Vardagar av Ulf Lundell

Läser Vardagar av Lundell. En hajpad bokdjävel. Översvallande recensioner. Typiskt; jag vet ju att jag ska akta mig för sånt eftersom alltsom oftast slutar med ren och skär besvikelse. Så också denna gång.

Visst finns det passager där det glimrar till. Men för det mesta är det riktigt, riktigt tunt.

En gammal trött och tjurig gubbes mycket trista vardagsbestyr och obearbetade tankar om saker han läser om i tidningen. Samt en del kändistjafs.

Litterärt är det skralt; hans stil må vara ganska personlig men den saknar en förhöjd estetik och är mest en dålig pastisch av beatprosa.

Sen att han, likt Norén, ska försöka sig på att läsa allsköns mögliga filosofer – och vad är grejen med de här gamla manliga författare som prompt ska läsa Heidegger och Hegel och inte försitter en enda chans att misslyckas med att visa upp sitt djup – blir det skämmigt på riktigt. Stackars Uffe, tänker jag då. Kunde han inte ha läst nåt modernt förresten? Finns ju hur mycket som helst att lära sig om neurovetenskap eller vad tusan som helst som har nån egentlig substans.

Hursomhelst. De sista hundra sidorna sitter jag mest och undrar varför denna mediokra sak blivit upphöjd av så många recensenter. Är det på grund av vem författaren är? Eller för att han på traditionellt kulturvänstervis sparkar mot nyliberalism och kapitalism, valfrihet, och det kan man väl få göra, men då kanske man ska ha starkare argument än att ”allianspolitiker är dumma i huvudet”?

Det där är ju också lustigt på ett annat vis. Gubben sitter och tjurar i en herrgård och träffar knappt en mänska, och sen klagar han på politiker som hyllar den individuella friheten över det gemensamma som projekt. Att han är en perfekt representant för den nyliberala mänskan kan han inte se, barn som han är av statsindividualismen.

När han dessutom vill att vi ska tycka han är tuff som inte har nån kontakt med sin äldsta son längre blir man ju bara matt och less; dumstoisk där han borde gråta blod.

Nej, Uffe. Vilken gammal tomte du är. Din dagbok borde ha legat kvar i skrivbordslådan.

Varje dag i veckan ska man givetvis hellre läsa Olav Hauges skimrande dagbok som dessutom getts ut på svenska i ett vackert klotband.

Kommentarer inaktiverade.