Kategoriarkiv: Dumheter

Hold it, mr. Birnbaum!

Daniel Birnbaum, denne konstinstitutionernas posterboy, har skrivit en skönlitterär bok, Dr. B.

Boken är hans debut, den ges ut av Albert Bonniers, Sveriges finaste och märkvärdigaste förlag, och har hittills genererat en snuskig mängd idolporträtt av författaren (som för övrigt har en märklig faiblesse för att klä sig i lager-på-lager). DN, SvD, HD – you name it; he’s in there smiling at us.

IMG_3390

Författaren och konstmannen Daniel Birnbaum i fyra lager. Varav tre lager knapp. Inte snyggt.

Och ikväll på väg hem från jobbet hörde jag honom dessutom intervjuas i P1:s Kulturnytt. Mannen är således överallt; det rör sig om en veritabel bombmatta över medielandskapet.

Så vi får väl alla anta att boken är något utöver det vanliga. Eller?

Okej. Ni känner er pappheimare rätt väl nu, va? Ni kan se hur den bittra gallan liksom börjar hettas upp och bubbla i magen på mig, visst?

Ah. Så är det givetvis… Men låt oss tygla den här besten ett tag till. Man ska ju helst inte gå bersärkargång innan vikten av det sakliga har bedömts korrekt.

Jag läser därför de recensioner och intervjuer jag kan komma åt på nätet. Boken har recenseras brett, oändligt mycket bredare än vanliga debuter, kan jag slå fast efter ett tags googlande och läsande. Det är märkligt, för vilken debutant blir recenserad av alla stora morgontidningar nuförtiden? (Inga.) Åter: Detta måste vara nåt utöver det ordinära.

Men lite konstigt är det att D. Birnbaum själv sår tvivel rörande den litterära kvalitén i flertalet intervjuer? I radiointervjun antydde han att det kanske inte var litteratur han skrivit, men dock en berättelse. Inte litteratur? Konstigt påstående av en som blivit utgiven på Albert Bonniers förlag, kan jag ju tycka. Eller handlar bara om ödmjukhet?

En hel del av recensionerna är positiva. Faktiskt de flesta. Men i DN åker han på på smisk, dock ganska milt, av Ingrid Elam. Med tanke på det hon faktsikt säger är hon… flat? Och, för bövelen, sa inte karln själv, nyss på radio, saker som hon skrivit i recensionen, för flera dagar sen? Vad är nu detta? Hon skrev bland annat att gestalterna inte är mer än blott skuggor, som kritik, såhär:

”De gamla mästarna visste att de historiska figurerna, kungarna och härförarna, gjorde sig bäst i biroller, medan romanens hjältar måste vara fantasiskapelser för att bli riktigt levande. I Birnbaums roman förblir alla gestalter skuggor.”

Och sa han inte, i radio, karln, att karaktärerna är tänkta att vara som skuggor?

Och konkluderar inte Elam, i slutet av sin recension, som kritik, att bokens brist på fantasi får henne att fantisera själv, men först när boken är slut?

Och sa inte han, i radio, att han ville att man ska få utrymme att fantisera fritt över karaktärerna, det är därför de är skugglika?

Vilket synnerligen märkvärdigt sammanträffande, inte sant!

Dessutom, vilket jag upptäcker lite senare: Daniel Birnbaum har känt sig  nödsakad att skriva ett litet kort genmäle på Elams recensionen, där han sådär lite putslustigt förklarar en teknikalitet som han inte tycker recensenten förstått. Smart, han nämner inte med ett ord det dolkstick som recensenten orsakat honom, men försöker ändå på sitt artiga vis få henne att framstå som lite dum.

Och flera dagar senare går han in i radiostudion och vänder Elams kritik till nån slags medveten strategi.

Mina vänner.

Vi har kanske inte bara att göra med en extraordinär romandebut, utan också med en extraordinär författare! Vilken karl.

Men samtidigt, och nu börjar det koka sådär djävligt i magsäcken, är det inte lite konstigt. Alltihopa?

Jag menar, vem fasen får ens göra genmäle på en recension? Det sker ytterst sällan, för att säga aldrig.

Nu börjar det klia inuti den här gamla besten och, ja, gallan stiger mig fan upp i halsen.

