Category Archives: Bekännelse

Du bara tror att du vill vara min vän

Sommar.

I medelåldern och medelklassen betyder det att man ska passa på att umgås över ett par lådor rosévin med sina vänner men också vara sådär härligt spontan och göra sig nya bekantskaper som skall bjudas in på kaffe eller middag efter totalt fem minuters konversation, allt enligt nån kodex som verkar inverterad jämfört med hur det är resten av året.

Detta sker oftast på orten man semestrar, och oftast, men inte alltid, finns en viss logik i detta. Barnen behöver lekkamrater och det är inte sällan som det är via barnen det där femminutersamtalet tar sin början.

Ni hör att det ska komma ett men snart, eller hur? Ni känner den här pappheimaren, do you not? En kritisk och sur djävel, mais oui? Äsch, ni ska inte behöva vänta längre:

Men.

När jag ser vartåt det barkar, och hur de där vanliga och hederliga människorna, hyggliga typer hela bunten, börjar se på mig med den där blicken, en fullt naturlig och mänsklig blick, den som säger att man skulle tycka det var trevligt, alt. smart pga barnen, att umgås, känner jag redan då hur det svider i ögonen och bröstet blir tungt av sorg, eftersom jag vet precis hur det kommer att sluta, med besvikelse och ressentiment. I bästa fall blir de arga och hatar mig; det är lättare att hantera, jag lovar, för då behöver jag inte känna så stor skuld.

Tro nu inte att jag menar att jag är så speciell eller orginell att jag skulle utgöra nån slags extraordinär dragningskraft på folk till mans, nej, nej, det här handlar om fullständigt naturlig medmänsklighet, om hur man gör, bör göra, det som de flesta gör i såna omständigheter. De kan koderna, de klär upp sig, kommer med en låda vin och umgås som normala djävla människor. Och de drar sig absolut inte ur i sista stunden, utan ursäkt whatsoever, eller ännu dummare, med nån märklig ursäkt om att inte vara i form för att umgås (!)

De stackarna tror alltid att det handlar om dem. Och det är det som gör mig så sorgsen, för sanningen är den att jag inte är gjord för den där sortens socialisering; jag har fördärvat mig själv medelst lång och självvald ensamhet, mitt skrivande, och min fru, garn- och stickkonstnären, är precis likadan.

Vi är två svåra och truliga djävlar som oftast är upptagna med nån aspekt av vårt skapande och det har gjort oss hänsynslösa utan att ens alltid förstå det.

Så när de där ögonen börjar tindra och jag kan se hur de, faktiskt mycket modigt och generöst, bjuder in oss, skulle jag vilja säga:

”Slösa ingen tid på oss, vi är fullständigt hopplösa när det kommer till det sociala. Leta upp några normala, trevliga, typer, som beter sig folk. Försöker ni med oss blir ni bara besvikna.”

Nåt litet om konstens väsen

Den feta korsspindeln rör sig mot sitt byte i maklig takt över sitt lilla nät vid en strålkastare på bilfärjans reling då jag hör hur en passionerad diskussion bryter ut bredvid mig.

Och den väcker mig ur mitt paradoxalt nog kontemplativa och zen-tomma tillstånd, där min blick betraktat det svagt lavendelfärgade tunna strecket precis ovanför horisonten, de mörka virvlarna i vattnet utmed färjan och just hur spindeln arbetar fullständigt innesluten i en värld oåtkomlig för oss, varandes det enda den kan vara: en korsspindel.

Nyss har jag varit och sett Thåström, sextioett bast men kanske vid toppen av sin artistiska karriär, spela i Fårösund.

Det är om honom de pratar, ett gäng medelålders sommargäster på väg hem till sina dyra kalkstenshus på ön, och jag vrider mig försiktigt om och tar in dem med en snabb blick innan jag åter vänder mig om, med hörseln på helspänn.

Om jag skulle våga mig på en gissning är en av männen en hyfsat framgångsrik ingenjör, kanske har han läst teknisk fysik och har levt gott på sin analytiska förmåga och drivkraft att lösa problem. Han är mager och tanig, förmodligen av sorten långdistanslöpare, med ett par vassa grå ögon i ett kantigt men rätt så vackert ansikte, han påminner lite om Samuel Beckett, har en grov borst av grått hår och en bred mun som ser både skeptisk och vänlig ut. Men utseende och kläder är han uppenbarligen ointresserad av, han har en träningströja i syntet av märket Reebok som han förmodligen köpt på ett outlet och ett par anonyma blåjeans. På fötterna har han sandaler av den gamla och foträta sort min farfar hade.

