Besviken. Igen.

Nämen, nej, mina älsklingar! Nu har jag ännu en gång påbörjat en samtida roman som jag efter tre-fyra sidor måste lägga åt sidan.

En dansk denna gång. Den europeiska våren av Kaspar Colling Nielsen. Som jag trodde jättemycket på.

Jag är fan helt hopplös. Kräsen och ogin och allmänt djävlig. Fy, Gunnar!

Men det skaver i huvudet på mig när jag läser ful prosa utan ett uns av poesi; det gör fysiskt ont.

Prologen svalde jag men kanske bara för att jag bestämt mig för att vara snäll? Den balanserade på gränsen till vad jag tolererar. Två djur, en hund och en fågel, som har en ganska intetsägande dialog. Närmast onödig. Sen kom första kapitlet och det började inte bra. Faktiskt riktigt illa:

”Stig tittade på telefonen medan kaffevattnet kokade.”

Och på den söndertrampade och fula stigen fortsatte det. Man kan liksom höra hur berättarmaskineriet vevas igång för triljonte gången.

Berit stirrade på lappen framför sig samtidigt som det ringde ilsket på dörren.

Nils fångade upp fotbollen och spände blicken i grabbarna.

Ulrik huttrade och vek upp kragen när han korsade den regnvåta gatan.

Mia kunde inte släppa blicken från alla fårorna i sitt ansikte som spegeln obönhörligt reflekterade. När hade hon blivit så gammal egentligen?

Alltså. Usch. Konventionell deckarprosa, och sån är åtminstone mitt liv för kort för att läsa.

Lite synd dock då jag trodde mycket på denna pga tips från person med smak, som dessutom nämnde Houellebecq i sammanhanget, vilket nästan gör mig lite upprörd å Houellebecqs vägnar.

Visst, det kan finnas ett idéinnehåll i boken som jag aldrig kommer att känna till men som kanske kan påminna om Houellebecqs romanmetod, men där Houellebecq skriver riktigt djävla bra, med poetisk touche, skriver den här dansken halvtaskigt, klumpigt, och dessutom tänker han inte lika klart heller.

Besviken. Igen. Buhu.

Kommentarer inaktiverade.