För frågorna hopar sig:

Är detta ett fall av kulturell megakändis får ge ut halvdassig bok på fina förlaget och ingen har mod nog att såga den? Hade Nisse Karlsson, före detta fabriksarbetare på Volvos fabrik i Trollhättan, fått ge ut exakt samma bok på det märkvärdiga förlaget? Är detta ett exempel på den råa marknadscynism som dominerar förlagsvärlden idag? Är detta ännu ett bevis för att vi lever i ett tidevarv då vem som säger nåt är viktigare än vad som sägs?

Detta, mina vänner, är suspekt och jag känner mig därför nödsakad att köpa Dr. B som ebok för 95 riksdaler för att undersöka fallet vidare. Återkommer med min dom inom en överskådlig framtid.

Er kritiker i bloggosfären,

Franz E. Ekswärd
Centrallyriker och beskyddare av de fria konsterna.

Notat från dagens läsning

Säga vad man vill om vissa svenska partiers språkkrav på invandrare, men det blir ju rent ut sagt aningslöst när författaren och poeten Malte Persson skriver en lång artikel i Expressen där han likställer sin situation med en syrisk flyktings och konstaterar att han också skulle bli provocerad om nån – rent hypotetiskt alltså – skulle kräva av honom att lära sig tyska när han nu ska envisas att bo i Berlin. Han klarar ju sig utmärkt, ändå. Och han verkar dessutom tro, på fullt allvar, att språkkrav på invandrare är något som endast har sitt ursprung ur en värre sorts nationalism. Jo, klart att SD ser det så. Men Moderaterna, som han antyder?

Malte Persson nämner tidigt i texten att han minsann varit i Tensta (modigt, liksom) varför är lite oklart, men kanske för att han tror att det ger honom nån slags trovärdighet att skriva det han gör, kanske för att hjälpligt täcka upp nån slags kritik som skulle kunna riktas mot honom i och med texten?

Men om han hade brytt sig om att läsa på om de områden som, likt Tensta, är segregerade så skulle han veta att arbetslösheten där är skyhög, samt att det finns människor där som lever hela livet i Sverige utan att lära sig språket. Men det vet han såklart, för det vet ju faktiskt alla. Och även om man kan tycka att det är fel att kräva språkkunskap för medborgarskap, vilket jag gör, tycker det är fel alltså, kan man nog inse eller åtminstone hålla för troligt att det finns nån slags koppling mellan att kunna uttrycka sig på ett lands språk och ha en (bättre) möjlighet till att försörja sig där. Och det är väl ur den tesen som både Liberalernas och Moderaternas språkkrav stämmer? Det är åtminstone jag säker på. Och att varje individ har ett grundansvar att försörja sig själv, det tror jag (eller åtminstone hoppas jag) att även Malte Persson kan skriva under på.

Alla kan ju liksom inte vara författare på ett lands språk och försörja sig på det, fast man bor i ett annat land. Trodde aldrig att jag skulle skriva det, men Malte Persson framstår faktiskt som en sån där vit priviligerad man som inte kan förstå att andra inte kan göra det han gör.

 

Sa ju att de var fega hela bunten

Säga vad man vill om Fredrik Virtanen.

Men att inget svenskt förlag vill ge ut den bok där han ger sin syn på #metoo och vad som hänt honom är… tja, vilket ord ska man välja? Det finns ju så många att tillgå.

Fegt. Svagt. Ängsligt. Med mera.

Den boken skulle i varje fall jag gärna läsa för att få ett annat perspektiv, även om jag tror att jag skulle ha svårt att svälja allt (det mesta?), precis som jag har svårt för hans undanglidande från ansvar i artikeln länkad nedan. Men det är ju också poängen: Man behöver inte svälja allt nån annan hävdar. Men att inte ge honom en chans att föra sin talan?

Åtminstone jag är nyfiken på vad som försiggår i huvudet på en metoo-man. Vad tänkte han då och vad tänker han nu?

Karin Olsson, Expressen Kultur, skriver om just det här. I princip håller jag med henne.

Virtanen utsattes själv för ett mycket stort drev, där man dessutom frångick (eller?) många pressetiska principer. Klart det skulle vara intressant att höra hur han resonerar kring det, utöver det som sägs i artikeln.

Han berättar i Expressen:

Det kan vara en slump att mycket väl ansedda förläggare på det norska bokförlaget Gloria med glädje vill ge ut detta manus, som svenska förlag vridit sig som ängsliga maskar inför.

Eller så bedöms inte mina texter i Sverige längre. Domen avverkades på löpsedlarna och gällde min egen person: Köp inget av denna människa! Undvik denna människa! Annars kan elden drabba dig.

