Kategoriarkiv: Bubblig

Hajpen börjar nu

Som ett stort Houellebecq-fan, jag anser ju att han är den största nu levande författaren, var det självklart att jag skulle försöka köpa ett exemplar av hans senaste roman med den genialiska titeln Serotonin som släpptes igår här i Frankrike.

Av det jag läst mig till verkar det som vanligt handla om en ensam vit man som lider i det atomiserade och senkapitalistiska konkurrenssamhället där till och med kärleken blivit transformerad, sönderexploaterad och ersatt med en vara som går att sälja och köpa; livet är helt enkelt outsägligt sorgligt i det döende väst.

Och romanen har redan blivit hyllad i franska och tyska medier som hans bästa roman hittills och samtidigt väckt den indignation man kan förvänta sig, vilken också är ett tecken på kvalité i dessa dagar.

Snart sönderkramad?

Flertalet har svårt att förstå att Houellebecq först och främst är en stor romantiker, och det som beskrivs som nihilism eller sexism i hans böcker är inget annat än en djupt sorgsen kritik mot hur vi ställt till det för oss; Houellebecq skriver litteratur i den klassiska traditionen mimesis, dvs. använder konstformen som en spegel.

Men, trots en första upplaga på 320 000 ex (!) var den idag lördag redan slut på den fina bokhandeln jag besökte.

Le dernier exemplar sålde hon igår sa den snorkiga expediten utan att ens titta på mig.

Houellebecq har varit, och kanske fortfarande är för många, en enfant terrible, inte minst i präktiga Sverige där man nästan får skämmas för att gilla honom, men i och med denna nya roman, som tydligen gör rent hus med nyliberalismens och rovkapitalismens globala härjningar och hur dessa just slagit sönder det vanliga liv som levs av det stora flertalet (se gula västarna för övrigt), är jag ganska säker på att han nu kommer bli sönderkramad även av vår svenska kulturvänster.

Men så är det med stora författare, och så har det alltid varit med Houellebecq också: hans böcker kidnappas för politiska syften.

Sist, med Underkastelse, var det extremhögern som försökte stjäla hans verk och smutsa ned det med sina fula syften, och nur lär det alltså bli vänstern.

Men, tja, that’s life, och minskar inte min längtan att läsa Serotonin.

Ensambio

Det finns en njutning som det krävs ett par fyrtio år på nacken samt en drös med barn för att verkligen njuta av: ensambio.

Speciellt om man ser till att ha lite luftigt med tid före bion. För då kan man slinka in på nån lugn bar och dricka ett glas bra vin och låta sig svepas in i en bekymmerslös aire som annars är svårfunnen.

Ska se detta mästerverk (?) imorgon.

Imorgon är det dags igen. Lyckades knipa en biljett till Roma och mina förväntningar är skyhöga. Underbart!


Åter

Hej, kära du!

Jag var död för skrivandet en stund men nu tror jag att jag lever för det igen, möjligen.

Lever, skriver och läser den norske särlingen och självmördaren Tor Ulvens roman Avlösning.

Vill inget säga om den ännu annat än att den ger ordet precis en ny mening.

Tor Ulven. Norskt geni? Men inte så glad? Min morfar kallades Tor men hette Reinhold.

Såhär säger han bland annat i den enda intervju han gav 1993 i tidskriften Vagant, vilket jag kan känna igen mig i:

”Men jeg er av prinsipielle grunner interessert i å skrive uhøflige bøker. Bøker som uroer, kanskje plager leseren. Det skal jeg innrømme. Det finnes så mange steder hvor man kan få balsam og legedom for alle sine plager. Jeg vil insistere på det ubehagelige ved eksistensen i det jeg skriver. Det er allerede nok morfin i omløp.”

Ja, det ska gudarna veta: På tok för mycket smärtstillande och medhårssmekande litteratur är i omlopp. Ja, ja, ja.

Här skriver förresten ledarskribenten Erik Helmersson om hur feg och ängslig den svenska kulturen ter sig just nu, precis det jag tjatat om som ni kanske minns. Erik och jag är mao överens.

