Category Archives: Klotter

Öppet brev till Alex Schulman och Sigge Eklund

Hej Alex Schulman och Sigge Eklund!

Tuff kärlek, boys.

I det längsta hoppades jag slippa skriva detta och trodde, som den dumbom jag är, att ni skulle ha nog förnuft och fingertoppskänsla att inse att ert gemensamma projekt, som skänkt så mycket glädje och underhållning åt så många under så länge, har spelat ut sin roll och närmar sig en billig kopia av sig själv.

Men tro nu inte att jag är en hater vem som helst. Nej, jag har varit en aktiv och på det hela taget nöjd lyssnare ganska länge, och har själv försvarat er podd mot mer fisförnäma typer och beskrivit att lyssna på er podcast som ett ypperligt sätt att umgås med den lilla skillnaden att man gudskelov slipper umgänge, och förövrigt är ju för länge sedan uppenbart att ni båda är begåvade.

Innerst inne tror jag att ni själva börjar känna likstanken, speciellt du Alex Schulman som faktiskt har sagt saker åt det hållet flera gånger de senaste månaderna ex. att ni peakat och att du själv aldrig skulle lyssna på en liknande podd som er; som lyssnare har jag fått känslan av att du ibland känner dig inlåst och inte vet hur du ska komma ut. Men för Eklund verkar det vara svårare att se sanningen i vitögat och släppa taget: du är den som enträget förklarar för oss lyssnare att detta bara är början och att ni kommer podda tills ni trillar av pinn; och givet kvalitén de senaste månaderna kan man inte ta det som något annat än ett regelrät hot, sorry to say…

För att sammanfatta kritiken: slappt, återvinning av idéer som inte håller för att värmas på igen och igen (bedömingssystemen in absurdum, rollspelskoncepten, Sigges hypotes om det gudomliga och dess bristande ombakning till olika former som ändå är typ exakt lika. Etc.) och mindre spontant roligt i språnget så att säga. Det är dött, inte levande, och det börjar bli trist oftare än annars, vilket såklart är den stora dödssynden.

Och inte är det spännande. Och sannerligen är det INTE det expanderande universum ni hävdade (önskedrömde?) att det skulle vara. Nej, ert universum är nu ungefär lika lockande som att vakna varje morgon och tvingas att se om filmen Måndag hela veckan utan att ha glömt den under natten. Det krymper, det dunstar bort, det är en fis som lämnar tarmsystemet och sväller av buken, och inte valv på valv på valv som öppnar sig.

Det som är spännande nu är den förlösning som man  – hur mycket man än hatat dig Alex Schulman för dina historiska mobbarfasoner – måste erkänna har hänt vad gäller  ditt författarskap. När ni träffades var Eklund författaren, en medelbegåvad och habil sådan, och du Schulis var knappt alls en författare, snarare var du en strävande skvallerjournalist som hade svårt med både språkets precision och att sätta den sanna känslan på pränt. Men nu! Likt en Sancho Pancha verkar du ha tagit djupt och outplåneligt intryck av Eklund och hux flux förvandlats från en hänt-i-veckan-arrivist man kunde skratta distingerat åt en fredagskväll i salongen, där man satt med ett glas Château d´Yquem från 1975, till en författare som man måste läsa på blodigt allvar under högsta koncentration. Varför? Jo, ta mig fan om du inte har den riktiga konstnärens känslighet och mod, vilket bland annat visar sig i din senaste roman Glöm mig som det är svårt att avisa som annat än begåvad och kort och gott bra. Och bra svenska romaner växer inte på träd som bekant; en grov uppskattning är att möjligen en halv procent av alla svenska romaner är bra, alltså var tvåhundradebokjävel i snitt.

Men Sigge Eklund? Vad gör du? Annat än att leva la dolce vita och leka runt med en massa kvasikändisar? Är det värt det, undrar jag, att mjölka den sinande ljuvern på de sista dropparna gulnad och bitter mjölk? Är det bara cashen som intresserar dig? Jag tror inte det. Jag hoppas inte det. För då skulle jag verkligen tycka att du slängde bort den talang som du ju faktiskt har. Och det vore en stor synd. Vissa saker smärtar att höra, japp, och du får gärna hata budbäraren och önska mig åt helvete, men just nu verkar det som att du desperat håller fast vid ett vissnat koncept för att det fortfarande ger rejält klirr i kassan mot en minimal insats. Och om det krävs en rejäl djävla bitchslap betalar jag gärna priset för att vara den som delar ut den.

