Kategoriarkiv: Klotter

Det där med att sparka in öppna dörrar

Stockholm har tydligen fått ett nytt kulturborgarråd som heter Jonas Naddebo och verkar vara lite allmänt rudis på området.

För det första han vill göra är att slå in en vidöppen dörr, eller hur var det nu? Bryta [igenom] en mur som inte existerar?

Så här säger esset själv i SvD:

”Jag vill bryta muren mellan kommersiell kultur och finkultur. Den kulturen som når många människor måste också uppskattas och visas intresse. Jag vill ha kultur med hög konstnärlig höjd, men också den banala kulturen.”

En mur mellan kommersiell kultur och finkultur?

Vem har sett nån sån de senaste tjugo åren?

Som jag brukar säga:

Kommersialismen i allians med lockelsen om en stabil och überborgerlig livstil även för konstnärssjälar som inte orkade lida längre, slet ner det höga till det låga, och sen sparkades det höga dit pepparn växer.

Finkultur? Är det det de där utmagrade kräken håller på med i nån möglig källare i Midsommarkransen? Här inne i stan åks det knökfulla bussturer och vandras på Söder i spåret på nån härlig svensk deckarhjälte.

 

Softish

Ikväll är en the Dude kväll. En sån kväll när jag känner att jag glömt bort att livet i mångt och mycket är okontrollerbart.

The-Big-Lebowski-hp-GQ-25Feb16_rex_b

Filmvärldens kanske bästa anti-hjälte? Definitivt Jeff Bridges bästa roll och Cohen-brödernas bästa film.

Kollar på The Big Lebowski för x:te gången.

Känsla och sentimentalitet

”Chopin var känslostark men inte känslosam – det är en avgrund mellan känsla och sentimentalitet.”

Ur Ingmar Bergmans film Höstsonaten, och jag tror att det ganska bra sammanfattar Bergmans egen syn på saken; han hatade det sentimentala, gråtmilda, men älskade den starka och rena känslan.

Jaså, och vadan denna upplysningen, eller påstående, beroende hur man väljer att se på saken?

Jo, jag tänkte just extra mycket på det idag, att det är så lätt, faktiskt också lockande, att falla till föga, styra in i det gråtmilda när man skapar. Kan tårar verkligen ljuga? Just det, kanske väljer man till och med på att tro på att det ändå kan finnas något av värde däri kletet?

Men det tänker man endast för att skydda sig själv, för att man är lat, och för att man inte orkar balansera på gränsen till usel hela tiden. Men det är nog alltid att göra sig en björntjänst, är jag rädd. Just när det börjar välla upp måste man tygla sig, vara behärskad, annars går konsten förlorad.

Följetongen som vägrar att ta slut

Hur tänker Katarina Frostenson?

Det kan man ju undra om man följt soppan, såpan, spektaklet med Svenska Akademien.

Men det är egentligen högst oväsentligt.

Ystads Allehanda publicerar skvaller från den gamle svindlaren Jesús Alcalá, där han hävdar att Hovet och Nobelstiftelsen försöker ”köpa ut” Katarina Frostenson. Obekräftat skvaller som sedan raskt dementeras av Hovet.

Grejen är, som vi också läst, att hon med största sannolikhet kommer att åtalas för bokförings- och skattebrott som delägare i handelsbolaget som bedrivit verksamheten Forum.

Från dag ett i den här soppan var det klart att det bästa vore om hon avlägsnades från Svenska Akademien.

Det har nu blivit än mer sant; vill man riskera att ha en dömd ekobrottsling i sitt hägn?

Men precis som drottning Jadis i C.S Lewis Min morbror trollkarlen verkar Katarina Frosenson beredd att ödelägga Svenska Akademien för sin stolthets skull. Synd. Hon borde tänka om.

Kommentar

Öppningen är minst sagt konstig och säger nåt om Åsa Linderborgs syn på svensk rättsäkerhet som jag hoppas hon egentligen inte menar:

Så har Dagens Nyheter fått som de vill.

Apropå att Tingsrätten dömt Jean-Claude Arnault för våldtäkt.

Och sen säger hon fler tveksamheter och rena dumheter:

Den feromonstinna miljön i Forums kulisser är också vad man enligt gammaldags romantik förväntar sig av litteraturlivet. Det har också varit min egen, krasst ointresserade inställning: Jag struntar väl i Forum, jag är aldrig där och är inte som dem.

Typ, skyll er själva? Eller nästan i alla fall.

Och:

Ytterligare ett skäl är åratal av klibb mellan Forum och framför allt Expressens och Dagens Nyheters kultursidor.