Puss


Sidospårets taktik

Vi stockholmare är som bekant en ängslig skara som blir misstänksamma över, tja, det mesta, om inte nån annan, typ väldigt många, köar eller försöker knöka in sig. Och det kan gälla allt från restauranger till skolor till klädaffärer.

Att bilda sig en egen uppfattning, nej, sånt håller vi helt krasst inte på med, lika lite som vi köper alltför billiga grejer oavsett om de duger eller (omöjliga tanke) är bättre eller finare än nåt som är dyrare.

Kul pendang till detta, förresten, nåt jag hörde när jag tvylyssnade på en välklädd herre som talade med sin son på Östermalmstorg en gång för ett par år sen.

Pappan: Vet du varför man alltid ska köpa det dyraste?

Sonen: …

Pappan, triumferande: Inte för att det nödvändigtvis är bäst, men man vet att det heller aldrig kommer att vara sämst!

Men tillbaka till det andra fenomenet, det där att jaga i flock.

Det är också ett alldeles utmärkt fenomen när man väl lärt sig att utnyttja det för sina egna syften, och köra Jujutsu på skiten. Först måste man såklart sluta bry sig, och sånt kan ju vara svårt. Men sen när det väl har släppt, då kan du leva som en kung utan att bli svettig av allt köande och knökande.

Låt mig ta ett exempel från min förmiddag idag, då jag och mina grabbar drog på oss pannbanden över våra långhåriga kalufser.

Som ni vet har ju alla de senaste åren velat spela den ”vita sporten” (tennis). Och vips blir det hart när omöjligt att hitta en tid i nån hall eller få in kidsen på tenniskola.

Vad gör man då då?

Jo, mina vänner, det är då man börjar spela det underskattade spelet Badminton, som ju ingen djävel vill spela längre i innerstan. Och hokus-pokus: Vi kan boka en tid spontant samma dag och bokstavligen glider in på de fina tennishallarna på Östermalm, som oftast har en stackars badmintonbana intryckt längst in i lokalen, kvarlämnad bara därför att man ändå inte få plats med ytterliggare en tennisbana.

Utmärkt!

Jag vågar påstå att denna divergensens, eller kanske mer korrekt sidospårens, taktik är den enda taktik som på lång sikt är uthållig och inte ger dig magsår eller umattningssyndrom i en skitnödig stad som Stockholm.

Iaktta, notera, analysera vad motsatsen är och gör precis så, heter lyckoreceptet.

Ergo. Välj basket, inte fotboll. Gå på puben, inte vinbaren. Låna litterärt avancerad litteratur från bibblan, inte deckare. Och passa för bövelen på att klä dig i dubbelknäppt kostym och slips innan slipsen reclaimas av finansvalparna!

Besatt, bitter och bitsk

För att underbygga mina teser jag driver här, besatt att visa att jag har rätt som vore jag en samtida Michael Kohlhaas, vill jag presentera er för några citat jag saxat ur senaste veckornas artikelflod.

Såhär skriver den glade gamängen Göran Greider i Dalademokraten, apropå att Augustprisjuryn gick sin egen lilla väg i litteraturskogen:

”Och det gick verkligen lite av ett ramaskri genom den litterära offentligheten när juryns nomineringar till Augustpriset offentliggjordes: Vad är nu det här för konstiga författare? Var är de namn som vi i åratal lobbat för? Även många bokhandlare lär ha blivit djupt besvikna över att inga säkra kommersiella kort utsågs.

Det kan verkligen vara så att det skönlitterära systemet, eller fältet som de sista bourdieuska kultursociologerna skulle säga, är på väg att brytas upp. Sedan någon gång på det postmoderna åttiotalet har ett slags modern kanon slagits fast allt hårdare och tidvis doktrinärt. Realism? Helst inte. Kommunikativ poesi? Inte gärna.

Denna kanon har haft sina särskilda ikoner, inom poesin en Katarina Frostenson och inom romankonsten kanske en Sara Stridsberg. Inget ont om dessa. Men det känns som om denna nu ganska gamla och nötta kanon gått i stå och när Akademien krisar är det bara ett av tecknen. Ett annat är möjligen årets skönlitterära Augustnomineringar: De satte det vedertagna och det upphöjda åt sidan.”

