Kategoriarkiv: Ett rött tjut

Siroco

Skärmavbild 2014-11-21 kl. 21.31.21

310. Om tiden nu

Tiden är en mossgrön skogstjärn
som skogsmaskinisterna pissar i
när nespressokaffet pressar på.

Tiden är hus från nittiotalet som rivs
för att de var för fula och ingen
vill bo i dem; där de stått byggs
nytt.

Tiden är åter ett romarrike som tillsätter
sina Tribuner, okränkbara och med
makt utan folkets stöd.

Tiden är trettioåriga finansmän som
köper en skärgårdsö att bo på
en vecka varje sommar, då möten
bara hålls på kvällstid.

Tiden är en död despot som lever vidare
genom sin sons son.

Tiden är en tandläkare som mördar sitt
eget folk.

Tiden är folk som inte förstått att maten
på deras bord köpts med pengar som de
lånat.

Tiden är en utrikesminister som beröms
av en skurkstat, för att inte ha lagt sig i
och stått upp för rättvisan och det egna
folket.

Tiden är en postmodern gycklare som
driver med makten under pseudonym och
producerar propaganda i eget namn.

Tiden är barn som surras likt straffångar
och kan följas med GPS.

Tiden är en galning som hatar främlingar men
mördar sina grannars barn.

Tiden är fortsatt ett land som har
flest advokater per capita
men fängslar utlänningar utan rättegång.

Tiden är en stad där hundratals kvinnor mördats
årligen utan att någon gått till botten med det.

Tiden är en poet som dricker rödtjut, flummar
och borde sättas i Fas3.

Tiden är en gamling som lär sig älska sitt eget
träck och dricka mindre för att inte sova i piss.

Tiden är en kulturelit som mest liknar ett gäng
skolgårdsmobbare och inte svarar på hövligt tilltal
om det kommer från okänt eller fel håll.

Ska vi fortsätta?

Nej, låt oss bara konstatera att tiden är
mörk, och julskinkan kanske inte är så god.

289. Hårt tryck

Idag är jorden en svällkropp.

En kevlarfallos som fylls av olja
pressad ur vredens härskna
nötter.

Ett par jättebröst som spänns ut
av giftig brandrök från
brinnande datahallar.

En rakad rysk biceps
med blåsvarta ådror,
som hotar orden med stryk.

Vore jag annat, vore jag
en antikropp som stöttes
bort av ditt kött.

Vore jag,
vore jag
rymd.

—–

Tack, Lotta Lotass, och en sydafrikansk Shiraz som jag inte minns namnet på. Mitt bröst vill sprängas, för i det bor en svärm med röda gräshoppor från yttre rymden.

260. Rullande ögon

Tiden: två toner av kaos räcker
för nordanvinden att vända åter;
störta ner från rymderna
och spola bort oss i en flod
av elektriskt fosterlandsvatten.

Trycket över glaskropparna stiger,
något vill få dem att tränga ut ur
hålorna, ut från de mörka sprickorna;
rulla ut över landet och växa för varje
bild, varje syn, likt snöbollar.

Ja, våra ögon borde glöda av vitt ljus,
med energin hos en kalvande glaciär
eller dånande lavin.

149. Du tvingas att #lyssnatilldet

Att vara konsekvent har aldrig varit något för mig. Och förresten, när vi alla uppmanas att #prataomdet (som det heter på twitterspråk enligt medias senaste överstepräst och ceremonimästare, Johanna Koljonen, känd från SVT:s På spåret och P3 Kultur), vem är jag att vara tyst?

Som jag skrev i inlägg # 147 nedan, har det medieindustriellatyckarkomplexet planerat, och lyckats, sätta agendan för en ansenlig del av hela nästa veckas svenska idédebatt i massmedierna. Enligt utsago ska över tjugo (20) svenska medier publicera erfarenheter av sexuella kränkningar som individer i det medieindustriellatyckarkomplexet upplevt personligen.

Inte en debattartikel, inte ett gemensamt upprop, utan en veckas rapportering. I tjugo medier. Ingen hänvisning till statistik (såvitt jag förstår). Inga fakta. Bara berättelser. För vi måste #prataomdet. För det har mediademonen Koljonen bestämt. För det att hon och hennes mediapolare behöver prata om det. För det att det ligger i tiden (Julian Assange), och är det perfekta sättet att roffa åt sig ännu mera mediamakt och se god ut samtidigt.

Att kritisera denna mediamanipulation, denna oerhörda demonstration av hur makten över mediakanalerna fungerar idag är som att försöka blockera framfarten av en pansarvagn på himmelska fridens torg. Bra då att jag gör det, för jag är bara ande och inte kropp. Pansarvagnen kör igenom mig.

