Kategoriarkiv: Tråkblogg

Notat från dagens läsning

Säga vad man vill om vissa svenska partiers språkkrav på invandrare, men det blir ju rent ut sagt aningslöst när författaren och poeten Malte Persson skriver en lång artikel i Expressen där han likställer sin situation med en syrisk flyktings och konstaterar att han också skulle bli provocerad om nån – rent hypotetiskt alltså – skulle kräva av honom att lära sig tyska när han nu ska envisas att bo i Berlin. Han klarar ju sig utmärkt, ändå. Och han verkar dessutom tro, på fullt allvar, att språkkrav på invandrare är något som endast har sitt ursprung ur en värre sorts nationalism. Jo, klart att SD ser det så. Men Moderaterna, som han antyder?

Malte Persson nämner tidigt i texten att han minsann varit i Tensta (modigt, liksom) varför är lite oklart, men kanske för att han tror att det ger honom nån slags trovärdighet att skriva det han gör, kanske för att hjälpligt täcka upp nån slags kritik som skulle kunna riktas mot honom i och med texten?

Men om han hade brytt sig om att läsa på om de områden som, likt Tensta, är segregerade så skulle han veta att arbetslösheten där är skyhög, samt att det finns människor där som lever hela livet i Sverige utan att lära sig språket. Men det vet han såklart, för det vet ju faktiskt alla. Och även om man kan tycka att det är fel att kräva språkkunskap för medborgarskap, vilket jag gör, tycker det är fel alltså, kan man nog inse eller åtminstone hålla för troligt att det finns nån slags koppling mellan att kunna uttrycka sig på ett lands språk och ha en (bättre) möjlighet till att försörja sig där. Och det är väl ur den tesen som både Liberalernas och Moderaternas språkkrav stämmer? Det är åtminstone jag säker på. Och att varje individ har ett grundansvar att försörja sig själv, det tror jag (eller åtminstone hoppas jag) att även Malte Persson kan skriva under på.

Alla kan ju liksom inte vara författare på ett lands språk och försörja sig på det, fast man bor i ett annat land. Trodde aldrig att jag skulle skriva det, men Malte Persson framstår faktiskt som en sån där vit priviligerad man som inte kan förstå att andra inte kan göra det han gör.

 

Blurk och modeblogg!

Blä och urk; blurk således.

Nu har jag gjort det jag avskyr mest efter att hålla på med kvitton, nämligen kollat upp mina pensionsfonder. Somnar typ av att skriva det. Men, det var länge sen och i och med allt ståhej och fall på wall street och domedagsprofetior et cetera så tvingade jag mig själv till att mocka i ladugården. Eller, mocka, det hade varit roligare.

Vad jag exakt har gjort vet jag inte. De kallade det rebalansering men vad det handlade om var att byta fonder mot varandra i vad jag, när jag nu ser tillbaka på den märkliga process jag använde mig av, mest vill benämna häxkonst. Man gissar om sånt man inte vet men tror och sen ska man försöka förstå vad fondförvaltaren för fond X gör hela dagarna och spenderar alla pengar på. Och förstå det, det är inte lätt. Så man fyller i med lite fiktion, lite egna påhitt, och så övertalar man sig om att det nog blir bra, man anmäler bytet och sen skriver man det här för att förhoppningsvis, likt Albus Dumbledore då han suger ut minnen ur skallen, ha töm minnet på att man nånsin gjort det där rebalanseringen. Blurk.

Men nu! Nu stundar goda tider. Promenad genom höstvackra Vasaparken, där träden står i brand, till Ritorno, läsa tidningen, dricka kaffe, väja undan för min gamle fiende och sen gå till bolaget (spoiler alert) och köpa en riktigt god djävla Champagne som vi ska ta med som present till Cocktailpartyt imorgon.

IMG_3386

Mannen själv i hemsydd jacka i Harris tweed.

Och just ja, nu blir det äntligen modeblogg här!!! Som ni har längtat!

Min särbegåvade och ömma hustru lät mig ta över en fin jacka i Harris tweed som hon sytt till sig själv men som inte passade henne av flera olika anledningar. Hon hjälpte mig att välja knappar, sen lämnade jag in den till skräddaren och lät dem fixa dit knappar och hål samt pressa om kragen högre upp. Snyggt!

Xoxo

 

Bokmässan…

… har jag varit på en gång och det räckte. För mycket kommers och för många författare på en och samma plats. De flesta författare är som sagt överskattade och det gäller i synnerhet deras person, tyvärr. En gång i tiden ville jag bli polare med andra författare, ja, jag eftersträvade det hett, men nu vet jag att de är som folk är mest fast kanske lite värre. Man gör bättre i att leta kompisar på andra platser, helt enkelt, och skrikandet och tumultet från ett oöverskådligt mässgolv kan ju ge huvudvärk bara man tänker på det. Stackars satar som är där, säger jag, och peppar för ett gott glas vin i hemmets stilla vrå.

Läget i landet

Löfven vrider sakta men säkert L och C ur händerna på Ulf Kristersson. Det lutar åt S+C+L med stöd av M.

Tror inte det skulle vara så illa, inte minst för M som ju faktiskt är ett sargat parti; då kan de få igenom mycket samt ändå vara i opposition när de så behagar. Förmodligen är det ett bättre alternativ än att vara del i en blocköverskridande regering, där alla erfarenheter hittills visat att partierna i en sån konstellation förlorar väljare.

