Category Archives: Klotter

Lite navelskådning: Om mina vedermödor

Alla talar men ingen lyssnar. Ja, jag är en lika god kålsupare. Men när infinner sig då insikten att det är lika bra att vara tyst om ingen lyssnar? Varför envisas?

När jag hade skrivit min första roman, Fast, hade jag en gruvlig ångest. Vad som trasslade ihop sig med vad i det nystanet är svårt att reda ut även nu, fem år senare. Å ena sidan skämdes jag över innehållet, mörkret, som ju hur jag än vred på det var sprungit ur mig. Eller? Och vad skulle folk tro? Vänner och bekanta? Om mig? Skulle de avsky mig? Men var det jag? Nej. Fast, jo, tänkte jag i mina värsta stunder. Kanske var det lika bra att inget förlag ville ge ut den? Men å andra sidan, betydde det att jag var värdelös? Inget att ha? Var boken egentligen inte fullständigt usel? Återigen sa jag mig, du är inte din bok. Men… tja, ni förstår. När boken refuserades av alla stora och mellanstora och de flesta små förlag gjorde det obeskrivligt ont, det kändes som om saker i mig revs itu.  Men när boken gavs ut kunde jag inte vara glad eller lycklig, lika lite som jag var glad eller lycklig den gången för länge sen jag tog studenten. Då hade jag tänkt: ”Vad fan skrattar ni åt er idioter, fattar ni inte att livet inte börjar nu utan slutar?” Men jag var deprimerad då, hade blivit illa knivhuggen ett par månader innan. Alltså var jag förmodligen deprimerad även när min första roman kom ut, för det kändes likadant; att ge ut den gjorde mig deprimerad. Kanske hade jag drömt om någon slags förlösning: äntligen… men så blev det inte. Det blev en tomhet. Den sortens tomhet, som om den är värre, gör att folk gör riktiga dumheter. Nå, så illa var det inte för mig. Men ändå. Kul var det inte.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Jo, nu kom jag ihåg: jag ville jämföra den känslan med känslan nu, då jag skrivit min tredje bok, även det en roman som ingen vill ge ut. För det är helt annorlunda nu. Om roman nummer ett kan jag tycka att den är bra i passager men mestadels dålig till medelmåttig. Och jag vet, jag vågar erkänna för mig själv, att jag redan då jag skrev den hade en aning om det. Men om den nya boken, Orädd, vet jag att den är riktigt bra, och jag kan stå för den. Den är till och med såpass bra att inte ens refuseringarna gör ont för jag vet att förlagen som tackar nej gör ett felslut. Så den här gången känner jag en stor frustration istället för att vara deprimerad: Jag vill att folk ska läsa den för jag vet att jag har något mycket viktigt att säga. Det vore verkligen irriterande om den inte ges ut. Tyvärr är det nästintill helt kört. All heder åt det senaste förlaget som refuserade, de var professionella och ovanligt snabba. De skrev att de läste med stort intresse men att den dessvärre inte passade i deras utgivning. Flera förlag har skrivit att det är en mycket välskriven bok, att det inte är något fel på prosan, snarare tvärtom. Men nåt fel är det. Ett tag trodde jag återigen att det handlade om att det är något fel på mig som jag inte kan se – det där självhatet, vet ni, gör man sig inte av med i brådrasket. Men jag börjar mer och mer tro att de flesta förlagen är djävla fegisar och inte vågar ge ut en bok som inte klart tar ställning för det de tycker den borde – för den tar inte ställning till något alls – utan lämnar sådana självklarheter till läsaren. Ja, jag är ganska säker på att den provocerar och jag önskar att det fanns ett förlag någonstans som kunde förstå att det är en bra sak.

Annonser

Ny bok, ny teknik

Äntligen påbörjat nästa bokprojekt. Vänder på processteken denna gång och prövar att skriva ett mycket utförligt synopsis först och sen texten.

Tänker även skicka ut synopsis (alltså storyn) på remiss till hugade vänner och bekanta som har tid och lust att kommentera i stort och smått.

För detta ändåmål, skriva synoposis alltså, har jag inskaffat en vit tavla till kontoret som jag kan klottra och skissa på.

IMG_2715

Sen skriver jag rent på indexkort i skrivprogrammet.

Inför själva skrivandet ska jag försöka hitta en app som automatiskt kan transkribera min diktamen till text som jag sen kan redigera.

