Kategoriarkiv: Bekännelse

Sömnen, räddaren

Det sämsta man kan göra då decemberkvällens mörker ter sig ljust inför den inre gruvliga ångestens skuggrike är att stanna uppe alltför sent.

Sova, det är både nåden och boten. God natt.

Skrev ett kritiskt brev…

… och fick ett oväntat balanserat, välformulerat, vänligt och sakligt svar, som jag måste erkänna att jag blev både paff och mycket imponerad av.

Själv skulle jag aldrig ha kunnat ta den kritik jag framförde utan att få nåt mordiskt i blicken och hatiskt i hjärtat, och jag vet, det är ju vare sig särskilt charmigt eller moget.

På ett sätt kan man väl säga att det svaret tydligt exemplifierade varför hon som svarade, en högt uppsatt kulturchef, har den position hon har och inte jag, alltså: det jag menar är att även om jag hade haft ambitionen till en sån roll skulle jag aldrig kunnat erövra den på grund av brister i min karaktär.

Fasen, ju äldre jag blir ju mer inser jag hur mycket jag gillar intelligenta och starka kvinnor som kan sätta en på plats när det behövs, och jag tror faktiskt att det var nödvändigt i det här fallet, när jag begrundar det hela, eftersom jag i sak på några punkter bevisligen hade fel.

Gud är död och Bach var gud

Under närmare trettio år har jag gång efter annan återvänt till Bachs konserter för cembalo och de är inte bara rent sublima utan också oförstörbara och det närmaste man kan komma Gud om man inte är troende.

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.

Jämmer och elände

Varför gör man livet svårt när det kan vara så lätt?

Det tog mig närmare tre dygn att sänka takten och komma till ro här på Fårö.

Och då är frågan: vad är det för liv man lever om det tar tre dagar att finna stillhet på en plats som är fullständigt öde?

Samtidigt, och det här gör mig sorgsen, så har mina två liv fått omvänd betydelse. Förr i tiden var det arbetet som strategisk rådgivare som pressade mig och ständigt pockade på min uppmärksamhet, dag som natt. Då var skrivandet det jag längtade, min räddning. Det speciella jag burit med mig sedan tonåren, och det var fullt av glädje, av lust.

Nu har det skrivande livet blivit en belastning, en fulhet, och är det som förföljer mig som en ond vålnad. Det är förfärligt tråkigt. Och hur kan det komma sig att jag inte kan bryta mig ur den föreställning jag vet vara falsk? Varför är jag instängd i en smal korridor mellan de enda två dörrarna LYCKAS och MISSLYCKAS? Och varför fortsätter jag kämpa fast jag förstår att det är lönlöst, åtminstone på det sättet jag gör det?

Tänk att metaforer, de bilder vi använder oss av för att förklara våra liv, kan vara så förbaskat starka. De kan vara det som möjliggör oss att inta nya positioner, nya rum, men också hålla oss fastlåsta, nedtryckta.

Och just nu är jag så oändligt fast. Fast i sorgen över en text som aldrig fick bli bok – hur länge ska jag egentligen hålla på och älta det? Fan, jag äcklas av mig själv, att jag inte bara kan släppa det och gå vidare. Men – och nu kommer en både ödesmättad och tyvärr sliten bild – den där sorgen gjorde att nåt vackert i mig blev förstört.

Å herregud, hela situationen äger en sån banalitet att det är värre än bara genant; patetiskt är vad det är, juvenilt och dessutom dumt. Och är det garantier man söker gör man sig icke besvär, vilket jag givetvis vet mycket väl. Ingen har nånsin väntat på just dig.

Tack och lov då för den här rackarns feel bad bloggen, det enda ställe där jag fortfarande skriver av och med glädje. Det andra vill jag inte med, jag har avslutat alla projekt och kallar mig själv för fd. författare.

