Kategoriarkiv: Smärta

Min Gud, varför har du övergivit mig?

När en person begår självmord uppstår en kraftig emotionell explosion vars vågor av smärta och skuld och vanmakt svallar långt utanför den innersta familjekretsen till den självmördade.

Och även om anledningarna till att människan tar sitt liv kan vara många, man talar om nästan ett tusental möjliga riskfaktorer som kan samverka, har dessa anledningar gemensamt skapat blott ett: en känsla av djupaste förtvivlan och smärta som jag gissar kan liknas vid det som den troende upplever då hen plötsligt känner sig fullständigt övergiven av sin gud.

Min Gud, varför har du övergvit mig?

Detta fångas givetvis mästerligt i Ingmar Bergmans klassiker Nattvardsgästerna som nu går att se på SVT Play, där den plågade flerbarnsfadern som skjuter sig i huvudet speglas i den lika plågade pastorn som just känner sig övergiven av Gud efter att hustrun dött. Den existensiella ångesten. Den religiösa ångesten. På ett ut går dem, och just det visar Bergman.

Det självmord som skakade mitt liv för över tjugo år sen fortsätter att hemsöka mig dagligen; de obesvarade frågorna verkar aldrig klinga ut, nej, de fortsätter att larma och påkalla min uppmärksamhet.

Vad tänkte han, A, då han trädde snaran runt halsen?

Om han överlevt eller nån hindrat honom, hade han ångrat sig?

De flesta gör nämligen det, ångrar sig alltså, lärde jag mig i en informativ dokumentär om självmord och hur man bäst hindrar det, som jag råkade finna av en slump, även den på SVT Play.

Den 19 november, för två dagar sedan, inföll den internationella mansdagen.

Och åt den är det lätt att fnysa. För jag gissar att otaliga är de som knappast tycker att det behövs en sådan dag, då de resonerar som så att de flesta dagar ändå är mansdagar.

Men det håller jag inte med om. Inte minst borde den dagen få oss att uppmärksamma det som kanske är mest tabubelagt bland män: psykisk ohälsa och den för många män skamfyllda skörheten.

Alltför många män lider i tystnad och ensamhet, och ser till slut ingen utväg än döden.

Två tredjedelar av de som begår självmord är män, och självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige. Många, men inte alla, självmord har koppling till psykisk ohälsa.

Se Nattvardsgästerna. Se dokumentären om hur man hindrar självmord. Och varför inte läsa på om ett par korta fakta och myter om självmord på Karolinska Institutets webbsida?

Vad kan man då göra som individ?

Kontroversiellt nog är det mest effektiva man kan göra att fråga rätt ut och rakt upp och ner, till den som man ser lider:

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Forskning visar att just det, att fråga och benämna det, är den främsta preventiva åtgärd vi som medmänniskor kan utföra.

Gör det.

Xoxo,

Gunnar

Den frikopplade vagnen

Ni vet i dåliga västernfilmer där det slåss på vagnstaken allmedan ångloket rusar fram över de fria vidderna?

Och hur antingen hjälten eller skurken kopplar loss en vagn från tåget av vagnar och lok?

Tänk er sedan hur den där vagnen som kopplats loss saktar in och hur resten av tåget ångar vidare. Den stannar med ett gnissel i mitten av ingenstans.

Man brukar ju tala om att missa tåget i vad som förmodligen är en av de mest använda metaforerna i vardagen, om vi bortser från stolsrygg eller nåt sånt. Sorry, tåget har redan gått, grabben. Eller: Det här tåget har redan gått för länge sen. Och nån stackars djävel blir ju alltid kvar på perrongen.

Men perrongen? Det är väl inte så illa? Man kan sätta sig på en bänk och vänta på nästa tåg, kanske läsa en tidning eller så kan man gå in i stationshuset och värma sig, köpa en kaffe, slå sig i slang, slänga käft för att få tiden att gå.

traincar6314

Den frikopplade vagnen. En ny vardagsmetafor.

Värre då att vara på den där vagnen som saktar in i öknen, va? Eller att vara själva vagnen? Plötsligt stilla, frikopplad, avpolleterad? Komma iväg, vara på gång, men sen: bli avhängd. Vad hände? Det stannade av? Och nu är jag mol allena? I tomheten? Fri måhända, men utan möjlighet att ta sig nånstans, eftersom jag bara kan rulla längs med ett spår som jag inte ens kan ta mig av. Den ångesten, känn på den du. Knubbis.

