Kategoriarkiv: Tacksamheten

Young at heart

En sval men solig söndag i september. Och finns det då nåt bättre att göra än att spela twenty-one med sin äldsta son på basketplanen nere vid Tessinparken? Inte vad jag kan komma på i alla fall.

Alltså; jag älskar att ha barn, att se dem växa och utvecklas, och som bonus får man en andra runda själv, bara det att second time around kan man njuta så mycket mer.

Minns ni förresten hur det var, efter ungdomen men precis före vuxenblivandet, då det ju ibland kunde hända att man drömde om att få slungas tillbaka i tiden, kanske till gymnasiet, men med all erfarenhet som man nu samlat på sig; en ny chans helt enkelt, då man skulle göra saker och ting som de borde ha gjorts?

Att ha barn är som att det skulle hända i verkligheten, men ändå inte riktigt och sju gånger bättre. Mina söner, det bästa som hänt mig, att älska dem gör mig både lycklig och evigt ung.

 

När vintergruset sopats bort

Jag minns hur vi brukade sitta på asfalten
alla de där gångerna,
i ett efter,
i den skönaste av känslor

Vilka ord vi sa var obetydligt
för de bar ändå allt vi behövde veta

Höjden av lycka
att ha samspelat med de sina i vårens första match
inga ord, bara kroppar
i en dans med andra kroppar

Den röda solen, den svalare kvällen,
vi studsade bollen mellan oss där vi satt
och ingen ville nånsin gå hem igen

Det tysta, det blå (DEL III)

Det här med att följa sina drömmar och våga följa sina drömmar och att man kan bli allt man vill?

Egentligen vet jag inte vad föräldrar egentligen säger till sin barn om det där.

Men jag vet hursomhelst att allsköns krönikörer och liknande älskar att påstå att föräldrar inbillar sina barn att det är rätt och sant, för att sedan göra ner den vanföreställningen och ge de där idioterna till föräldrar en rejäl uppsträckning: alla kan inte bli artister hur mycket de än vill. Exempelvis.

Om det där tänker jag inte mycket alls. Så länge man kan försörja sig och de under ens ansvar kan man väl göra det som faller en in. Tänker jag. Men eftersom vår samtid är helt fixerad vid att just lyckas och ha framgång kanske det är svårt att förstå vad jag menar?

En gång för många år sen träffade jag en person vars högsta dröm var att bli finsnickare och hon hade också utbildat sig till det. Men hon jobbade med nåt helt annat och jag var så trög att jag inte fattade att hennes förklaringar egentligen var bortförklaringar. Långt senare förstod jag: Hon var rädd för att följa sina dröm, rädd för att hon skulle mislyckas. Bättre då att ge upp och inte ens försöka.

Vem har inte tänkt samma sak då det gällt kärleksrelationer? Stirrat i taket och lidit över att inte veta om man är älskad eller inte men ändå inte vågat ta reda på det?

Och hur många finns det inte som sitter på en hel skatt av manus i hårdisken utan att våga skicka iväg dem?

Men låt oss återkoppla till det där om att alla inte kan bli allt.

För det finns ju fall då det, trots vad jag påstod ovan, är sant eftersom det är rent fysiskt omöjligt.

Stephen Hawking hade inte kunnat bli höjdhoppare och jag kunde aldrig mer dyka efter den där olyckan i min ungdom.

Efter två månaders avbrott från dykningen hade jag bestämt mig för att prova igen.

Fridykning.

Jag låg med huvudet över ytan och tittade ner mot bassängbotten, drog ett djupt andetag och slängde ner huvudet och upp benen.

Redan efter en meter kände jag trycket i örat och när jag försökte tryckutjämna kändes det konstigt. Det började göra ont. Sen gjorde det mycket ont och jag avbröt.

Det var sista gången jag dök.

Jag kunde inte längre göra det jag älskade allra mest.

Jag kunde inte följa min dröm.

Det handlade inte om att ha talang eller inte.

Jag kunde inte.

Det är det som kallas att vara invalid.

(Låt gå för att min invaliditet är nån slags lyxvariant.)

Först kände jag inget alls. Jag bara slutade dyka och slutade prata om det.

Men sen efter några veckor slog en blixt av sorg ner i min stackars pojkkropp, som från ingenstans, och jag skakade av gråt och jag sa till mig själv:

”Jag kommer aldrig mer kunna dyka.”

Alla mina fantasier om undervattensvärlden föll ihop och pulveriserades inom mig.

Åren gick.

När jag hörde bekanta som pratade om hur de nyss tagit dykcert eller skulle åka nånstans och dyka sa jag ingenting, låtsades som om jag aldrig varit intresserad, aldrig dykt själv.

Men en natt hade jag en fantastisk dröm och återsåg allt det jag förlorat; bläckfiskarna, delfinerna som busade, korallreven, de mörka djupen, de svartspetsade revhajarna, späckhuggarna och de meterlånga sjöväxterna utanför Kaliforniens kust där sjölejonen jagar.

Och sedan den dagen drömmer jag ofta dagdrömmar om det stora tysta, det blå, och låter mig dras trots att jag vet att jag aldrig kommer kunna realisera drömmen.

Detta är insikten: Att ha en dröm och en längtan som man vet aldrig kan gå i uppfyllelse kan vara något av omistligt värde.

Det kan vara som att titta på ett konstverk eller att läsa en dikt; romankonsten själv är i mångt och mycket konsten att skriva fram det aldrig blev av så att det framstår som verkligt.