Usch, hörrni, jag är trött och alldeles för känslosam märker jag. Förlåt. Det är nog dags att sova. Imorgon känns det nog bättre. Det brukar ju göra det.

Xoxo

Gunnar

Bokmässan…

… har jag varit på en gång och det räckte. För mycket kommers och för många författare på en och samma plats. De flesta författare är som sagt överskattade och det gäller i synnerhet deras person, tyvärr. En gång i tiden ville jag bli polare med andra författare, ja, jag eftersträvade det hett, men nu vet jag att de är som folk är mest fast kanske lite värre. Man gör bättre i att leta kompisar på andra platser, helt enkelt, och skrikandet och tumultet från ett oöverskådligt mässgolv kan ju ge huvudvärk bara man tänker på det. Stackars satar som är där, säger jag, och peppar för ett gott glas vin i hemmets stilla vrå.

En jobbig typ

Ständigt denna besvikelse på den svenska samtidslitteraturen! Som seriös läsare och författare är det svårt att svepande rata all samtida litteratur; nej, det faller på sin egen dumhet, och speciellt den svenska som ju borde ligga en nära.

Dessutom, det smarta är ju såklart inte att dissa sina kollegor, till slut ruttnar de, en efter en, man blir avskydd och hatad av alla, utfryst och får aldrig vara med och leka på seminarier och uppläsningar och sånt. Hur mycket frost pallar man då man går på Författarförbundets årliga glöggmingel? Således, läser man nåt uselt är det ju bäst att hålla tyst. Och läser man nåt halvdant kan det vara listigt att hylla det.

Men, mina vänner, ni känner ju mig. Den här bråkstaken råkar ha en massa fåniga ideal – sånt bör man visserligen, om man kan alltså, av många skäl göra sig av med fort som attan i rollen som nån slags publik skribent – och sanningen framför allt är ett av dem, eftersom sanningen råkar vara vacker. Och är man en sucker för det vackra, tja då blir det svårare.

Egentligen borde enkel matematik ge vid foten att en slumpmässigt vald samtida svensk roman kommer att vara, på sin höjd, medioker jämfört med det som historiskt är bedömt som bra. Jag menar, hur många riktigt stora svenska romaner har vi? Nej, det vill jag förresten inte nes tänka på. Rent statistiskt är förmodligen en roman, kanske två, på hundra hyfsad och kommer att stå emot tidens tand sisådär. Med en sådan måttstock skulle dock det inte vara muntert i spalterna och tidningen Vi läser skulle definitvt få stänga ner. Därför hålls det med en annan måttstock. Problemet för mig är dock att hålla i den utan att knäcka den över knät.

Men inte ens jag klarar det enorma trycket från den stora tystnaden som kommer av en absolut integritet: Det händer att jag faller och tvivlar och suktar efter gemenskap och lite uppmärksamhet precis som alla andra. Alltså, jag blir vek, blödig. Orkar inte vara den sura djäveln som ingen gillar.

Som den lilla dumbom jag är morskar jag då upp mig, var nu inte så djävla negativ, skäller jag, intalar mig att det faktiskt nog inte är så illa, du kan ju inte jämföra allt med de texter som överlevt hundratals, tusentals, år, som sagt, man börjar läsa och försöker, verkligen försöker se styrkorna och boken ur sitt mest generösa perspektiv.

En av mina nära vänner har en fin egenskap som jag alltid har avundats honom. Och den egenskapen gör det lätt att älska honom och följaktligen är han också älskad av många.

Hans gudomliga förmåga är att han alltid kan se det bästa i människor. Man kan ju säga sånt, men det här är på riktigt. Och det är inte en intellektuell övning, utan han lokaliserar det fina, hur stort eller smått det än må vara, på ett ögonblick, och ser hela mänskan i ljuset av det. Med mig är det tvärtom. Min kritiska ådra är skrattretande djup och på samma vis som min vän ser det fina kan jag omedelbart lokalisera var det brister; sprickorna, inkonsekvenserna, omoralen och lögnerna. De förbannade lögnerna, som författare exemplvis ägnar sig åt då det blir för svårt eller jobbigt att tränga igenom till det som är sant.

