Bokmässan

Det var vinden över Gärdet som mässade, över böckerna vi värmde oss vid

Sprakande lågor, gnistor mot rymdens kind, min hund ylade och ett par vänner var med oss via halsbrytande associationer

Deras kött befann sig i slakthusområdet i Göteborg, deras tankar hos oss

Jorden sjöng ackompanjerat av gräsets violiner

Vinden talade så till oss, där vi stod i centrum av oktobernatten med stadens ljus i periferin

Idag har vi samlats för att hålla vår mässa över den döende boken, den vars ord rinner som vatten mellan våra ögon och öron,

Den vars bilder är en spegling av en spegling av en form som förvridits av ett begär till atomer samlade i oändliga högar,

stillaliggande klumpar av materia som fråntagits sin rätt att arrangera sig i liv och rörelse,

Som beskrivs av en siffra, fem miljoner, trettiosju miljoner, men även av det de göder,

För det är ur dess döda materia det åtråvärda Författarlivet reser sig, format av idel falska drömmar och dolda ambitioner

Arrivisten ankommer aldrig, lika lite som jag någonsin når mitt mål, för vad kan en vind ens vilja?

Boken har flera kretslopp, och detta är det ursprungliga, att återgå till den som sjöng först.

Sen stillnade vinden, mojnade, tystnade, och vi såg hur orden steg från brasan och rymden andades in de ord vi bara haft till låns.

Jag skrev en dikt

Jag skrev en dikt

Eller ord, eller stora ord

Med små bokstäver

Pappret var entropiskt

Det är nu ett ord

Och knögglade ihop sig själv

Pappersbollen kunde ha varit en sol

Möjligen för en ung och lovande poet

Den brann inte som en sol

Knappt alls knappt nån aska, 

Det förödmjukade mig

Jag kunde säga jag var ett offer

Mina ord en offergåva 

Fast jag inte ens minns dem

Var de mina barn, som jag uppfostrade 

Riktigt illa, små skitungar, sa jag

De sa ingenting,

Fast de var ord, så helt rätt att bränna dem

Framför allt: ingen kan läsa den sortens ord

Som förändras så fort man ser dem

Lördag i maj

De platser som borde finnas,
som du brutit upp asfalten för att hitta
Brutit isär kärlekens frukter för att dölja

Vad ska du ta dig till, när du inte längre
kan forma bilden av ett bländande rågfält
och skuggan under eken?

Vem blev du, efter att klipporna
de vid havet, maldes till sand, och måsarna
försvann?

Kråkdagar

De här dagarna ägs av kråkor.

Kråkdagar, då ett grått majestät vakar över det liv som tvingats bort.

Det är isande skrik över karga nejder, ord som faller döda till marken.

Tomma, irrande blickar som gett upp hoppet om ett värmande leende.

För varje hånfullt krax bryts ännu ett vänskapsband.

Kråkan spatserar, lömsk och stolt, som segerherre över just ingenting.

Måndag

Längre fram har en kvinna vadat ut i vassen

Det risslar när hon gråter ut sin sorg i kanalen

Kan det finnas så mycket vätska i en människa?

Det tar inte slut. Det rinner ur hennes ögon

I morgonljuset ser det ut som droppar av silver och guld

En skimrande sorg som belägger vågorna

Man skulle kunna tro, tänker jag, att det är solljuset som skapar vaggan

Men udda nog är det sorgen som får solen att lysa, hur kan det komma sig?

Kvinnan är en del av vattnet, jag ser det nu, hon är vattnet ser jag, en form av vatten

Och jag hör. Hör fraser från vassen, stråna är hennes struphuvuden, hon sjunger ur vass

Hon är vatten och vass.

Och jag känner hur marken välver sig, men stilla, som en kattrygg som reser sig efter sömnen

Och hon är vatten och vass. Och hon är jord. Och hon sjunger ur vass, och hon gråter ur vatten, och hon är plötsligt nära mig

Jag ligger på en bädd av gräs, det växer sakta över mig, in i mig, men jag är lugn för hon är gräs. Hon är vatten. Vass och jord.

Upplösningen

Röda moln, ringlande

Ansikten med tomma ögon

Stela leenden, ord som fryser innan de formerats, regnar ner, sand i luften

Grönt vatten, stilla, grumligt

Ett stim skuggor som glider tyst, väjer för min blick, svänger undan när jag närmar mig

Metalliskt skratt, lukt av bensin och händer som bränner bort ditt leende

Och jag måste lösas upp, ta ny form, ta en annan sida av mig själv, jag gör som vanligt – fortsätter att gå min väg

Inget kan nå mig, inget kan stoppa mig, inget kan rädda mig, inget kan inget

Jag är klar, genom mig kan du se allt du drömt om

Kärleksdikt – skiss

Längs din strandlinje doftar det solvarm tallbark
och de mjuka, gröna vågorna rullar in, sköljer över ditt ryggslut,
där du ligger och tecknar på en bädd av sjögräs, kalksten

Där jag bor skiner blåklockorna av formernas magi
med kalkarna fyllda av viskningar om framtida äventyr
vilka ljuder som en spröd melodi över fjärden

Men trots att vi är åtskilda, möts våra andetag ute till havs,
där skapar de en virvel av skum och ur dess tomma centrum
växer spröda skuggor av kärlek som sakta stiger mot solen

Kvällsdikt från Penedo

Det att vara omringad av soldis och stumma moln
som talar genom att omflöda sitt varande,
sjunger genom att ta nya former

Ovanför byn som tar plats genom tystnad och tomhetens kyrka,
genom vårdslöst bortglömda citronlunder, finns skogen
på berget, där du bara kan gå om du ser ner och inte stör

Existensen som lurar i varje tyst ord du inte uttalar
som tagit formen av en murgröna som bäddar in både
träd och mark, tar sig in i springor och syr ihop minnen av ensamhet

Du har nu inte bara slut på språk, du har även en mening
före orden, och blir genomskinlig, tar formen av ett kärl
som släpper igenom, låter det gamla livet spillas ut och sugas upp av torr jord

Betong 1

Från det första skriket

Till graven

Vi arbetar med konstgjorda luftstrupar i plast, vi maler ner, formar om

Betong

Den sista älskaren

Om eftermiddagarna, i sommarhettan, ligger hon där i timmar.
Det finns inte längre någon som drar henne intill sig,
förutom minnena som väcks av solen och havet,
de av ivriga, varma händer mot kinden, mot bröstet, skötet.

Tången smeker som fingertoppar över den rynkiga huden,
i takt med vågorna och vattnets mjuka strömmande,
och sjögräset: ett böljande sidenlakan i havsbädden,
där den evigt unga vällusten väcker hennes gamla kropp.

Havet är hennes sista älskare, Poseidon lyfter och sänker henne,
hans hand glider fram och tillbaka över bröstvårtorna,
rinner ner över klitoris, kittlar blygdläpparna
och sluter dem sen mjukt samman, om och om igen.