Två blickar

Uppfylld av medelålderns känsla av misslyckad medelmåttighet
varje andetag: en suck från botten av en kylig grav

Magen lite större för varje dag, en något starkare grogg varje fredag

Ett liv där jag tappat räkningen på avfärdanden, bortvändhet, ointresse

Fem minuters lycka i en liten, liten värld av fantasi

Ganska nöjd, tills blicken faller in i Akademibokhandelns öppning,
en monter med böcker, skrivna av nån annan, lik mig men ändå inte jag

Där jag går finns inget annat än ett tomrum som snott min form

Plockar ihop sakerna i vagnen, mest av allt en väntan på att dö, då
blicken faller igen, på en man

Han är kort, utmärglad, och tror att alla tittar på honom, den misslyckade
kan knappt hålla inne tårarna, och jag vill ge honom en kram

brodern till den upphöjde författaren,
som sålt ut hans trauma till alla och envar

Kväll

Längtan.

Bergen drar i mig, och fyller upp mina tankar.

Jag begär fjället, tystnaden.

Undret.

Nej men så att…

… man landar in på dryga 520 boksidor sci-fi.

Under ett år skrev jag synopsis, levde i vad som skulle bli bokens nyckelscener. Ett jobb jag gjorde vid sidan av annat.

På fyra heltidsmånader skrev jag sen utkast numero uno. Första veckorna i Frankrike, i bergen ovanför Nice.

Sedan kämpade jag med andra utkastet, och ett helt nytt slut, i ett år. Men då på halvfart, för jag behövde försörja mig också.

Och… nu är det bara att byta ett påhittat ord, byta ett namn och köra en stavningskontroll på sista tredjedelen så är det klart.

Vad hoppas jag på för denna bok? Att den blir läst, såklart, och når såpass brett att jag kan ha råd att skriva en bok till på heltid denna gång.

Men blir det inte så är det okej ändå. Då skriver jag bara en till ändå. Och sen en till. Och en till. That’s just how I roll.

Xoxo,

Vackre Gusten

Du måste ta sjukdomen

Du har varit borta. Gömt dig på landet. Och nu kommer du tillbaks, ser dig om, känner inte igen nåt. Staden knuffar ut dig, skriver du, och fattar ingenting av vad som hänt. För du ser med de ögon du alltid haft, och den synen kan inte uppfatta det nya, vackra som växer och gror i varenda gathörn, i de flesta stockholmares bröst.

Du måste ta sjukdomen. Du är ung och stark, frisk. Så slappna av, släpp in viruset i blodet. Låta de små RNA-bollarna rulla runt i svalget, fästa på slemhinnorna i näsan, gänga sig i bronkerna. Boa in sig i dig, knulla ihjäl dina celler, återskapa sig.

För det är bara i kommunikation med viruset i din kropp, som du kan bli förvandlad, transformerad, utveckla ett nytt seende, ett nytt hjärta, se det jag måste beteckna en vacker revolution.

Du måste ta sjukdomen, omfamna den, för då kan du också skaka hand med döden, och inse att allt som sagts om honom är ett missförstånd. Bergman, den fittan, hade fel, ack så fel. Döden är inte en teatermålad surkart, som sliter dig ifrån ditt liv, som du så desperat håller i. Nej, döden är räddaren. För dem som lidit något fruktansvärt kommer han som den svala, lugna natten, och för ut dem ur lidandet, in i nåden.

Med viruset i din kropp kommer du kalibreras mot det som är viktigt, här och nu, och du kommer sakta att vrida spegeln bort från dig själv, och se sånt du aldrig lagt märke till eftersom du varit upptagen med din självbespegling och ditt hat inför det du ser.

Viruset lämnar dig inte som den du var. Så släpp in sjukdomen i ditt liv, bli fri och ny oavsett om du lever vidare eller dör. Och sen, nästa gång du strosar på stadens gator, kommer du se nåt helt annat än tomma butiker och oroliga nasare.

Du kommer se grannar som pratar med varandra i solgasset utanför husen, jag menar pratar, på riktigt, över generationsgränserna, du kommer höra talas om vänner som återknyter kontakten efter tjugofem år, du kommer värmas av alla berättelser om främlingar som ställer upp för varandra och ger. Hur vi alla vrider speglarna bort från oss själva, och istället blickar in i ögonen på vår nästa. Och du kommer erfara den mest gudabenådade av känslor, den av total lycka, när du skrattar med dina barn: ”Om jag dör nu, precis nu, är det helt okej.”

Söndag, andante

Ensam på kontoret. Betar, metodiskt, mjukt eftertänksamt. Textmattan ska klippas, tuktas något. En kopp kaffe, Bach. Solen och hundarna utanför. På tavlan från femtonhundratalet flyter arbete och lek in och ut ur varandra. Ett ideal.

