Kategoriarkiv: Klotter

Kväll

Längtan.

Bergen drar i mig, och fyller upp mina tankar.

Jag begär fjället, tystnaden.

Undret.

Onsdag

Höga kortisolnivåer idag på eftermiddagen. Not good. Men jag lyssnar på Bach och blir mjuk, spastisk i tiden. Som Billy Pilgrim, fast bra och inte dåligt. Jag är nu och då liksom samtidigt, glider ut bakåt och framåt, in och ut ur jorden och det vi i brist på bättre kan kalla himlen.

Att skriva färdigt är ju alltid behäftat med gruvlig ångest, och i dessa, ja, det folk benämner tider, blir det liksom inte enklare. Att sätta punkt… Låta pennan sova, men: kanske drömma? Ah, däri ligger problemet. För vilka helvetets drömmar kan inte födas ur punkten? Likt kosmisk inflation, en värld av kval som uppstår på mindre tid än det tar för en elektron att hoppa till, ur nåt som är så litet att det inte finns.

Punkten. Denna alltför hemska uppfinning. Som. Sätter. Stopp. Som dödar en möjlig framtiden, och tvingar oss att offra nåt, mer, för att komma vidare åt ett annat håll. Men, vi måste alla lära oss att leva med punkten; och kanske kan man se det att sätta punkt som en förstudie inför döden?

Inte vet jag. Men, å andra sidan, vem vet nåt alls i dessa tider?

Xoxo,

Gunnar

Fucked up

Landskapet är så stort och öppet som du kan föreställa dig
Ett hav, en långgrund stenstrand, silltrutar som skränar i vinden

Men det spelar ingen roll, för du är blind för allt omkring dig

När havet står lågt sitter du på botten, med benen i ett v
Du sitter på spräckta lager av grågröna kalkstensskivor

Och du kan inte slita blicken från en röd sten, för den ska
tror du, den ska vara, bli, ditt hjärta, närsomhelst

Nu? Eller nu? Nu? Eller nu, kanske nu? Snart? Nu?

Sådant är traumat, och det finns, som fan finns det
och det är en oändlig loop i ditt medvetande



Black celebration

En gång, för inte speciellt länge sen, var det poppis att skriva att ”vi måste prata…” om typ ditten. Eller om det nu var datten.

Alltså. Man använde en inte så avancerad retorisk figur för att sätta nåt, whatever, på den pratpopulistiska pöbelväldesagendan.

Ikväll är jag både trött och lite full och vill absolut inte prata om nåt alls, och det jag ska ta upp är bokstavligen odiskutablelt anyway.

Depeche Mode. Måhända lite bortglömda just här och nu. Men kanske ett av de främsta popbanden någonsin.

Och deras album 101 är en av de i särklass starkaste liveplattor som går att uppbåda på den här sorgliga lilla planeten i vintergatans utkant.

Hur är det ens möjligt? Inte en svag låt? Hade grabbarna sålt sina själar till El Cabron?

Eller jag vet inte?

Sån tur då att vi inte måste prata om Depeche Mode.

Vi behöver bara lyssna.

Let me see you stripped down to the bone.

Xxoo, Gunnar

Happy hour, life

den här baren stänger snart
mina vänner

för hur länge orkar man fylla till
för att orka?

ett utspillt glas pissljummen mjölk
that’s all it was

happy hour, life

Det förnämsta av konstverk

Dagdrömmarnas konung hette Fernando Pessoa och hans inre rike sträckte sig gränslöst i alla riktningar.

I det yttre livet kom han aldrig att lämna sin knapra tillvaro som handelskorresspondant (kanske vad vi idag skulle kalka kommunikatör) och översättare i Lissabon, men i sin fantasivärld klädde han sig obehindrat i alla de andra liv som lockade honom och reste dit hågen föll honom in.

Men en dagdröm eller fantasi är vare sig verklighet eller den sovandes dröm och det var han bittert medveten om.

Inatt erfor jag den självklara insikten i sin fulla styrka.

I dagdrömmen och fantasin, liksom i leken och skapandet, befinner vi oss i ett gränsland, hela tiden medvetna om vad som är och vad som är suggererat, frambesvärjt.

Kanske kan ett stort verk få oss att glömma det för en mikrosekund, men knappast längre. Givetvis råder lite andra förhållanden för barn och psykiskt sjuka.

Men den sovandes dröm kan uppfattas som fullständigt verklig av hjärnans högre instanser.

Du ser, du känner, du hör. I den är den.

Dock är magin över när du vaknar. Antingen har du inget minne av den eller så vet du, som i ett trollslag, att det du upplevde som på riktigt inte var det.

Men, och här kommer det kanske finaste, du kan minnas din dröm och återuppleva den på samma sätt som vilket annat minne som helst, eftersom dina lägre kognitiva kretsar som hörsel och syn uppfattade den som verklig.

