Kategoriarkiv: Bön

281. Novemberbön

Gräshoppan mörknar mot september,
du sa den klädd som en ökengeneral
i brunbränt gräs och matt orange.

I oktober föll trollsländorna ner ur skyn,
och dog flämtande i de sista solstrålarna
på fönsterblecket.

November ger oss stillhet, de mörka fälten,
ljuden från jorden som andas långsammare,
himlar av smutsiga lysande vattenfärger.

Det är nu jag ber dig, att säga undan allt
som skymmer, säga rymden närmare och
uttala ljuset från kosmiska insekter.

245. Då jag offrar mitt ena öga

Bli till vatten, kära skapelse,
rinn ut och låt gravitationen
verka, vrida dig
till oigenkännlighet.

Släng ut dig, framför mig!

Dryp över mig,
dunsta in i mig!

Fall ut, i mig, regna
innanför min hud,
driv på driv på driv på!

Samla dig. En hård kula
som rullar inne i vasen,
glimmar grönt och vasst.

Vissheten; gräset spränger
och vidgar din rymd,
stammen flyger med dig
till himlen och åter.

227. Två veckors bortavaro

Syna mänskodjuret noga,
famla i mörka rymder
efter ljusspår
att följa.

Ska försöka att inte posta något här under de kommande två veckorna. Behöver komma ifrån.

Snälla, låt oss ta bättre hand om varandra; smeka rädslorna ur varandras kroppar, våga ett par ögonblick mer. Och orden tar aldrig slut, tro inte på det. Det är precis vid förtvivlans gräns som poesin börjar, och den är oändlig. Låt oss alla bli poeter.

Såhär kan vi inte fortsätta.

206. Även öknen är förlorad

Den asfalterade gångstigen
ruvar över marken

(Spränga sig fri)

Ur sprickan tränger gräs

(Förkasta sig fri)

Solen, du min
mänskligare vän

(Fri)

Vattenpölarna speglar
molnen, det blåa djupet

Att falla ner i en illusion
och komma till himlen

198. Vattendjur

Som ett döende träd hårdnar jag. Förnekelsebreven
självantänds i mina fingrar. Ensam, övergiven, ledsen;
gömd.

Naturen är den enda trösten. Mönstren där det enda
som ger ro, stillnar skiktet av vatten som skiljer honom
från –

Händer kupas över trötta ögon. Rummet spräcks av tid
och den iskalla tungan slickar, slickar, bränner,
huden från jorden.

Hjärtan rymmer ekon, en snöre av ekon som vi
drar ut och trasslar ihop över de översvämmade
stigarna, hålrummen, där vi vadar fram, bundna
och blinda.

Åh, Gud, någon, ta mig härifrån.

190. Modern musik från 1700-talet

Dagarna går. Sammanhangen där jag känner mig hel och förstådd är sällsynta. Kanske är det så för de flesta, vad vet jag. Där jag funnit mest frid och förståelse idag är i Bachs konserter för cembalo. De har följt mig i snart tjugo år. Och de låter bara mer och mer moderna.

Som BWV 1056, andra satsen, känner jag mig.

Och som BWV 1052, första satsen, skulle jag vilja känna mig.

174. In i fredagsdimman

jag gör vad jag vill
och det jag vill ha
är mitt

så varför gäckar du mig?

där jag drar linjer
uppstår byggnader

där jag andas växer
gräset och blommorna

hur kan du gäcka mig?

Ta mina organ
ta min hud
min kraft

hur vågar du gäcka mig?

min rygg då du drar
vinden över den

min andhämtning då
jag snubblar över rötterna

ta mer

ta det du vill;
allt

mina gröna ögon
då de flyter bakom
vassen och fräser

för jag gör vad du vill
och det du vill ha
är ditt

170. Död

Livet smakar inte längre. Djupt, fruktansvärt, olycklig är jag. Min blick gör allt till samma gråsten. Allt har jag glömt. Ingenting intresserar mig. Fingertopparna är grova och okänsliga. Huden är bortdomnad. Att det kunde bli såhär. Rädslan för att bli refuserad är med ens bagatell, en obetydlighet; det upptar knappt mina tankar längre. Gladeligen skulle jag bli refuserad, hundra gånger om, för att slippa detta nästan onämnbara helvete. En stor del av mig är försvunnen. Den satans romanen slukade det finaste av mig. Hur ska jag leva nu? Inte ens gråta kan jag. Det kommer bara sand. Skratta ni. Det rör mig inte, och jag är van. Om jag bara kunde somna. Låt mig få sova!

167. Skenavrättningen av Dostojevskij

Kanske inte exakt så illa. Men det suger i magen och jag är yr. Skjut om ni ska skjuta! Denna väntan… Inte alls lätt längre. Fan.

153. Totem

Den oförtrutna gångaren,
oknyttet från ljungen. Vassben;
hör hur de rasslar.

Kila på, vanliga dödsbud,
svala onyx, svartnagel;
rumlare från lövhögen.

Träng igenom björnmossan,
sattyg.

Karva ut mitt liv
ur handflatan.