Men mer konkret än så blir hon inte – av vad kan detta klibb bestå? Annat än att de ofta hyllat programverksamheten, och den var det ju faktiskt inget fel på, alltså jag menar då det som skedde på scen. Den var högkvalitativ.

Fånigt och dumt; en nedsmetning helt utan substans.

Det sagt. Senare i texten gör en mycket modig analys och skriver nästan det jag (retoriskt) bad nån om att skriva. Dock vågar hon inte gå hela vägen, kanske skulle det bli för spekulativt för en sån stor publikation som Aftonbladet (som om det nånsin stoppat dem tidigare ;). Vad vet jag. Hursomhelst, Linderborg skriver bland annat:

I den här historien finns ytterligare en relation värd att fundera över ur ett Metoo-perspektiv; den som målsäganden har med sin förtrogna väninna, som är poet.

Väninnan är god vän med Arnault och pockar på att målsäganden också fortsatt ska vara det. Hon känner väl till våldtäkten men ber ändå enträget att målsäganden genom en middag ska normalisera bekantskapen med Arnault. Trots att hon vet att ytterligare en natt slutade med katastrof, vädjar väninnan att alla tre ska ses i Paris. Allt detta för att väninnan, om man ska tro målsäganden, inte ska få sina chanser som författare grusade.”

Och:

Jean-Claude Arnault har lajat färdigt och det var inte en dag för tidigt. Men även han förtjänar en rättvis sammanfattning. Det är många kvinnor som tycker om honom och känner tacksamhet över hans generositet. Det är också många som har utnyttjat hans kåthet och kalkylerat med att få ta del av vänkretsen. Men det är också många som, bryskt eller vänligt, nobbat honom.

Vilket, vid sidan av att han faktiskt är en dömd våldtäktsman, är sant och går att läsa  svart på vitt i förundersökningen. Dessutom vet jag sen diskussioner på Facebook att det finns kvinnor i kulturvärlden som gillar honom och är hans vän, trots alla anklagelser.

Vänkretsen i citatet ska inte minst ses som frun Katarina Frostenson, vilket jag påpekade i min text. I de kretsarna anses hon som den största nu levande svenska poeten och som ung, kvinnlig, poet kan det vara så att hon utövar en väldigt stor dragningskraft, som en drottninglik figur man vill vara nära. det har han alltså utnyttjat, men även exempelvis målsägandes kompis, som själv hållit sig undan (hon berättar i sitt förhör att hon brukade låsa dörren då hon bodde i Svenska Akademiens lägenhet med Arnault) men alltså varit medveten om vilken sorts man Arnault är.

 

Såpans tid är nu

Nämen, hörrni, vad är det här?

Ska jag nu tvingas sabla ner nåt igen? Nåt hajpat? Nåt hyllat? Men femma i betyg i SvD? Succéserien?

Ja, för bövelen!

För det är ju för uselt, SVT:s serie Vår tid är nu, alltså.

Vad har vi? Jo, vi har den vanliga kackiga svenska såpadialogen i en vidrig allians med den vanliga svenska såpaintrigen som inte ändrats sen Rederiets dagar. Fast här är det inte ett rederi, eller ett varuhus utan en restaurang. Djurgårdskällaren.

Gudars skymning & ta er för pannan, gott folk.

”Vad som är bäst för restaurangen kanske inte är bäst för min familj.”

Uh-oh.

Sagt med precis rätt darr på stämman av Suzanne Reuter, den svenska såpans grande old lady.

Nej, nej, nej!

Det där schmacket ska ni inte se på för då kan jag garantera att era hjärnor kommer att ruttna. Se istället Barry Lyndon om ni vill ha intriger och skit, fast med estetisk fingertoppskänsla, den finns just nu på Netflix.

Vykort

Friheten kommer droppandes långsamt som bekant, och jag tror att jag nu efter ett dygn här i ensamhet har samlat åtminstone en klunk.

Ibland lyckas man spränga ut en fredad plats ur vardagsbetongen, och i mitt fall har jag fyllt den med en karg alvarsmark där kalkstenarna bryter fram ur mossan och det låga gräset, små sneda enbuskar är utkastade som på måfå och solitära, låga, träd ger det hela en savannliknande karaktär. Denna vykortsbild ramas in av ett rutnät av okonstlat stentun samt ett vackert öppet hav som jag kan följa ända till horisonten. Över allt detta tronar en himmel som verkar oändligt vid och stor i jämföresle med det jag är van att se i stadens trånga labyrinter.

Mycket snart ska jag gå på en promenad före lunch och jag vet att det enda sällskap jag kommer att ha är silvertärnorna som fiskar utmed stranden och på håll flocken av islandshästar vars håriga manar böljar i vinden.

Det är inte dumt, mina vänner.

Xoxo, Gunnar