Kvinnan bredvid honom är den som är mest upprörd, eller snarare kanske exalterad. Det verkar inte vara hans fru utan en bekant. Hon är finare klädd i en vit sommarklänning i linne med bara axlar. Hyn är brunbränd och lite slapp, hon har börjat åldras ser man. Men hon har ett snällt och öppet ansikte som vare sig är vackert eller fult.

Sen står där en tredje man, och det är det han säger som slänger iväg mig i tankar och minnen. Han är tyst och verkar eftertänksam. Mindre påstridig än den andre mannen; blid och timid och ser ut som en pensionerad biolog i sin jordfärgade friluftsskjorta och olivgröna chinos. Han har ett silvervitt helskägg i ett runt ansikte och ett par runda mormorsglasögon.

”Jag tror att han verkligen menar vad han säger. För mig verkar det som att han är helt inne i sin… musik; i texterna och det hänger ihop med hur han rör sig.”

Kvinnan, som försökt få den kritiska ingenjören att förstå att Thåströms kroppsspråk inte är inövat eller en pose, utan att ha lyckats uttrycka det lika bra, blir nöjd då hon får stöd som kanske var lite oväntat.

”Det där fladdrandet med händerna och fingrarna? De såg ut som om han hade spasmer” säger vår skeptiska ingenjör.

Kvinnan vänder sig uppgivet om och den snälle biologen skrattar lite nervöst.

Honom kommer de inte kunna förklara det hela för, tänker jag och minns den första gången jag läste upp min poesi, hur chockad jag blev där i min mycket stora rädsla. Och jag minns också hur jag var den skeptiske ingenjören en gång för ganska länge sen, den som vid en annan uppläsning stod och tänkte hånfulla tankar om hur patetiska de som läste var. Men själv vågade jag inte läsa, och nu vet jag vad jag egentligen var rädd för. Men inte då.

Det var avslutning på en kurs i litterärt skapande vid Stockholms Universitet och året var 2004. Sakta hade jag kämpat mig tillbaka från en monumental kris året innan, en otäck utmattningsdepression som skickat mig ner i ett mörkt hål av panikångestattacker och sömnproblem, som när det var som värst väckte tankar på självmord för att slippa lida. Jag hade återupptagit mitt poesiskrivande och var tjänstledig för att läsa litteraturvetenskap och just den där skrivkursen. Och nu var det tänkt att alla skulle läsa upp ur sina texter. Men jag vägrade, jag kunde inte; kort och gott: jag vågade inte, jag skämdes.

Och inte stannade det därvid, utan jag stod och dömde ut varje person som klev upp på podiet och läste inför oss andra och alla sina vänner som var där och lyssnade. Jag minns speciellt hur en ung kille, Jon Jordås, nån slags litterärt underbarn enligt honom själv som vunnit Lilla Augustpriset, vilket uppenbarligen gjort honom ganska odräglig och egenkär, väckte mitt allra största hat, hur jag ville skrika: Din djävla fejkare! när han läste med en raspig och affekterad stämma à la Bruno K Öijer. Vilken ohöljd förställning!

Tio år skulle det dröja innan jag faktiskt läste min poesi inför publik. Det var på Nordiska debutantseminariet på Biskops Arnö, dit jag blivit utvald till min stora förvåning och, måste jag ju erkänna, stolthet. Varje kväll sköt jag på min uppläsning, och tränade på mitt enkla rum under stora ångestkonvulsioner. Men sen gick det inte att skjuta på det längre, jag måste göra det, trots att jag visste att flera av de som arbetade på Biskops Arnö och anordnade seminariet åt Nordiska rådets hatade den sorts känslosamma och existensiella centrallyrik jag ägnade mig åt, fullmatad med metaforer och annan skit som den här gruppen kollektivt bestämt sig för att slänga på sophögen.

Dagen innan har jag skämts å Morten Söndergaards vägnar när han börjat vicka och närmast jucka med skrevet då han läst upp för oss som en del av sin föresläsning för oss debutanter.

Och så står jag där i, med ryggen mot den förföriskt ljumma och ljusa sommarkvällen och den prakfullt frodiga naturen utanför den öppna dörren och en högeligen avancerad publik framför mig. Det dröjer inte mer än två meningar. Sen händer det och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Mina höfter börjar liksom långsamt rulla runt och jag märker hur en hand far upp i luften och liksom dirigerar min stämma; det är som om jag är besatt av djävulen själv och jag förstår med ens, med full kraft, vad jag har varit rädd för: att uttrycka mitt allra innersta, det som kanske, förmodligen, även varit gömt för mig.

