Category Archives: Journal

Du bara tror att du vill vara min vän

Sommar.

I medelåldern och medelklassen betyder det att man ska passa på att umgås över ett par lådor rosévin med sina vänner men också vara sådär härligt spontan och göra sig nya bekantskaper som skall bjudas in på kaffe eller middag efter totalt fem minuters konversation, allt enligt nån kodex som verkar inverterad jämfört med hur det är resten av året.

Detta sker oftast på orten man semestrar, och oftast, men inte alltid, finns en viss logik i detta. Barnen behöver lekkamrater och det är inte sällan som det är via barnen det där femminutersamtalet tar sin början.

Ni hör att det ska komma ett men snart, eller hur? Ni känner den här pappheimaren, do you not? En kritisk och sur djävel, mais oui? Äsch, ni ska inte behöva vänta längre:

Men.

När jag ser vartåt det barkar, och hur de där vanliga och hederliga människorna, hyggliga typer hela bunten, börjar se på mig med den där blicken, en fullt naturlig och mänsklig blick, den som säger att man skulle tycka det var trevligt, alt. smart pga barnen, att umgås, känner jag redan då hur det svider i ögonen och bröstet blir tungt av sorg, eftersom jag vet precis hur det kommer att sluta, med besvikelse och ressentiment. I bästa fall blir de arga och hatar mig; det är lättare att hantera, jag lovar, för då behöver jag inte känna så stor skuld.

Tro nu inte att jag menar att jag är så speciell eller orginell att jag skulle utgöra nån slags extraordinär dragningskraft på folk till mans, nej, nej, det här handlar om fullständigt naturlig medmänsklighet, om hur man gör, bör göra, det som de flesta gör i såna omständigheter. De kan koderna, de klär upp sig, kommer med en låda vin och umgås som normala djävla människor. Och de drar sig absolut inte ur i sista stunden, utan ursäkt whatsoever, eller ännu dummare, med nån märklig ursäkt om att inte vara i form för att umgås (!)

De stackarna tror alltid att det handlar om dem. Och det är det som gör mig så sorgsen, för sanningen är den att jag inte är gjord för den där sortens socialisering; jag har fördärvat mig själv medelst lång och självvald ensamhet, mitt skrivande, och min fru, garn- och stickkonstnären, är precis likadan.

Vi är två svåra och truliga djävlar som oftast är upptagna med nån aspekt av vårt skapande och det har gjort oss hänsynslösa utan att ens alltid förstå det.

Så när de där ögonen börjar tindra och jag kan se hur de, faktiskt mycket modigt och generöst, bjuder in oss, skulle jag vilja säga:

”Slösa ingen tid på oss, vi är fullständigt hopplösa när det kommer till det sociala. Leta upp några normala, trevliga, typer, som beter sig folk. Försöker ni med oss blir ni bara besvikna.”

Saxat ur SvD: Svensk kultur är underhållningsbetonad

Leif Jakobsson, direktör för den snuskigt pengastinna Svenska kulturfonden (förvaltar ca SEK 10 miljarder, släng dig i väggen Svenska Akademien med era futtiga miljard), har blivit intevjuad av SvD om sin syn på Sverige.

Om den svenska kulturen säger han:

”Och om kultur, där mycket i Sverige har blivit underhållningsbetonat. Det stammar ur hovkulturen, att underhålla. I Finland är kulturen en del av den politiska kampen, självständighetskampen och identitetsbygget så den tas på större allvar än i Sverige.”

Vilket ju är på pricken.

Sen säger han en hel del annat intressant och sant, som att vi svenskar gör allt för att förtränga vårt klassamhälle. Japp, så är det också, Leif.

 

Nåt litet om konstens väsen

Den feta korsspindeln rör sig mot sitt byte i maklig takt över sitt lilla nät vid en strålkastare på bilfärjans reling då jag hör hur en passionerad diskussion bryter ut bredvid mig.

Och den väcker mig ur mitt paradoxalt nog kontemplativa och zen-tomma tillstånd, där min blick betraktat det svagt lavendelfärgade tunna strecket precis ovanför horisonten, de mörka virvlarna i vattnet utmed färjan och just hur spindeln arbetar fullständigt innesluten i en värld oåtkomlig för oss, varandes det enda den kan vara: en korsspindel.

Nyss har jag varit och sett Thåström, sextioett bast men kanske vid toppen av sin artistiska karriär, spela i Fårösund.

