Category Archives: Tråkblogg

Zeitgeist

Populism.

Ett fascinerande ord och ett fascinerande ämne.

Ordet är av den sort som nästan ingen kan definiera utan att få mothugg men alla ändå förstår vad som avses. Som ämne är det outtömligt och mycket aktuellt.

Jag ska inte ge mig på någon lång avhandling eller essä, utan vill bara notera här, kanske mest för mig själv, att populismen nu är så utbredd att många som med rätta kan kallas populister aldrig någonsin skulle erkänna att de är det, eller ens tänka den enligt de absurda tanken att de möjligen skulle kunna vara det.

För populismen grasserar till synes ostoppbar, nu långt utanför partipolitiken.

Knytblusdemonstrationen på Stortorget är ett talande exempel. Folk som var där hade ingen aning om nåt, men trodde ändå att det handlade om patriarkatet mot feminismen, vilket det ju inte gjorde, för så enkelt var det inte. Men man samlades och skrek om att folk skulle avgå etc. påeldade av vår tids populistaktivister, dvs. såna som Cissi Wallin och Katarina Wennstam som tycker att det är okej att knäcka ett par tjog ägg för att göra en omelett.

Det som är lite lustigt i sammanhanget är medias roll, och nu talar jag inte om ”alternativ” media, utan den gamla hederliga sorten, som av flera skäl låtit oss drunkna i så kallade krönikor och krönikörer som lyfts fram i stora bildbylines. Hela modellen är som klippt och skuren för att elda på populism, och det som en gång var tabloidens metod är nu allmänt vedertagen: alla håller sig med ett stall krönikörer. SvD, DN – you name it.

Min uppskattning är att detta accelererat i ett tjugotal år. Man sparar pengar och skapar mediaprofiler, mediakändisar, som i sin tur skapar lojala läsare.

Men detta kräver givetvis att det som skrivs är hårt vridet och draget till sin spets. Det ska vara lättbegripligt, snabbläst och roligt. Och gärna elakt. Och känslodrivet. En specialité i sammanhanget har blivit uthängningen, som numera är legio över hela fältet. Nån med makt har missbrukat den eller begått ett fel och ska schavotteras. Ni vet hur det brukar gå.

Och tillbaka till alternativa media; hotet från dessa har såklart pressat hela mediasektorn ännu längre ut mot det mycket förenklande och affektdrivna.

Till och med kulturredaktörerna på de stora fina mediehusen kan ena stunden oroa sig över populismen och sen skriva en text där de, utan fakta i målet, raljerar över nån stackare som kanske felat och bör rullas i tjära och fjäder.

I en tid när en sån som Alexander Bard säger: ”Jag är marxist. Jag står på folkets sida mot eliten.” ska man bli mycket, mycket vaksam. Och kanske en aningens rädd.

 

På pricken…

av Lena Andersson om en ny bok som heter Nyliberal ordlista.

Författarna förstår inte innebörden av nyliberal och bara den som inte har upplevt våld på riktigt har ovett att skriva:

”Varje språklig handling inbegriper våld.”

För det är post-modernt skitsnack.

Men jag håller med om att mycket makt ligger i vilka ord man använder för att benämna saker och ting och detta kan leda till våld, vilket dock är en annan sak och inte ofrånkomligt.

Fredag

När jag gick på dagis fanns det en regel som styrde vilket bröd man fick till mellis. För att få en mjuk macka, alltså en skiva limpa, måste man först äta två knäckeskivor. Just den regeln avskydde jag och gjorde allt för att kringå. Till slut uppnådde jag ett slags mästerskap i att lösa upp hårt bröd i smulor och utan upptäckt slänga en pojknäve i en blomkruka, lägga en del under duken och ”kavla” ut den, sopa ner några smulor på golvet och slänga en handfull i soptunnan när jag gick för att hämta vatten; precis som en mafioso lärde jag mig således att portionera ut likdelarna, så att säga, på olika platser. Det krävdes helt enkelt mycket arbete för att ta hand om de där stackars knäckebröden utan att fröknarna skulle gå i taket och skrika: ”Ingen mjuk macka för dig!” Men i relation till den där limpmackan med mycket smör och prickig korv var det värt det.

