Category Archives: Klotter

Tystnat

Jag sluter ögonen
om du sluter ögonen
är det tyst då, är det tomt och mörkt därinne?

Eller pulserar det av minnen, drömmar
längtan?

Ibland kan jag se hur jag stirrar i vanmakt
på mina händer, stum av vrede över att de
inte kan åstadkomma nåt vackert, nåt av värde.

Förstår du innebörden av att tystna?
Kan du se ut över världen utan intryck?

Det går att söka sig fram
där i mörkret
men hittar någon någonting?

Har du sökt efter en spricka
att rymma igenom? Är det på låtsas?

Jag söker efter en sån spricka
som går att krypa in i
och som leder till en plats.

Vad är det för plats som jag söker i sinnet?
En plats bortom mänskorna
den ständiga besvikelsen, som tär,
river.

Det är därför jag tystnar, för jag
har gjort alla invändingar mot mig
själv, det finns då inget att säga.

Munnen öppnas, ett ord verkar födas
Men, nej, innan det formats vet jag varför
jag inte ska säga det.

Journal

Semester nu, och den är välbehövlig för jag är trött ända in i märgen. Mitt liv innehåller för många rörliga variabler och för få fixerade, och trots att jag vet det är det som om jag ändå inte kan förenkla, försaka, göra åtminstona en sak mindre eller en sak halvdant. Är det inte svårt så gör jag det svårt. Håhåjaja. Men en sak har jag lärt mig! Kom jag på. Och det är vikten av att bottna ur på semestern. Imorgon åker vi till Fårö och där stannar vi sen i tre veckor utan att röra oss ur fläcken. Förr om åren har vi flängt hit och dit, men då är man lika slut efter semestern som innan. Jag vet, det där är en sån där grej alla känner til och det går att läsa om i ”fem punkter att tänka på inför semestern” i Aftonbladet, författad av nån duktig pojke eller flicka till självhjälpscoach som inte ser var näsan börjar och fönumstigehterna och plattidyderna slutar. Men, vissa saker tar det ett tag att verkligen omsätta till fakta i sig själv. Mina planer sträcker sig till läsplaner. Jag håller på med Knausgårds Om våren, mkt osäker på den, vi får se vart den tar vägen innan jag tänker vräka ur mig nåt omdöme, och ska sedan gå på António Lobo Antunes Betraktelse över själens passioner, som jag länge velat läsa. Höga förväntingar. Löjligt höga. Titeln är dock inget vidare. Vad heter den på portugiska? (Google: Samma sak i princip. Hm. Ajdå. Men, men.) Möjligen, men bara möjligen, ska jag påbörja ett nytt manus. Men det är inte riktigt moget än, så jag har bestämt mig för att inte bestämma mig för när jag ska säga till mig själv att börja själva arbetet. Har fö. några småsaker på det gamla romanmanuset att ta itu med, rättstavning etc. Kanske gör jag det. Poesin, den är död i mig. Tom, tommare, tommast det är jag. Inte en droppe dikt kommer ur den här tunnan. Kanske har det runnit till igen om tjugo år. Den som lever får se.

Dagsvers

Klippan, mossan
regnet strilar
ljumt i luften.

Hud mot gräset,
ormbunke, droppar –
smeker, svala ränder
på vadens hud.

Ekorren ränner över berget
sädesärlan vippar över berget
gråtruten sveper över berget,

ljudlös glider skuggan
över ekorren över ormbunken över mossan

över berget.

Kylan i luften
solens värme strålar än
ur berget.

Stenen

Det är en konst att titta på en sten
och inte se sig själv.

Stenen ser inte bara in i dig.

Men det är också en konst
att förvandla stenen i dig
till en blåklocka som klämtar.

Dagboksklotter

Igår fick jag ett brev.

Om ett brev kan ha ett ansikte
hade detta två.

(Ett janusansikte låter knasigt
egentligen och  dess nutida
betydelse ger jag inte mycket för.)

Ett log mot mig,
det var vackert,
men tyst.

Det andra ansiktet sa
mina ord bara låtsades vara ord de är inte
ord.

(Och därför hade hon inte hört ett ord av det jag sagt.)

Du tror att du är en mänska
du ser måhända ut
som en mänska

består av kött, ben, blod och annat
mänskligt material,

men du är ingen mänska
sa hon, det är en villfarelse,
du bara låtsas.

Om mina ord, som inte var ord,
sa hon många fler ord.

Och när jag läst klart förstod jag
att jag är en kackerlacka
som hon vill utrota.

Slarv

Det finns ingen poesi
är något ingen behöver säga
och just därför är det nu sant.

En skugga rörde sig i den dunkla hallen
jag tror att det var det jag såg
men det måste också vara
en lögn; för hur kan en skugga existera
i mörkret? mer så:

ett dunkel som rör sig i skuggans
hall, det
betyder inget alls, tror de
som inte levt i sin egen
skugga.

Om det skulle bli en poet

I år som förärades Nobelpriset vet jag inte riktigt vem som borde få det om inte Les Murray.

Adonis har jag läst men jag misstänker att mycket av hans omtalat lyriska storhet försvinner i översättningen för det låter ganska slätstruket i mina öron och bildspråket är långtifrån briljant. Tyvärr är det ju så med poesi, den är mindre rörlig än prosa på ett vis, och måste klättra över fler hinder för att ta sig över språkgränser. Det gör det nog generellt svårare i Nobelprissammanhang.

Kritikern och storläsaren Björn Kohlström förde fram Durs Grünbein i någon tweet, kanske var det ironiskt för han är inte en mer än en medelmåttig poet; ganska stram, torr och, ja, tråkig rätt och slätt. Fullständigt ofarlig, ingenting kommer i gungning av att läsa honom.

Och Knausgård droppade Rosmarie Waldrup i DN i morse, vilket gjorde mig full i skratt eftersom hon är det korrekta valet om du frågar den svenska poesimaffian (OEI-gänget, Anna Hallberg + make, Silkeberg-William-Olsson-klanen, Aase Berg, etc.). Att läsa hennes poesi är som att försöka cykla på en cykel vars hela designarbete lades på att konstruera cykeln i andra material än metall, och av det blev man så besatt att man fullständigt glömde bort att sätta hjul på cykeln.

Anne Carson har ju också nämnts lite här och var och henne har jag också läst. (Kanadensiska precis som Munro; de har tre stora författare just nu: Munro, Atwood och hon.) Min åsikt om henne är att hon inte riktigt har mognat klart. En del saker är fantastiska men sedan slinter hon, rejält. Kanske om tio år?

Lite kul för övrigt att Claire Messud nämnde Elena Ferrente i DN, en italiensk författare som skriver under pseudonym, jag har nämligen råkat läsa en roman av henne översatt till engelska. Det verkar som om hon är ganska hypad i USA just nu, bland annat tillhör litteraturkritikern James Wood hennes tillskyndare. Mitt omdöme av Days of abandonement, som romanen heter på engelska, är att den är språkligt intressant men att storyn är svår att inte känna irritation över, eftersom den är upplagd enligt en väldigt könskonservativ mall som är så påträngande att den förstör en viss del av njutningen som det nya i språket ger.

Lite spännande är det allt.