Kategoriarkiv: Sorg

Om inte om fanns…

… och Svenska Akademien tagit sig samman i tid hade kanske Amos Oz fått sitt väl värda Nobelpris.

Nu är han alltså död, och jag som brukar fnysa åt de hejdlöst orimliga och stegrande hyllningskörerna så fort nån trillat av pinn kommer inte att fnysa denna gång, för Amos Oz var en av de största nu levande författarna. Således värd all hyllning och uppmärksamhet han kan få.

Il est mort.

Mästerverket hette En berättelse om kärlek och mörker och gjorde ett outplånligt uttryck på mig; det är en av de allra bästa romaner som skrivits under den tid jag levt.

Snö av Orhan Pamuk minns jag på lite samma vis, som genom ett trollslag befann man sig på Istanbuls gator, och den var riktigt, riktigt, bra.

Men En berättelse om kärlek och mörker är ett sällsynt mästerverk.

Min Gud, varför har du övergivit mig?

När en person begår självmord uppstår en kraftig emotionell explosion vars vågor av smärta och skuld och vanmakt svallar långt utanför den innersta familjekretsen till den självmördade.

Och även om anledningarna till att människan tar sitt liv kan vara många, man talar om nästan ett tusental möjliga riskfaktorer som kan samverka, har dessa anledningar gemensamt skapat blott ett: en känsla av djupaste förtvivlan och smärta som jag gissar kan liknas vid det som den troende upplever då hen plötsligt känner sig fullständigt övergiven av sin gud.

Min Gud, varför har du övergvit mig?

Detta fångas givetvis mästerligt i Ingmar Bergmans klassiker Nattvardsgästerna som nu går att se på SVT Play, där den plågade flerbarnsfadern som skjuter sig i huvudet speglas i den lika plågade pastorn som just känner sig övergiven av Gud efter att hustrun dött. Den existensiella ångesten. Den religiösa ångesten. På ett ut går dem, och just det visar Bergman.

Det självmord som skakade mitt liv för över tjugo år sen fortsätter att hemsöka mig dagligen; de obesvarade frågorna verkar aldrig klinga ut, nej, de fortsätter att larma och påkalla min uppmärksamhet.

Vad tänkte han, A, då han trädde snaran runt halsen?

Om han överlevt eller nån hindrat honom, hade han ångrat sig?

De flesta gör nämligen det, ångrar sig alltså, lärde jag mig i en informativ dokumentär om självmord och hur man bäst hindrar det, som jag råkade finna av en slump, även den på SVT Play.

Den 19 november, för två dagar sedan, inföll den internationella mansdagen.

Och åt den är det lätt att fnysa. För jag gissar att otaliga är de som knappast tycker att det behövs en sådan dag, då de resonerar som så att de flesta dagar ändå är mansdagar.

Men det håller jag inte med om. Inte minst borde den dagen få oss att uppmärksamma det som kanske är mest tabubelagt bland män: psykisk ohälsa och den för många män skamfyllda skörheten.

Alltför många män lider i tystnad och ensamhet, och ser till slut ingen utväg än döden.

Två tredjedelar av de som begår självmord är män, och självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige. Många, men inte alla, självmord har koppling till psykisk ohälsa.

Se Nattvardsgästerna. Se dokumentären om hur man hindrar självmord. Och varför inte läsa på om ett par korta fakta och myter om självmord på Karolinska Institutets webbsida?

Vad kan man då göra som individ?

Kontroversiellt nog är det mest effektiva man kan göra att fråga rätt ut och rakt upp och ner, till den som man ser lider:

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Forskning visar att just det, att fråga och benämna det, är den främsta preventiva åtgärd vi som medmänniskor kan utföra.

Gör det.

Xoxo,

Gunnar

En död som väcker minnen

När jag läser om Tim Bergling mins jag min vän som också försvann från jordelivet om våren, i precis samma ålder, mitt i övergången till det riktiga vuxenlivet. Sista gången jag såg honom, fem dagar innan han hängde sig, var han lugn, glad, närmast lycklig. Man glömmer dem aldrig, dem som släpper taget och ger sig till natten. De sitter som en tagg i hjärtat, och jag hoppas innerligen att Tim Bergling inte tog livet av sig, att han inte aktivt sökte döden. För självmord är bland det värsta som kan hända en familj. Man minns givetvis dem som dött av andra skäl också, men den sorgen är nog oftast inte lika våldsamt destruktiv.