Och såhär vanvördigt uttryckte sig den mycket hajpade men begåvade unga dramatikern Dimen Abdulla om svensk kultur i allmänhet (! spärra in henne !) i en intervju i SvD:

”Mycket i kulturlivet är snällt, duktigt och tillrättalagt, konstaterar hon. Hade hon hunnit skriva om texten hade den kanske blivit ännu mer obehaglig.”

Vilket jag ju håller fullständigt med om, som ni vet vid det här laget; fegheten och duktigheten och tråkigheten håller på att ha ihjäl den svenska kulturen på samma sätt som ett hypotetiskt evigt pågående kafferep hemma hos prussiluskan man inte kan rymma ifrån.

prysselius1

Fröken Prysselius personifierar svensk kultur.

Vilket ju även ärkesnobben och kungen av obskyra populärkulturella referenser Andres Lokko, tycker i sin kolumn i SvD:

”Den rådande svenska elevrådsordförande-kulturen ägnade många år åt att dödförklara allt som skulle kunna kallas coolt eller hippt. Allt som ens påminde om något ”farligt” ersattes av gulliga bebisbilder på Instagram och en gränslös övertro på ens egen fina universitetsutbildning.”

Så. Meine kleine lingon; om jag nu råkar vara lite tokig i mina åsikter om svensk kultur, är jag knappast ensam på dårhuset.

Besviken. Igen.

Nämen, nej, mina älsklingar! Nu har jag ännu en gång påbörjat en samtida roman som jag efter tre-fyra sidor måste lägga åt sidan.

En dansk denna gång. Den europeiska våren av Kaspar Colling Nielsen. Som jag trodde jättemycket på.

Jag är fan helt hopplös. Kräsen och ogin och allmänt djävlig. Fy, Gunnar!

Men det skaver i huvudet på mig när jag läser ful prosa utan ett uns av poesi; det gör fysiskt ont.

Prologen svalde jag men kanske bara för att jag bestämt mig för att vara snäll? Den balanserade på gränsen till vad jag tolererar. Två djur, en hund och en fågel, som har en ganska intetsägande dialog. Närmast onödig. Sen kom första kapitlet och det började inte bra. Faktiskt riktigt illa:

”Stig tittade på telefonen medan kaffevattnet kokade.”

Och på den söndertrampade och fula stigen fortsatte det. Man kan liksom höra hur berättarmaskineriet vevas igång för triljonte gången.

Berit stirrade på lappen framför sig samtidigt som det ringde ilsket på dörren.

Nils fångade upp fotbollen och spände blicken i grabbarna.

Ulrik huttrade och vek upp kragen när han korsade den regnvåta gatan.

Mia kunde inte släppa blicken från alla fårorna i sitt ansikte som spegeln obönhörligt reflekterade. När hade hon blivit så gammal egentligen?

Alltså. Usch. Konventionell deckarprosa, och sån är åtminstone mitt liv för kort för att läsa.

Lite synd dock då jag trodde mycket på denna pga tips från person med smak, som dessutom nämnde Houellebecq i sammanhanget, vilket nästan gör mig lite upprörd å Houellebecqs vägnar.

Visst, det kan finnas ett idéinnehåll i boken som jag aldrig kommer att känna till men som kanske kan påminna om Houellebecqs romanmetod, men där Houellebecq skriver riktigt djävla bra, med poetisk touche, skriver den här dansken halvtaskigt, klumpigt, och dessutom tänker han inte lika klart heller.

Besviken. Igen. Buhu.

Helskumt ju

Nämen! Kan ni tänka er!

När SvD väl (snabb)recenserade en av romanerna, Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, som blivit nominerade till Augustpriset och ansetts vara en ”vansinnig” (DN) och ”oväntat” (SvD) nominering visar det sig att den var… mycket bra!

9789177950981

Roman som inte borde vara bra, enligt DN, men som nog ändå är det, ändå?

Recensenten skriver bland annat:

”Någon gång då och då kommer debutromaner som mest liknar kronjuveler i ett långt författarskap, och ”Jag for ner till bror” hör dit; hårdslipad, utmejslad och skimrande som den är.”

Det är ju jättekonstigt, ju. Eftersom den inte uppmärksammats av någon av de stora medierna som recenserar skönlitteratur innan den nominerats. Verkligen helskumt.