Kategoriarkiv: Skrivet på Speed

Rant

Som krönikör kan man påstå vad som helst för idioti utan ett uns av belägg. Och detta görs dagarna i ända av de medier som sparkat igång sina krafttag mot fake news som det heter.

Ur dagens skörd har vi Catia Hultquist som tar tillfället i akt att sparka på män, sådär lite lagom svpeande, och det är ju så att säga fritt fram.

Vore jag ett troll skulle jag skriva en kommentar i Facebookstatusen:

Ja, se karlar… Man vet ju vad de tänker med. Och så detta evinnerliga mansplainade och killgissande! Monologerna! Inte kan de lyssna, och inte sitter de ner när de kissar heller, skvätter sitt piss på hela toan! Skäggstubb i handfatet, tar knappt ut soporna, stör tjejerna i klassen, kan inte läsa, slåss för jämnan och gör inte heller känsloarbetet, eller nåt hushållsarbete alls för den delen; ringer knappt sin gamla mamma… Och de lär sig tidigt, mycket tidigt, att de har rätt till tjejer som om vi vore ting! Porrsurfandet! Runkar sina gamla slappa taskar framför sin smartphone på toan då de tror att vi inte vet vad de gör. Och får de i sig en öl innanför den uppknäppta skjortan som sväller av en kulmage ska de alltid tafsa och kladda. Nej, fy för f**. Tacka vet jag Valerie Solana! Det som borde vara nästa steg: Skär av tasken på de djävlarna och låt oss börja med Tinder-Anders, det aset!

Börjar ruttna på alla onyanserade generaliseringar av män.

 

Tystnat

Jag sluter ögonen
om du sluter ögonen
är det tyst då, är det tomt och mörkt därinne?

Eller pulserar det av minnen, drömmar
längtan?

Ibland kan jag se hur jag stirrar i vanmakt
på mina händer, stum av vrede över att de
inte kan åstadkomma nåt vackert, nåt av värde.

Förstår du innebörden av att tystna?
Kan du se ut över världen utan intryck?

Det går att söka sig fram
där i mörkret
men hittar någon någonting?

Har du sökt efter en spricka
att rymma igenom? Är det på låtsas?

Jag söker efter en sån spricka
som går att krypa in i
och som leder till en plats.

Vad är det för plats som jag söker i sinnet?
En plats bortom mänskorna
den ständiga besvikelsen, som tär,
river.

Det är därför jag tystnar, för jag
har gjort alla invändingar mot mig
själv, det finns då inget att säga.

Munnen öppnas, ett ord verkar födas
Men, nej, innan det formats vet jag varför
jag inte ska säga det.

Tillfällesdikt

Vinden kan svepa
sveper
över Gärdet, det torra
gräset rasslar, väser
suset jagar över fältet
byxtyget slår som ett segel i vindöga
det viner runt huvudet,
knakar i askens grenar
björken, den niger
grantoppen vajar
kajorna skränar från skyn
skorna klafsar i stigen
från hagtornsbusken larmar en koltrast
en koltrast, mot det grå, mot det bruna, det blekgula
och så himlen, dess enorma massor
som omfördelas, som drar och trycker längs skorpan,
berggrund, jord och skog,
sjöar och vattendrag, hav
och det döda vi skapat
där uppstår tjutet, stigande, sjunkande, ihållande
outhärdligt
vinden vill blåsa rent hus
men vi låter inget slippa in
i oss, för vad förmår väl
en himmel
vi knappt förnimmer?

Dagboksklotter

Igår fick jag ett brev.

Om ett brev kan ha ett ansikte
hade detta två.

(Ett janusansikte låter knasigt
egentligen och  dess nutida
betydelse ger jag inte mycket för.)

Ett log mot mig,
det var vackert,
men tyst.

Det andra ansiktet sa
mina ord bara låtsades vara ord de är inte
ord.

(Och därför hade hon inte hört ett ord av det jag sagt.)

Du tror att du är en mänska
du ser måhända ut
som en mänska

består av kött, ben, blod och annat
mänskligt material,

men du är ingen mänska
sa hon, det är en villfarelse,
du bara låtsas.

Om mina ord, som inte var ord,
sa hon många fler ord.

Och när jag läst klart förstod jag
att jag är en kackerlacka
som hon vill utrota.

Du och jag rymden

Spår i snön,
det är räven

och här

har han slagit igenom skaren
och kanske fångat hasselmusen
som kilade där under.

En del av oss mänskor
kan aldrig riktigt släppa tanken
på att det är vi som är hasselmusen.

Sirener

Försilvrad hud
där i havet om natten
igen, igen, ja,
aj aj!

Vaggade av sjögräset
och tången har vi väntat
på sirenerna, länge?

Elden vi drack och rymden
vi rökte
brinner stilla
i ådrorna

Och när horisonten tänder på
hör vi sången ljuda över fjärden
och känner hur vågorna dansar
genom oss.

Ensamt lyckligt djur söker

Ja
Ja
Armarna målade jag randiga
och över bröstet: Ett kors av blålera.

Ja
Ja
Det ljumma mörka sensommarhavet
upp till midjan, ovan: Stjärnhimlen.

Ja
Ja
Halva jag tillhörde min mor havet
och andra hälften min far rymden.

Ja
Ja
Ett ensamt och lyckligt djur omsluten av skapelsen, simmade
över fjärden, från en klippa till en annan, från ett liv
till ett annat.

Kvällsdikt

Ett tag, en liten stund,
glömde jag att ni andra
fanns.

Som snön utanför i gatlyktans sken;
att vara mänska ett.

Min son håller fram handen
framför mig,
öppnar den,
slutar den och frågar mig:

Vem bestämmer över min hand,
egentligen?

Kanske snön som får den att frysa,
svarar jag.

Då skrattar han
och det
gör mig lycklig.

582. För hårt

Dagarna, de där sakerna
nu bara formade Av

ett par nötta
trötta
ögon På

natten glider in i
frånvaron av smärta

Kunde
inte

Det här Vet
inte

Rullar fram; ett par streck
Tyst i mörkret Lyser
upp Tänder
på Dras
isär

Inte
drömstoft
bara
bara
bara
bara
bara…

604. Två svarta punkter

Regndropparna spelar på handryggens blodkärl
ett stycke om svek, om ensamhet.

På de förtvivlade vågorna är Tiden blott ett bräckligt skepp
som tar skydd i det gröna, och fyller det
med mörker.

Stormrivna granar reser sig,
koltrasten binds vid en kal tallgren
och tvingas bli filosof, mot sin natur;
en svart punkt i himlen.

Liven som far förbi mig är linjer
och jag liknar mest en svart sopsäck
full med piss och blod.