Förlorad man på strand

Morgonkaffe, klapperstensdrömmar
Förbi strandängarna de vildvuxna manarna som tas av vinden,
flocken står tyst, står fast
Förbi böljande svallgruset vita blomster och mörkgröna blad
Där havet knaprar på det levande ligger jag
Utsträckt på en bädd av sjok och flak,
krossade minnen av sorg, av svek.

Återuppstå, Gunnar

IMG_2874

jag vet vad det vill säga att ha varit i graven och vänt

för en stund såhär: oövervinnlig, orädd
livet sprakar och sjunger som en majbrasa
mot den blåsvarta rymden

en fosforcerande energivåg
som glider fram ostoppbar,
ett förhöjt levande

tills en natt då jag vaknar med krokodilögon,
hans ögon, skuren i strimlor

och jag vet att jag ska lida tills jag somnar igen
att kniven han planterade i mig
slog rot riktigt djävla bra

och jag kämpar, verkligen kämpar
för att mina barn inte ska ärva det kött
som skärs upp varje natt

för att den dova djursången ur hjärtats djupa kärna
ska bli nåt vackert

för det hat jag har besåtts med orkar ingen med

en sån som jag, spottad ur graven
med munnen full av mull och död

ingen följer efter såna när de springer
och gömmer sig i skogen där de fuktiga
alstammarna står i rostbrunt vatten

en blick från mig och ni bara drar,
som skrämda harar, det kanske smittar

och jag då, jag då, mitt dumma as
som ser kniven i minsta lilla småsak
bara väntar på nästa katastrof

tacka satan för att såna som vi
lätt blir ansiktslösa skuggor

och därför måste jag ensam fördra min växtsorg,
tvinga mig att återuppstå varje morgon
för att vårda den här sköra plantan, min räddning

Det tysta, det blå (DEL III)

Det här med att följa sina drömmar och våga följa sina drömmar och att man kan bli allt man vill?

Egentligen vet jag inte vad föräldrar egentligen säger till sin barn om det där.

Men jag vet hursomhelst att allsköns krönikörer och liknande älskar att påstå att föräldrar inbillar sina barn att det är rätt och sant, för att sedan göra ner den vanföreställningen och ge de där idioterna till föräldrar en rejäl uppsträckning: alla kan inte bli artister hur mycket de än vill. Exempelvis.

Om det där tänker jag inte mycket alls. Så länge man kan försörja sig och de under ens ansvar kan man väl göra det som faller en in. Tänker jag. Men eftersom vår samtid är helt fixerad vid att just lyckas och ha framgång kanske det är svårt att förstå vad jag menar?

En gång för många år sen träffade jag en person vars högsta dröm var att bli finsnickare och hon hade också utbildat sig till det. Men hon jobbade med nåt helt annat och jag var så trög att jag inte fattade att hennes förklaringar egentligen var bortförklaringar. Långt senare förstod jag: Hon var rädd för att följa sina dröm, rädd för att hon skulle mislyckas. Bättre då att ge upp och inte ens försöka.

Vem har inte tänkt samma sak då det gällt kärleksrelationer? Stirrat i taket och lidit över att inte veta om man är älskad eller inte men ändå inte vågat ta reda på det?

Och hur många finns det inte som sitter på en hel skatt av manus i hårdisken utan att våga skicka iväg dem?

Men låt oss återkoppla till det där om att alla inte kan bli allt.

För det finns ju fall då det, trots vad jag påstod ovan, är sant eftersom det är rent fysiskt omöjligt.

Stephen Hawking hade inte kunnat bli höjdhoppare och jag kunde aldrig mer dyka efter den där olyckan i min ungdom.

Efter två månaders avbrott från dykningen hade jag bestämt mig för att prova igen.

Fridykning.