Det är såklart bekvämt att bara tuffa på och nån sorts publik kommer ni säkert ha kvar även om ni fortsätter till döddagar. Men då kastar ni bort er tid, undanhåller er riktiga begåvning för världen, och, gissar jag, kommer till slut att hata inte bara varandra, utan även er själva.

Ergo, lägg ner podden, boys, och överraska oss med nåt annat!

Vänligen,

Gunnar Strandberg

Ps.

Vill ni duellera finns jag på Sudersands södra del vid fint väder – norra Gotland kan ni ha bäst ni vill men Bergmanland är mitt land – men vet då att jag är en rehabiliterad djävla förortsligist som fortfarande kan alla fula knep i boken.

Ds.

 

 

Rant

Som krönikör kan man påstå vad som helst för idioti utan ett uns av belägg. Och detta görs dagarna i ända av de medier som sparkat igång sina krafttag mot fake news som det heter.

Ur dagens skörd har vi Catia Hultquist som tar tillfället i akt att sparka på män, sådär lite lagom svpeande, och det är ju så att säga fritt fram.

Vore jag ett troll skulle jag skriva en kommentar i Facebookstatusen:

Ja, se karlar… Man vet ju vad de tänker med. Och så detta evinnerliga mansplainade och killgissande! Monologerna! Inte kan de lyssna, och inte sitter de ner när de kissar heller, skvätter sitt piss på hela toan! Skäggstubb i handfatet, tar knappt ut soporna, stör tjejerna i klassen, kan inte läsa, slåss för jämnan och gör inte heller känsloarbetet, eller nåt hushållsarbete alls för den delen; ringer knappt sin gamla mamma… Och de lär sig tidigt, mycket tidigt, att de har rätt till tjejer som om vi vore ting! Porrsurfandet! Runkar sina gamla slappa taskar framför sin smartphone på toan då de tror att vi inte vet vad de gör. Och får de i sig en öl innanför den uppknäppta skjortan som sväller av en kulmage ska de alltid tafsa och kladda. Nej, fy för f**. Tacka vet jag Valerie Solana! Det som borde vara nästa steg: Skär av tasken på de djävlarna och låt oss börja med Tinder-Anders, det aset!

Börjar ruttna på alla onyanserade generaliseringar av män.

 

Onsdag

Idag blåser det kallt här på Fårö, men solen strilar ner här och var genom små luckor i den stålgrå himlen. Från huset jag sitter och skriver detta kan jag se ut över en karg strandäng som sträcker sig ett par hundra meter ner till havet. Ett par långa stentun ringar in marken där en flock islandshästar brukar beta om sommaren. Det är mycket vackert och mycket ensligt, precis som jag vill ha det.

IMG_3037

Idag har jag att brottas med ett par svåra problem i det synopsis jag arbetar på. Jag hade hoppats att jag skulle knäckt dem under natten men tji fick jag, nu måste jag använda hjärnan aktivt och tänka. Tidigare har jag hånat dem som skrivit synoposis, men efter två romaner som jag låtit växa fram organiskt vill jag utmana mig själv och tvingar mig därför att använda en metod som jag varit skeptisk mot. Men jag kan inte påstå att jag är helt omvänd och plötsligt älskar det. För det är en tung process som inte ger lika mycket glädje som min vanliga metod, eftersom jag inte hamnar i något skapande tillstånd av flyt och fullständig närvaro. Men å andra sidan vet jag att jag kommer skriva en mycket bra bok och att jag har den bästa biten framför mig. Ska dock bli spännande att se hur mycket jag kommer att deviera från ”ritningen” när jag väl sätter igång och skriver själva texten.

Klockan sex ska jag åka till Bergmans bio i ladan vid Dämba och kolla på en rulle, det ser jag fram emot. Och nu ska jag först och främst fejstima med min psykolog.

Puss och kram,
lingongam.

Zeitgeist

Populism.

Ett fascinerande ord och ett fascinerande ämne.

Ordet är av den sort som nästan ingen kan definiera utan att få mothugg men alla ändå förstår vad som avses. Som ämne är det outtömligt och mycket aktuellt.

