Kategoriarkiv: Råämne

Svart stalker

Jag ska vända mig om och gå nu
vandra mig vilse och fri

Till en plats där vildhallonen trivs
och ormbunkarna

Skyddar

Det som droppat sakta från mitt långa hår

Och ringlar väsande på jakt


Skiss

Stenkyrkan håller värmen ute
under större delen av skolavslutningen
fast solen redan gassar.

Varma, men inte farligt varma
njuter vi av brisen som möter oss
då vi går ut på stentrappan.

Barnen har sjungit,
prästen har talat, rektorn har talat,
om nuet, om trygghet.

I vindbyn på trappan stannar jag upp – det är något
annat, som genom sin absoluta frånvaro
också har talat, men vad?

Jag blundar, det är en snäll vind
som smeker mig lungt, mjukt.

Vi promenerar till Djurgården, äter lunch
i en grönskande innergård
i skuggan, solen gassar
men det är inte farligt
varmt.

Halva familjen ska flyga ut över saltsjön,
skratta, njuta, leka, men inte glömma
för det finns ju inget hemskt
att glömma
här.

Lillpojken och jag
tar oss hem
vilar, brisen
genom det öppna fönstret
svalkar, fågelsång
från björken, från lärkträdet.

Somna, sova, utan ett bekymmer.

Hur länge kommer den här kyrkan
hålla stånd?

Rond två: Vinternatt

Fjällskogens lila ångor lindrar
mörkrets panik
över att ha satt världen i halsen.

Och pojken sover orädd, hjärtat dunkar
lika lugnt som norrskensexpressen.

Sover, drömmer.

Om snön i solljus, aptitlig
som en honungsmacka.

Om koltrasten där på räcket
ett sammetslent svart hål
i allt han vet.

Osmält

Fjällskogen strålar lila mot det svarta
som satt oss i halsen.

Och jag vakar orädd, hjärtat dunkar
lugnt som ett tåg mot norr.

Lite osäker här och nu orkar jag inte mer för ikväll, är trött, trött. Tänker fortsätta på denna imorgon och ni är välkomna att åse när den får form.

659. Handlandet

En hand i vila, en hand, lojt,
skär med ett snitt upp morgonljuset.

Sytrådstunna är såren i verkligheten,
men flera ljusår djupa.

Med språket har vi grundlagt handlandet,
ett vidsträckt drömrike, som snart krossat
det odrömda som fanns före oss.

307. Våryra händer

Händer formas till skålar
som varsamt håller solljus,
bäckporl och trastsång.

Ur hasselbusken rullar ett par
lekande rävvalpar, och där
under den daggklädda sommar-
granen, vaknar vår yra.

När jag går i gråklafset över Gärdet,
insvept i vinter och regn som bara är
ur luften, går jag på vatten,
på vårflodens lekande fors.

——

Forma våren i dina händer,
gå med mig och Mahler.

269. Mjölkrus

Vi rör oss lätt, men ser inte
marken; den känns
som packad sand.

Motståndslöst forsar molnen
vi vadar i; fria
från massans tröghet.

En vandring på rusets solsida,
eftersom det är våra ögon
som brinner vitt.

Upplysta så trampar vi
skuggorna, tätt tätt
till en mörkare jord.

—-

UPPDATERING 22.00

Arbetade en kvart till med den. Blev bättre. Inte perfekt. Får sova på saken.

241. Ask och aska

Bara magra dungar av liv,
och det som hör livet till,
hårtussar på en fläckig skalp,
anfrätt av gift och leda.

Över den brända marken
(en gammal eldningsplats)
en blekgrön och hukande matta
av askskottens sköra blad.

Där ska eldas igen. Och igen.
Asken ska åter tryckas tillbaka
ner i sitt andra liv, levt i jorden,
som rotsystem.

Gift med en svamp, som slingrar
sig kring med sina maskvita trådar.
Lindar in, suger ut; men,
ger fukt och näring, och
närhet i det mörka livet.

224. Det enda jag såg på torget

En nedtrampad fimp invid det gröna, vikande,
flimrande som växer i de magra sprickorna
vi ännu tillåter.

Vinden har kommit ned,
den drar fram i sprickorna mellan
stenkropparna, men rör bara de magra
grässtråna; oss skyr den.

En nedtrampad invid det oerhörda. Det
som växer i de sneda skarvarna och gliporna
och uppstår i rörelsen; den som aldrig
helt ska upphöra.

129. Sorgband

Djurnatten. Svepta i en tjock mörkläggningsväv
som sövt ljuden i sina täta maskor. Vi andas – in
blå fjärilar – ut grå nattsvärmare.

Mina ögon hänger som två dåligt sydda knappar
från väven. Rädslan går hög, och med sin tungspets
når den ögonen, som dinglar och slår.

Över den gröna rörpälsen, genom den våta andedräkten
springer en uppskrämd jasmin, fort fort så att de vita
blommorna bildar ett yrande moln efter den.

Blodpölen på den spruckna huden ålar sig sakta,
mot det sköra ljuset som de stora ekarna kastar
där de betar mjukt tunt vitt hår.

Så lyfter en flock vass från flodens fingrar. Och ännu en.
Som svärmar av bennålar far de genom rädslan,
rätt genom väven, och förbränns i väteljuset där bakom.

Genom de fina hålen strilar en glödande snö.
Sent är det. Och kallt. Jag tar in ögonen,
kryper ihop och drar kronbladen tätt runt djuret.