Jag låg med huvudet över ytan och tittade ner mot bassängbotten, drog ett djupt andetag och slängde ner huvudet och upp benen.

Redan efter en meter kände jag trycket i örat och när jag försökte tryckutjämna kändes det konstigt. Det började göra ont. Sen gjorde det mycket ont och jag avbröt.

Det var sista gången jag dök.

Jag kunde inte längre göra det jag älskade allra mest.

Jag kunde inte följa min dröm.

Det handlade inte om att ha talang eller inte.

Jag kunde inte.

Det är det som kallas att vara invalid.

(Låt gå för att min invaliditet är nån slags lyxvariant.)

Först kände jag inget alls. Jag bara slutade dyka och slutade prata om det.

Men sen efter några veckor slog en blixt av sorg ner i min stackars pojkkropp, som från ingenstans, och jag skakade av gråt och jag sa till mig själv:

”Jag kommer aldrig mer kunna dyka.”

Alla mina fantasier om undervattensvärlden föll ihop och pulveriserades inom mig.

Åren gick.

När jag hörde bekanta som pratade om hur de nyss tagit dykcert eller skulle åka nånstans och dyka sa jag ingenting, låtsades som om jag aldrig varit intresserad, aldrig dykt själv.

Men en natt hade jag en fantastisk dröm och återsåg allt det jag förlorat; bläckfiskarna, delfinerna som busade, korallreven, de mörka djupen, de svartspetsade revhajarna, späckhuggarna och de meterlånga sjöväxterna utanför Kaliforniens kust där sjölejonen jagar.

Och sedan den dagen drömmer jag ofta dagdrömmar om det stora tysta, det blå, och låter mig dras trots att jag vet att jag aldrig kommer kunna realisera drömmen.

Detta är insikten: Att ha en dröm och en längtan som man vet aldrig kan gå i uppfyllelse kan vara något av omistligt värde.

Det kan vara som att titta på ett konstverk eller att läsa en dikt; romankonsten själv är i mångt och mycket konsten att skriva fram det aldrig blev av så att det framstår som verkligt.

Vad hade hänt om jag inte skadat örat? Vilka äventyr hade kunnat fått upleva då?

Vithajar? Dödliga maneter? Jättebläckfiskar?

I verkligheten hade jag kanske tröttnat på dykning och inte sett mer än en mört.

Som det är nu riskerar jag inte att min dröm går i kras; den är vibrerande och kommer för alltid förbli en saga så underbar eller hemsk som jag vill ha den.

THE END.

Det tysta, det blå (DEL II)

Jag minns mina fridykningsträningar som stunder av ren nåd. Som barn var jag ängslig och nervös (still am), och som de flesta som dykt vet att berätta kan det för en sån människotyp kännas som ett mirakel av frid att sjunka ner under ytan och omslutas av vatten och tystnad. Vem vet, kanske minns kroppen känslan av att ligga i livmoderns varma innanhav?

Men det var inte bara när jag var under ytan som jag upplevde den där underbara känslan, utan även att vara i det där andra rummet, i simhallen, på kvällstid då det var tomt och öde sånär på oss dykare. Det kändes märkligt, lite pirrigt och samtidigt underbart självklart, som om vi egentligen var de som ägde platsen och de andra som fyllde den med stoj och stök på dagarna bara var flyktiga besökare. Tänk dig att du äger ett slott som om dagarna står öppet för allmänheten, men när kvällen kommer är det åter ditt hem.

Det starkaste minnet jag har är från en vårkväll i maj då solens röda skymningsstrålar smekte björkarna utanför och kastade långsamt dansade reflexer av guld genom de stora fönstren på vattenytan. Vi hade precis avslutat ett pass, var möra men sköna i våra små pojkkroppar, fulla av härliga endorfiner, och hela gruppen satt och lyssnade andäkstfullt när Linus berättade om hur han fångat feta humrar genom att grabba de över ryggen med händerna då dykklubben varit på dykresa i Norge. Det var ett sånt där ögonblick då det inte gjort nåt om man plötsligt fallit död ner, för man skulle dött lyckligare än man kunnat hoppas på att nånsin vara.

