652. Vinden är det

Vinden, är det, pappa,
som blåser in
brutna kvistar och lövnät i mig
när jag sitter här och skakar.

Vinden, är det, mamma,
som blåser mig ren
och kyler ner
mitt rusande hjärta.

Vinden, är det, min son,
som till slut ska ta mig
dit där vitsipporna lever,
när de inte blommor
i ekbacken på landet.

Vinden, den kommer
från de blå bergen nu,
och jag sitter och stirrar
när den smeker upp mig
och jag kan inte rå på den.

Annonser

6 responses to “652. Vinden är det

  1. Jaha, Den vinden…

    Här sågs en annan liten vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.

    Föränderlighet, kallas den vinden.

  2. Ne, inte besviken alls – såg bara något annat. Kärt liv.

    Många pipor.

  3. Jag vet, men det är det som är din ”talang” – att du tar i den tunga verkligheten, lite ryskt, så där. Därför tycker många människor om dig. Du visar så mycket…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s