Den gången bara överlevde jag, det blev ingen bra uppläsning, snarare en pinsam sådan eftersom jag skämdes över mitt uttryck samtidigt det pågck. Men jag lärde mig nåt om mig själv och om vad konst rent generellt handlar om.

Och nu menar jag inte att jag är att jämföra med Thåström, men när jag ser honom, ser jag nån som inte har ett uns förställning utan snarare är sig själv till ett hundra procent; de där fladdrande händerna och spastiska rörelserna är Thåström, varandes det enda han kan vara. Precis lika naturlig som korsspindeln.

 

Vilka är vi och vilka vill vi vara?

Götgatan i Stockholm idag. Lunchtid. Fullt med folk som promenerar upp och ner längs gågatan och jag går på trottoaren och pratar i telefon.

I ögonvrån ser jag en bil som stannat och en tanig äldre man, kanske sextio, som verkar prata med dem som sitter i bilen. Nåt typ av tjafs. Sen går det fort. En lång och storvuxen man, också runt sextio, stiger ur bilen och går fram emot den andre. Jag förväntar mig att de ska skrika på varandra en stund, men istället tar bilföraren ett rejält tag i den andre, som om han ska brotta omkull honom. Eftersom de känns relativt gamla känns situationen både allvarlig och absurd.

Offret skriker desperat på hjälp, ett högt rop för att påkalla allmänhetens hjälp. Då springer jag dit och skriker åt förövaren att släppa honom, vilket han gör, och jag ser att han skakar av vrede och jag säger åt honom att han ska passa sig för ge sig på mänskor på det där viset, han försöker skylla på den andre men jag säger att det inte spelar nån roll, att handgemäng var över gränsen.

Ingen annan har kommit till offrets eller min hjälp. Folk verkar glo men fortsätter att glida förbi.

Nu vänds vreden mot mig och han hotar mig. Då brister det. Då väcks kniven. Och jag är orädd på ett mycket farligt sätt. Jag säger nåt oförlåtligt och menar det, att jag ska döda honom, stirrar honom i ögonen och är alldeles svart inombords. Tror att jag säger åt honom att hoppa in i bilen, vilket han gör. Där inifrån skriker han nåt och då skriker jag återigen det där oförlåtliga och smäller min knoge hårt i hans ruta och jag ser att han är livrädd, han kör därifrån.

En bit bort står offret men en annan person. En. Båda tackar mig, en äldre kvinna kommer fram och frågar vad som hände. De andra ”medmänniskorna” glider bara vidare.

Nu på kvällen är jag kluven. Å ena sidan stolt för att jag ryckte in, å andra sidan rädd för min oräddhet, brist på impulskontroll och våldspotential; den kan inte leda till nåt gott om jag inte lär mig tygla den. En dag kanske jag träffar på ett värre monster än jag, som den som knivhögg mig för tjugofyra år sen, och då dödar han mig på riktigt. Men, tänker jag nu, låt honom göra det då om det betyder att jag gjort min plikt som medmänska.

Gnistan

Min gamle arbetskollega och jag åt lunch hösten 2016. Det hade nog gått närmare tio år sen sist. Man kan säga att vi stöptes i samma form runt millenieskiftet. Vi arbetade på ett välrenommerat konsultbolag och var unga, arroganta och högmodiga. Ett starkare slags djur, trodde vi. Jobbade hårt, tränade hårt, föraktade de lata och obildade; vi läste Milton Friedman, John Locke och Robert Nozick och trodde på den osynliga handen som utan affekt rensade ut ineffektiviteter och överflödig personal. Vi löptränare och cyklade ihop. Körde Vätternrundan på tio och en halv timme. Klassikern. En dag på motorvägen trodde jag att jag fick hjärtinfakt och körde med dödsångest till Danderyds sjukhus. Det var givetvis inget fel på mitt hjärta. Men jag var slutkörd, hade gått på adrenalin tills dess att systemet kollapsat. Uppenbarligen var jag inte ett starkare djur. Jag gick sönder; mina ideal var inget annat än förrädiska illusioner och jag famlade runt i en mycket mörk tomhet med panikångest och sömnproblem. Min flod hade stött på ett mineral det inte kunde bryta igenom och jag fick hitta ett annat utlopp, stoltheten tvingades ner på knä och för att överleva bytte jag riktning. Och det var gott, som det heter i Bibeln.