Jag har slagit undan många framsträckta händer. Så när jag nu sträcker fram mina, har jag förståelse för att några kommer att slå undan dem. de får slå, jag blir inte arg. Håller fram dem igen.

Förståelse, tålamod. Saktmodighet. Det är dygder jag uppskattar, och som tur är kommer de med åldern för dem flesta.

Finito. Typ.

Man, ba, what!!!

Inga himlatrumpeter, inga fanfarer, inga glada tillrop och inte ens en sprudlande glädje.

Man skriver sista meningen på samma sätt man skriver de flesta meningar. Sen lyfter man fingrarna från tangentbordet, tänker: klart, och så går man och kokar kaffe.

Strange. Very strange indeed.

Men kanske börjar jag bli van? Det här är min tredje roman, och min fjärde bok. Man vet att det kommer mer. Småfixet, och trixet. Och förhoppningsvis en tredje redigeringsrunda med en redaktör. Så det är ju på sätt och vis inte slut, bara för att man skrivit sista ordet.

Dock, tomt. Ja. Inget mer stoff ska till. Nu handlar det om att banta, trimma, korrigera och förbättra.

Oftast tar det ett par dagar, ett par veckor, att fatta att det ska inte bli mer material. Inga fler idéer, syner eller röster ska få synas eller höras.

Jaja. det blir nog bra den här gången också.

Xoxo,

Gunnar

Onsdag

Höga kortisolnivåer idag på eftermiddagen. Not good. Men jag lyssnar på Bach och blir mjuk, spastisk i tiden. Som Billy Pilgrim, fast bra och inte dåligt. Jag är nu och då liksom samtidigt, glider ut bakåt och framåt, in och ut ur jorden och det vi i brist på bättre kan kalla himlen.

Att skriva färdigt är ju alltid behäftat med gruvlig ångest, och i dessa, ja, det folk benämner tider, blir det liksom inte enklare. Att sätta punkt… Låta pennan sova, men: kanske drömma? Ah, däri ligger problemet. För vilka helvetets drömmar kan inte födas ur punkten? Likt kosmisk inflation, en värld av kval som uppstår på mindre tid än det tar för en elektron att hoppa till, ur nåt som är så litet att det inte finns.

Punkten. Denna alltför hemska uppfinning. Som. Sätter. Stopp. Som dödar en möjlig framtiden, och tvingar oss att offra nåt, mer, för att komma vidare åt ett annat håll. Men, vi måste alla lära oss att leva med punkten; och kanske kan man se det att sätta punkt som en förstudie inför döden?

Inte vet jag. Men, å andra sidan, vem vet nåt alls i dessa tider?

Xoxo,

Gunnar

Tisdag

Påsken blåste undan. Vi zoomade på påskafton med gamlingarna i familjen. Alltid nåt. Ganska trevligt faktiskt. Och så blev det vardag. Fast kan vi tala om vardag? Är det inte annandag varje dag nu?

Hursomhelst. Lite jobb åt en kund, lite lunch, lite vila, lite skriva. Snart en promenix. Short but sweet, I hope. Und so weiter…

Man kunde ju önska att solen tittade fram igen. Kylig, blåsig vår vi har. Ni hör. Jag pladdrar. Har ju inget vettigt att säga. Tom, tömd.

Och jag tycker, jag upplever, jag märker: Det är inte bara här det ekar tomt. I coronans barndom eller vad man ska kalla det, sökte sig folk till de virtuella gemensamheterna. En ny vår uppstod på ex. Facebook. jag pratade mer och längre med bekanta och grannar än jag gjort på år och dag. Men nu? Nu är det tyst och öde där, liksom det är tyst och öde på gatorna, och grannarna har låst in sig.

Vänder sig folk inåt? Mot den mindre gruppen? Vissnar vi? Skrumpnar vi ihop? Var det inte meningen att vi skulle bli mer tillsammans? Är det inte det det står i var och varannan kulturartikel? Men kanske orkade vi inte längre än såhär. det var för jobbigt, vi la ner. Vi drar filten över huvudet och domnar av. Vi vill inte dö men vi kan inte leva längre. Eller?

Jag vill veta. Jag vill veta nu: Var pågår livet? Hallå! Jag vill vara med!

Scannat ur dagens läsning

Lars Jakobson.

Den lilla klicken unga kritiker med självpåhängda ordnar, som skriver som om de hade haft ett helt liv av läsande bakom sig, när det egentligen rör sig om tio-femton år, hyllar denna författare något alldeles remarkabelt.

Så man vill ju veta. Så man köper ju senaste boken. Bokfört, heter den.

Och den är ju mycket bra. Alltså mycket bra för att vara samtida. Bättre än det mesta som släpps mao.

Språket är väl ok; det är praktiskt, ekonomiskt och står inte i vägen. Inga specialare, eller krusiduller, inga brådjupa eller källarsvala meningar men alltså: helt ok.

Lars Jakobson. Kultförfattare?!