Vad hade hänt om jag inte skadat örat? Vilka äventyr hade kunnat fått upleva då?

Vithajar? Dödliga maneter? Jättebläckfiskar?

I verkligheten hade jag kanske tröttnat på dykning och inte sett mer än en mört.

Som det är nu riskerar jag inte att min dröm går i kras; den är vibrerande och kommer för alltid förbli en saga så underbar eller hemsk som jag vill ha den.

THE END.

Skiss

Våren har mörknat
till sommar.

En efter en släcks alpgullregnets lyktor
och syrénen har brunnit ut.

Eken suckar
en djupgrön suck
inför det som komma skall.

Hettan torkan
sedan
kylan vinden.

Men insprängt i detta
skönheten
som det första silverstrået
i kvinnans hår.

Klara höga mornar
solen flödar
ungdomslik
drar upp sköra plantan
med sitt rep av strålar.

Till livet, oss.

Titta, känna
smeka, njuta

det är en plikt

tills livet
har mörknat för gott.

Viskningar och rop

Mörkret skiftar form
det tröstlösa gnyendet
uttröttat
ljuder i oss
dag som natt

Det rör sig i mörkret
något tar form
en kropp som av kol
glänsande schatteringar
i svart

Viskningar som överröstar smärtan
en bön
kalla tårar

Och så: vetskapen

Gott nytt år och tack till alla som läst!

Tack! till alla er som läst min blogg eller Fast, och också till er som också delat med er till mig av era tankar och funderingar som kanske kommer att bidra till en reviderad version av Fast om några år, eller om inte annat ger mig lite att tänka på inför mitt pågående romanprojekt.

Bernur har recenserat min debutroman Fast

Där ligger man på sängen, lite dysterkvist, trött och moloken, tycker såklart lite synd om sig själv för x:te gången, hatar sig sådär avmätt och uttråkat eftersom man är led på den förbannade självömkan och dess ointressanta rundgång, undrar om man ska bli magsjuk eftersom barnets kompis mådde illa på Spårvägsmuseet och vi fick åka hem, och tänker att man nog borde bli kamrer och klippa sig en fin och ordentlig liten snedbena och köpa en robust grå kostym, lägga ner bloggen och gömma alla framtida dikter i en och annan matvarubutik, kanske klistra fast dem bakpå mjölkkartongerna, eller bara låta alla bittra blommor blomma och ge sig in i politiken med enda mål att göra livet ännu djävligare för alla fattiga kulturutövare enligt devisen om inte jag ska så ska ingen annan; men se då skedde ett litet mirakel! Om Gud hörde bön eller om han bara blev utled på den där (satans) kverulanten och hans självupptagenhet och lät något ske för att åtminstone få en kort stund av lugn på eftermiddagen den här sömniga lördagen står skrivet i himlen, men det jag dock vet är att efter femtioelva begravningar och ett bröllop där bruden rymde från altaret skrev alltså litteraturaficionadon och kritikern Björn Kohlström en balanserad och bra recension av min roman Fast.

Såhär inleder han:

Det är då en märklig bok han har skrivit, Gunnar Strandberg. Fast heter den, och lånar titeln från huvudpersonens efternamn, den världsberömda författaren, fast han heter Alexander Fasth. Att en svensk roman låter en författare agera huvudperson, bara det är märkligt, men det är ändå bara början för det här ambitiösa projektet. Till det märkliga hör också att den endast publiceras som e-bok.

Och såhär sätter han fingret på något som var essentiellt för mitt skrivande av Fast:

Fast innehåller gott om litterära referenser, motiverade av huvudpersonens syssla, visst, men det är snarare konsten som har fungerat som intertextuell källa, och i synnerhet Goyas berömda svarta målningar, där bland de fjorton stycken den lugubra ”Saturnus förtär sin son” ingår, men också ”Häxsabbat”, en målning som i tjugonde kapitlet bokstavligen kommer till liv när Alexander på Museo del Prado våldtas av figurerna därifrån, mer eller mindre. Där släpps häxkrafterna loss.

Ja, det är ett udda inslag, men inspirationen från konsten delges också på mer subtila plan, när Strandberg skriver en prosa som är liknelsetät och adjektivtjock, ibland kanske lite väl förtjust i liknelsen som sådan: ”kragen på den vita Oxfordskjortan hängde slappt som ett för stort hundhalsband runt hans veka nacke […] skammen störtade över honom som ett nät av kedjor från taket”. Ofta tycker jag ändå om liknelserna, tycker att de fyller sin funktion och fungerar för att de på något sätt verkar bearbetas i författarens (Alexanders) huvud mer än i Strandbergs. Men mest för att det är ett skrivande som imiterar målningens teknik, ett skrivande som täcker och fyller i.

Summeringen:

Det är en dyster, nerskitad stil som används, en stil som konsekvent rättar sig efter innehållet. Att man då och då stör sig på att vissa av mötena tenderar att bli för långa och för minutiösa i sina resonemang, eller att någon enstaka inkongruens slunkit med (att man i Spanien redan 1964 använde begreppet ”Peace, love and understanding” är inte troligt, då det myntades först i januari 1967), allt det må vara förlåtet. Mer imponerande då är själva anslaget, tilltron till berättelsen och den mestadels säkert hanterade stilen.

Jösses, vad stolt och glad jag blev, inte minst med tanke på att det är min första roman och att den enda som granskat den är jag! Fram med kaviarn! Och Champagnen! Och blinierna! Pirogerna! Och dansa! Alosja, dansa! Dmitrij och Ivan! Hoppla! Runt, runt, runt!