Min kollega höll och flyttade till Tyskland. Han förstod inte vad som hänt mig och med ens var jag en av de andra, de värda hans förakt. När vi sågs för lunch tio år senare hade han kostym och jag långt hår och en handfärgad ekologisk sweatshirt från ett litet klädmärke i LA som hittat en by på indiska landsbygden vars befolkning färgade åt dem mot en rimlig ersättning. Han synande mig, med illa dolt förakt och avsmak, och började genast tala om sin pappas vän som också varit hippie. Roat lät jag honom hållas och kunde inte släppa tanken på att hans pappa varit konstnär medan han var nidbilden av en som pluggat på Handels i Stockholm. Var det hans sätt att göra revolt, månne?

Vi åt och efter ett tag flöt samtalet in på en tredje kollega från den tiden, en riktigt hårdhjärtad och narcissistisk typ som hade varit fallskärmsjägare, som nått sitt mål och blivit rik genom att etablera en kedja som sålde pizza och pastarätter i en finare miljö med en nytt smart betalsystem och kö till matstationer som gjorde att han kunde ha färre personal än sina konkurrenter. Jag såg att min gamle kollega fick något mörkt i blicken. Och du då, frågade jag, hur har sett gått med sportaffärskedjan du drog igång? Måste vara tuff konkurrens? Han bet ihop och slog ner ögonen. Sen berättade han sin historia, och jag fick en känsla av att den var av den livsavgörande sorten som skulle leva kvar i honom tills han blev gammal och dog. Precis som pizzaentreprenören hade han drömt om att bli en lyckad och framgångsrik entreprenör. Och det hade startat bra. Efter Tyskland hade han fått jobb på en ännu finare konsultfirma och knutit viktiga affärskontakter, vilket lett till att han hade tillgång till finansiärer när han och två andra startade upp en ny svensk sportaffärskedja som fokuserade mer på billiga sportartiklar än kläder. Tyvärr hade fler tänkt tanken och marknaden var med ens överetablerad. Så en dag, som från ingenstans enligt min gamle kollega som uppenbarligen fortfarande hade svårt att förlikas med det, stängdes pengakranarna av investerarna och min kollegas bolag hade inte en spänn i kassan och massor av obetalda räkningar. Konkurs, viskade han nästan fram och snurrade frenetiskt på vattenglaset, full av skam över sitt misslyckande. Nu tittade han trotsigt på mig och sa: Sen gjorde jag inget annat än att cykla. Varje helg, lördag och söndag, samt flera kvällar i veckan. Jag gjorde inget hemma, lät gräsmattan vara oklippt och växa sig vild, lämnade över allt vardagsbestyr på min fru och bara cyklade. Jag gick med i en cykelklubb och när de frågade vad mitt träningsmål var sa jag att jag bestämt att jag skulle cykla Vätternrundan på under nio timmar, vilket de nästan skrattade åt. Men jag bara cyklade och sen efter ett knappt år cyklade jag Vätternrundan på under nio timmar. Orden hade runnit ut honom och nu drog han ett djupt andetag, nästan en suck, såg allmänt förvirrad ut, lyfte upp vattenglaset och ställde ner det hårt i bordet.

Och idag. Nu sitter jag här och skriver detta och känner något liknande det han kände, vilket är ironiskt och ganska rätt åt mig på ett vis, jag som trodde att jag var bättre än han eftersom jag kommit till insikter han inte var i närheten av. Men det jag trodde var förändring kanske bara var att jag vände blicken åt ett annat håll? För jag är också förtvivlad och vet inte vad jag ska göra, och etter värre än min gamle kollega har jag tappat gnistan helt, jag har inte ens något att fly in i utan måste uthärda en absolut tomhet och tystnad som resultat av att jag gjort allt i min makt för att kommunicera med omvärlden. Men det finns inga garantier i det här livet.

