Category Archives: Journal

Onsdag

Idag blåser det kallt här på Fårö, men solen strilar ner här och var genom små luckor i den stålgrå himlen. Från där jag sitter och skriver detta kan jag se ut över ett kargt allvar som sträcker sig ett par hundra meter ner till havet. Ett par långa stentun ringar in marken där en flock islandshästar brukar beta om sommaren. Det är mycket vackert och mycket ensligt, precis som jag vill ha det.

Idag har jag att brottas med ett par svåra problem i det synopsis jag arbetar på. Jag hade hoppats att jag skulle knäckt de under natten men tji fick jag, nu måste jag använda hjärnan aktivt och tänka. Tidigare har jag hånat de som skrivit synoposis, men efter två romaner som jag låtit växa fram organiskt vill jag utmana mig själv och tvingar mig därför att använda en metod som jag varit skeptisk emot. Men jag kan inte påstå att jag är helt omvänd och plötsligt älskar det. För det är en tung process som inte ger lika mycket glädje som min vanliga metod, eftersom jag inte hamnar i något skapande tillstånd av flyt och fullständig närvaro. Men å andra sidan vet jag att jag kommer skriva en mycket bra bok och att jag har den gottaste biten framför mig. Ska dock bli spännande att se hur mycket jag kommer att deviera från ”ritningen” när jag väl sätter igång och skriver själva texten.

Klockan sex ska jag åka till Bergmans bio i ladan vid Dämba och kolla på film, det ser jag fram emot. Och nu ska jag först och främst skypa med min psykolog.

Puss och kram!

Promenad ordineras

Idag ska jag ge mig lite tid att flanera. Mina skrivprojekt går åt pipsvängen: jag är trulig och har ingen lust, och inget verkar riktigt kunna få mig att gå igång. Ni som rider känner till hästsorten, den som inte vill gå och som kräver hårdare tag med skänklarna innan den kommer igång, för att så snart som möjligt börja lunka igen. I am in that kind of spot. Inte deprimerad, bara less, inget biter. Men jag misströstar inte eftersom jag är en någotsånär erfaren man; jag vet vilka metoder som krävs: långa, vindlande promenader utan mål.

Vem är tråkig?

Författaren Henrik Bromander skrev en debattartikel i DN för ett par dagar sen där han säger att svenska författare är fega och tråkar ut honom.

Hittills har jag inte sett ett enda svar, kanske för att den inte öppnar upp för nån debatt (”ni är tråkiga!” vilket ger svaret: ”nehej, det är vi inte alls det!”) men förmodligen bara för att Svenska Akademiens fortsatta fadäser fångat allas uppmärksamhet och behov av att få utlopp för lite frustration över en samtid som verkar dömd att vara en blek kopia av sånt vi redan upplevt och hatat.

Att svensk litteratur är lika spännande som en årsredovisning från Vattenfall kan jag ju hålla med om.

Och inte heller jag ska ge mig in på något längre svaromål, utan vill bara ställa en annan fråga då: är det de svenska författarna som är tråkiga och fega eller är det förlagen?

Det kan ni ju fundera på, mina vänner.

Gymråttans återkomst

Tänk hur det kan bli. För tjugofem år sedan, när min brors bäste vän plötsligt var den ende i deras gäng som både kvar i vårt lilla villaområde i väntan på att rycka in lumpen, började han ta med mig, en spinkig liten klenis, för att styrketräna i en sunkig lokal i Veddesta industriområde, eftersom han behövde förbereda sig och var extremt sällskapssjuk.

Utrustningen var sliten och stället stank av gummi, svett och järn. I princip fanns det inga maskiner, bara fria vikter och skivstänger och bänkar lagade med silvertejp. På väggarna samsades gulnade affischer på Arnold och pinuppor. Jag tror inte att jag någonsin såg en tjej eller kvinna där. På den tiden var styrketräning en nästan bortglömd sak som mest ett gäng övervintrade freaks till body builders höll på med på undanskymda ställen, men jag tror såhär i efterhand att vi var med tidigt i en trend som inom ett par fem år skulle resultera i gym som SATS och liknande, en revival mao.

