Category Archives: Klotter

Onsdag

Idag blåser det kallt här på Fårö, men solen strilar ner här och var genom små luckor i den stålgrå himlen. Från där jag sitter och skriver detta kan jag se ut över ett kargt allvar som sträcker sig ett par hundra meter ner till havet. Ett par långa stentun ringar in marken där en flock islandshästar brukar beta om sommaren. Det är mycket vackert och mycket ensligt, precis som jag vill ha det.

Idag har jag att brottas med ett par svåra problem i det synopsis jag arbetar på. Jag hade hoppats att jag skulle knäckt de under natten men tji fick jag, nu måste jag använda hjärnan aktivt och tänka. Tidigare har jag hånat de som skrivit synoposis, men efter två romaner som jag låtit växa fram organiskt vill jag utmana mig själv och tvingar mig därför att använda en metod som jag varit skeptisk emot. Men jag kan inte påstå att jag är helt omvänd och plötsligt älskar det. För det är en tung process som inte ger lika mycket glädje som min vanliga metod, eftersom jag inte hamnar i något skapande tillstånd av flyt och fullständig närvaro. Men å andra sidan vet jag att jag kommer skriva en mycket bra bok och att jag har den gottaste biten framför mig. Ska dock bli spännande att se hur mycket jag kommer att deviera från ”ritningen” när jag väl sätter igång och skriver själva texten.

Klockan sex ska jag åka till Bergmans bio i ladan vid Dämba och kolla på film, det ser jag fram emot. Och nu ska jag först och främst skypa med min psykolog.

Puss och kram!

Zeitgeist

Populism.

Ett fascinerande ord och ett fascinerande ämne.

Ordet är av den sort som nästan ingen kan definiera utan att få mothugg men alla ändå förstår vad som avses. Som ämne är det outtömligt och mycket aktuellt.

Jag ska inte ge mig på någon lång avhandling eller essä, utan vill bara notera här, kanske mest för mig själv, att populismen nu är så utbredd att många som med rätta kan kallas populister aldrig någonsin skulle erkänna att de är det, eller ens tänka den enligt de absurda tanken att de möjligen skulle kunna vara det.

För populismen grasserar till synes ostoppbar, nu långt utanför partipolitiken.

Knytblusdemonstrationen på Stortorget är ett talande exempel. Folk som var där hade ingen aning om nåt, men trodde ändå att det handlade om patriarkatet mot feminismen, vilket det ju inte gjorde, för så enkelt var det inte. Men man samlades och skrek om att folk skulle avgå etc. påeldade av vår tids populistaktivister, dvs. såna som Cissi Wallin och Katarina Wennstam som tycker att det är okej att knäcka ett par tjog ägg för att göra en omelett.

Det som är lite lustigt i sammanhanget är medias roll, och nu talar jag inte om ”alternativ” media, utan den gamla hederliga sorten, som av flera skäl låtit oss drunkna i så kallade krönikor och krönikörer som lyfts fram i stora bildbylines. Hela modellen är som klippt och skuren för att elda på populism, och det som en gång var tabloidens metod är nu allmänt vedertagen: alla håller sig med ett stall krönikörer. SvD, DN – you name it.

Min uppskattning är att detta accelererat i ett tjugotal år. Man sparar pengar och skapar mediaprofiler, mediakändisar, som i sin tur skapar lojala läsare.

Men detta kräver givetvis att det som skrivs är hårt vridet och draget till sin spets. Det ska vara lättbegripligt, snabbläst och roligt. Och gärna elakt. Och känslodrivet. En specialité i sammanhanget har blivit uthängningen, som numera är legio över hela fältet. Nån med makt har missbrukat den eller begått ett fel och ska schavotteras. Ni vet hur det brukar gå.

Och tillbaka till alternativa media; hotet från dessa har såklart pressat hela mediasektorn ännu längre ut mot det mycket förenklande och affektdrivna.

Till och med kulturredaktörerna på de stora fina mediehusen kan ena stunden oroa sig över populismen och sen skriva en text där de, utan fakta i målet, raljerar över nån stackare som kanske felat och bör rullas i tjära och fjäder.

I en tid när en sån som Alexander Bard säger: ”Jag är marxist. Jag står på folkets sida mot eliten.” ska man bli mycket, mycket vaksam. Och kanske en aningens rädd.

 

En död som väcker minnen

När jag läser om Tim Bergling mins jag min vän som också försvann från jordelivet om våren, i precis samma ålder, mitt i övergången till det riktiga vuxenlivet. Sista gången jag såg honom, fem dagar innan han hängde sig, var han lugn, glad, närmast lycklig. Man glömmer dem aldrig, dem som släpper taget och ger sig till natten. De sitter som en tagg i hjärtat, och jag hoppas innerligen att Tim Bergling inte tog livet av sig, att han inte aktivt sökte döden. För självmord är bland det värsta som kan hända en familj. Man minns givetvis dem som dött av andra skäl också, men den sorgen är nog oftast inte lika våldsamt destruktiv.

Förlorad man på strand

Morgonkaffe, klapperstensdrömmar
Förbi strandängarna de vildvuxna manarna som tas av vinden,
flocken står tyst, står fast
Förbi böljande svallgruset vita blomster och mörkgröna blad
Där havet knaprar på det levande ligger jag
Utsträckt på en bädd av sjok och flak,
krossade minnen av sorg, av svek.

Promenad ordineras

Idag ska jag ge mig lite tid att flanera. Mina skrivprojekt går åt pipsvängen: jag är trulig och har ingen lust, och inget verkar riktigt kunna få mig att gå igång. Ni som rider känner till hästsorten, den som inte vill gå och som kräver hårdare tag med skänklarna innan den kommer igång, för att så snart som möjligt börja lunka igen. I am in that kind of spot. Inte deprimerad, bara less, inget biter. Men jag misströstar inte eftersom jag är en någotsånär erfaren man; jag vet vilka metoder som krävs: långa, vindlande promenader utan mål.

Vem är tråkig?

Författaren Henrik Bromander skrev en debattartikel i DN för ett par dagar sen där han säger att svenska författare är fega och tråkar ut honom.

Hittills har jag inte sett ett enda svar, kanske för att den inte öppnar upp för nån debatt (”ni är tråkiga!” vilket ger svaret: ”nehej, det är vi inte alls det!”) men förmodligen bara för att Svenska Akademiens fortsatta fadäser fångat allas uppmärksamhet och behov av att få utlopp för lite frustration över en samtid som verkar dömd att vara en blek kopia av sånt vi redan upplevt och hatat.

Att svensk litteratur är lika spännande som en årsredovisning från Vattenfall kan jag ju hålla med om.

Och inte heller jag ska ge mig in på något längre svaromål, utan vill bara ställa en annan fråga då: är det de svenska författarna som är tråkiga och fega eller är det förlagen?

Det kan ni ju fundera på, mina vänner.

Fri?

vågorna sköljde upp över stranden
jag var alltså som sanden, vid vattenbrynet
översköljd, frilagd och sådär

men nu har jag suttit på havsbotten
och väntat på flodvågen i en halv evighet

jag bara väntar, och det som måste komma växer
för varje sekund tror jag, eller vafan?

hur länge måste man vänta på undergången
egentligen? kan ni svara på det?

och vad ska jag göra utan min rädsla?
vad ska jag ta mig till nu?

när inget händer?