Vinden, är det, pappa,
som blåser in
brutna kvistar och lövnät i mig
när jag sitter här och skakar.
Vinden, är det, mamma,
som blåser mig ren
och kyler ner
mitt rusande hjärta.
Vinden, är det, min son,
som till slut ska ta mig
dit där vitsipporna lever,
när de inte blommor
i ekbacken på landet.
Vinden, den kommer
från de blå bergen nu,
och jag sitter och stirrar
när den smeker upp mig
och jag kan inte rå på den.
Manier och poesi 
Jaha, Den vinden…
Här sågs en annan liten vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Föränderlighet, kallas den vinden.
Blev du besviken?
Min vind är också mycket verklig. Det var fint skrivet, för övrigt, det du skrev om dina!
Ne, inte besviken alls – såg bara något annat. Kärt liv.
Många pipor.
Mm. Men ibland är det tungt och mycket svårt. Jag gör det så.
Jag vet, men det är det som är din ”talang” – att du tar i den tunga verkligheten, lite ryskt, så där. Därför tycker många människor om dig. Du visar så mycket…
: )
Nu blir jag mycket glad! Tack!