Hursomhelst, under den där hösten tränade vi ett par gånger i veckan, så pass mycket att mina bröstmuskler växte fortare än huden och gav mig ärrliknande bristningar som jag har kvar än i dag. Utan att förstå hur det hade gått till hade jag blivit både stark och vältränad. En visserligen liten biff bland större biffar men ändå en biff. Men jag gick aldrig så långt som att skaffa linne eller gymbrallor.

Under många år rörde jag sen inte en skivstång utan fokuserade endast på att springa, cykla och simma. Men så under en löptur förra året men överläkaren pratade vi om våra begynnande ålderskrämpor sådär skämtsamt som man fortfarande kan göra strax efter fyrtio (efter femtio finns det nog inget att skämta om längre är jag rädd) och han visste att berätta att mäns muskler börjar förtvina vid fyrtio, rent statistiskt. Han föreslog att vi skulle börja gymma. Och sen gick det som det gick; min kropp hade tydligen saknat att lyfta skrot även om den inte orkar som förr och gör mig till halvinvalid ett par dagar efter träningspassen. Hur ska jag uttrycka det? Den blir glad av att träna och jag blir glad av att hitta tillbaka till nåt som jag gillade.

Men gymmet där jag tränar nuförtiden är givetvis nåt helt annat än industrilokalen i Veddesta som inte hade några fönster och där färgen flagnade från väggarna av korrugerad plåt. Biffarna som hade sönderklippta bomullslinnen, blonderat hår och vida så kallade gymbyxor har bytts ut mot ett gäng som ser ut som om de är med stjärnflottan i Star Trek i sina kroppsnära och glansiga uniformer. Men en sak är sig lik: Lukten av gummi, svett och järn, som jag älskar lika mycket nu som då. (Men nu kommer järnlukten visserligen mest från järnsmaken i min mun.)

Inget nytt under solen

”Slutligen hatade han av hela sin kraft den nya generationen, dessa avskyvärda moderna grobianer som känner sig tvingade att tala och skratta högt på restauranger och caféer, och som knuffar till en på trottoaren utan att be om ursäkt, och som utan att ens urskulda sig, utan att ens hälsa, kör in hjulen på en barnvagn mellan ens ben.”

Kul : )

Men vem skrev det?

Var det månne Horace Engdahl i sin bok Den siste grisen (mannen har om inte annat självkännedom) som gavs ut häromåret?

Eller var det en ny och mer konservativ krönikör på SvD Kultur?

Alex Schulman? (Äh, knappast, han skriver inte så bra.)

Kanske Kertész, den gamla surpuppan?

Nej, nej och åter nej!

Det var den gamle skörlevnadsmannen och elitisten J.-K. Huysmans som skrev det i sin Mot strömmen som kom ut 1884.

För övrigt en rolig liten sak som jag kom att läsa i kölvattnet till Houellebecqs Underkastelse, där berättaren har doktorerat på just Huysmans och på många sätt har mycket gemensamt med honom. Eller, alltså, det är ingen slump att Houellebecq har valt att flitigt referera till just Huysmans, då hans rörelse från dekadens till sträng katolicism går igen i Underkastelse, s.a.s.

Jag borde också passa på att slå ett slag för det fina lilla förlaget som gett ut en synnerligen exklusiv utgåva av Mot strömmen: Alastor press, som gör oss alla en tjänst genom att översätta och ge ut fransk fin de siècle litteratur som kan betecknas dekadent och/eller symbolistisk.

Men pappa…

På en buss på väg till förskolan med Bo, fem år. Vi går på ganska tidigt och det är inte så många på bussen till att börja med. Det har varit lite tjafs på väg till busshållplatsen men nu verkar han ha lugnat sig lite och sitter tyst och tittar ut genom det smutsiga fönstret.

”Pappa, varför tog vi inte bilen?” säger han så med ens, igen, och jag svarar igen, fast nu med tillkämpat tålamod:

”Jo, men Bo. Jag sa ju det. Vi kan inte göra det varje dag. Och idag ska de som har garaget skifta hjul, alltså byta till sommardäck.”