Om utgivningsplanen håller kommer mitt verk, med arbetstiteln ”Vykort från en hängning”, att publiceras i Norge i vår.

Inte i Sverige.”

Men är jag överraskad?

Nej.

Visst, boken kan ju vara usel. Och den kanske inte innehåller nåt som bidrar till debatten. Men att ett ansett norskt förlag vill ge ut betyder faktiskt att det med ganska stor sannolikhet gör det, bidrar alltså.

Personligen kan jag komma på flera saker jag skulle vilja höra honom berätta om.

Till exempel om han själv märkte av den tystnadskultur som, gissar jag, fanns omkring honom och hans svinerier? När han betedde sig som värst, var fanns då kollegorna som borde ha trätt fram och sagt stopp? Hur har han hanterat sin föräldraroll i allt detta? Vad har han sagt till sina barn och vad har de fått genomlida som anhöriga?

Men som jag redan påstått i flera inlägg på den här bloggen är svenska förlag i mångt och mycket fegisar och vågar inte ge ut det som kan anses fel eller för kontroversiellt. Men frågar du dem har jag ju givetvis fel och är förmodligen bitter och full av ressentiment. Måhända. Men det kan ändå finnas ett korn sanning i det jag hävdar.

Här är i alla fall ett exempel på flathet.

———

Obs! Jag känner inte Fredrik Virtanen och har aldrig träffat karln. Dessutom har jag skrivit kritiskt om honom, vilket jag inte ångrar, eftersom jag har haft förstahandskällor till vilket svin han var på sin sk. stureplanstid.

Hur ska vi ha det, guys?

brett

Show me your war face! Ref. Full metal jacket.

Han dricker, han slåss i barer och han ”tar för sig” av kvinnorna. En riktig karlakarl med andra ord. Och ett war face har han också, även om det mest ser ut som ett uppretat murmeldjur.

Frågan om Brett Kavanaugh är mycket större än ”bara” en nominering till USA:s Supreme Court.

Och nu säger jag självklarheter men jag vill säga dem ändå, för det är viktigt.

Frågan är symbolisk, dess vikt kan inte underskattas, och handlar, precis som #metoo, om vilken manlighet som är eftersträvansvärd.

Sen är den också principiell och jag gissar att Republikanerna i sin blinda vrede mot Demokraterna kommer att rösta fram honom nästan oavsett vad som mer kommer fram i FBIs miniutredning.

Men jag är optimist. Kavanaugh och Trump är bara exempel på den sista uppflammande lågan innan skiten slocknar.

Paul Krugman ger ett bra perspektiv och djupare förklaring i New York Times. Han skriver bland annat:

”But it’s privilege under siege. An increasingly diverse society no longer accepts the God-given right of white males from the right families to run things, and a society with many empowered, educated women is finally rejecting the droit de seigneur once granted to powerful men.”

Även om jag tycker att klassaspekten är underordnad genusaspekten. Hursomhelst. Kavanaugh har gått igenom livet och tyckt att han har haft rätt att dricka, slåss och tafsa.

Vi män slipper inte undan vår rannsakan. Hur ska vi ha det, guys? Vilka vill vi vara? Det är frågorna, och jag tror att de flesta av oss vet svaren.

Förresten. War face, klassisk scen från Full metal jacket.

Skärmavbild 2018-10-02 kl. 09.51.50

Såhär ska det se ut, Brett! Där har du ett praktfullt war face. Hem och öva!

 

Såpans tid är nu

Nämen, hörrni, vad är det här?

Ska jag nu tvingas sabla ner nåt igen? Nåt hajpat? Nåt hyllat? Men femma i betyg i SvD? Succéserien?

Ja, för bövelen!

För det är ju för uselt, SVT:s serie Vår tid är nu, alltså.

Vad har vi? Jo, vi har den vanliga kackiga svenska såpadialogen i en vidrig allians med den vanliga svenska såpaintrigen som inte ändrats sen Rederiets dagar. Fast här är det inte ett rederi, eller ett varuhus utan en restaurang. Djurgårdskällaren.

Gudars skymning & ta er för pannan, gott folk.

”Vad som är bäst för restaurangen kanske inte är bäst för min familj.”

Uh-oh.

Sagt med precis rätt darr på stämman av Suzanne Reuter, den svenska såpans grande old lady.

Nej, nej, nej!

