316. Det var en gång en liten farbror

Det var en gång en liten farbror som gillade att dricka öl och att skriva poesi, och inte så mycket mer, speciellt inte mänskligheten eller så mycket sig själv? Nej, det blev inte helt korrekt. Såhär då: Det var en gång en poet, en stor sort i en liten kropp, som av vissa skäl lät sig förföras av något mycket hemskt, som gjorde honom alldeles rusig och riktigt dum, men när han nyktrade till och tog avstånd var det försent; aldrig skulle han helt bli förlåten. Nja, kanske inte så heller. En stor poet som skrev om kroppens och själens misär? Nej. Nöjer mig med: En liten doktor som skar i militärer och horor och skrev tysk poesi så märkvärdig att du kan jämföra den med Rilkes, Goethes eller Celans utan att den kommer att framstå som sämre.

Har precis läst Dikter & Brevarium, en fin introduktion på svenska som innehåller ett urval av Gottfried Benns dikter och brev i en förbaskat kompetent översättning av Peter Handberg.

Gissningsvis har jag inte rätt att publicera en ynkaste rad här, men eftersom jag är övertygad om att det är en kulturell välgärning att böja lite på lagen i det här fallet, gör jag det ändå.

Som sagt, blir ni nyfikna tycker jag ni ska låna på biblioteket eller köpa, om den går tt få tag i. Inte minst för att stödja Peter Handbergs fortsatta översättargärning.

Här är ett par strofer ur en längre dikt med titeln Monolog:

Tarmen närs av slem, hjärnan av lögner –
utvalda folks en clowns narrar,
ger sitt skräp mening
i gyckel, stjärntydning, fågelsträck!
Slavar – från kalla länder och glödande,
allt fler slavar, tyngda av ohyra,
hungrande horder under piskan:
då sväller man, det egna fjunet,
det skorviga, blir till profetens skägg!

[…]

Här vändes allting upp och ner:
pölen granskar källan, masken alnen,
paddan sprutar i violens mun
– halleluja! – och slipar buken i gruset:
paddhorden som historiens minnesmärke!
Ptolemaierspåret som förbrytarslang,
råttan kommer som bot mot pesten.
I lönn besjungs mordet. Provokatörer
avlockar psalmerna otukt.

[…]

Att dö är att lämna allt detta ouppklarat,
bilderna i ovisshet, låta drömmarna
stå hungrande i sprickan mellan världarna –
men att handla är att passa upp det låga,
bistå skammen, ensamheten,
den stora upplösningen av visionerna,
att försåtligt fälla drömmens längtan
efter fördel, grannlåt, befordran, eftermäle,
medan slutet, tumlande som en fjäril,
likgiltigt som ett sprängstycke närmar sig
och förkunnar mening av ett annat slag.

Just det, att handla är att passa upp det låga… Och ändå. Ändå.