Det fina är ändå det han tänkt ut, för här har vi att göra med en sån där värdefull typ som just gör det: går runt och klurar.

Sånt måste man ju älska. Eller, jag gör det i alla fall.

I alla fall, som Lundell skriver nuförtiden, fastnade jag för en lite rolig passage som jag ville dela med er, för den var som sagt rolig, och träffar lite mitt-i-prick i det svenska sociala-medier-arslet.

Såhär skriver han, och vi kan väl se dem alla paradera förbi, de som desperat trängs i våra små skärmar och påstår att de älskar oss, och det är just därför de vill läxa upp oss:

”DEN GODA MÄNNISKAN vill inte låta det han gör gå oförbemärkt förbi. Att godheten skulle vara sin egen belöning finner han otillräckligt. Det där trädet som faller osett och ohört i skogen och så vidare … Han undslipper sig sin godhet i samtal, ofta ursäktande ödmjukt, liksom i förbigående som om han pratar om någonting annat, men ingen som hör honom kan tvivla på att han bär på en djupare övertygelse. Hans namn återfinns med urverksmässig regelbundenhet, en sötaktig förväntan, under petitioner och upprop, men också krönikor, insändare, debattartiklar, kommentarer och inlägg. Han låter sig intervjuas i radio och tv och tidningar. Han gör sig till talesman, han vet sitt värde, önskar vara ett föredöme. När jag ser och hör den goda människan vill jag helst lyssna till evangelisten Matteus, även han en talesman, som sade: Så låten edert ljus lysa för människorna, att de må se edra goda gärningar. Men allt jag hör i ekot är humoristen Mark Twain: Att vara god är nobelt, men att lära andra att vara goda är ännu noblare, och mindre besvärligt.”

Bergtagen I

Som en annan Hans Castorp virar jag en pläd kring benen, och sitter i timmar i solen på balkongen utan att göra ett dyft.

Men man ser mycket om man bara tar sig tid att titta. Saker pågår även på en slö gata på Gärdet i Stockholm, långt bort från City och dess… eh, nej just det; där finns ju ingen puls längre.

Överallt råder istället letargin. Men den behöver inte heller vara så dum. Det handlar om att omfamna tristessen, ge upp en smula inför passiviteten och bara vänta. Ja. Om man bara väntar sker, om inte mirakel så händelser värda att betrakta.

Som att brevbäraren är en livsnjutare. Han tar en cigg på parkbänken nedanför på trottoaren. Överviktig är han också. Gillar säkert öl. Men ser frisk ut annars. Röka i dessa dagar? Skiter han i Corona? Kanske. Jag tänker att han är en sån som är ganska sorglös. Posten måste ut, han gör sitt jobb så länge det finns brev och en laddad elcykel som bär honom. En cigg i taget, gärna sittandes på en bänk i solen. Kanske är det gott nog så? Kanske kan vi inte kräva mer, bör inte kräva mer?

Vad kan man kräva? Inget. Man får. Men mer om man lärt sig se vad som erbjuds.

Senare möts två grannar. Yngre män. Ett tveksamt ”men där var ju du” från den ena när de redan passerat varandra. De stannar på fem meters avstånd. Talar högt. ”Hur går det med ditt jobb nu då”, frågar det ena, jag hör inte fortsättningen, men gissar att han har ett jobb som förmodligen kan vara direkt påverkat av krisen. (Krisen eller pandemin? Kanske behöver man inte välja vilket ord man använder. För de är hundra procent utbytbara.) Den andre suckar, en suck så högljödd att jag hör den tydligt. ”Ja, nej, jag blev ju permitterad. Så… Nu ska jag gå till återvinningen med lite papper.”

Ja. Precis så är det just nu. Vissa har papper, andra tvingas lämna det ifrån sig, tänker jag. Cash eller toapapper. Eller pass. Papper is the shit. Att bli förpapprad är det folk strävar efter.

En äldre man tar sig långsamt förbi. Trottoaren är annars tom. Fem minuter senare ser jag honom på andra sidan gatan. Han har gått en liten sväng i vårsolen. Käpp, keps. Gamnacke. Är han rädd för att dö? Förmodligen inte. Men han stannar och spanar omkring sig då och då. Inte räddhågset, mer försiktigt. Inte rädd, alltså. Men heller inte dum. Undrar hur han tänker om världen. Kan detta vara en av de värsta kriser även han upplevt? Han är för ung för att minnas kriget, gissar jag. Möjligen minns han ransoneringen. Trist mat. Dåliga skor. Sånt. Men det var i hans barndom. Sen exploderade välfärden. Vad tänker han om det? Att den exploderar, liksom igen, fast på riktigt? Sprängs i bitar? Jag tänker att han tar det med jämnmod. Han vet att livet är vackert och speciellt, men åldern har också lärt honom att det ändå inte kan tas på för mycket allvar, för då vittrar ändå skönheten och glädjen bort.