Category Archives: Läsning

Nobelprisklass kontra New York Times besteller-prosa

ALA

António Lobo Antunes. Ge karln nobelpriset i litteratur som man säger nuförtiden. Läser Benficatrilogin sent omsider i vad jag misstänker är en fin översättning. I de så kallade blurbarna på baksidan av boken sägs han vara en arvtagare till Faulkner och Conrad men den jag främst tänker på är Virginia Woolf i hur han arbetar med tiden och överlagrar tidsskikt på ett högst naturligt och självklart vis. Och det där är ju en viktig aspekt av att vara mänska, kanske inte minst när man blir äldre och inte kan se på nåt – mänska, sak, händelse – utan att också återuppleva en annan sak eller händelse från förr, inte i en tillbakablick utan i ett flöde som löses upp i det nutida och känns lika verkligt som det, faktiskt fördjupar det. Dock, en sån sorts text kräver långsam närläsning för annars är man snart bortkollrad. På sista tiden har jag läst mycket Knausgård och det är intressant att jämföra dessa två för att därmed få syn på en skillnad som jag tror är mycket viktig att lära sig uppfatta. Folk säger att Knausgård ”kan skriva” och även om det är oprecist så förstår jag vad som avses. Orden porlar och klingar fram lika naturligt som en fjällbäck strömmar och han är en mästare på att välja ut – se – precis vilka de viktiga detaljerna är och dessutom vara konkret, vilket gör att vi upplever hans fiktion som verklighet utan att det skaver. Men hans text bjuder aldrig motstånd, den inbjuder heller aldrig till eftertanke och sina existensiella funderingar framställer han på ett så vackert språk att man kanske inte ens hajjar till och ifrågasätter, funderar själv. Det låter självklart för att det låter… skönt. Sådan är inte Lobo Antunes text. Den knausgårdska läsningen, som uppmuntrar dig att bara forsa med, applicerad på Lobo Antunes text gör snart att du funderar på nåt helt annat än texten för hand; du zoomar ut, tappar koncentrationen, faller ur fiktionen. Ja, Lobo Antunes text kräver energi och engagemang, men när jag uppbådar det och investerar den, får jag ut nåt helt annat än ur Knausgårds verk. En djupverkan, en skälvning i mitt kognitiva system, en omprogrammering av den apparat i mig som tolkar den verklighet jag lever i, som jag också skapat. Grejen är just att han lyckas framhäva och förtydliga precis hur de verklighetsskapande processerna jobbar med nu och på ett mycket snarlikt vis och hur det ena föder det andra, och hur inre och yttre verklighet bara är en illusorisk uppdelning, en konvention vi inte förstår är just en konvention och något att ifrågasätta. Låter det självklart? Kanske. Men om det är självklart och känt på ett generellt plan hjälper Lobo Antunes text åtminstone mig att förstå och sätter igång en korrigering i mig. Det är konst. Litteratur i Nobelprisklass. Knausgård och för den del Ferrante, det är New York Times bestseller-prosa: Perfekt i alla avseenden utom det som gör beständigt avtryck i dig.

Annonser

Dagboken

Dagboken som litteratur. Först läste jag en 1/10-dels Norén (2013-2015). Inte illa men till slut flöt allt ihop och inget nytt sades. Det om vardagen och barnen kunde bränna till, det om filsosoferna han läser och vill läsa var onödigt. Sen, nu, läser jag Hauge i en utsökt liten svensk utgåva från mikro-förlaget Molin & Sorgenfrei – vackert trådbunden och skönt klädd i ljust beige tygväv – och förundras och imponeras: Det är så här det ska göras! Skrivas dagbok alltså. Och är det inte så att Norén faktiskt låter lite lik, har sneglat på formen? Jo, den gode Norén är minsann epigonen här.