Det borde ju vara en minst lika använd metafor; att vara den frikopplade vagnen.

Och den frikopplade vagnen, c’est moi.

Hångelluvan

Var var vi nu? Jo, just ja; min terapeut kallade min avund och därpå följande attack mot stackars Jonas Hassen Khemiri under min värdighet. Och den visste var den tog, mina vänner: mitt i veka livet.

Men man kan ju inte yra om sanningen framför allt, som jag, om man inte samtidigt håller sig med tuff djävel till hjärnskrynklare? Som inte lindar in det utan placerar en mitt framför ens fulheter? Och han hade ju rätt i ska också, antar jag.

I dagens session var jag dock på det igen, och ni skulle ha sett mig, ha hört mig, oj, oj, oj; jag var djävulen, det sprutade svavel ur näsborrarna och jag lovar att hjärtat mitt var en  glödande bit kol.

För hur fan har han mage? En välborstad gosse från Södermalm som gick på Södra latin och gullade med kulturelitens barn när jag gick på gymnasiet i jakan där de sålde knark vid kaffeautomaten? Och här har jag skrivit ner skiten som den är och ingen bryr sig, men när Jonas låtsas vara nere med orten, låtsas ha upplevt tuff skit, då blir det mys i rutan och kulturredaktörerna blir alldeles till sig…

Som en trasig skiva… Man är ju patetisk. Men mitt i den där missförtådda-geni-svadan avbröt min terapeut mig och sa:

”Men nu är du sådär ovärdig igen. Hur smutsig vill du bli egentligen?”

Attack är bästa försvar, även mot sin analytiker, right? Så jag ba, med darr på rösten, som en överspänd tönt:

”Jag är redan full av smuts och söker bara ett objekt i verkligheten att fästa det på, lille Jonas kom i vägen, tråkigt för honom då.”

Då skrattade han. Skrattade hjärtligt och sa:

”Ska du leka smart nu? Det är också under din värdighet. Att försöka gömma dig bakom orden.”

Det var då, precis då när jag kikade ut på de gula löven på träden längs med Odengatan och insåg att han hade rätt som jag mindes den: hångelluvan.

Åh, fy fan, hångelluvan.

Klart att jag fattade då, det hela var simpelt, svårt men simpelt på en och samma gång.

Jag pallade det inte då och jag pallar det typ inte nu. Den där förbannade hångelluvan; att han ens vågade, fräckheten.

Men det gjorde han, min barndomskompis. Han vågade det mesta och jag var tvärtom, jag var gängets egna lilla fegis. Rädd för nästan allt. Men ändå skulle jag hänga med de tuffa grabbarna. Hur gick det ihop? Varför fick jag ens vara med? Var det skönt att ha med sig nån som alltid var fegare än en själv? Som bangade brantaste skidbacken, som inte vågade sova över på skolutflykten? Inte vågade klättra upp på högsta taket? Som knappt vågade sova i egen säng i trettonårsåldern? Eller gillade de nåt hos mig som jag inte ens idag kan få syn på?

Ja, och ni vet ju hur det är med det där andra också: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor heter det ju som bekant. Och jag var så rädd att jag inte fick kyssa nån flicka alls, vare sig ful eller snygg. Men min kompis, han fick alltid hångla. Och jag begrep inte hur det gick till. Det var ofelbart, från ingenstans stod han plötsligt med en snygg tjej och kysstes i ett hörn bredvid dansgolvet och jag, jag stod där som en idiot en bit bort och var förvirrad men också arg. Arg över att han hade modet men inte jag. Men också fräckheten; flera gånger såg jag hur det gick till, eller hörde, han sa de mest befängda saker, eller drog bara till sig en tjej, kort och gott, men istället för att få den örfil jag tyckte att det aset var värd – för sådär fick man inte göra – blev flickan som smör i hans händer och så stod de huxflux där och bytte kroppsvätskor. Det var som nån ond slags magi jag inte förstod.

Jag tror att det hela eskalerade under ett par år. Det var svårt för mig; jag hade alla de där heta känslorna som man har i ungdomen, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det var mer än blygsel, det var ett fängelse av skam och skuld över min högst normala sexualitet som jag hade byggt åt mig själv; blev jag attraherad av nån så bums fanns det en tjock glasvägg mellan mig och henne. Inte ett ord kunde jag få fram och jag sprang bokstavligen och gömde mig om det så krävdes.

