Kategoriarkiv: Journal

De kallar mig farfar

När ni kör fast vad gör ni då?

Jag brukar ta en promenad. Det hjälper.

Men så fick jag smak för min gamla sport basket igen och köpte en basketboll till kontoret här vid Vasaparken.

Tänkte att vad kan vara bättre än att gå ut och skjuta några skott och köra ett par lay-ups för att komma vidare i fantasierna?

Gubben vill lira.

Sagt och gjort.

Det kändes lite pinsamt först fem minutrarna på den lilla betongplanen bredvid bänkarna där alkisarna hänger, men sen var jag tillbaka på asfalten i Jakan och körde på.

Tills det kommer ett gäng tolv-trettonåriga grabbar och invaderar planen.

Plötsligt var jag med på match.

Och på det viset blev jag den där konstige typen jag själv träffade på ett par gånger under uppväxten, som ville vara med och lira fast det var uppenbart att han var en gammal gubbe.

Men det var okej. Och när jag satt ett par riktigt svåra skott hörde jag plötsligt hur nån av dem ropade: ”passa farfar!”

Och det var också helt okej.

Over and out.


Mystik

Att plötsligt veta hur en berättelse ska fortlöpa är mer som att äntligen minnas hur det var, som om man äntligen dragit sig nåt till minnes.

Det är bara där, med ens,självklart.

Och i detta specifika fall, jag talar naturligtvis om mig själv och en berättelse jag håller på med, började det med att jag mindes ett fragment ur en låt.

Stämningen kom först och var kroken som jag kunde veva in fångsten med.

Det började som ett nynnande och ett par verser.

Jag hade glömt att låten ens fanns.

Men sen när jag spelade låten på väg till min lilla munkkammare rullades bilderna och känslorna fram, det var bara att ta emot, precis som om jag mints nåt från barndomen, vilket jag kanske också hade?

Saknad

Come as you are, as you were
As I want you to be.

Kurt Cobain, rockgeni, 1967-02-20 – 1994-04-05

Mer och mer framstår Kurt Cobain som den störste rockmusikern under min livstid.

När andra rockalbum från förr nöts ner av tidens tand är det nåt direkt motsatt som sker med Nirvanas album Nevermind; det framstår bara som större och större, som om det fortfarande vecklar ut sig och ännu inte visat sitt fulla omfång och djup. Det bara växer och växer.

Elementärt

Hm…

Åka hem och laga en sista renskavsgryta med kantarellisar och lingon innan vintern är över för gott eller gå på seminarium, i närheten av mitt kontor, om att internätet är trasigt?

Kommer Jaron Lanier?

Kommer Douglas Rushkoff?

Kommer Roger McNamee?

Nej… Givetvis inte. Detta är ju lilla Svedala, för bövelen!

Men om inte de som tänkt längst och störst om detta ämne kommer och jag kan lyssna på dem i poddar och se dem diskutera på Youtube, varför ska jag då gå på ett seminarium med människor som i bästa fall lärt sig sina argument från att läsa en av deras böcker, sett dem, lyssnat på dem, och i sämsta fall genom att ha läst en artikel om deras tankar i en amerikansk tidskrift?

Valet blev plötsligt extremt enkelt.

Torsdag

Regn från en grå himmel.

Svart kaffe från en alldeles för dyr kaffeautomat.

Vemodig fäbodsjazz från Jan Johansson.

Och sakta drar sig omvärlden tillbaka.

Saknad. Geniet Jan Johansson. They don’t make them like this anymore.

Tiden sys ihop

Dåtid, nutid och framtid – det är som att tiden plötsligt och som genom ett mirakel sys ihop av Martin Wicklins intervju med det ödmjuka geniet Georg Riedel, den tjeckoslovakiske pojken med tyska och judiska rötter vars föräldrar flydde med honom till Sverige och Stockholm.

Här kom han ju att bli en stor jazzmusiker och komponerade, som väl alla vet, bland det som många upplever som det mest svenska vi har, nämligen visorna som ackompanjerades Astrid Lindgren sagovärld.

Det ödmjuka geniet Georg Riedel.

Bugar och bockar och glädjesnyftar mig igenom den fina Söndagsintervjun i P1 under det att jag äter min enkla lunch.

Och hade det inte varit för denna intervju hade jag heller aldrig upptäckt den svenske jazzmusikern Lars Gullin.

Tack för det och tack för allt, Georg!

Illa berörd

Trodde att vi skulle serveras lite lagom vemodig hollywoodromantik men ju längre filmdjävulen led desto värre obehag kände jag.

A star is born.

Ganska kackigt manus och konstruerad, till och med överansträngd, story men kunde hursomhelst inte se klart den för den väckte alltför hemska minnen.

Klätterrep eller bälte kan ju gå på ett ut.

En stor författare som förbarmat sig över mig, eller hur man nu ska se på saken (kanske mest fått mig klängande runt sin hals?) brukar säga att det som bränner i dig bränner i andra.

”Gå dit det bränns!” uppmanar hon.

Fast jag vete fan om det i alla lägen är ett klokt råd.

För vissa smärtpunkter slukar dig hel och det enda som brinner upp är du själv.

Jag försökte skriva en bok mitt i det tidlösa infernot så att säga, men ingen annan än jag brann, och jag brann så pass att jag fick ett långt panikångestskov vilket jag inte haft på flera år.

Däremot. Avbördandet. Det hjälpte på sitt vis. Att få ut det ur kroppen, själva fördrivandet av det onda. Kanske, ja. Men då måste du återuppleva helvetes alla kval.

En del av mig hoppas att jag aldrig, aldrig kommer att behöva skriva en sån bok igen. Och på sätt och vis är jag glad att ingen ville ge ut den för den skulle ha slukat alla och förvandlat ljus till mörker, för eviga tider.

Förbannad vare den bokfan, jag hatar den.