190. Modern musik från 1700-talet

Dagarna går. Sammanhangen där jag känner mig hel och förstådd är sällsynta. Kanske är det så för de flesta, vad vet jag. Där jag funnit mest frid och förståelse idag är i Bachs konserter för cembalo. De har följt mig i snart tjugo år. Och de låter bara mer och mer moderna.

Som BWV 1056, andra satsen, känner jag mig.

Och som BWV 1052, första satsen, skulle jag vilja känna mig.

Advertisements

6 responses to “190. Modern musik från 1700-talet

  1. Warum bin ich doch so sonderlich und in Widerstreit mit allem…?

    Mann: Tonio Kröger
    Har du läst?

    • Ah, mitt-i-prick : )

      Nej, har inte läst den. Fick faktiskt kolla upp på Wikipedia. Är den bra?

      Temat om slitningen mellan två sidor/världar (i brist på bättre term) återkommer åtminstone i Buddenbrooks (har du börjat läsa?) och lite i Bergtagen. Mann kämpade nog med det där själv.

      • Tack. Jag tycker båda styckena var vackra. Varför inte bara acceptera…?

        Det konstiga med mig är att när jag hör ngt så fulländat och dessutom energiskt, vivace, med så stabila ”riff” som 2:an, så tänker jag på Västerlandets Undergång. Så här bra blir det liksom aldrig mer…

        Och då, tillbaka till första stycket, så kommer vemodet rätt passande…

      • Det var det lilla… : )

        Ja, båda är vackra på olika sätt.

        Acceptera; om det vore så enkelt. Att ta sig fram till en punkt där allt får vara vad det är, vore naturligtvis oerhört välgörande och bra på alla vis, men det är ju inte det enklaste.

        Idag, nu, när jag skriver det här, inser jag att de två styckena rätt väl bildar två motpoler. Det vemodiga (eller depressiva om man vill vara elak) och det närmast libidinöst livfulla (eller maniska, om man vill vara sån). På något sätt finns det något skrämmande med det andra stycket, samtidigt som det är fullständigt genialt. Jag tycker nog mest om det första, trots allt. Det är mänskligare, kanske.

  2. Du anar inte hur ofta jag lyssnat på dina Bach-länkar.
    Det ”starka” stycket känns som optimal filmmusik, måste ha hört det någonstans. Den där djärva energin, som att springa nerför en trappa, tio gånger längre än Spanska Trappan i Rom. Varje fotsteg säkert.

    Det andra är mer som ett ensamt barn i ett stort vackert hus, när föräldrarna är borta. En undersökande, längtande verksamhet.

    För övrigt tycker jag oftast att dina inlägg höjer finessen i bloggvärlden.

    • Åh, det gör mig så glad att höra! Tack!

      Jag har också lyssnat mycket på de där två styckena på sista tiden. Du skriver fint om dem, ja, precist. För mig talar de med varandra, spänner upp ett liv, ett universum som jag inte kan vara utan.

      Det är mycket trevligt att ha en blogg med så fina läsare som du, Gabi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s