Och det är nu vi kommer till hångelluvan. Jag kanske är tjugotvå, tjugotre, oskuld, skäms som fan över det också, har ångest över att jag tror att folk tror att jag är bög, och har verkligen förirrat mig in i en labyrint som jag verkar ha noll sannolikhet att kunna ta mig ur. Läget är dystert. Mina vänner verkar få ligga som aldrig förr.

Det är nyårsafton i Lofsdalen och klockan är tolv. Det lilla hopp jag närt om att ikväll, kanske, är grusat sen länge, inte minst av att jag haft oturen att träffa två demoner från förr, Patrik och Krister, som snabbt ordnar in mig i den gamla hierarkin som ett skrajt småglin; Krister håller i mig och Patrik trycker sin armbåge i mitt öga så att jag tror det ska gå sönder. Smärtan är hemsk.

Så jag är redan skärrad och ur spel när vi står där ute i snön utanför värdshuset och tittar på fyrverkerierna. Min vän har för ovanlighetens skull inte raggat upp nån tjej. Han har på sig sin pappas gamla Tensonjacka med en anmärkningsvärt stor luva. Och så ser jag henne, och hon är underbar. Hon står med sin vän bredvid oss. Min kompis fäller upp sin luva men jag har bara ögon för tjejen. Och hur det där gick till vet jag inte än idag, men jag måste ha varit blind för vad som pågick precis under näsan på mig. För när jag trånar som mest hör jag min kompis säga till den där vackra tjejen:

”Vill du prova hångelluvan?”

Och jag tänker att det där var fullständigt befängt, fräckheten, och hur har han ens mage, den idioten, och nu får han väl en utskällning, minst!

Men hon vill prova hångelluvan och som från ingenstans står de där och kysser varandra i den. Och jag blir så full av mörker och okontrollebar vrede att jag inte vet vad jag ska göra av det, och går på honom, skriker åt honom, knuffar honom och vill slå ihjäl honom minst. Men jag vet också att han är starkare än jag, att det är han som är slagskämpen, inte jag, och jag ser att det sker nåt i skallen på honom, han funderar där inne, hur ska han ställa sig till att barndomskompisen, gör sådär mot honom?

Men han behöver inte fundera mer på det, för jag ger mig av, jag springer därifrån.

Låt oss lämna det minnet och nu stiga tillbaka till mitt ovärdiga hat mot Jonas Hassen Khemiri.

För nu står det klart: För mig personifierar han hångelluvan. Det är inte min kompis jag ser när jag minns det där längre, det är Jonas Hassen Khemiris mörka lockar som dolds där under hångelluvan.

Och alla läsare vill prova den, alla vill prova Jonas hångelluva.

Och hångelluvan gör mig vansinnig än idag.

Är du mör nu, knubbis?

Jag måste ha lämnat ett blodspår efter mig i den här blå bloggen eftersom hajarna börjat cirkla kring den.

Och apropå de där mörka stunderna, då man liksom blivit uppmörad av livets hård nypor – ”är du mör nu, knubbis”, som den hiskelige piraten Blod-Svente säger till Efraim Långstrump – ja, när man hör livet tala så till en, måste man se upp, för det är då man trillar dit och blir ett offer, ett lätt byte för nåt som verkar vara ett milt litet djur men som snart ska visa sig ha käftar av en dimension som skulle skapat mindervärdeskomplex hos en T-Rex.

Problemet är att när man lider är man inte bara nästan blind för omvärlden utan den svaga lågan som är ens vilja till liv söker desperat efter en räddning, så desperat att den just kan omvandla en snara till en hjälpande hand. Nån ser en. Spelar det roll vem det är och vad den vill?

Kanske inte. Förrän det är försent och man hoppar runt som en guttaperkaboll och mässar med ett gäng andra tokbollar som inte heller förstod vad som hände. Eller förrän man blivit skinnad in på bara kroppen.

Så kanske har jag ändå nytta av min cynism och milda paranoia som den där knivhuggningen befäste för tjugofyra år sen; jag håller mig undan och lider i ensamhet. Men tyst behöver jag ju inte vara, eftersom jag har den här, förvisso gudsförgätna, platsen. Alltid nåt, som sagt.

hqdefault

Jag och mina fångvaktare när jag försöker skriva. ”Skriv nu nåt som gör dig berömd, knubbis! Annars!” säger dem.

