189. Min brors skor

Karin Stensdotter skriver om sin barndoms förhatliga promenadskor. Då minns jag hur min bror Åke kom hem i strumplästen åtta år gammal. Han grät inte. Det gjorde han aldrig. En enda gång har jag sett honom gråta, och det var av oro över mig. Åke kom alltså hem från fritis i sina strumpor, med rivsår i ansiktet, och taggar i jackan och i byxorna, och förklarade sakligt vad som hade hänt. Eftersom han inte hade gympadojjor blev han retad av två äldre killar. Åtta år gammal säger han till våra föräldrar att han försökte resonera med dem (två riktiga rötägg), men att det var lönlöst. Patrik och Kribba hade lyft upp honom och slitit av honom de fula promenadskorna. Sedan slängde de in Åke i nyponbuskarna, och grävde ner skorna i en sandlåda som var ovanligt djup. Efter middagen gick Åke och min pappa till sandlådan med en trädgårdsspade, men de hittade aldrig skorna. Femton år senare träffade jag på både Patrik och Kribba på en afterski i Lofsdalen. Det slutade med att Kribba höll fast mig medan Patrik tryckte in sin armbåge i mitt öga, så hårt att jag trodde att något skulle gå sönder för alltid. Smärtan var fruktansvärd; i det närmaste tortyr. Jag skrek och de skrattade. När de släppte mig kunde jag inte se på ögat. Ett hotat vilddjur var jag. Jag försökte träffa Patrik. Sedan blev det is och eld. Dagen efter vaknade jag upp med ett svullet öga, en överdjävlig huvudvärk, och var en och en halv tand fattigare. Sju år går. Men så en dag på ett möte på en investmentbank står jag öga mot öga med Patrik, för en kort sekund i deras entré. Han var deras vaktmästare och allt-i-allo. Ytterligare ett par år senare hörde jag att han gift sig med den firmans mest framgångsrika och mest hänsynslösa kvinna. Någon sa att hon sagt att hon var så glad för att hon funnit en riktig karl.