Det att vara omringad av soldis och stumma moln
som talar genom att omflöda sitt varande,
sjunger genom att ta nya former
Ovanför byn som tar plats genom tystnad och tomhetens kyrka,
genom vårdslöst bortglömda citronlunder, finns skogen
på berget, där du bara kan gå om du ser ner och inte stör
Existensen som lurar i varje tyst ord du inte uttalar
som tagit formen av en murgröna som bäddar in både
träd och mark, tar sig in i springor och syr ihop minnen av ensamhet
Du har nu inte bara slut på språk, du har även en mening
före orden, och blir genomskinlig, tar formen av ett kärl
som släpper igenom, låter det gamla livet spillas ut och sugas upp av torr jord
Manier och poesi 