Sa jag att livet mörat upp mig? Vilket skitsnack, en synnerligen fräck lögn, och så typiskt en narcissist som jag att skylla på nåt utanför min kontroll. Nej, sanningen är ju att min enda plågoande är jag själv. Eller kanske snarare en aspekt av jag själv. En del skulle kalla det överjag men det är ett trubbigt begrepp.

Kontroll. Det är nyckelordet här. Min vilja och mitt behov att forma landskapet efter kartan har löpt amok på områden där den endast är till skada, där det apropå mitt snack om sk influencers, faktiskt är att sätta kärran framför hästen.

Kontrollfreak har ni ju hört talas om. Men det är ytterligare ett trubbigt begrepp och alldeles för ensidigt negativt. En förmåga till kontroll kan faktiskt tjäna dig mycket väl på många sätt. Det jag livnär mig på kan beskrivas i termer av kontroll. Jag hjälper mina kunder att kontrollera sin verklighet, landskapet, genom att tänka mer, bättre och längre än alla andra. En stark idé och en stark vilja är det som på riktigt kan slå världen med häpnad och få den att mjukna, låta sig formas. På så vis kan de bokstavligen knåda om verkligheten. Jag har sett det hända, gång på gång, så att jag vet att det är sant. Ni vet också att det är sant, det räcker ju med att tänka på exempelvis iPhones och hur det som börjar som en idé i nåns huvud formar världen på ett genomgripande vis.

Men så finns de där områdena då den sortens tänkande och agerande, den sortens vilja till att kontrollera, är livsfarliga, speciellt om man kombinerar den nåt som jag för att travestera Nina Björk vill kalla skitdrömmar. Drömmar av en narcissistisk sort som exempelvis kan handla om ära och berömmelse. Om att bli dyrkad, älskad, att vara nån. Sånt kan ju knappast kallas starka idéer, så en stark vilja räcker inte, är jag rädd.

I sig kan såna drömmar vara härliga att få fly in i, de kan till och med vara till hjälp, ett välbehövligt skydd mot en svår verklighet. Men tillsätt den där viljan till kontroll och dina drömmar har blivit maror som jagar dig; om natten, om dagen. För du har släppt lös ett monster som inte vilar förrän skitdrömmen har blivit verklighet.

Kruxet är alltså: vissa drömmar går att kontrollera till viss del. Men andra inte. Och att försöka forcera slutar bara på ett sätt, med ett monumentalt lidande då diskrepansen mellan landskapet och kartan kvarstår eller växer.

Apropå kartan och landskapet, låt oss då kort tala om Michel Houellebecqs bok med just den titeln. En förträfflig bok som behandlar det ämnet mycket grundligare än jag någonsin kan eller vill göra. Men det som har bäring på det jag talar om är hur han mycket fyndigt visar hur vi i vår tid, den moderna tiden, inte bara överskattar kartan utan ersätter landskapet med den och i ännu mer olyckliga fall värdesätter kartan högre än landskapet; vi kan inte längre se världen för vad den är, helt enkelt, och till slut är det vi tror mer värdefullt än hur det faktiskt är. I boken mördas en författare vid namn Michel Houellebecq på grund av att mördaren vill komma åt ett mycket värdefullt porträtt av – just författaren Michel Houellebecq. Bilden, kartan, har plötsligt, och groteskt nog, visat sig mer värd än det den avbildat.

Det är väl det som har hänt mig, är jag rädd. Nej, inte att nån målat ett porträtt av mig vilket lett till mordförsök, så illa är det inte, men bilden, eller snarare drömmen om mitt författarskap blev plötsligt viktigare än det att faktiskt sitta ner och skriva. Mina till en början oskyldiga, visserligen hemliga, fantasier om att så att säga lyckas: bli utgiven på ett flådigt förlag, bli recenserad, intervjuad, tjäna pengar, vara nån, förvandlades från nåt härligt, en trygg och varm plats, till ett rasande odjur som började förtära mitt liv.

Min mycket väl utvecklade förmåga att kontrollera verkligheten tog alltså tag i de där skitdrömmarna och satte sig an att förverkliga dem, kosta vad det kosta ville.

Men konsten låter sig inte piskas fram driven av världsliga ambitioner med mindre än att den förtvinar och dör. Det enda det verk du arbetar på är betjänt av är att få verka ut i total frihet, att du försvarar det från invasion av skitdrömmar om att lyckas, och att du då inte låter dig själv bli tillfångatagen av dina kontrollmekanismer som vill sätta dig på vatten och bröd i en hemsk fängelsehåla i ditt eget bröst.

