande.

Trist för mig dock att hennes protagonist heter Ki, precis som min i den sc-fi för ungdomar jag arbetat med i nio månader.

(Ett rent sammanträffande. Gissar att vi båda tagit intryck av Kinas ökande dominans framöver och sen hamnat på samma ruta i det lite snävare intervallet. Påminner mig för övrigt om den gång min gymnasielärare i matematik bad oss elever att gissa medelbetyget på ett prov vi gjort. Jag förstod att det var över 3 men under 4, dock ganska nära 4 eftersom hon verkade stolt, och därför gissade jag 3,84 vilket var helt på pricken rätt. Hon blev paff, sur och var fullständigt övertygad om att jag tjuvläst på hennes papper. Vilket jag inte hade.)

Jaja. Jag tror vare sig på tal- eller namnmystik så jag får helt enkelt byta namn. Om man ser det från den ljusa sidan får jag något att tänka på under ett par promenader framöver.

Två minirecensioner

Han Kang, Vegetarianen. Roman.

Mycket bra men plågsam läsning. Precis när jag trodde att jag förstått ändrade boken skepnad och öppnade sig mot nya djup. Lyhörd gestatning av vansinnet som protest och svar mot en förtryckande struktur.

Ruben Östlund, The square. Långfilm.

En besvikelse. Jag har alltid misstänkt att hr Östlunds filmer inte är för mig och därför undvikit dem, men nu ville jag se på grund av den omtalade apscenen som redan börjat leva i min fantasi innan jag ens sett den. Men genom att se scenen förstörde jag min fantasi. Och resten av filmen var heller inget vidare, den är mest av allt att likna vid en artikel i en halvljummen kulturdebatt. Usel. Tyvärr.