Du kan höra hennes klingande skratt där du satt med henne i en eka, hon som du aldrig ska få.

Du kan se in i hans milda blå ögon och känna hur hans skrovliga hand smeker din kind.

Du kan känna hennes knä mot ditt under bordet och hur hennes hand letar sig till din.

Visst, vi kan inte styra över det vi drömmer om vilket betyder att en hel del drömmar mer liknar matrester eller odiskade tallrikar än de där romantiska fragmenten jag lockade med, och oftare än annars glömmer vi alltsammans.

Men i riktigt sällsynta fall får vi i drömmen leva en stund i ett liv vi åtrår eller önskar och aldrig kommer att få uppleva i det levda livet. Och då sitter vi med ens med henne eller honom i en hammock och gungar i takt med koltrastens sång, eller flyger över en kornblå äng i landet bortom de grå bergen.

Det är den dyrbaraste av gåvor som du kan njuta resten av din utmätta tid, så vårda dem väl.

Den sortens dröm är det förnämsta av konstverk.

GoT

Såhär blir det.

Game of Thrones slutar i min framtida, reviderade, historieskrivning då Arya kör kniven i Nattkungen.

Was the Night King's death satisfying?
Såhär slutade Game of Thrones.

Det som följde ska jag således förtränga. Och så får jag låtsas att de hängde Cersei innan.

Kardinalfelet manusförfattarna gjorde var nämligen att borsta undan Nattkungen först och inte sist.

Men det sagt: Jag kan förstå varför. Nattkungen och hans armé av döda var en djupt problematisk skapelse som de ärvde från George R. R. Martin; hotet var för stort och för abstrakt, och det rimmade hela tiden illa med det som manusförfattarna ville göra, och gjorde, med serien.

På den sämsta av dagar…

… landar man in de sista orden på en BANBRYTANDE (= 😂) science-fiction bok för barn i alla åldrar.

Fattade knappt att jag skrev de sista orden för var så djävla mörk och deppig idag. Av sorten: ville slita upp bröstkorgen och tömma ett helt saltkar på hjärtat. Jaja. Ni känner till det gamla goa självhatet. Osexigt. I know.

Men texten då. Skriver i ett likgiltigt lunk som om en annan del av mig jobbar medan jag är upptagen med att lida och lyssna på Jussi Björling och Händel.

Lite som att jag behövde göra det med blicken sneglande på nåt annat för att inte störa flödet.

Som att texten var ett nervöst djur som skulle ge sig av annars.

Och pang. Där dunkar man in sista meningen. Och man vaknar upp, som ur ett rus och bara: Vad fan hände?

Sjukt.

Och nu då?

Alltid en lika bisarr känsla.

Älskling, jag skrev klart ett råmanus!

Att ha råmanus.

Nåt som är färdigt men ändå inte riktigt färdigt.

Men tömt mig; det har jag banne mig gjort.

Mitt mål var min födelsedag den 29 april. En veckas försening känns Mycket Väl Godkänt.

Puss på mig & puss på er godingar!

Elementärt

Hm…

Åka hem och laga en sista renskavsgryta med kantarellisar och lingon innan vintern är över för gott eller gå på seminarium, i närheten av mitt kontor, om att internätet är trasigt?

Kommer Jaron Lanier?

Kommer Douglas Rushkoff?

Kommer Roger McNamee?

Nej… Givetvis inte. Detta är ju lilla Svedala, för bövelen!

Men om inte de som tänkt längst och störst om detta ämne kommer och jag kan lyssna på dem i poddar och se dem diskutera på Youtube, varför ska jag då gå på ett seminarium med människor som i bästa fall lärt sig sina argument från att läsa en av deras böcker, sett dem, lyssnat på dem, och i sämsta fall genom att ha läst en artikel om deras tankar i en amerikansk tidskrift?

Valet blev plötsligt extremt enkelt.

Förvånad, eller inte?

Om man får sex (6!) sidor för en essä på SvD Kultur, borde man då inte vara en skribent som inser att det låter konstigt att skriva om fördämningar som rasar och inte brister?

För mig vittnar det i alla fall om en brist i fråga om ordens valörer.

Fördämningar brister.

Sen blev det inte bättre av att essän i sig var platt, menlös och inte innehöll en endaste ny fråga eller tanke man själv eller de flesta andra föräldrar inte redan ställt sig.

(Det handlade om att känns sig isolerad och ensam under småbarnsåren.)

Till exempel. Man kan ju undersöka och ifrågasätta de former för umgänge som är legio? För de kanske inte passar så bra i kombination med barn?

Men nej. Så långt kom skribenten aldrig på sina sex sidor. Trist.

Och nej, jag tänker inte länka, för texten är inte värd det.

Puss