I ett par journalanteckningar här har jag – nästan i förbigående – propagerat för en vildare och farligare konst*, en helt orädd konst, då jag från mitt perspektiv sett hur en lam och mjäkig konst sakta spridit sig och till slut blivit lik en het och kvalmig sommardag; istället för att väckas till liv verkar dagens konst vilja söva oss till dumhet, slapphet, ja, ignorans. Den är inte bara ängslig utan vad värre: förbannat tråkig, i bästa fall ett tidsfördriv.
Om man vill avfärda denna svepande kritik är det givetvis lika enkelt som att öppna munnen och säga: ”skitsnack”. För detta är rent subjektivt, en mans upplevelse. Men det är heller inte fake news eftersom det inte finns vare sig en bevisbar sanning eller lögn i påståendet.
Dock. Givet denna i mig levande känsla är det klart att jag uppmärksammar då andra än jag pekar på samma sak. Och det är hit jag vill komma idag, nämligen till att delvis rekommendera en artikel skriven av den amerikanske poeten Kenneth Goldsmith (ja, just han som hamnade i rejält trassel för ett par år sen).
Jag säger delvis därför att Kenneth Goldsmith gör en liknande observation som jag men kommer fram till något för mig helt obegripligt: att konsten ska bli mer extremt ”säker” och på nåt bakvänt vis då bli farlig, vilket inte är annat än ett felslut, eller så får man säga att det där mjäkiga, kvävande, sövande – som jag redan ser idag – är farligt på samma sätt som ett heroinrus, vilket det säkert kan vara, men då är vi ju i det tillstånd han längtar till.
Men jag tycker ändå att det är en intresseväckande artikel, väl värd att läsa. Låt mig citera ett stycke som sätter fingret på den upplevelse som jag delar med honom:
”An artist must ensure that their work will fly under the radar, and at the same time address the widest audience possible. That takes a lot of effort: works are thoroughly vetted head-to-toe, carefully scrutinized for the tiniest detail that might trip an unwelcomed alarm. Ambiguity and noise are muted; signal and message are amplified.”
Sen håller jag inte med honom om vad som konstituerar farlig konst, det är en snäv och ganska ointressant defintion han gör då han tolkar farligt som något som orsakar fysisk skada etc. i verkliga livet. För mig är det vilda, det farliga, en sak som väcks och släpps lös i det inre av läsaren eller betraktaren, det är farligt och subversivt för att det inte väjer för nåt och tvingar oss till engagemang och kamp, möjligen mot verket självt.
Nog snackat. Här kan man läsa Kenneth Goldsmiths text.
Ps. Nej, jag har ingen lust att peka ut exempel på mjäkig och lam konst, det blir bara jobbigt och ledsamt för alla inblandade. Så viktigt är det inte för mig att övertyga om att jag har rätt eller att jag faktiskt kan underbygga mitt påstående. Och även om jag förde fram tio exempel på samtida och mjäkig konst skulle det ändå aldrig räcka för att övertyga den som inte håller med mig. So why bother…
Ds.
———–
* För mig är begreppet konst brett och omfattar all verksamhet som kräver ett konstnärligt uttrycksmedel. Jag bör påpeka att det jag känner bäst är litteraturen; poesin och prosan, men jag har viss koll även på den samtida ”konstscenen” i mer specifik betydelse.
Manier och poesi 