Det där schmacket ska ni inte se på för då kan jag garantera att era hjärnor kommer att ruttna. Se istället Barry Lyndon om ni vill ha intriger och skit, fast med estetisk fingertoppskänsla, den finns just nu på Netflix.

En jobbig typ

Ständigt denna besvikelse på den svenska samtidslitteraturen! Som seriös läsare och författare är det svårt att svepande rata all samtida litteratur; nej, det faller på sin egen dumhet, och speciellt den svenska som ju borde ligga en nära.

Dessutom, det smarta är ju såklart inte att dissa sina kollegor, till slut ruttnar de, en efter en, man blir avskydd och hatad av alla, utfryst och får aldrig vara med och leka på seminarier och uppläsningar och sånt. Hur mycket frost pallar man då man går på Författarförbundets årliga glöggmingel? Således, läser man nåt uselt är det ju bäst att hålla tyst. Och läser man nåt halvdant kan det vara listigt att hylla det.

Men, mina vänner, ni känner ju mig. Den här bråkstaken råkar ha en massa fåniga ideal – sånt bör man visserligen, om man kan alltså, av många skäl göra sig av med fort som attan i rollen som nån slags publik skribent – och sanningen framför allt är ett av dem, eftersom sanningen råkar vara vacker. Och är man en sucker för det vackra, tja då blir det svårare.

Egentligen borde enkel matematik ge vid foten att en slumpmässigt vald samtida svensk roman kommer att vara, på sin höjd, medioker jämfört med det som historiskt är bedömt som bra. Jag menar, hur många riktigt stora svenska romaner har vi? Nej, det vill jag förresten inte nes tänka på. Rent statistiskt är förmodligen en roman, kanske två, på hundra hyfsad och kommer att stå emot tidens tand sisådär. Med en sådan måttstock skulle dock det inte vara muntert i spalterna och tidningen Vi läser skulle definitvt få stänga ner. Därför hålls det med en annan måttstock. Problemet för mig är dock att hålla i den utan att knäcka den över knät.

Men inte ens jag klarar det enorma trycket från den stora tystnaden som kommer av en absolut integritet: Det händer att jag faller och tvivlar och suktar efter gemenskap och lite uppmärksamhet precis som alla andra. Alltså, jag blir vek, blödig. Orkar inte vara den sura djäveln som ingen gillar.

Som den lilla dumbom jag är morskar jag då upp mig, var nu inte så djävla negativ, skäller jag, intalar mig att det faktiskt nog inte är så illa, du kan ju inte jämföra allt med de texter som överlevt hundratals, tusentals, år, som sagt, man börjar läsa och försöker, verkligen försöker se styrkorna och boken ur sitt mest generösa perspektiv.

En av mina nära vänner har en fin egenskap som jag alltid har avundats honom. Och den egenskapen gör det lätt att älska honom och följaktligen är han också älskad av många.

Hans gudomliga förmåga är att han alltid kan se det bästa i människor. Man kan ju säga sånt, men det här är på riktigt. Och det är inte en intellektuell övning, utan han lokaliserar det fina, hur stort eller smått det än må vara, på ett ögonblick, och ser hela mänskan i ljuset av det. Med mig är det tvärtom. Min kritiska ådra är skrattretande djup och på samma vis som min vän ser det fina kan jag omedelbart lokalisera var det brister; sprickorna, inkonsekvenserna, omoralen och lögnerna. De förbannade lögnerna, som författare exemplvis ägnar sig åt då det blir för svårt eller jobbigt att tränga igenom till det som är sant.

När min vän och jag talas vid äcklas jag ofta då jag ser mig själv från hans position; hur jag vräker ur mig vidrigheter om våra medmänniskor och hur hårt jag dömer dem. Kanske fanns det en tid då jag gjorde det för att han skulle bekräfta min negativa mänskosyn, men numera inser jag att det är jag som har en brist, och jag ser då hur han ser på mig med sin förmildrande blick och jag blir tyst. Ibland får han förklara för mig, som för ett barn, hur vackra de som jag kritiserar också är. Som att jag inte kan uppfatta det. Och det kan jag inte heller.

Hur underbart vore det inte att vara som min vän! Att enkelt upptäcka det sköna i mänskan. Och sen: att kunna applicera den förmågan på litteraturen, konsten. Då skulle jag kunna älska både Camilla Läckbergs usla alster och Sigge Eklunds förbannat äckliga faiblesse för nostalgi.