När jag först kritiserade detta, direkt till Koljonen själv på twitter, skrev jag att syftet var gott (att sätta fingret på ett problem), men att metoden riskerade att ses mest som ett exempel på maktmissbruk. Att samtala om det vore rätt, att skriva debattartiklar, upprop, vore rätt, men att publicera över tjugo (subjektiva) privata berättelser är inte rätt.

Att bearbeta privata kränkningar genom innerliga, terapeutiska, samtal och dialog, tror jag defintivt att vi som mänskor behöver. Men det offentliga samtalet är inget innerligt samtal, och lämpar sig illa för detta. I det offentliga bör man lägga fram fakta (ex. att kränkningar är vanligt) och sakliga argument för hur man kommer till rätta med det (kritik av lagstiftingen etc.) Inte dumpa den privata upplevelsen. Hur vill vi att den offentliga kommuniktionen ska se ut och fungera?

Katharsis uteblir, tro mig. Vem samtalar du med genom en artikel i en tidskrift? Du samtalar inte alls; du för en monolog rakt ut i mediarymden. Som i sin tur föder en annan monolog och så vidare tills alla tröttnar. Och om syftet är att sätta fingret på ett problem, tror jag man misslyckas grovt, eftersom syftet hotas att överskuggas av en debatt om maktmissbruk. Vad som kommer att gödas är istället (se på mig) ett ytterligare förakt för medias makthavare. För hur illa de handskas med sin makt. De kan inte hantera den. Fartblinda har de blivit. Berusade. Man kan. Därför gör man.

Den egna upplevelsen kan vara en stark komponent för att folk ska bli berörda och engagera sig i viktiga frågor. Men om denna komponent blir helheten, då är vi illa ute.

Dessa mediamänskor har bevisligen passerat en gräns. Att arbeta som journalist betyder idag till fullo att ”man har en plattform” som ”man ska använda”. Var börjar gränsen för politiker och var slutar den för journalister? Vem är vem? Vad är vad? Agendan sätts slutligen fullt ut av medierna själva. Är detta demokratiskt eller ens önskvärt?

Men grattis, lady MacKoljonen. Makten var inom räckhåll, du grep den, och svänger den över massorna som glatt springer dit du pekar. Självrättfärdighet är ditt namn.

108. Axiom om livsenergi

Först är du något kroppsligt fast lågtstående,
sedan sliter isregnet loss det där köttet
och du är i princip ingenting.

Självömkan i stjärntom rymd
tills du ser
att orden ingen, inget, ingenting och dyl. är språkliga missfall.

Men vad är du då?
En smärtpartikel;
som uppstår i en
punkt utan mått,
ett konkret intet
som ändå existerar,
kroppslös, upplöst,
löst ur strukturen.

95. Jorden och vi förlorade ett litet liv

Imorse gav mig texten sådant oerhört djävulskt motstånd. Jag pausar, väntar på en öppning. Försöker igen. Kokar kaffe. Lyssnar på låtar från Toni Holgerssons återkomst. Jag minns honom från ungdomsåren. Den existentiella smärtan dränerar varje ord. Då brister det. Musiken löser upp den krampaktiga oron, omvandlar den till sorg som flödar ur mig. Mitt drömbarn finns ej mer. Missfall i tolfte veckan. Så vanligt säger de. Men likväl får det mig att gråta.

I mitt medvetande fanns hon redan. Så nu måste jag ta farväl.

Hejdå Astrid, pappa älskar dig!

61. När jag blir pansjo ska jag knarka

Om samtiden var ett djur och jag en stor jägare
skulle jag nedlägga den utan att tveka.

Lögnare.

Jaga vårtsvinet över hela ön, under en stålmåne,
insmord i lera, med slipade tänder.

Finna spåren på grenar, blad och stammar:

droppar av geggan den sörplat ur en pöl
efter den tömt sina tarmar där;

blommor och gräs som knäckts
under dess hovar, urskillningslöst
där den skenat fram;

hålorna den rivit upp med sina
betar, rester av termitsamhället
utspridd över marken;

den söta och kväljande lukten
när jag ser den stå och kopulera
med ett träd.

Mitt öga har fixerat den.

Som en djävla Charlton Heston skulle jag
påla den på min gigantiska fallos.

Sött inte mer.

Ett stinkande as,
som flugorna själva
skulle fly.

Säger vi sedan:
Låtit den springa fri?
Låtit den löpa?

Fuck me no more.