Category Archives: Bekännelse

Min grundstämning…

… är att ha sorg och – å gud – hur ofta har jag inte önskat att det inte vore så? Och jag vet att jag inte är ensam om att vara sån här, men inte hjälper det. Och när åren går finns det bara färre och färre fantasier om det som ska komma att trösta en, ja, till slut sitter man där med sorgen i sitt bröst och vet att det inte finns nån annan än en själv som har lust eller möjlighet att hantera den. Stum. För inte hjälper det att säga nåt. Och då minns man hur skönt det var den där gången för länge sen när man fortfarande kunde gråta. Och inte ens det har man kvar. Och det enda jag önskar är att jag kunde omsätta den där sorgen i nåt vackert…

Annonser

16 januari 1994

Den 16 januari 1994. Då förändrades mitt liv för alltid. Det tog mig knappt tio år att komma till den insikten och det först när jag bröt ihop fullständigt 2004. Innan hade jag tänkt att det bara var nåt som hänt, jag hade haft otur, och så var det bra med det. Men efter tjugotre år tänker jag fortfarande på det som hände nån liten stund varenda dag, minnet dyker upp oförhappandes vid de mest skilda tillfällen, och jag förstår nu att det kommer att vara så, varje dag, för resten av mitt liv. Jag blev i sanning märkt för livet och det skiljde mig också från mänskoflocken i stort, åtminstone på vissa plan. Att det förhåller sig så är bara ett nyktert konstaterande, det handlar inte om att se sig som speciell eller unik eller nåt sånt dumt. Min högsta önskan är fortfarande att det aldrig skulle ha inträffat. Men det är bara så, det som hände mig skiljer ut mig, jag är inte som andra och mest av allt smärtar det mig. Givetvis finns det dem som upplevt nåt liknande, och ibland har jag tänkt att jag skulle vilja söka upp dem, men för sånt här finns inte direkt några föreningar eller grupper. Mina tio ärr på ryggen, mitt ärr i nacken där det fortfarande kittlar för att nerverna inte läkt och mitt ärr på vänster bröst är det inte många levande som bär. Jag blev knivhuggen en gång i bröstet, nio gånger i ryggen och som avslutning tryckte han ner hela knivbladet på tvären djupt i min nacke ett par millimeter från ryggraden. Så sent som igår grät jag som ett barn hos min terapeut. Tjugotre år sen och inte en dag har gått. Det finns miljoner anledningar till att folk skriver, varav självhjälp är en. Jag är lite osäker på om det är min anledning, men jag inser att mitt skrivande är direkt kopplat till den där incidenten men främst tror jag, och nu är helt ärlig även om det kanske låter patetiskt i vissas öron, att det enda jag vill är att skapa något vackert, livskraftigt, som kan överskugga och överleva det oerhört fula som skapades i och med att jag blev knivhuggen.

Svält och svull

Att uprätthålla 5:2-diet på ett ställe med all-inclusive (i sanning djävulens påfund) kan nog närma sig att sitta på puben 2 kvällar i veckan som alkoholist utan att dricka för att de andra 5 kröka sig medvetslös. Pendlar mellan avgrundsdjupt äckel över hur FOLK vräker i sig och ett dregel som lämnar spår på det gråvita stengolvet, samt ett bottenlöst svullande. Idag är det 2, inte 5, och när jag nyss skulle jag krama Bo godnatt räckte han fram något kubiskt och brunsvart mot min mun. Är det en chokladpralin? sa jag och led, Nej, en lavasten svarade han och skrattade. Den enda bok jag kan minnas att jag läst är Svält av Hamsun, det går runt i huvudet. Nu återstår endast sömnen, min räddare, innan jag kan äta så jag spricker.

Har jag sagt…

… att jag har en extremt begåvad fru?

Master dyer, typ.

Obegåvning

Om det är en begåvning att kunna tala med mänskor så att de förstår är jag en fullständig idiot.

Du och jag rymden

Spår i snön,
det är räven

och här

har han slagit igenom skaren
och kanske fångat hasselmusen
som kilade där under.

En del av oss mänskor
kan aldrig riktigt släppa tanken
på att det är vi som är hasselmusen.

Svar

Jag längtar
inte det som andra förlorade.

För jag sörjer
att jag aldrig fick förlora, aldrig haft –

ett annat
vara.

Som om

stenen, trädet, havet.

Apropå.