Det är om honom de pratar, ett gäng medelålders sommargäster på väg hem till sina dyra kalkstenshus på ön, och jag vrider mig försiktigt om och tar in dem med en snabb blick innan jag åter vänder mig om, med hörseln på helspänn.

Om jag skulle våga mig på en gissning är en av männen en hyfsat framgångsrik ingenjör, kanske har han läst teknisk fysik och har levt gott på sin analytiska förmåga och drivkraft att lösa problem. Han är mager och tanig, förmodligen av sorten långdistanslöpare, med ett par vassa grå ögon i ett kantigt men rätt så vackert ansikte, han påminner lite om Samuel Beckett, har en grov borst av grått hår och en bred mun som ser både skeptisk och vänlig ut. Men utseende och kläder är han uppenbarligen ointresserad av, han har en träningströja i syntet av märket Reebok som han förmodligen köpt på ett outlet och ett par anonyma blåjeans. På fötterna har han sandaler av den gamla och foträta sort min farfar hade.

Kvinnan bredvid honom är den som är mest upprörd, eller snarare kanske exalterad. Det verkar inte vara hans fru utan en bekant. Hon är finare klädd i en vit sommarklänning i linne med bara axlar. Hyn är brunbränd och lite slapp, hon har börjat åldras ser man. Men hon har ett snällt och öppet ansikte som vare sig är vackert eller fult.

Sen står där en tredje man, och det är det han säger som slänger iväg mig i tankar och minnen. Han är tyst och verkar eftertänksam. Mindre påstridig än den andre mannen; blid och timid och ser ut som en pensionerad biolog i sin jordfärgade friluftsskjorta och olivgröna chinos. Han har ett silvervitt helskägg i ett runt ansikte och ett par runda mormorsglasögon.

”Jag tror att han verkligen menar vad han säger. För mig verkar det som att han är helt inne i sin… musik; i texterna och det hänger ihop med hur han rör sig.”

Kvinnan, som försökt få den kritiska ingenjören att förstå att Thåströms kroppsspråk inte är inövat eller en pose, utan att ha lyckats uttrycka det lika bra, blir nöjd då hon får stöd som kanske var lite oväntat.

”Det där fladdrandet med händerna och fingrarna? De såg ut som om han hade spasmer” säger vår skeptiska ingenjör.

Kvinnan vänder sig uppgivet om och den snälle biologen skrattar lite nervöst.

Honom kommer de inte kunna förklara det hela för, tänker jag och minns den första gången jag läste upp min poesi, hur chockad jag blev där i min mycket stora rädsla. Och jag minns också hur jag var den skeptiske ingenjören en gång för ganska länge sen, den som vid en annan uppläsning stod och tänkte hånfulla tankar om hur patetiska de som läste var. Men själv vågade jag inte läsa, och nu vet jag vad jag egentligen var rädd för. Men inte då.

Det var avslutning på en kurs i litterärt skapande vid Stockholms Universitet och året var 2004. Sakta hade jag kämpat mig tillbaka från en monumental kris året innan, en otäck utmattningsdepression som skickat mig ner i ett mörkt hål av panikångestattacker och sömnproblem, som när det var som värst väckte tankar på självmord för att slippa lida. Jag hade återupptagit mitt poesiskrivande och var tjänstledig för att läsa litteraturvetenskap och just den där skrivkursen. Och nu var det tänkt att alla skulle läsa upp ur sina texter. Men jag vägrade, jag kunde inte; kort och gott: jag vågade inte, jag skämdes.

Och inte stannade det därvid, utan jag stod och dömde ut varje person som klev upp på podiet och läste inför oss andra och alla sina vänner som var där och lyssnade. Jag minns speciellt hur en ung kille, Jon Jordås, nån slags litterärt underbarn enligt honom själv som vunnit Lilla Augustpriset, vilket uppenbarligen gjort honom ganska odräglig och egenkär, väckte mitt allra största hat, hur jag ville skrika: Din djävla fejkare! när han läste med en raspig och affekterad stämma à la Bruno K Öijer. Vilken ohöljd förställning!

Tio år skulle det dröja innan jag faktiskt läste min poesi inför publik. Det var på Nordiska debutantseminariet på Biskops Arnö, dit jag blivit utvald till min stora förvåning och, måste jag ju erkänna, stolthet. Varje kväll sköt jag på min uppläsning, och tränade på mitt enkla rum under stora ångestkonvulsioner. Men sen gick det inte att skjuta på det längre, jag måste göra det, trots att jag visste att flera av de som arbetade på Biskops Arnö och anordnade seminariet åt Nordiska rådets hatade den sorts känslosamma och existensiella centrallyrik jag ägnade mig åt, fullmatad med metaforer och annan skit som den här gruppen kollektivt bestämt sig för att slänga på sophögen.