Men, gott folk, jag är både hopplös och förlorad i det avseendet. För mig krävs stor skönhet för att det fula ska sjunka i bakgrunden, paradoxalt nog, tror jag, för att min känslighet för det sköna är låg, medan min känslighet för det fula är monumental. Sa jag inte nån annanstans här i bloggen att viljan att skapa det sköna kan ses som en bristsjukdom?

Om man vill förenkla det hela kan man kalla mig sjukligt kräsen. Fair enough.

Med det sagt, när jag väl får syn på det som är vackert och upplever det, känns det som att vara i himlen om det skulle finnas, och jag jagar alltid den känslan som en knarkare jagar sin kick.

Men var var vi?

Just det. Jag sitter där och pressar fram ett leende och håller krampaktigt i den där boken som alla verkar älska, har kanske en klump i halsen och en ekorre i magen – för jag vill ju inget hellre än att också älska den!

Var snäll nu, ditt as, säger jag och gläntar på bokens omslag.

Jag läser den första meningen.

Ja, jo. Hm. Haha. Det kanske man kan säga. Ungefär. Tänker jag och känner hur svetten bryter fram i pannan, för jag känner ju hur den där djäveln i mig börjar banka bakom sin låsta port.

Ett stycke. Det rinner som klipulver genom ådrorna i mig och jag känner hur jag håller på att tappa greppet, och så kommer den där riktigt usla meningen, med sin vidriga syntax och sin hemskt dumma innebörd som författaren inte verkar ha tänkt på.

Gaaaahhhhh!

Porten rämnar och demonen är fri och han ger upp ett ångestvrål.

För boken är skit, den är fullständigt kackig, den lär mig inget om hur det är att vara människa och jag tappar definitivt inte andan av en skön sats eller rörs till tårar av en pikant vemodig ton.

Återigen har det gått åt pipsvängen. Och allt det där hemska måste nu ut ur mig och det enda sättet är att sabla ner bokdjäveln här på min blogg.

Just därför är jag väldigt försiktig med att ens närma mig en samtida svensk roman. För jag vet ju precis hur det kommer sluta: Jag blir sur, ni tycker jag är en hemsk typ och författaren, om den av en slump skulle råka läsa, kommer att hata mig i evighet.

En till bekännelse. I förmiddags på gymmet började jag lyssna (kanske lite dumt att just lyssna) på den där Pappaklausulen av svärmorsdrömmen Jonas Hassen Khemiri.

Uff. Ojoj.

Den ligger inte bra till, kan jag säga. Inställsam och falsk och självgod. De orden steg upp ur mitt inre  efter tre stycken. Men, jag har lovat mig själv att trycka mig igenom hela (skiten) innan jag skriver om den här.

You have been warned.

Xoxo,

Gunnar

Jonas – Gunnar, 10-0

På väg till kontoret lyssnande jag på Jonas Hassen Khemiri i P3. Programledarna älskade honom. Såklart de gjorde.

För vem gör inte det?

Åh! Fy fabian vad jag är avis på honom; han är allt jag inte är och har allt jag inte har.

Jag menar, karln ser ju ut som en vacker poet med sitt långa, mörka vågiga hår och sin slanka, högresta lekamen som påminner en om en vacker fjällbjörk, med sina sköra, sorgsna ögon och ett ansikte värdig en grekisk staty av en bildskön gosse.

Själv har jag rakt hår med hårstrån som sakta men obönhörligt börjar bli smala och fjunlika, antydan till dubbelhaka och en spetsig näsa. Dessutom sitter mina ögon tätt och möjligen på olika höjd. Och dålig hållning har jag, är kort och satt, och liknar mer en tysk pansarbandvagn från andra världskriget än en långsmal och känslig poet.

Men Jonas är inte bara vacker, nej, han når ut till oss, allihop, och när han lägger upp ett långt inlägg på Instagram som han skrivit full på ett hotellrum i Oslo publiceras det senare av DN Kultur.

När jag svettats fram en kulturartikel medelst idogt arbete en halv vecka och mejlar den till en kulturredaktör på DN eller SvD får jag inte ens svar.

Han är liksom god och har folkets öra; han talar så att folk i orten också känner sig sedda och förstådda; om ämnen i tiden, om rasism och utanförskap och sånt. Trots att han är uppväxt i stan och gick på Södra latin. Han får ändå en miljon likes, minst.

