317. Den sköna konsten att förloras

Det finns ingen brådska, plötsligt –
hur kom det sig?

Snön ligger bara kvar i sprickorna
mellan gatstenarna, ett vitt nät,
som hålls ihop av den fasta tomheten.

Ja, livet syns bara i relief mot det efemära,
tro inget annat; vet att oändlig tomhet
är en tät mineral.

Här går jag, sakta, förlorad
mellan träden, sakta
för dit jag skulle fanns inte,
bara ännu en mörk stam.

Du spelade högt, på kredit, på lånad tid,
ja, på nåder, men vad hjälpte det?

Nu har du spelat färdigt, lagt ditt sista
kort, gjort ditt sista drag.

Spelet är slut.

Förlorad. Och ändå. Ändå.
Bara förlorad, förlorad
i trädens grenverk,
drivved i tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s