Kategoriarkiv: Fiskrens

Black Star

Jag kan vara mannen
som tvagade pojkryggen med blod

En svart stjärna,
såna som finare poeter inte tror kan finnas,

ville ha det så

Och inte hjälpte det att vända ryggen till

Eller fly till det som ändå blir till grå aska
när jag ser på det

Om jag skriver om natthimlens synder
och inte Xi Jinpings barndom i bergen,

Är det för att vissa saker alltså blir till sten
inför min blick,

för att jag kan se min mördares mask
på alla jag möter,

om natten, det är då jag fryser

det är då jag finns på fältet,

alltid ensam i centrum av tomheten,
med ljusen och värmen i häxringen utanför

Jag är inskriven,
i ett pentagram,

och kommer ingenstans

573. Rast: Liten dikt om skrivandet

Det du måste göra

Precis

Slit sönder de där strandängarna Först
Blottlägg skönheten Med tänderna

Bryt en kvist och tryck änden hårt In i handflatan
Genom dina illusioner

Väg sen orden du nu tror på Mot
ditt kött

Göm dig I
vassen Be
Smörj det där köttet
Med dy Vråla
i rymden

576. Det finns knappt nog

Det finns inga inre rum Inga dörrar Inga stigar
Dit eller därifrån Varken
smala eller breda eller mindre trampade
som leder någonstans
alls

Det finns inga öknar Där du krälar Det finns ingen
solförmörkelse Ingen mörk och kall natt Du
inte kan fly

Det finns bara ditt kött som skriker
Ett system av tröga massor som ingen vill
veta något om
alls

Det finns inga Slott, det finns inga Processer, det finns
inga svårmodiga söner som lider alla helvetens kval

Det finns nog inget helvete

Det finns nog ingen himmel

Det finns nog väldigt få som just nu älskar sin nästa

Det finns inte
nog
alls

595. Ljuset den tredje

Septemberljuset har slagit upp en väg genom skogen
som bara vinden och trollsländorna nyttjar.

För ingen har råd att vandra där.

Fattiga satar har vi blivit,
som inte vågar annat än att imitera
våra imitationer.

603. Fasta tillståndets fysik

Det är i sprickorna livet återfinns
var annars?

Men det är också i sprickorna smutsen fäster bäst,
under naglarna, inte på dem.

Ja, så tänkte hon
och lindade ett bandage av interstellär rymd
runt sin sönderskurna kropp.

Först många år äldre förstod hon att hålrum är mest iögonfallande
för dem som ser.

Vad försvann i henne under åren, undrade hon då,
vilka idéer gick för alltid förlorade, och vems kärlek
förfrös där i kylan?

Det blev hennes poesi,
att försöka minnas det hon aldrig vetat.

625. Där jag hamnar

Fanns det annat än sprickor
som fångade min blick?

Där synen trampade igenom
verkligheten.

Och ögonen kunde rulla som på räls
ovanför en antydan till bortom bortom.

Inget annat intresserar mig
inte ens smärtan
i att det gröna mörknar, eller att luften är frodig
som björnmossa.

Bara det som skiljer något
från något annat,
avbrutna strängar som bildar mitt öde
och ändå binder allt samman.

626. En ny värld

Eld
kan synas lik en demon
då den växer ur fimpglöden
och ödelägger en skog.

Efter en sådan brand, då allt
levande skrämts på flykt eller
gått under, tar det dagar på soffan
med stängda ögon och öron
för den sista röken att vädras ut
och marken att svalna.

Men det behövs inga sagofåglar
för att se att livet aldrig kan sluta leva.

Det räcker att återvända, och stå
fast gråta.

Gräset växer vidare obekymrat,
tränger undan det svarta.

Småfåglarna kvittrar från de sotiga stenarna,
björk, al, asp och hassel tävlar
om att spira ur den brända jorden.

Som om inget hänt.

En ny värld
att skriva om.

Som om inget hänt.

318. Tillfälligt titellös

Förvirring.

Medvetandet är under belägring,
en kvardröjande smak av bitterhet
som vägrar sköljas bort och får allt
att smaka torkad svamp, förstörd
i en okänd process.

Isen har precis lagt sig, himlen
är vackrare när den förvrids
i speglingen, och har blyfyllda
hål som krusas lätt.

Intrycken säger mig inget, inget alls,
raglar fram, glider som en handduk
på en plastlina.

Ja, livet drar igenom mina gröna ögon,
jag är det upphängda och far med
vinden igenom intrycken, istället för
tvärtom.

Det sitter kvar.

270. Om oss

Och överallt
vägkanter; där livet
mest står och hänger
och döden är skräpet
som fyller dikena.

Där rinner vi,
hinnor av regnvatten,
ut över den porösa kanten,
och sugs upp av vårt begär
till materien.

230. Slagna i järn

Samlar, tvekar…

Andas ebb och flod.

Finner inte in. Kring stryker
ett vågigt hår av frostludna kedjor
smidda av oss; länk fogad till
länk, kylan flyter lätt som ljus.

Och vi sjunker.

Jag och mig och mitt och jag och mig och mig och mig och mitt och mitt och mitt!

Vi kom inte undan vi.

Nej, vår flykt från varandra
band oss samman i järn.