Och det är förunderligt. Men när jag minns den där tiden i mitt liv och dykningen, färgar just den stämningen alla minnen, vilka minnesbilder jag än börjar med, faller jag till slut hela tiden tillbaka i den där känslan och upplever åter det mjuka dansade ljuset och den  sagolika känslan av gemenskap, av att vara hemma; alla fridykarminnen pekar dit.

Nej, nu ljög jag: inte alla. Om det där attraherande minnet var solen finns det också ett svart hål i den rymden. Och nu vänder den här berättelsen, och vi tar vid där jag slutade den första delen. Som sagt, genom magi var det tillåtet för fjortonåringar att ta riktigt dykarcertifikat.

Och en vacker dag var det dags att krångla på sig riktig sportdykarutrustning; västen, flaskan, bältet och det andra.

Hur det gick till i detalj minns jag inte. Kanske var jag snuvig men dök ändå. Jag vet att jag till min förvåning upplevde det svårt att tryckutjämna och att jag steg för hastigt tillbaka upp till ytan. Det slet till och knakade i örat och hela havet stormade, jag trodde jag skulle spy, så illamående blev jag på ett ögonblick. Och jag blev rädd, för allt gungade och jag visste inte vad som var upp och ner. Nån drog upp mig. Det fanns inga vuxna på plats och plötsligt var det tydligt att Linus också var ett barn. Ingen förstod allvaret i det som hänt, inte jag heller. Yrseln lugnande sig men försvann inte helt. När jag väntade på bussen för att åka hem mådde jag illa igen och marken rörde sig under mina fötter.

Vad hade hänt? Det har nog bara gått hål på trumhinnan sa allmänläkaren. Det var nog bara lite vatten i mellanörat som gjort mig yr.

Men jag kunde inte dyka och yrseln ville inte släppa de följande veckorna.

Givetvis fick vi ingen tid hos en specialistläkare. Men då skrev min pappa ett brev direkt till en professor på Karolinska och undertecknade det med ”docent” och ”professor” utan att nämna sin disciplin. (Min pappa är professor emertitus inom betongbyggnad på KTH.) Han förberedde mig på att vi inte skulle få nåt svar. Men till pappas och min stora förvåning ringde professorn på Karolinska honom två dagar senare, och vi fick en tid veckan därpå.

Det var svårt att hitta professorn på Karolinska, men till slut stod vi i en lång korridor i ett av de finare tegelhusen med porträtt av hans föregångare på väggarna. Idel allvarliga herrar. Han hälsade oss välkomna mycket hjärtligt, tog pappa i båda händerna och kallade honom ”kära kollega” vilket pappa svalde utan att blinka. Vi förstod att vi fick special treatment. Men varför? När jag satt i stolen och professorn använde sin ultramoderna apparat för att titta in i örat vinkade han till sig min pappa – åter ett:

”Kom här kära kollega, så ska du få se.”

Pappa tittade i apparaten och under tiden förklarade professorn vad det var som hänt med alla latinska benämningar man kan tänka sig. Sen vände han sig till mig och förklarade:

”Din trumhinna har blivit deformerad. Gissningvis har du haft en ruptur på ovala fönstret och den sega vätskan inne i snäckan har läckt ut och klistrat fast trumhinnan mot de små benen som kallas hammaren och städet. En vanlig trumhinna är svagt konformad, din är fullständigt oformlig är jag rädd. Du hör förmodligen inte så bra längre på det. Det går att operera men då kommer du aldrig kunna dyka igen och du får inte flyga på ett bra tag. Mitt förslag är att vi låter det vara, så kan du prova att dyka igen om några månader, om du vill. Sen när du blir vuxen bör du kontrollera detta igen och kanske måste du då utföra operationen.”

Jag hörde orden mycket väl men jag förstod dem inte.

När vi stod utanför professorns undersökningsrum fick jag en kram av pappa och sen skrattade han till och sa:

”Vilken grej!” och pekade på ett porträtt på väggen.

Professorns företrädare hette Gunnar som jag. Och hade samma efternamn.

(TO BE CONTINUED)