Vore säkert även bättre för S att ta den rollen och faktiskt bli stödparti åt Alliansen. Men eftersom S är mycket mer ett utstuderat maktparti kan de inte få ihop det med sin grandiosa självbild.

Dvs. oavsett om man är S eller M vinner man i det här läget rent maktmässigt på att vika sig och bli stödparti. Kanske vinner man till och med sakpolitikmässigt på det.

KD?

De riskerar att bli avhängda, big time, och därför är det inte förvånande att Busch-Thor nyss (em torsdag 27 sept) gått ut och sagt att hon kan leva med ”stöd” från SD, och därmed ”går emot” Annie Lööf som media väljer att formulera sig.

Ren ”vänster” har inget egen majoritet, ergo ryker V ur alla möjliga scenarior (för inget högerparti vill ha dem med).

Ren ”höger” (=M, KD och SD) har ingen egen majoritet, ergo ryker SD och alltså möjligen KD, för ingen i team ”vänster” vill ha dem med.

Dvs. det vi kan gissa med stor sannolikhet är att S, M, C och L kommer att göra upp på nåt vis. Men alla kommer INTE vara med i en regering. Speciellt så kommer inte M och S båda sitta i regeringen.

Men vad som blir regering och vad som blir stöd är såklart svårt att veta. Jag tror alltså som jag skriver ovan att det blir M som blir stödhjulet.

Liten anteckning om Paul Weller och det sköna

Äh. Det vill sig inte. Måste inte mer, tar en promenad genom parken och lyssnar på Paul Wellers nya och estetiskt tilltalande platta istället. Har jag tur kanske jag ser ett vackert träd också, eller en snygg mänska?

Det sköna. Ibland tänker jag att har man det inte i sig blir man besatt av att skapa det. Att vara konstnär* skulle därmed vara nån slags bristsjukdom. Farlig tanke och beklagansvärd självbild, mannen.

artwork

Vackert omslag, vacker man och vacker musik.

* Om man nu är så gammaldags att man tänker att det Sköna/det Sublima är en nödvändig aspekt av konsten. Och det är ju jag. Gammeldags alltså.

Blaha

Tycker lite synd om partiledarna, de har det inte så lätt de små liven. Själv ligger jag som en slashas i soffan och kollar på Fucking Åmål och äter chokladmousse. Skönt med regn också.

Skärmavbild 2018-09-10 kl. 18.36.47.png

Och vem kan inte känna igen sig? Tonåren. Herregud. Säkert är det så att jag ser om den  rullen just nu som en förberedelse inför att äldsta sonen ska hamna i den där skärselden. Man bävar och är förväntansfull på samma gång kan jag konstatera. På sista tiden har vi fått en försmak, och det verkar som vi fått en ung rebell på halsen. Mycket tuffare än jag var, hursomhelst. Bra. Tror jag?

Zeitgeist

Populism.

Ett fascinerande ord och ett fascinerande ämne.

Ordet är av den sort som nästan ingen kan definiera utan att få mothugg men alla ändå förstår vad som avses. Som ämne är det outtömligt och mycket aktuellt.

Jag ska inte ge mig på någon lång avhandling eller essä, utan vill bara notera här, kanske mest för mig själv, att populismen nu är så utbredd att många som med rätta kan kallas populister aldrig någonsin skulle erkänna att de är det, eller ens tänka den enligt de absurda tanken att de möjligen skulle kunna vara det.

För populismen grasserar till synes ostoppbar, nu långt utanför partipolitiken.

Knytblusdemonstrationen på Stortorget är ett talande exempel. Folk som var där hade ingen aning om nåt, men trodde ändå att det handlade om patriarkatet mot feminismen, vilket det ju inte gjorde, för så enkelt var det inte. Men man samlades och skrek om att folk skulle avgå etc. påeldade av vår tids populistaktivister, dvs. såna som Cissi Wallin och Katarina Wennstam som tycker att det är okej att knäcka ett par tjog ägg för att göra en omelett.

Det som är lite lustigt i sammanhanget är medias roll, och nu talar jag inte om ”alternativ” media, utan den gamla hederliga sorten, som av flera skäl låtit oss drunkna i så kallade krönikor och krönikörer som lyfts fram i stora bildbylines. Hela modellen är som klippt och skuren för att elda på populism, och det som en gång var tabloidens metod är nu allmänt vedertagen: alla håller sig med ett stall krönikörer. SvD, DN – you name it.

Min uppskattning är att detta accelererat i ett tjugotal år. Man sparar pengar och skapar mediaprofiler, mediakändisar, som i sin tur skapar lojala läsare.

Men detta kräver givetvis att det som skrivs är hårt vridet och draget till sin spets. Det ska vara lättbegripligt, snabbläst och roligt. Och gärna elakt. Och känslodrivet. En specialité i sammanhanget har blivit uthängningen, som numera är legio över hela fältet. Nån med makt har missbrukat den eller begått ett fel och ska schavotteras. Ni vet hur det brukar gå.

Och tillbaka till alternativa media; hotet från dessa har såklart pressat hela mediasektorn ännu längre ut mot det mycket förenklande och affektdrivna.

Till och med kulturredaktörerna på de stora fina mediehusen kan ena stunden oroa sig över populismen och sen skriva en text där de, utan fakta i målet, raljerar över nån stackare som kanske felat och bör rullas i tjära och fjäder.

I en tid när en sån som Alexander Bard säger: ”Jag är marxist. Jag står på folkets sida mot eliten.” ska man bli mycket, mycket vaksam. Och kanske en aningens rädd.