Saknas bara en AI som kan hjälpa mig att skapa en spännande story…

 

Tystnat

Jag sluter ögonen
om du sluter ögonen
är det tyst då, är det tomt och mörkt därinne?

Eller pulserar det av minnen, drömmar
längtan?

Ibland kan jag se hur jag stirrar i vanmakt
på mina händer, stum av vrede över att de
inte kan åstadkomma nåt vackert, nåt av värde.

Förstår du innebörden av att tystna?
Kan du se ut över världen utan intryck?

Det går att söka sig fram
där i mörkret
men hittar någon någonting?

Har du sökt efter en spricka
att rymma igenom? Är det på låtsas?

Jag söker efter en sån spricka
som går att krypa in i
och som leder till en plats.

Vad är det för plats som jag söker i sinnet?
En plats bortom mänskorna
den ständiga besvikelsen, som tär,
river.

Det är därför jag tystnar, för jag
har gjort alla invändingar mot mig
själv, det finns då inget att säga.

Munnen öppnas, ett ord verkar födas
Men, nej, innan det formats vet jag varför
jag inte ska säga det.

Journal

Semester nu, och den är välbehövlig för jag är trött ända in i märgen. Mitt liv innehåller för många rörliga variabler och för få fixerade, och trots att jag vet det är det som om jag ändå inte kan förenkla, försaka, göra åtminstona en sak mindre eller en sak halvdant. Är det inte svårt så gör jag det svårt. Håhåjaja. Men en sak har jag lärt mig! Kom jag på. Och det är vikten av att bottna ur på semestern. Imorgon åker vi till Fårö och där stannar vi sen i tre veckor utan att röra oss ur fläcken. Förr om åren har vi flängt hit och dit, men då är man lika slut efter semestern som innan. Jag vet, det där är en sån där grej alla känner til och det går att läsa om i ”fem punkter att tänka på inför semestern” i Aftonbladet, författad av nån duktig pojke eller flicka till självhjälpscoach som inte ser var näsan börjar och fönumstigehterna och plattidyderna slutar. Men, vissa saker tar det ett tag att verkligen omsätta till fakta i sig själv. Mina planer sträcker sig till läsplaner. Jag håller på med Knausgårds Om våren, mkt osäker på den, vi får se vart den tar vägen innan jag tänker vräka ur mig nåt omdöme, och ska sedan gå på António Lobo Antunes Betraktelse över själens passioner, som jag länge velat läsa. Höga förväntingar. Löjligt höga. Titeln är dock inget vidare. Vad heter den på portugiska? (Google: Samma sak i princip. Hm. Ajdå. Men, men.) Möjligen, men bara möjligen, ska jag påbörja ett nytt manus. Men det är inte riktigt moget än, så jag har bestämt mig för att inte bestämma mig för när jag ska säga till mig själv att börja själva arbetet. Har fö. några småsaker på det gamla romanmanuset att ta itu med, rättstavning etc. Kanske gör jag det. Poesin, den är död i mig. Tom, tommare, tommast det är jag. Inte en droppe dikt kommer ur den här tunnan. Kanske har det runnit till igen om tjugo år. Den som lever får se.

Dagsvers

Klippan, mossan
regnet strilar
ljumt i luften.

Hud mot gräset,
ormbunke, droppar –
smeker, svala ränder
på vadens hud.

Ekorren ränner över berget
sädesärlan vippar över berget
gråtruten sveper över berget,

ljudlös glider skuggan
över ekorren över ormbunken över mossan

över berget.

Kylan i luften
solens värme strålar än
ur berget.

Stenen

Det är en konst att titta på en sten
och inte se sig själv.

Stenen ser inte bara in i dig.

Men det är också en konst
att förvandla stenen i dig
till en blåklocka som klämtar.

Dagboksklotter

Igår fick jag ett brev.

Om ett brev kan ha ett ansikte
hade detta två.

(Ett janusansikte låter knasigt
egentligen och  dess nutida
betydelse ger jag inte mycket för.)

Ett log mot mig,
det var vackert,
men tyst.

Det andra ansiktet sa
mina ord bara låtsades vara ord de är inte
ord.

(Och därför hade hon inte hört ett ord av det jag sagt.)

Du tror att du är en mänska
du ser måhända ut
som en mänska

består av kött, ben, blod och annat
mänskligt material,

men du är ingen mänska
sa hon, det är en villfarelse,
du bara låtsas.

Om mina ord, som inte var ord,
sa hon många fler ord.

Och när jag läst klart förstod jag
att jag är en kackerlacka
som hon vill utrota.