Kategoriarkiv: Dikter

Andnöd

Det enda som finns i min värld
är mjukt fallande snö, stora flingor
i ljuset från en gatlykta

Mitt spår i snön plånas ut
innan jag ens tagit ett steg

Jag finns i centrum av allt
ensam på ett snötäckt fält

Ni andra finns i perferin
och varje gång jag springer mot er
skälver världen

Och skjuter er längre ifrån mig

En del kan kasta en blick
fyra av ett leende
säga a, mena b, få C

Få se

Röra sig, få
tala, få
se

Jag fick
en kniv i ryggen
jag får
en kniv i nacken
jag får se
hur världen sakta blir grå

Jag får se
om jag överlever
nåt annat är det inte tal om

Och fast jag talar om det jag ser
sliter rötterna ur mitt inre
kan ingen höra mig
för snön tystar alla ljud

Där borta ligger staden
jag ser hur den lyser
där borta pågår kärleken
jag ser hur den brinner

Här, ovanför mig
har jag den svarta rymden
den är så nära
den smeker mig
den kysser mig
med sin iskalla tunga

Den vill ha mig tillbaka
men kan inte lyfta mig
inte se mig, den kan inte
tala, den kan bara vila

Universums hela tomhet
mot min kind

Höstdag

Det kan knipa lite i hjärtat

När jag ser hur hunden är nöjd med att jaga löven

Själv upptas jag för ofta av oklar väntan

Men det som passerar utanför är blott moln
som bildas, drar förbi

Små bubblor av YES roterar likt himlakroppar i diskhon,
och sen —

Känslan av förlust är tung,
speciellt när det är osäkert vad man ens förlorat

Allt har ju redan hänt i mina drömmar

Sad men

Krossade illusioner,
som sen preggas ner i halsen
så man storknar, på nytt

Tärningarna är bortslängda sen länge,
det sköra har torkat, skrumpnat ihop
och blickarna orkar inte till horisonten

Vi drar omkring i parkernas utkanter,
vaggar fram som fulla duvor, pickar i oss
vad som än slängs vid våra fötter

Trots att våra ben slutat funka krälar vi
dag efter dag, efter piskan, efter pisset
vi tackar för smärtan och äter visset gräs

Nattdikt

Det finns ett regn
ett regn av aska, grå flagor
som smulas sönder när jag rör dem

Som jag smulas sönder,
när du inte ser på mig

Det fanns en son,
och en blekgul vass
och en sörja av is och dy

En plats som vissnat,
en plats av vinter,
där fötterna sjönk genom det vita
ner i den stinkande geggan

Det finns ingen stig i den här skogen
bara strävt gräs och orange gräshoppor
svärmar av röda trollsländor

Spindlarnas exoskelett hänger från stammarna
dina ögon har vuxit igen, dina händer tillbakabildats
Du är en kropp utan hud, bara bark

Kommer det finnas en jord som sjunger?
En mörk sång, tårar som stiger ur myllan och sanden?
Heliga röster som bubblar ur dyn?

Förmiddagsdikt

Det är natt Det är kallt

Jag vandrar i en skog av bortvända ryggar

En ensam ton ljuder i det frostnupna gräset runt mina fötter,

och ljudet väcker en kör av döda själar i mig

På knä faller jag, och ur min mun stiger rök och bön

men ingen vänder sig mot mig, ingen lyssnar

ryggarna sjunker in i mörkret,

äntligen kan jag somna, ensam.

Befriad

Drar ut de här tänderna nu
de har suttit fast i köttet
sen jag låg vaken om natten

Under gäststugan luktar det
av döda möss och mögel
mina plastleksaker är söndertuggade

På landet fanns en vik med dybotten
som skrämde skiten ur mig
på andra sidan en bergsvägg

Med blicken fäst på bottendöden
simmade jag över viken,
drog ut tidens tänder, slutligen

Nån sa man kunde använda dem
för att klättra med, men jag, jag
föll handlöst från bergväggen

Det finns ingen lycka i strävan bort
döden finner man snabbast,
i springandet ifrån den

Den plågade

Vad som finns, är tysta, vita rum

De messianska, finlemmade, skrider i grupper, viskandes

Sneglar, fnissar, de vet, men de finns inte

Fast de existerar, det är Han, skaparen av påhittade världar
som löpt amok

Ett tissel i ena örat, ögon som multipliceras
som bakterier i en petriskål

Hånskratten strömmas över nätet, på apparna
ses folk himla med ögonen, åt mig

Bakom huvudet, snett bakom för att vara precis,
seglar ett litet, svart moln

Det är ondskan, och en värld i sig, i den lever de,
de som lever, för att hata mig

För att överleva, måste jag bränna nervändarna
och utrota allt jag hade kärt

(Bakgrund: I min närhet har en tragedi utspelats, en som hänger ihop med psykisk sjukdom, en psykotisk paranoia som kanske blommat ut pga pandemin.)

Nattdikt

Livet, en blixt som fortplantar sig i tiden

Vi flammar till, och dör, grenar av ljus i mörkret

Tillsammans bildar vi en åskvädersnatt

En dånande symfoni av kärlek, sorg och våld

Augustiljuset

Augustiljuset
lågt, gåtfullt, smygande,
smekande, bärnstensgult

Det öppnar varsamt en korridor
bland de matta, trötta träden

Och min blick fastnar i augustiljuset,
rullar med mellan grenarna,
studsar också mot björklöven

Platsen i mig som urholkats av tiden,
som tappat både lyster och värdighet
ett torrt och dammigt dagbrott

Slickas av augustiljusets lena tunga,
och jag känner som ett barn, som smeks
av en mor, allt kommer att bli bra igen



Kvällsdikt

Trollsländans djärva, vågiga flykt
och björklövens rassel i kvällsbrisen

Det grunda vattnet, kupigt
som en hamrad skål från skolslöjden

Inga andra finns här i sommar,
och inga andra har funnits här

Vi bjuder inte till, det ligger inte för oss,
vi är ensamma djur, jag ser det nu, så
kommer det alltid att vara

Och jag har slutat avsky mig själv
för att jag driver iväg från mänsklighetens strand

Eller slutat? Sinat; det finns bara en viss mängd hat
i varje kropp; det rann klart

En del checkar ut då, för hur ska de kunna leva
i ljuset?

Sen finns vi, dem som överlever, och aldrig
slutar smyga i mörkrets utmarker,
vi som lyser likt fosfor i natten