När min vän och jag talas vid äcklas jag ofta då jag ser mig själv från hans position; hur jag vräker ur mig vidrigheter om våra medmänniskor och hur hårt jag dömer dem. Kanske fanns det en tid då jag gjorde det för att han skulle bekräfta min negativa mänskosyn, men numera inser jag att det är jag som har en brist, och jag ser då hur han ser på mig med sin förmildrande blick och jag blir tyst. Ibland får han förklara för mig, som för ett barn, hur vackra de som jag kritiserar också är. Som att jag inte kan uppfatta det. Och det kan jag inte heller.

Hur underbart vore det inte att vara som min vän! Att enkelt upptäcka det sköna i mänskan. Och sen: att kunna applicera den förmågan på litteraturen, konsten. Då skulle jag kunna älska både Camilla Läckbergs usla alster och Sigge Eklunds förbannat äckliga faiblesse för nostalgi.

Men, gott folk, jag är både hopplös och förlorad i det avseendet. För mig krävs stor skönhet för att det fula ska sjunka i bakgrunden, paradoxalt nog, tror jag, för att min känslighet för det sköna är låg, medan min känslighet för det fula är monumental. Sa jag inte nån annanstans här i bloggen att viljan att skapa det sköna kan ses som en bristsjukdom?

Om man vill förenkla det hela kan man kalla mig sjukligt kräsen. Fair enough.

Med det sagt, när jag väl får syn på det som är vackert och upplever det, känns det som att vara i himlen om det skulle finnas, och jag jagar alltid den känslan som en knarkare jagar sin kick.

Men var var vi?

Just det. Jag sitter där och pressar fram ett leende och håller krampaktigt i den där boken som alla verkar älska, har kanske en klump i halsen och en ekorre i magen – för jag vill ju inget hellre än att också älska den!

Var snäll nu, ditt as, säger jag och gläntar på bokens omslag.

Jag läser den första meningen.

Ja, jo. Hm. Haha. Det kanske man kan säga. Ungefär. Tänker jag och känner hur svetten bryter fram i pannan, för jag känner ju hur den där djäveln i mig börjar banka bakom sin låsta port.

Ett stycke. Det rinner som klipulver genom ådrorna i mig och jag känner hur jag håller på att tappa greppet, och så kommer den där riktigt usla meningen, med sin vidriga syntax och sin hemskt dumma innebörd som författaren inte verkar ha tänkt på.

Gaaaahhhhh!

Porten rämnar och demonen är fri och han ger upp ett ångestvrål.

För boken är skit, den är fullständigt kackig, den lär mig inget om hur det är att vara människa och jag tappar definitivt inte andan av en skön sats eller rörs till tårar av en pikant vemodig ton.

Återigen har det gått åt pipsvängen. Och allt det där hemska måste nu ut ur mig och det enda sättet är att sabla ner bokdjäveln här på min blogg.

Just därför är jag väldigt försiktig med att ens närma mig en samtida svensk roman. För jag vet ju precis hur det kommer sluta: Jag blir sur, ni tycker jag är en hemsk typ och författaren, om den av en slump skulle råka läsa, kommer att hata mig i evighet.

En till bekännelse. I förmiddags på gymmet började jag lyssna (kanske lite dumt att just lyssna) på den där Pappaklausulen av svärmorsdrömmen Jonas Hassen Khemiri.

Uff. Ojoj.

Den ligger inte bra till, kan jag säga. Inställsam och falsk och självgod. De orden steg upp ur mitt inre  efter tre stycken. Men, jag har lovat mig själv att trycka mig igenom hela (skiten) innan jag skriver om den här.

You have been warned.

Xoxo,

Gunnar