Jag får typ en like. Ibland. Fast jag är uppvuxen in the hoods, i Jakan där man eldade ner högstadieskolan sommaren innan jag skulle börja och det såldes knark vid kaffeautomaten i gymnasiet. Men så har jag också en obehaglig misstanke som gnager i mig om att jag kanske är lite ond? Det är nåt med det mörka och Gunnar, med våldet. Och hatet. Och avunden. Jag menar, se bara på den här texten! Ibland har jag, hemska tanke, drömt om mig själv som en stor men avskydd författare (ni hör, messiaskomplex) som liksom provocerar folk och säger sånt som att våld är nödvändigt, att ondskan är, hur hemskt det än låter, en förutsättning för liv; äta eller ätas liksom. Sånt skulle aldrig Jonas säga. Kanske inte jag heller, fast jag tänker det, i smyg, som den lilla djävel jag är.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 12.02.54

Hur ska jag kunna tävla mot detta?

Jonas ges ut på Albert Bonniers. Han har publicerats i The New Yorker. Hans pjäser översätts till tyska och spelas i Berlin, till engelska och spelas på Manhattan. Den senaste romanen, Pappaklausulen, ligger först på många topplistor och fick otroligt fin kritik.

Alla älskar Jonas. Sa ju det.

Min första roman gavs ut på nåder av ett enmansförlag och den andra romanen var det ingen som ville ta i med tång. Diktsamlingen, min andra bok, sålde i under hundra ex.

När Jonas kommer till Bokmässan är det ett foto på honom, i ensamt majestät, som pryder Bokmässans programbroschyr. Själv har jag inte ens blivit inbjuden till nåt av Bokmässans seminarier nånsin. Och sist jag besökte ett bibliotek (jag hade tjatat för att få komma dit) kom det en person dit för att lyssna på mig.

Men, mina vänner sånt är livet.

10-0 till Jonas.

Skärmavbild 2018-09-26 kl. 16.00.11

Sa jag att kritikerna älskar honom?

Hur han skriver? Ingen aning. Det vågar jag inte ta reda på av rädsla för att bli fullständigt knäckt. Just därför bestämmer jag mig här och nu för att läsa den där djävla Pappaklausulen.

Och om jag skriver ned den kan ni ju alltid minnas denna ressentimentsfyllda text och tänka att jag bara är avundsjuk.

XoXo, Gunnar

Istället för Bokmässan

Ni åker till Bokmässan. Jag åker till Fårö. Och surar för mig själv i en stuga. Så det så.

Hoppas jag inte kommer träffa en annan levande själ.

Liten anteckning om Paul Weller och det sköna

Äh. Det vill sig inte. Måste inte mer, tar en promenad genom parken och lyssnar på Paul Wellers nya och estetiskt tilltalande platta istället. Har jag tur kanske jag ser ett vackert träd också, eller en snygg mänska?

Det sköna. Ibland tänker jag att har man det inte i sig blir man besatt av att skapa det. Att vara konstnär* skulle därmed vara nån slags bristsjukdom. Farlig tanke och beklagansvärd självbild, mannen.

artwork

Vackert omslag, vacker man och vacker musik.

* Om man nu är så gammaldags att man tänker att det Sköna/det Sublima är en nödvändig aspekt av konsten. Och det är ju jag. Gammeldags alltså.

Kärran framför hästen

Polisen har sitt bus, läkarna har sina hypokondriker som försöker lura till sig vård och kulturjournalisterna får bara en massa mejl från foliehattar och galenpannor förutom de som bevisligen är kändisar vilket just bevisas av att nämnda kulturjournalister gillar att skriva om dem; vem som säger nåt övertrumfar just här och nu, i vår samtid, vad som sägs. För annars skulle väl inte medierna vara överfulla av en massa ogenomtänkt dravel  yttrat av sk. kändisar?

Och då är det väl inte så herrans konstigt att våra stackars ungdomar spänner kärran framför hästen och först vill be bli influencers och bygga plattform för att sen fundera på vad de egentligen har att säga?

Jag ser tyvärr detta i näringslivet också, men där yttrar det sig i form av att känna rätt personer, vilket ju ofta överträffar vilken kompetens och erfarenhet du har. Återigen vem du är framför vad du är, eller kan. Rätt identitet i rätt sekt, förlåt, nätverk är nyckeln.

Det krävs inte ett geni för att förstå att detta är en olycklig utveckling  i vårt samhälle. Dessutom, och det här är jag knappast först med att säga heller, leder det indirekt till att det kritiska tänkandet utarmas, eftersom det inte längre krävs eller ger dig lika stora fördelar.