651. Kvarglömd

Tar upp årorna, de har legat ute ett tag.
För länge, skulle farfar ha tyckt.

Båten kränger mer nuförtiden
när jag kliver i den.

Blir sittande och tittar ner i marvattnet
tar av mig vanten och sticker ner handen.

Den försvinner, jag känner inget alls,
och så doppar jag huvudet,
öppnar ögonen, ser
inget alls, men det rinner i mig.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s