Dagen innan har jag skämts å Morten Söndergaards vägnar när han börjat vicka och närmast jucka med skrevet då han läst upp för oss som en del av sin föresläsning för oss debutanter.

Och så står jag där i, med ryggen mot den förföriskt ljumma och ljusa sommarkvällen och den prakfullt frodiga naturen utanför den öppna dörren och en högeligen avancerad publik framför mig. Det dröjer inte mer än två meningar. Sen händer det och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Mina höfter börjar liksom långsamt rulla runt och jag märker hur en hand far upp i luften och liksom dirigerar min stämma; det är som om jag är besatt av djävulen själv och jag förstår med ens, med full kraft, vad jag har varit rädd för: att uttrycka mitt allra innersta, det som kanske, förmodligen, även varit gömt för mig.

Den gången bara överlevde jag, det blev ingen bra uppläsning, snarare en pinsam sådan eftersom jag skämdes över mitt uttryck samtidigt det pågck. Men jag lärde mig nåt om mig själv och om vad konst rent generellt handlar om.

Och nu menar jag inte att jag är att jämföra med Thåström, men när jag ser honom, ser jag nån som inte har ett uns förställning utan snarare är sig själv till ett hundra procent; de där fladdrande händerna och spastiska rörelserna är Thåström, varandes det enda han kan vara. Precis lika naturlig som korsspindeln.

 

Sveas son; retur

Skrev ju kort om att jag läser Sveas son av Lena Andersson och att jag inte var helt övertygad pga för mycket driva tes à la hennes krönikor i Dagens Nyheter.

Och om man läser boken som kulturhistoria/antropologisk undersökning av det svenska folkhemmet sett genom filosofen/tänkaren Lena Anderssons ögon vidhåller jag detta när jag nu snart läst ut. För en person som är obildad om ämnet, exempelvis en nysvensk, skulle jag i och för sig kunna tänka mig att den har ett syfte på grund av detta. Men för oss som är svenskar sen gammalt, läst sin beskärda del av svensk historia och romaner och följt samhällsdebatten de senaste trettio åren är det inga nya idéer eller insikter som presenteras, we´ve seen and heard it all.

Det finns dock ett men.

Om man medvetet skiter i den antropologiska folkhemslektionen och istället är öppen för annat hittar man nåt som jag uppskattade mycket, nämligen den komplicerade och speciella far-dotter relationen mellan huvudpersonen Ragnar Johansson och hans dotter Elsa Johanssson.

Om det ska jag skriva när jag läst ut boken.

Nu blir det snart middag och sen Thåström på Fårösundsmarina, om elnätet är uppe på Gotland det vill säga. (Stort elavbrott där, men här på Fårö är det funkis igen. Som paranoiker har såklart tanken om det kan vara ryssarna slagit mig. Men njet, det var nog nåt mindre dramatiskt än så.)

Den eviga plågan

Och då menar jag inte våra hundratals krönikörer, influencers och twitteratis som sedan många år belägrat våra skallar och ständigt försöker bryta igenom ögon och öron till våra kognitiva högtidssalar med sina förenklade åsikter baserade på privata affekter och aversioner, utan den ursprungliga plågan, den som håller dig vaken om nätterna och gör dig fullständigt paralyserad: tandvärk, eller med andra ord a piece of hell here on earth.

I två dygn har jag inte haft något annat ringande i medvetandet än en ständigt ihållande smärta runt en visdomstand. Kan inte äta, inte sova, inte läsa, inte tänka. Smärtan äger mig hel och jag känner hur det svartnar framför ögonen då jag i desperation borstar frenetiskt med antibakteriell tandgel så att det blöder ljusrött skum och smärtan stegrar sig till det som skulle kunna vara det rytmiska trummandet på ett saracenskt slavskepp.

Men nu, på tredje dagen, återuppstod jag, den värsta smärtan har lagt sig och jag börjar åter orientera mig i det vi kallar världen. Varma bitar och delar av organisk materia? Mat? Just ja, man äter som människa, stoppar in saker i munnen och tuggar. Halvlängsvarelser som kastar sig in i mig och vill mäta sin styrka, killa mig under armarna och få mig att skratta? Barn? Just ja, man har två fina pojkar som vill att pappa ska vara glad igen. En fullvuxen varelse med sjöna former som rört sig omkring mig likt en sval skugga och vänt kysst min panna? Och detta synnerligen älskvärda exemplar säger sig vara min? Fru? Just ja. Och där ute flyger nåt kors och tvärs och pilar in under taken. Svalor, åh, så vackra de ändå är.