En sak som då och då stör mig med mitt skrivande på den här bloggen är den höga graden av polemik och mitt inte sällan dömande anslag. Det blir många svårtuggade texter för att återvända till min dagisanekdot, och det utan att ni läsare får er mjuka macka som belöning. Därför har jag bestämt mig för en nyordning: Var tredje inlägg ska vara precis som barndomens första tugga i sirapslimpan, och de två hårdare inläggen ska jag bli bättre på att hjälpa er att ta om hand; lyfta på duken och peka ut soptunnan.

(Min psykolog tjatar alltid på mig att jag måste försöka knyta an och nå ut och jag antar att detta är ett bevis på att hans nedbrytningskampanj lyckats…)

Nå. Puh. Mjuk macka? Var ska jag ens börja? Det ligger verkligen inte för mig. Men låt mig försöka:

Denna soliga fredag har jag varit i stallet och ridit på min favorithäst, Sonja. Hon är känslig men inte alltför envis och har en inre motor, således perfekt för en amatör som jag. Idag tränade jag på att trava med rumpan klistrad mot sadeln, det vill säga utan att rida lätt och utan att skumpa upp och ner likt en annan Sancho pancha. Det gick ganska bra och bidrog till att jag startade dagen med ett litet leende spelande på läpparna. Sen satt jag ett par timmar på mitt kontor och försökte vara poetisk. det gick mindre bra men jag var inte ledsen för det. Och nu sitter jag och tar en fika innan jag ska handla och dra tillbaka till stallet med min äldsta son.

Ny bok, ny teknik

Äntligen påbörjat nästa bokprojekt. Vänder på processteken denna gång och prövar att skriva ett mycket utförligt synopsis först och sen texten.

Tänker även skicka ut synopsis (alltså storyn) på remiss till hugade vänner och bekanta som har tid och lust att kommentera i stort och smått.

För detta ändåmål, skriva synoposis alltså, har jag inskaffat en vit tavla till kontoret som jag kan klottra och skissa på.

IMG_2715

Sen skriver jag rent på indexkort i skrivprogrammet.

Inför själva skrivandet ska jag försöka hitta en app som automatiskt kan transkribera min diktamen till text som jag sen kan redigera.

Saknas bara en AI som kan hjälpa mig att skapa en spännande story…

 

Stärkande…

… som ett dopp i en isvak är det att snart fylla fyrtio (alltså vara gammal i denna kultur) och vara summan av nästan alla etiketter och kategorier (man, vit, pappa, hetero, gammal, medelklass, innerstadsbo, bilägare, köttätare, ej vänster – ni hör ju) som är kopplade till kollektiv skuld av dem identitetshetsare som delvis har ordet inom kultursfären.

Vill du då verka inom exempelvis litteraturen måste du vara 100 gånger bättre än alla som är ”rätt” (negationen av det identitetshetsarna tycker definierar mig) och det är om inte annat uppbyggligt.

Tråkinlägg: Kommentar angående den svenska eboksmarknaden

Okej, sista inlägget i kategorin TRÅKBLOGG. Lovar.

—– TRÅK-INLÄGG ————– VARNING! ————

Intressant artikel i SvD om varför eboken är svårsåld i Sverige.

Personligen tror jag det beror på det alldeles för höga priset på eböcker rent generellt, det skrala utbudet av eboksläsare till ett hyfsat pris, men främst att tekniken ännu inte är tillräckligt bra.

En iPad är knappt duglig i sammanhanget. Det kan jag intyga efter att ha laddat ner och läst en del från Litteraturbanken (se min länklista till höger), för övrigt en fantastisk källa till äldre svensk kanoniserad litteratur.

Helst ska man ha en sån här från Sony och då får man punga upp med SEK 1500 – 2000, alternativt köper man en Kindle för cirka SEK 1000 från Amazon men den stödjer INTE det format som svenska förlag ställt sig bakom: ePub. (Dock, för tekniknörden går det att fixa genom att konvertera ePub till Kindles filformat men det är såklart omständligt.)

Funderar själv på att köpa en Sony, den verkar lovande och det känns som om jag måste föregå med gott (?) exempel…

Nu. Inget mer om eböcker, läsplattor. Och ingen mer reklam för min roman. Tillbaka till framtiden: Poesin.