Okej. Det var väl det jag hade på hjärtat. Intresseklubben kan sluta anteckna nu.

Jomen just ja. Minns nu Pessoas ord från Orons bok:

”Mina vänner påstår att jag kommer att bli en av vår tids största poeter – när de säger så syftar de på det som jag redan skrivit, inte på det som jag förmodligen kommer att skriva (annars skulle jag inte citera vad de säger). Men kan jag vara säker på vad detta kommer att innebära även om det skulle förverkligas? Vet jag hur det kommer att smaka? Äran kanske smakar död och förgänglighet och triumfen kanske luktar ruttet.”

 

 

Låt oss dansa och skratta dem i ansiktet

Fucking depressing, Sverige. Kunde vi inte bättre än såhär?

Och till den femtedel av befolkningen som nu har visat sitt sanna jag, för nu finns inga ursäkter längre:

Ni kan bli hur mäktiga som helst men jag kommer aldrig bli er vän, jag kommer aldrig ta er i hand eftersom ni representerar det sämsta i mänskan.

Till er andra. Låt oss dansa och leva och älska oavsett vad som händer. Och låt oss skratta de där typerna rätt i ansiktet när vi gör det.

Nu ska jag svepa en stor djävla whiskey.

”They’d put us on a railroad
They’d dearly make us pay
For laughing in their faces and making it our way
There’s emptiness behind their eyes
There’s dust in all their hearts”

Ur Love My Way av Psychedelic Furs, 1982.

 

Förlorad man på strand

Morgonkaffe, klapperstensdrömmar
Förbi strandängarna de vildvuxna manarna som tas av vinden,
flocken står tyst, står fast
Förbi böljande svallgruset vita blomster och mörkgröna blad
Där havet knaprar på det levande ligger jag
Utsträckt på en bädd av sjok och flak,
krossade minnen av sorg, av svek.

Återuppstå, Gunnar

IMG_2874

jag vet vad det vill säga att ha varit i graven och vänt

för en stund såhär: oövervinnlig, orädd
livet sprakar och sjunger som en majbrasa
mot den blåsvarta rymden

en fosforcerande energivåg
som glider fram ostoppbar,
ett förhöjt levande

tills en natt då jag vaknar med krokodilögon,
hans ögon, skuren i strimlor

och jag vet att jag ska lida tills jag somnar igen
att kniven han planterade i mig
slog rot riktigt djävla bra

och jag kämpar, verkligen kämpar
för att mina barn inte ska ärva det kött
som skärs upp varje natt

för att den dova djursången ur hjärtats djupa kärna
ska bli nåt vackert

för det hat jag har besåtts med orkar ingen med

en sån som jag, spottad ur graven
med munnen full av mull och död

ingen följer efter såna när de springer
och gömmer sig i skogen där de fuktiga
alstammarna står i rostbrunt vatten

en blick från mig och ni bara drar,
som skrämda harar, det kanske smittar

och jag då, jag då, mitt dumma as
som ser kniven i minsta lilla småsak
bara väntar på nästa katastrof

tacka satan för att såna som vi
lätt blir ansiktslösa skuggor

och därför måste jag ensam fördra min växtsorg,
tvinga mig att återuppstå varje morgon
för att vårda den här sköra plantan, min räddning

Viskningar och rop

Mörkret skiftar form
det tröstlösa gnyendet
uttröttat
ljuder i oss
dag som natt

Det rör sig i mörkret
något tar form
en kropp som av kol
glänsande schatteringar
i svart

Viskningar som överröstar smärtan
en bön
kalla tårar

Och så: vetskapen

581. Knäläge

Måste bara vända ryggen till
spänna upp den Hård som en bergshäll
Pang Pang Pang Pang

Smäller käftarna Hör inte
Längre
Sen
bara smattrande regn

Måste bara
Ta den här
sista
sista

Ni glider förbi
fiskar i ett akvarie

Fast utanför
innanför Fast

Tom tanke utblick

Regnet klinkar på ormbunkstangenterna
och trummar på albladen

Frånvaro av musik
Träden bara skjuter upp
Smärtan bara skjuter upp

582. För hårt

Dagarna, de där sakerna
nu bara formade Av

ett par nötta
trötta
ögon På

natten glider in i
frånvaron av smärta

Kunde
inte

Det här Vet
inte

Rullar fram; ett par streck
Tyst i mörkret Lyser
upp Tänder
på Dras
isär

Inte
drömstoft
bara
bara
bara
bara
bara…