Han ser lite missnöjd ut men det blir hursomhelst inget nytt utbrott. När han väl sitter på bussen brukar han gilla det.

”Får alla i vårt hus ha bil i garaget? Pappa?”

Nu börjar det fyllas på i bussen och ljudnivån stiger. Gången bredvid oss fylls upp.

”Nej, man måste hyra en plats där. Vi hyr den där rutan, plats sextio.”

En man ställer sig bredvid oss i gången och talar högt och skrattar.

”Hyr? Pappa? Hyr?” säger han med ett tonfall som betyder att han inte riktigt förstår vad jag menar. Kanske vet han inte vad det innebär att hyra?

”Ja, vi köper den kan man säga. Nu måste vi gå av.”

Vi hoppar ner från sätet och krånglar oss fram mot dörren. Där står vi tät ihopträngda med våra medresenärer. Bo ser fundersam ut och jag tror att han försöker säga nåt, men jag hör inte.

Då rycker han mig i ärmen och ropar ”pappa” högre och högre och när jag lutar mig ner mot honom skriker han:

”Men pappa… varför vill du köpa sex?”

Ur En neurotikers dagbok

Imorse vid frukosten tänkte jag, precis som igår, att det var lustigt att Bos pigment ändrats så mycket; förr var han den bleka och Vilhelm den bruna.

Nöjd över min observation, och att Bo såg så frisk och käck ut, påpekade jag det för Anna och hon höll med och sen småpratade vi lite om att det var lustigt att sånt kan växla över tid, och jag sa kanske nåt om att Bo visserligen är ute mycket mer på dagarna än Vilhelm eftersom han går på dagis, förlåt, förskolan, fortfarande. Sen upptäckte vi en ekorre i trädet utanför fönstret och så var det inte mer med det.

Efter middagen ikväll märkte vi dock att pojken ju var gul i handflatorna men att det inte var på grund av köttfärsåsen utan – hjälp! Och så var googlandet och kalabaliken i full rörelse inuti den här rara lilla neurotikern.

Hypertyreos. Japp. Sköldkörteln. Med klappande hjärta mindes jag det Linda Skugge skrivit i sin senaste bok 45 – Morbus Addison, att nån läkare trott hon haft det för hon var så trött, och trött det var ju precis det vi sagt till varandra om Bo den senaste tiden! Och hyper, det hör man ju på namnet, och… ja , det stämde ju också, OCH HAN ÄR JU KORT TILL VÄXTEN!

Världen rämnade och jag med den. DET VAR JU DET JAG VISSTE, POJKEN ÄR SJUK, MYCKET, MYCKET SJUK. Anna såg såklart vad som var på väg och försökte tala ner mig men den gubben gick inte. Domedagstankarna med den lilla söta kistan i förgrunden spelade i skallen som ett ödesmättat requiem värdigt Bach när jag gömde mig i köket och försökte plocka disk med skakande händer och rusande hjärta. Jag klarade inte mer och slet upp medicinskåpet och rafsade efter nåt lugnande, men upptäckte att lergan var slut och likaså pascoflair – åh fy fan, sa jag för mig själv och härmade Bergman, jag har sån djävla ångest förstår du. Anna kom och undrade vad jag höll på med och erbjöd sen en betablockerare (hon har det för dubbelslag) men det var jag alldeles för rädd för att ta och skrek att hon ju varit under övervakning första gången hon tagit! Ja, men det är ju för att jag har astma svarade hon lugnt, men då klämde jag i med att jag kanske också har astma, faktiskt!

På nåt vis lugnade jag mig en smula och kanske grät en skvätt och lyssnade på nåt sorgligt när jag plockade klart med disken.

Sen kom Anna ut och frågade skrattande hur många clementiner Bo ätit de senaste dagarna, Jag sneglade på paketet. Där låg en clementin kvar. Av ett kilo.

Kanske fem, tio? sa jag och sen trillade polleten ner.

Betakaroten är tydligen ett potent djävla färgämne, mina vänner.

No more clementin for Bo, den rackarn.