Category Archives: Journal

Lite navelskådning: Om mina vedermödor

Alla talar men ingen lyssnar. Ja, jag är en lika god kålsupare. Men när infinner sig då insikten att det är lika bra att vara tyst om ingen lyssnar? Varför envisas?

När jag hade skrivit min första roman, Fast, hade jag en gruvlig ångest. Vad som trasslade ihop sig med vad i det nystanet är svårt att reda ut även nu, fem år senare. Å ena sidan skämdes jag över innehållet, mörkret, som ju hur jag än vred på det var sprungit ur mig. Eller? Och vad skulle folk tro? Vänner och bekanta? Om mig? Skulle de avsky mig? Men var det jag? Nej. Fast, jo, tänkte jag i mina värsta stunder. Kanske var det lika bra att inget förlag ville ge ut den? Men å andra sidan, betydde det att jag var värdelös? Inget att ha? Var boken egentligen inte fullständigt usel? Återigen sa jag mig, du är inte din bok. Men… tja, ni förstår. När boken refuserades av alla stora och mellanstora och de flesta små förlag gjorde det obeskrivligt ont, det kändes som om saker i mig revs itu.  Men när boken gavs ut kunde jag inte vara glad eller lycklig, lika lite som jag var glad eller lycklig den gången för länge sen jag tog studenten. Då hade jag tänkt: ”Vad fan skrattar ni åt er idioter, fattar ni inte att livet inte börjar nu utan slutar?” Men jag var deprimerad då, hade blivit illa knivhuggen ett par månader innan. Alltså var jag förmodligen deprimerad även när min första roman kom ut, för det kändes likadant; att ge ut den gjorde mig deprimerad. Kanske hade jag drömt om någon slags förlösning: äntligen… men så blev det inte. Det blev en tomhet. Den sortens tomhet, som om den är värre, gör att folk gör riktiga dumheter. Nå, så illa var det inte för mig. Men ändå. Kul var det inte.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Jo, nu kom jag ihåg: jag ville jämföra den känslan med känslan nu, då jag skrivit min tredje bok, även det en roman som ingen vill ge ut. För det är helt annorlunda nu. Om roman nummer ett kan jag tycka att den är bra i passager men mestadels dålig till medelmåttig. Och jag vet, jag vågar erkänna för mig själv, att jag redan då jag skrev den hade en aning om det. Men om den nya boken, Orädd, vet jag att den är riktigt bra, och jag kan stå för den. Den är till och med såpass bra att inte ens refuseringarna gör ont för jag vet att förlagen som tackar nej gör ett felslut. Så den här gången känner jag en stor frustration istället för att vara deprimerad: Jag vill att folk ska läsa den för jag vet att jag har något mycket viktigt att säga. Det vore verkligen irriterande om den inte ges ut. Tyvärr är det nästintill helt kört. All heder åt det senaste förlaget som refuserade, de var professionella och ovanligt snabba. De skrev att de läste med stort intresse men att den dessvärre inte passade i deras utgivning. Flera förlag har skrivit att det är en mycket välskriven bok, att det inte är något fel på prosan, snarare tvärtom. Men nåt fel är det. Ett tag trodde jag återigen att det handlade om att det är något fel på mig som jag inte kan se – det där självhatet, vet ni, gör man sig inte av med i brådrasket. Men jag börjar mer och mer tro att de flesta förlagen är djävla fegisar och inte vågar ge ut en bok som inte klart tar ställning för det de tycker den borde – för den tar inte ställning till något alls – utan lämnar sådana självklarheter till läsaren. Ja, jag är ganska säker på att den provocerar och jag önskar att det fanns ett förlag någonstans som kunde förstå att det är en bra sak.

