Kategoriarkiv: Bekännelse

Illa berörd

Trodde att vi skulle serveras lite lagom vemodig hollywoodromantik men ju längre filmdjävulen led desto värre obehag kände jag.

A star is born.

Ganska kackigt manus och konstruerad, till och med överansträngd, story men kunde hursomhelst inte se klart den för den väckte alltför hemska minnen.

Klätterrep eller bälte kan ju gå på ett ut.

En stor författare som förbarmat sig över mig, eller hur man nu ska se på saken (kanske mest fått mig klängande runt sin hals?) brukar säga att det som bränner i dig bränner i andra.

”Gå dit det bränns!” uppmanar hon.

Fast jag vete fan om det i alla lägen är ett klokt råd.

För vissa smärtpunkter slukar dig hel och det enda som brinner upp är du själv.

Jag försökte skriva en bok mitt i det tidlösa infernot så att säga, men ingen annan än jag brann, och jag brann så pass att jag fick ett långt panikångestskov vilket jag inte haft på flera år.

Däremot. Avbördandet. Det hjälpte på sitt vis. Att få ut det ur kroppen, själva fördrivandet av det onda. Kanske, ja. Men då måste du återuppleva helvetes alla kval.

En del av mig hoppas att jag aldrig, aldrig kommer att behöva skriva en sån bok igen. Och på sätt och vis är jag glad att ingen ville ge ut den för den skulle ha slukat alla och förvandlat ljus till mörker, för eviga tider.

Förbannad vare den bokfan, jag hatar den.

Sagofarbrorn

Min nya roll: Sagofarbror.

Trivs ganska bra med den. Helt plötsligt är det lustfyllt att skriva och inte bara tungt.

Och bara en sån sak som att det har runnit ur mig en fjärdedels bok sen årskiftet.

Mina tidigare böcker har jag alltid haft vissa tvivel på. Men den här begåvade sci-fi boken för unga vuxna kommer att läsas sönder av generationer.

😂

Slut på skrytet.

😘

Sveriges bästa podd just nu

Eftersom jag är en erkänt bitter–vit–övre medelklass–ljusblå med rosa, gröna och mörkblå stänk (sånt är konstigt jag vet)–kulturman kanske det är okej att just jag just nu haussar En varg söker sin pod av och med Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist?

Trots att de i senaste avsnittet nämner sin rädsla för att bli bekräftelsejunkies och gå på myten om sin egen framgång?

Äger poddosfären.

Hade de sugit hade jag sagt det, kanske man kan sammanfatta det hela.

Men det gör de alltså inte. Istället tror jag att de är mitt i nån slags guldålder för sin podd, där de är trygga i sina roller och har utvecklat en mycket fin och fruktbar dynamik.

Värt att nämna från det senaste avsnittet är Carolines kritik av den samtida litteraturen genom en modig självreflekterande metod.

Det är kul, det pendlar mellan ärliga bråddjup och glättig yta, det är mean ibland och snällt ibland, och det är intelligent på ett mycket attraktivt vis.

Tack för det.

Sömnen, räddaren

Det sämsta man kan göra då decemberkvällens mörker ter sig ljust inför den inre gruvliga ångestens skuggrike är att stanna uppe alltför sent.

Sova, det är både nåden och boten. God natt.

Skrev ett kritiskt brev…

… och fick ett oväntat balanserat, välformulerat, vänligt och sakligt svar, som jag måste erkänna att jag blev både paff och mycket imponerad av.

Själv skulle jag aldrig ha kunnat ta den kritik jag framförde utan att få nåt mordiskt i blicken och hatiskt i hjärtat, och jag vet, det är ju vare sig särskilt charmigt eller moget.

På ett sätt kan man väl säga att det svaret tydligt exemplifierade varför hon som svarade, en högt uppsatt kulturchef, har den position hon har och inte jag, alltså: det jag menar är att även om jag hade haft ambitionen till en sån roll skulle jag aldrig kunnat erövra den på grund av brister i min karaktär.

Fasen, ju äldre jag blir ju mer inser jag hur mycket jag gillar intelligenta och starka kvinnor som kan sätta en på plats när det behövs, och jag tror faktiskt att det var nödvändigt i det här fallet, när jag begrundar det hela, eftersom jag i sak på några punkter bevisligen hade fel.

Gud är död och Bach var gud

Under närmare trettio år har jag gång efter annan återvänt till Bachs konserter för cembalo och de är inte bara rent sublima utan också oförstörbara och det närmaste man kan komma Gud om man inte är troende.

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.