Houellebecq, den missförstådde romantikern

Ja, jag vet. Jag tjatar om Houellebecq hela tiden.

Och nu var det dags igen för jag har precis läst klart ännu av hans romaner, Refug, och har därmed endast hans debutroman Konkurrens till döds kvar att läsa.

Vilket smärtar mig djupt för det finns ingen nu levande författare vars romaner lockar mig lika mycket som hans. Att få vara i hans textvärldar är en ynnest och en nåd; kort sagt, man vill aldrig att böckerna ska ta slut.

Refug var på det hela bra men med mästerliga passager. Jag har inte för avsikt att recensera den här, utan vill bara konstatera att jag plötsligt insåg att Houellebecq, som ju anklagas för att vara nihilist och perverterad utöver islamhatare, paradoxalt nog är en av de största romantiker jag läst.

För är det nåt som blivit uppenbart genom att läsa nästan hela hans ouvre är att han mycket skickligt och med stor sinnesrörelse gestaltar smärtan i gapet mellan det faktiska kärlekslösa, mekaniserade, samlivet och det ideala intima och djupt sammansmälta dito.

Fan, det är så man vill gråta över mänskans predestinerade och helvetiska ensamhet när polleten väl trillat ner.

Som av en slump upptäckte jag detta först då jag läste några av de få dikterna som finns med i Refug; de var inte bara begåvade, de var också just romantiska och uttryckte ett tungt lidande vemod.

Och som av en annan slump gavs Houellebecqs samlade dikter ut på engelska förra året, så nu vet jag vad jag ska komplettera min läsning med.

När jag sen läst allt han skrivit ska jag skriva en sjuhelvetes initierad och djupsinnig essä om hans författarskap.

Guilt by association or Guilt by perverted fiction

Guilt by association.

Typ: Skuld genom sammankoppling eller lös association.

För var det nåt man anförde som ett försvarsargument som kunde godtas om det visade sig att det endast fanns lös sammankoppling och inget mer.

Nu är det bokstavligen sant: en lös association med den som dömts till skuld pekar ut dig som medskyldig. Nåja, det är åtminstone sant för våra nya socialamediepopulister, typ Cissi Wallin och hennes likar, som inte kan motstå frestelsen att stilla sitt maktbegär genom att hetsa sina tusentals följare till aktion, dvs. hat och hot i nymoralismens kryptofascistiska namn.

Man behöver inte ha gjort nåt själv, det räcker med att en bekant dabbat sig så är man rökt.

Aron Flam, en olycksalig komiker, råkade skriva på samma blogg-sajt som en knäpp snubbe som delade ett avskyvärt nazistanstruket sk. ”meme” på sin privata facebook-sida.

Av med huvudet på Aron Flam också!

(Att han råkar vara jude spelade ingen roll.)

Svenska Akademien, en olycksalig stockkonservativ stiftelse, råkade ha en ledamot som är gift med en vidrig djävel som förgriper sig på kvinnor.

Av med huvudet på Svenska Akademien också!*

Guilt by perverted fiction.

Typ: Påhittat av mig.

För dömdes man för sina faktiska handingar i domstol, att man faktiskt gjort nåt lagvidrigt och perverterat.

Nu döms man bara genom att skriva eller rita nåt perverterat. Att det är tänkt som nån slags skruvad provokation eller humor spelar ingen roll; man är rökt och den raggslitna vargflocken slukar en med hull och hår.

Anton Magnusson, aka mr Cool, en olycksalig komiker, råkade skriva en låt med den vidriga titeln ”kn***a barn” för ett par år sen.

Av med huvudet!

Och så där håller det på.

Pöbelvälde, så kallas det, vill jag minnas.

 

* Notera att jag fortfarande anser att SA måste röja upp i korruption och jäv, det har hela tiden varit min främsta kritik mot dem, inte att de har hållit JCA bakom ryggen, vilket ju heller inte kan/har bevisats. Och jag anser heller inte att ”alla ska avgå” eller att hela ”skiten ska brännas ner till grunden”. Dessutom ställer jag mig inte på ett torg och skriker och gormar om det heller.