Annonser

Den tveksamma svenska stiftelseformen

I Sverige har vi en juridisk form som kallas stiftelse. I verkligheten finns det i ganska många varianter, men på det stora hela är de lika varandra. En stiftelse äger i princip sig själv. Det finns inga medlemmar eller ägare. Det som finns är ett syfte som stiftaren (grundaren) satt på pränt i en sk stiftelseurkund. Sedan finns det en styrelseordförande som är satt att förvalta förmögenheten i enlighet med det syftet. I praktiken är denna form oerhört sluten jmf med ett aktiebolag eller en förening. Insyn och transperens noll. En annan spaning är att det är för lätt för olika sorters stiftelser att gå emot alt. ändra stiftelsen ursprungliga syfte. Vi ser det i Svenska Akademien, vi ser det i flertalet andra stiftelser som ex äger lägenheter i Stockholms innerstad. Det är heller inte för inte som majoriteten av landets mest förmögna samlar sin makt och förmögenhet i just stiftelseformer. Någon borde granska denna förlegade juridiska form, noga.

Ny bok, ny teknik

Äntligen påbörjat nästa bokprojekt. Vänder på processteken denna gång och prövar att skriva ett mycket utförligt synopsis först och sen texten.

Tänker även skicka ut synopsis (alltså storyn) på remiss till hugade vänner och bekanta som har tid och lust att kommentera i stort och smått.

För detta ändåmål, skriva synoposis alltså, har jag inskaffat en vit tavla till kontoret som jag kan klottra och skissa på.

IMG_2715

Sen skriver jag rent på indexkort i skrivprogrammet.

Inför själva skrivandet ska jag försöka hitta en app som automatiskt kan transkribera min diktamen till text som jag sen kan redigera.

Saknas bara en AI som kan hjälpa mig att skapa en spännande story…

 

Motvalls

#metoo fyllde en viktig funktion, inte tu tal om det. Bra! Men vi måste se upp så att våra känslor inte lockar över oss till fel sida av gränsen mot lynchmobbsbeetende. Ett konkret exempel. Fredrik Virtanen. (Och att jag skulle skriva det jag nu kommer att skriva kunde jag aldrig nånsin tro att jag skulle göra eftersom jag trots allt tycker han är ett avskyvärt svin.) Han har säkert gjort sig skyldig till övergrepp och kanske till och med våldtäkt (även om förundersökningen lades ner), dvs. brott som i den bästa av världar skulle ha lett till åtal, dom och straff. Men det skedde inte och till slut fick han skörda vad han sådde så att säga. Han förstörde flera kvinnors liv och nu har de förstört hans. Han fick inte ett fängelsestraff, men istället blev han paria och kommer nog vara så för resten av sitt liv. Hans barn kommer inte bara att få höra att de har en våldtäktsman till far, utan också leva med vetskapen att alla känner till det. (Jag bara konstaterar fakta.) Fredrik Virtanen borde således vara ett avslutat kapitel när det kommer till ”social rättvisa” utanför lagen. Men icke. För fortfarande ser jag folk som driver elakt med och om honom på sociala medier, likt ett gäng som hängt kvar på torget efter halshuggningarna är över, som är helt uppfyllda av det de bevittnat och inte hjälpa sig från att gotta sig lite till. Hur mycket mer ska vi sparka på honom? Ponera att han tar livet av sig. Det är inte helt otroligt. Har rättvisa skippats då? Ska hans barn hämnas mot dem som de då kanske kommer anse vara ”skyldiga” till hans död? Vi måste vara mycket försiktiga nu, för jag tror inte att nån vill ta ens ett steg tillbaka mot en rättslös värld där våldet styr.

Det höga är det nya låga

Ute skiner solen och här sitter jag och surar och varvar lyssnande på Nick Caves The Boatsmans Call med att se Den goda viljan på SVT Öppet arkiv. Jag springer inte på stan och köper höstkläder, jag sitter inte på Taverna Brillo och smörjer kråset och tvingar barnen att uthärda en miljö som är motsatsen till det de behöver och vill ha, jag är inte på gymmet, jag geggar inte med sociala medier, jag köper inte ny skidutrustning, jag planerar inte en surfresa till Bali, jag surfar inte webben på jakt efter en ny soffa, jag tittar inte på nåt pratigt och utdraget relationsdrama HBO eller Netflix, jag läser inte nån deckare eller kändisbok om träning/hälsa/lycka. Jag spikar inte ihop en ny IKEA-garderob. Jag marinerar inte en fairtrade kycklingfilé i en koreansk chilisås vars ingredienser tog en halv dag att handla in eftersom endast specialbutiker saluför dem.