Dagbok

2 oktober, 2016

Vilhelm rädd på morgonkvisten. La mig bredvid honom, tänkte på Harold Pinter, jag misstänker att jag har sett en uppsättning av Hemkomsten som jag nu läser, den känns så familjär. Pinter var oerhört begåvad. Magen bättre. Måste ha varit mjöl i det jag åt på Riche igår. Efter morgonkaffet försökte jag läsa men både Bo och Vilhelm hade spring i benen – att läsa är en svår hobby för föräldrar till yngre barn. Min fru stickar, det är lättare, hon kan vara närvarande på ett annat sätt än då man läser. Bo och jag gick ner till parken, fortsatt fint och soligt väder, solen värmde som i augusti. Såg en mediaperson som jag hade svårt att placera, kanske från någon kulturtidskrift? Hon hade väldigt stora glasögon, kort hår färgat vitt, utstrålade något strängt och uppfordrande och fick mig att känna mig lite moraliskt slapp och egoistisk, på det där viset som endast vissa kulturjournalister kan få en att känna. Förmodligen likt hur en sockenpräst fick folk att känna sig varje söndag i de hårda bänkarna för hundrafemtio år sen på landsbygden. Bo lekte brandman med sin dagiskompis M som sportade en Run DMC keps. Fick lära mig att H&M köpt rättigheterna. Unge M visste givetvis ingenting om Run DMC. På eftermiddagen misslyckades jag med att köpa ett par nya sneakers, jag kan bara ha en enda modell av New Balance (576) eftersom mina fötter är så smala, men i min storlek var det slutsålt. Innan jag och Vilhelm drog hem från Söder (kaffe på stamfiket) köpte vi lax på Coop vid Mariatorget där en lätt upptrissad och telefontalande Jens Lapidus bufflade sig förbi oss. Den här gången ödlsade jag inte en blick på honom, sprang på honom för ca 2 veckor sen och hälsade dumt nog på vilket han svarade med ett föraktfullt grin. Att vi pratade ganska mkt på en inflyttningsfest för ett drygt år sen mindes han uppenbarligen inget av. Men har var rätt på pickalurven då… Nåja. Han var ingen direkt intressant person ändå, så det kan kvitta. Funderar på om jag ska ge honom ett lika föraktfullt grin den dag han följer med fru och dotter till ridskolan där jag och båda mina söner rider? Hon hälsar fö. alltid glatt på lördagsmorgnarna när jag är där med lilla Bo.

Streckare om Bonnefoy anbefalles

Apropå min sura text om SvDs POESI-bilaga häromsistens vill jag idag lyfta fram Erik Bergqvists fina text om Yves Bonnefoy som nyligen gick bort:

http://www.svd.se/narvarons-poet-har-gatt-ur-tiden/om/kultur:under-strecket

I sig en text som var mer läsvärd än hela det där spektaklet till POESI-bilaga där man oinspirerat och obegåvat försökte sig på samma metod som används för romankonsten inom dagspressens kulturjournalistik, dvs. författarporträtt och intervjuer om varför man bör läsa…

Mera gubbgnäll

17 helsidor om poesi i SvD. Det står: POESI över hela bilagans framsida. Detta skulle kunna vara fantastiskt.

Men istället vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för knappt 1 (!) sida av dessa 17 helsidor är poesi (då räknar jag även sprida små strofer här och var), resten är foton på poeter, intervjuer med poeter, intervjuer om poesi och en usel redaktionell text som försöker göra jag vet inte vad.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är inte detta.

Det svensk poesi behöver från gammelmedia är att de upplåter en 1/4 sida, 1/8 sida, för nyskriven poesi varje vecka året om. För det vore en revolution.

Det SvD ägnar sig åt idag är bara att försöka få in poesin i den kommersiella fållan.

Förlåt, men jag vill bara vara Stig Larsson och pissa i SvDs metaforiska gom.

Läsjournal

På det här är jag ganska säker. Ju äldre man blir som läsare desto mer sällan finner man litteratur som kan skaka liv i en.

Det beror på att man blivit lite tråkigare, lite mer avtrubbad och blasé, tröttare, givetvis, men kanske främst det att du redan funnit det mesta av värde. För varje omvälvande läsupplevelse får du arbeta hårdare och svälja oceaner av halvjummet piss eller om du har tur något som nästan kan kallas stor litteratur, men ändå inte riktigt. (Detta är nog också en delförklaring till varför man börjar läsa om på äldre dar, förutom tilltagande rigor mortis.)

Men glädjen! När du läst, fnyst åt, tagit dig för pannan åt, misströstat i sällskap med Cees Nooteboom, Djuna Barnes, Richard Ford, Teju Cole, Mare Kandre, Andrej Platonov, Ismael Kadaré, Janet Frame och trott dig fullständigt förlorad i de övre medelmåttornas oändliga krets… och då…

Italo Calvino. Detta friska, djupa hav!

(Varför har jag aldrig läst honom förut? Han har ju figurerat i mina planer och infall av och till.)

Fulländad språkkänsla, säkert en olidlig pedant, men varje ord från hans penna är oumbärligt och jag menar det; det är i klass med Willy Kyrklund eller Inger Christensen. Kristallklart.

Och dessutom: ett fullständigt eget sätt att berätta.

Lycklig, precis det blir jag.

Italo Calvino talar vissa svenska poeter till rätta

The idea of putting literature in second place, after politics, is an enormous mistake, because politics almost never achieves its ideals. Literature, on the other hand, in its own field can achieve something and in the very long run can also have some practical effect.