Sveriges främsta författare

Nu ska ni få höra vilken djävla hycklare och kändisfnaskare jag är. För drygt tre veckor sen satt jag och äldsta pojken på ettan på väg mot Hötorget och ett besök på biografen. Det var en ovanligt fin dag för början av januari, solig och stämningen kändes avslappnad där i bussen. Vilken skulle se senaste Star wars. Och vem får jag se rakt framför mig i profil på andra sidan mittgången om inte självaste Stig Larsson. Han var omisskänlig i sitt kritvita yviga hår, plufsiga ansikte och buttra underläpp. Framför sig höll han såklart en bok han verkade djupt försjunken i. Till saken hör att jag i december, mest av en slump och för att värma mig, slinkit in på Rönnells då jag var tidig ner på stan för att träffa en kompis. Och där på Rönnells var det release för Stigs senaste bok om människorna på Lilla essingen. Han hävdade med emfas att de faktiskt inte var så gentrifierat där som man skulle kunna tänka sig, vilket förstås bara är skitsnack. En äldre kvinna bredvid mig viskade till sin man: Han verkar frisk idag. Och mannen svarade: Ja, förra gången var han ju hög som ett hus och stank skit. Frun skruvade på sig generat och mannen såg nöjd ut. Hursomhelst. Stig läste en bit ur boken och det gjorde han bra. Det var en småputtrig, folklig och en på det hela taget ganska mysig text om några udda existenser som krökade på samma kvarterskrog som han. Till saken hör också att jag då aldrig läst något av honom. Men jag har alltid tänkt att jag kanske borde, så jag köpte hans genombrottsroman Autisterna på vägen ut. Tillbaka till bussen. Helt plötsligt hör jag mig själv säga: Är det inte Stig Larsson, författaren. Jo, säger han, vrider sig om mot oss, ler och slänger fram kardan. Han stinker sprit. Men han ser glad ut. Kanske därför klämmer jag i med: Jag är stort fan förstår du. Jaså, vad kul säger han då. Jo, jag har läst de flesta av dina böcker, ljuger jag utan att skämmas vilket jag såklart borde. Och som om inte det är nog vänder jag mig mot min son: Vilhelm, vet du vem det här är? Stig Larssson, en av Sveriges främsta författare, drar jag till med, jag menar varför sluta när man precis börjat? Vet jag väl, säger min son lika självklart som att solen går upp varje dag, och uppenbarligen är pojken av samma skrot och korn som sin far, för inte tusan visste han vem Stig Larsson är. Men Stig, den stackarn, kan ju inte veta att han träffat på en hycklare, lögnare och rövslickare, så han ler saligt och skakar hand med min son också i bara farten. Sen snackar vi lite kort om Rönnells, den där boken om Lilla essingen, och då kan jag inte hålla mig från att säga: Men det är väl ändå rätt gentrifierat där, nuförtiden alltså, eftersom jag vet att det kommer att ta skruv, och som ett brev på posten drar han igång positivet och vevar samma låt som sist, om att nja, det faktiskt inte är det. (Eller hur…) Vi går av och säger hej då och Stig är förbaskat nöjd och jag skäms men tänker att nåja, kanske var det trots allt en god gärning. Autisterna blir liggande i min alldeles för stora bokhög resten av december och en bra bit in i januari. Men eftersom den är ganska tunn (vilket skäl…) så åkte den med till Palma förra veckan. Efter att ha läst ut ett par andra böcker tar jag med den ut och börjar läsa den i solen i en park. Det är den värsta juvenila smörja jag läst på rikigt länge. En ung man som är äckligt nöjd med sig själv och knappt verkar vara torr bakom öronen har alltså skrivit en bok som han tror ska provocera borgarpacket eller vad han nu kan ha tänkt sig. Inte en rad är viktig eller sann. Den är usel. Riktigt usel. Och när jag inser det hör jag orden åter ringa i öronen: Sveriges främsta författare. Jo, tjena. Eftersom jag vill resa så lätt som möjligt men aldrig lyckas med det känner jag mig ganska nöjd då jag senare på dagen trycker jag ner boken i soporna bland bananskalen och kaffesumpen utan en tillstymmelse till dåligt samvete. Sån är jag. Och dessutom så elak att jag skriver om det här. (Men det kommer nog aldrig Stig läsa, får vi hoppas.)

Ambition. Sveriges Michel Houellebecq

En uppburen förläggare på ett av de fina förlagen kritiserade mig en gång för att inte ha valt en tydlig position i mitt skrivande. Dumheter, tyckte jag då. Men nu säger jag alltid att min ambition är att bli Sveriges Michel Houellebecq. Alltid retar det någon. Kanske inte kan bli bättre än han, men snyggare är ju inte så svårt att lyckas med.

michel_houellebecq_gq_2014_511x

Ännu en roman

Så har jag skrivit ännu en roman som ingen kommer vilja ge ut. Utan att tveka på den berömda manschetten kan jag säga att det är en välskriven sak, komplett och utan lösa trådar. Men den är också fel på ett så för samtiden avgörande sätt att jag bara kan skratta åt det.

Fel för att den handlar om det den handlar om, med ett ämne och en huvudperson som ingen redaktör vill ta i med tång ens. Fel för att den försöker sig på nya former. Fel för att den är mörk som en djungelnatt i Kongo. Och detta vet jag med bestämd säkerhet. Och det visste jag lika säkert när jag skrev den. Men det spelade ingen roll för den var nödvändig, jag var tvungen att skriva den. Jag la ut nåt ur mig in i den, jag avbördade mig, och jag blev märkbart en gladare och lyckligare person efter det.

Kanske gör det inte så mycket att den med största sannolikhet kommer att bli outgiven.