Man kan säga att jag vägrar, som en häst som plötsligt får för sig att inte röra sig en millimeter längre. Och fler än jag kanske borde vägra tänker jag och jag påminns om Aase Bergs och Niclas Wahllöfs gemensamma bok Glädjehuset Sverige, som jag inte läst och säkert inte kommer att läsa, men som verkar vara ute efter det här jag talar om, av recensionerna och en intervju i DN med författarna att döma. Jag är fullständigt övertygad om att de har mer eller mindre rätt i sin samtidsanalys: Den svenska medelklassen har ett stort mellanmänskligt arbete att utföra för att reparera och fördjupa våra liv och relationer, där att återerövra, återföra, begäret från den kommersiella sfären endast är en av flera saker som behöver fixas till.

Av vår kulturkonsumtion tror jag att det går att dra flera slutsatser om var vi har hamnat. Det djuplodande är närmast utrotat för knappt nån vet hur man ska ta det till sig. Vi berömmer oss att vara utan fördomar och vidsynta då vi löst upp gränsen mellan högt och lågt. Men vad har vi egentligen åstadkommit med detta? Vad blev resultatet? Jo, ett frikort att ge blanka fan i det vi kallade det höga, det vi höll högt både för att vi ville och kände tvång. Ingen dömer oss, inte ens våra inre strukturer, om vi endast ser på kriminalserier eller bristfälligt förklädda såpoperor på Netflix, om vi hänger oss åt Idol och Så mycket bättre eller när Lotta Lundgren tramsar med Erik Haag. Som exempel kan vi ta poesin, denna konstart som det nästan är inne att hata. I Sverige har försäljningen, och förmodligen därmed läsningen, av poesi sjunkit 80-90% de senaste femton åren. En poet på Albert Bonniers säljer idag några hundra exemplar. Det är för att poesin är dålig, säger vi, och hyllar David Lagerkrantz när han säljer hundra miljoner ex. av en bok som baseras på ett fiktivt universum en annan död författare skapat på ett språk som en AI-srkivarbot kan åstadkomma inom en snar framtid.

Vad spelar det för roll? Vi saknar inget! kanske då svaret blir. Men här vill jag bara vråla, och ni får gärna kalla mig pretentiös: Jo! Era liv och era relationer fylls inte med den mening och intimitet som är möjlig! Ni går miste! Ni misstar er! Snart kan ni inte längre ens uppfatta det sköna eller sublima eller subversiva, friska, när det stirrar er i ansiktet.

Vi har nu hamnat i ett tillstånd där det höga, konstfärdiga, nyskapande, formomdanande hånas och anses misslyckat, uselt, därför att det inte når kommersiella framgångar. Och då det trycks tillbaka, förkastas av den större delen av befolkningen, förloras även dess funktion som syresättare eller plantskola för den breda, mer hantverksmässiga underhållningen. Vi kommer nu sakta att kvävas och vi blev inte mer toleranta och fria, vi bytte bara plats på det höga och låga, och sparkade det höga dit pepparn växer.

Men jag vägrar.

