Kulturartikeln jag vill läsa

Imorse läste jag igenom förundersökningen mot den så kallade Klådan, alltså Jean-Claude Arnault, eller i folkmun numera benämnd Kulturprofilen, ett epitet som kort och gott är genialiskt; man kan ju enkelt tänka sig den stegrande upphetsningen hos kulturskribenten som kläckte det – för där går en rak associationslinje från tabloidpressens sedan tidigare väletablerade epitet Kulturmannen, där Kulturprofilen blir kulturmännens kulturman som svävar i en än mer intellektuell och högkulturell sfär, umgås i de finaste kretsar och är vidrigare än alla sina epigoner sammantaget.

Aja. När jag läst förundersökningen kände jag mig ganska övertygad om att han är skyldig till våldtäkt, inte minst som två av vittnena måste sägas vara utomordentligt trovärdiga: de är professionella psykoterapeuter som båda behandlat målsäganden. Men jag är vare sig åklagare eller domare så vad vet jag.

Förutom att tycka mycket synd om den stackars kvinnan äcklades jag av Klådans uppenbara kvinnohat och gränslösa förmåga till att förnedra kvinnor utan att visa några samvetsbetänkligheter. Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.

Hur resonerar man då?

Och en av de två kvinnliga vittnena har ju positionerat sig som radikalfeminist?

Och har skrivit jag vet inte hur många kulturartiklar och recensioner baserat på en feministisk analys?

Hur går sånt ihop?

Att en sån kvinna är nära vän till ett rovdjur som verkar tro att han kan ta sig vilka rättigheter som helst med kvinnor?

En kulturartikel som kunde förklara det för mig skulle jag mest av allt vilja läsa just nu. Helst skriven av en av de två kvinnorna.

För det är väl inte så enkelt att de där två typerna, båda poeter, gjort vad som krävts för att få vara nära Katarina Frostenson, en av våra största poeter och tillika ledamot i Svenska Akademien, som besitter bland det största kulturella kapitalet i Sverige?

Är det så banalt som medlöperi och opportunism tills dess att det kulturella kapitalet är förskingrat och man då byter sida och vittnar mot förövaren?