Jag ska inte ge mig på någon lång avhandling eller essä, utan vill bara notera här, kanske mest för mig själv, att populismen nu är så utbredd att många som med rätta kan kallas populister aldrig någonsin skulle erkänna att de är det, eller ens tänka den enligt de absurda tanken att de möjligen skulle kunna vara det.

För populismen grasserar till synes ostoppbar, nu långt utanför partipolitiken.

Knytblusdemonstrationen på Stortorget är ett talande exempel. Folk som var där hade ingen aning om nåt, men trodde ändå att det handlade om patriarkatet mot feminismen, vilket det ju inte gjorde, för så enkelt var det inte. Men man samlades och skrek om att folk skulle avgå etc. påeldade av vår tids populistaktivister, dvs. såna som Cissi Wallin och Katarina Wennstam som tycker att det är okej att knäcka ett par tjog ägg för att göra en omelett.

Det som är lite lustigt i sammanhanget är medias roll, och nu talar jag inte om ”alternativ” media, utan den gamla hederliga sorten, som av flera skäl låtit oss drunkna i så kallade krönikor och krönikörer som lyfts fram i stora bildbylines. Hela modellen är som klippt och skuren för att elda på populism, och det som en gång var tabloidens metod är nu allmänt vedertagen: alla håller sig med ett stall krönikörer. SvD, DN – you name it.

Min uppskattning är att detta accelererat i ett tjugotal år. Man sparar pengar och skapar mediaprofiler, mediakändisar, som i sin tur skapar lojala läsare.

Men detta kräver givetvis att det som skrivs är hårt vridet och draget till sin spets. Det ska vara lättbegripligt, snabbläst och roligt. Och gärna elakt. Och känslodrivet. En specialité i sammanhanget har blivit uthängningen, som numera är legio över hela fältet. Nån med makt har missbrukat den eller begått ett fel och ska schavotteras. Ni vet hur det brukar gå.

Och tillbaka till alternativa media; hotet från dessa har såklart pressat hela mediasektorn ännu längre ut mot det mycket förenklande och affektdrivna.

Till och med kulturredaktörerna på de stora fina mediehusen kan ena stunden oroa sig över populismen och sen skriva en text där de, utan fakta i målet, raljerar över nån stackare som kanske felat och bör rullas i tjära och fjäder.

I en tid när en sån som Alexander Bard säger: ”Jag är marxist. Jag står på folkets sida mot eliten.” ska man bli mycket, mycket vaksam. Och kanske en aningens rädd.

 

En död som väcker minnen

När jag läser om Tim Bergling mins jag min vän som också försvann från jordelivet om våren, i precis samma ålder, mitt i övergången till det riktiga vuxenlivet. Sista gången jag såg honom, fem dagar innan han hängde sig, var han lugn, glad, närmast lycklig. Man glömmer dem aldrig, dem som släpper taget och ger sig till natten. De sitter som en tagg i hjärtat, och jag hoppas innerligen att Tim Bergling inte tog livet av sig, att han inte aktivt sökte döden. För självmord är bland det värsta som kan hända en familj. Man minns givetvis dem som dött av andra skäl också, men den sorgen är nog oftast inte lika våldsamt destruktiv.

Förlorad man på strand

Morgonkaffe, klapperstensdrömmar
Förbi strandängarna de vildvuxna manarna som tas av vinden,
flocken står tyst, står fast
Förbi böljande svallgruset vita blomster och mörkgröna blad
Där havet knaprar på det levande ligger jag
Utsträckt på en bädd av sjok och flak,
krossade minnen av sorg, av svek.

Promenad ordineras

Idag ska jag ge mig lite tid att flanera. Mina skrivprojekt går åt pipsvängen: jag är trulig och har ingen lust, och inget verkar riktigt kunna få mig att gå igång. Ni som rider känner till hästsorten, den som inte vill gå och som kräver hårdare tag med skänklarna innan den kommer igång, för att så snart som möjligt börja lunka igen. I am in that kind of spot. Inte deprimerad, bara less, inget biter. Men jag misströstar inte eftersom jag är en någotsånär erfaren man; jag vet vilka metoder som krävs: långa, vindlande promenader utan mål.