Nu är det ordning på mitt företags alla papper men själv förgås jag av leda

I skarven mellan Fårös karga stenstränder Djurös grunda vassvikar sitter jag idag på mitt kontor bredvid Vasaparken och sorterar en pappershög med avtal, inventeringslistor och årsredovisningar sedan 2012. Ur dem kan mitt företags hela historia utläsas. Där finns de oändligt detaljerade avtalen som inte ledde till annat än huvudvärk och kostnader och de hafsigt tecknade avtalen som visade sig vara guldgruvor. Trista på ett plan men omistliga på ett annat, dessa texter som till innehåll och koncept är äldre än all annan text. För det är detta som är de riktiga urtexterna, de som bar information som det sumeriska kungariket Uruks tjänstemän inte kunde minnas eller hålla korrekt reda på, således sprungna ur ett krasst och funktionellt behov av att lista det som kungariket ägde och vilka transaktioner man gjort. Så tänker jag för att muntra upp mig litegrann då jag för trettionde gången slår till på hålslaget, bläddrar fram till rätt flik i pärmen och arkiverar ett fraktavtal. Men inte fan hjälper det. Det är fortfarande så tråkigt att klockan på Bonnierhuset här mittemot verkar ha stannat. Blä, usch och urk. Ibland hatar jag att vara en duktig liten företagare.

Om Huckleberry Finn och att inte väja för det onda i fiktionen

God morgon, kära läsare. Lyssnar på den sene Thåström som insett att han inte har tid att jamsa runt utan måste ta itu med det mest nödvändiga och funderar kring debatten om att gallra ut böcker med förlegat och numera kränkande språkbruk. Just nu läser jag en sådan bok för min äldste son Vilhelm, 10 år. Han har läst själv i flera år men vi har ändå fortsatt med vår gemensamma högläsning för vi tycker båda två att det är ett fint sätt att umgås och att det ger upphov till samtal vi aldrig skulle ha annars. Tillsammans har vi plöjt säkert närmare hundratusen sidor. Boken för hand är Huckleberry Finns äventyr och det är ett exempel på en bok som skulle bli helt obegriplig om man inte läste ut de förminskande och rasistiska orden ”neger” eller ”nigger” eller strök de otaliga rasistiska replikerna, eftersom den behandlar söderns rasism på ett intelligent vis. Mark Twain är en gudabenådad författare för övrigt.

Vilhelm sade ifrån redan då vi läste n-ordet första gången: ”Sådär får man inte säga, det är rasistiskt”, vilket direkt ledde in på en vindlade diskussion kring söderns historia i USA, slavhandel, hur man använde språket för att avhumanisera, hur man såg på slavarna som ting som kunde ägas, brukas eller säljas och inte mänskor, inte bara för att man var ond utan också drivet av mänskans girighet och vilja till ekonomisk vinning. Vi pratade även om de snälla mänskorna i denna historia och varför de också hade slavar och varför de också såg på de som mindre begåvade, hur de var så nedsänkta i sin tid att de kanske inte själva kunde upptäcka de dolda strukturerna som dröp av rasism.

Vi kom även in på det mer litterärt nära: vem som talar i en bok, om det är okej att gestalta onda mänskor som säger elaka saker och mycket mer. Faktiskt en av de mer intressanta diskussioner vi haft under åren. Vilhelm reagerade även starkt på att Huckleberry Finns pappa (en vidrig och våldsam alkoholist för er som inte minns) slog sin son och då kunde vi prata om barnaga och varför vissa mänskor slår varandra, om självhat och om våld.

Slutsatsen i det här fallet är klar: Att revidera boken hade gjort den fullständigt bisarr och att inte läsa den hade varit en förlust.

Jag kan förstå att man tror sig göra gott om man rensar ut böcker med sånt språkbruk, men det är svårt att komma undan tanken att det är en paternalistisk akt som tror väldigt lite om mänskans egna kritiska förmåga. Att gömma undan elaka, onda, förtryckande ord är en lika dålig idé som att gömma undan just dåliga och ondsinta idéer. Och det där känns som ett stort misstag. Ett samhälle som ”skyddar” sina medborgare från idéer som känns förkastliga resulterar bara i att den kritiska muskeln blir slapp och därmed förbereder man paradoxalt nog vägen för de idéerna. Precis som sagornas troll spricker nämligen tokerier när de dras fram i ljuset.

(Brasklapp: Jag är inte för någon ”dialog” med galningar som hävdar det ena knasigare än det andra, men om en av deras idéer letar sig fram till vårt middagsbord kommer min taktik alltid vara att göra slarvsylta av dem och förbereda mina barn på att det finns knäppa och farliga idéer här i världen istället för att säga att det där talar vi inte om.)