Kategoriarkiv: Bön

Satantango

Det vävs

Varje minut

Grå, kletiga trådar

Ett nystan runt mej

Och jag är så varm, så rädd

Håller mig stilla, väntar

På nåt hemskt, det måste hända nu

Slagen låter och jag tror de ska dö ut

Men där finns en puls, en rytm?

Hur kan det ens ske? Det får inte ske

Men därinne, det pumpas

I en takt som påminner om spansk smörpop

Det skuttar i bröstet, det spritter i lemmarna

Och mina ögon snurrar som två discokulor

Som ett levande skelett fast med kött?

Kommer jag upp på benen och river av ett par danssteg

När jag dör stycka mig och ge mig till kråkorna

Kunde det inte växa ett rött gräs ur min hud?

Ögonfransar, havsrosor, vaggas i oceanerna.

Dyningar lyfter kroppen,
till blåklockorna vid brunnen.

En överväxt strävan, sandlådesand,
där koltrasten hoppar, stum.

Hårda, tindrande sorger
flyter i blanka, svarta, ögon.

Du stirrar tillbaka på dig,
fåglar gråter ju inte.

Ni måste sluta…

… skriva saker som:

En bättre kväll/[middag/lunch/whatever]

Det är sen gammalt.

Sommaren/[nåt annat ni gillar] ändå.

Myz.

Mums.

Allihopa. Rakt av. Det låter förfärligt. Som nåt slags urbant medelklassjoller.

Puss

Min Gud, varför har du övergivit mig?

När en person begår självmord uppstår en kraftig emotionell explosion vars vågor av smärta och skuld och vanmakt svallar långt utanför den innersta familjekretsen till den självmördade.

Och även om anledningarna till att människan tar sitt liv kan vara många, man talar om nästan ett tusental möjliga riskfaktorer som kan samverka, har dessa anledningar gemensamt skapat blott ett: en känsla av djupaste förtvivlan och smärta som jag gissar kan liknas vid det som den troende upplever då hen plötsligt känner sig fullständigt övergiven av sin gud.

Min Gud, varför har du övergvit mig?

Detta fångas givetvis mästerligt i Ingmar Bergmans klassiker Nattvardsgästerna som nu går att se på SVT Play, där den plågade flerbarnsfadern som skjuter sig i huvudet speglas i den lika plågade pastorn som just känner sig övergiven av Gud efter att hustrun dött. Den existensiella ångesten. Den religiösa ångesten. På ett ut går dem, och just det visar Bergman.

Det självmord som skakade mitt liv för över tjugo år sen fortsätter att hemsöka mig dagligen; de obesvarade frågorna verkar aldrig klinga ut, nej, de fortsätter att larma och påkalla min uppmärksamhet.

Vad tänkte han, A, då han trädde snaran runt halsen?

Om han överlevt eller nån hindrat honom, hade han ångrat sig?

De flesta gör nämligen det, ångrar sig alltså, lärde jag mig i en informativ dokumentär om självmord och hur man bäst hindrar det, som jag råkade finna av en slump, även den på SVT Play.

Den 19 november, för två dagar sedan, inföll den internationella mansdagen.

Och åt den är det lätt att fnysa. För jag gissar att otaliga är de som knappast tycker att det behövs en sådan dag, då de resonerar som så att de flesta dagar ändå är mansdagar.

Men det håller jag inte med om. Inte minst borde den dagen få oss att uppmärksamma det som kanske är mest tabubelagt bland män: psykisk ohälsa och den för många män skamfyllda skörheten.

Alltför många män lider i tystnad och ensamhet, och ser till slut ingen utväg än döden.

Två tredjedelar av de som begår självmord är män, och självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige. Många, men inte alla, självmord har koppling till psykisk ohälsa.

Se Nattvardsgästerna. Se dokumentären om hur man hindrar självmord. Och varför inte läsa på om ett par korta fakta och myter om självmord på Karolinska Institutets webbsida?

Vad kan man då göra som individ?

Kontroversiellt nog är det mest effektiva man kan göra att fråga rätt ut och rakt upp och ner, till den som man ser lider:

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Forskning visar att just det, att fråga och benämna det, är den främsta preventiva åtgärd vi som medmänniskor kan utföra.

Gör det.

Xoxo,

Gunnar

En bön

Mina två söner ligger och sover. Det är fridfullt här och de har varit fulla av liv idag. Nu, innan jag ska sova, efter jag sett klart teveserien och räknat in allt som skulle packas till imorgon, kommer tankarna på de föräldrar som ska försöka sova utan sitt barn i natt här i staden. För barn slaktades grymt i terrorattacken igår. Kan man ens försöka sova när ens barn mördats så brutalt? Jag är lyckligt lottad och er är det så outsägligt synd om. Finns det en gud ber jag av hela mitt hjärta att ni får någon slags lindring i er stora, djupa, sorg i natt.

Bortom bråtet och klafsandet

Lägg mig ner
kära jag

Lägg mig

vid en sjungande bäck
som vaggat björkarna
till ro i middagsvilan

Lägg mig

i gräset
där nya världar
ångar och surrar

Lägg mig

där vinden strömmar fritt
och blåser bort dammkornen
och deras djupa skuggor

Lägg mig

och låt mig somna om
till det djur som är
du

586. Onsdagsbön

Om jag ändå kunde fly
den skönaste av ändlöst öppna vidder.

Där blå ljung och rött gräs bränner mina fotsulor och ben
åt vilket håll jag än går.

Där stjärnhimlen överaskar mig lika lite
som orden i mina redan skrivna dikter.

Andetag, åh, andetag!

Om ni ändå inte mättade luften
med ödets heta våta ånga.

Svara!

Varför blev vi rymdens avbild;
storslagna men outhärdligt tomma,
stumma, kalla?

Kom, snälla…

Hugg ur den här murkna ledan
innan jag ödeläggs.

(Ni gör er själva en otjänst om ni inte lyssnar.)

648. Musik blöder

Blodet värms
av att knäppa händerna.

Vinden mojnar
när jag viskar då.

(Musik ska blöda.)

Ja, blodet blir till vin
när jag sjunger då.

Sjunger världen till
en ljummen skymning,
där liv rinner stilla, mörkt.

En vågtopp av lena friska blad
smeker ner handen
som får det att vina
runt mina knutar.

(Musik gråter och böljar.)

—-

Rysningar:

308. Gnäll och längtan

Trött man här.
Av att känna mig som Willy Loman.
Av att mörkret och tystnaden slukar mina texter.
Av att le och bocka och säga God dag med mössan i hand.
Av att veta redan innan den dyra lunchen är serverad att det inte blir ett någe.
Av att vara så trött att orden snubblar runt på samma sätt som tungan.
Av att uppfostra ett barn utan att tappa tålamodet, utan att bli arg, utan att bli barn själv.

Vore jag, vore jag en vind i bergen ovanför Granada,
ett vattenfall djupt i Amazonas djungler, en lagom
avskild liten öde exoplanet med varmt klimat.

Jaja. Det brukar kännas bättre efter en natts sömn.

289. Hårt tryck

Idag är jorden en svällkropp.

En kevlarfallos som fylls av olja
pressad ur vredens härskna
nötter.

Ett par jättebröst som spänns ut
av giftig brandrök från
brinnande datahallar.

En rakad rysk biceps
med blåsvarta ådror,
som hotar orden med stryk.

Vore jag annat, vore jag
en antikropp som stöttes
bort av ditt kött.

Vore jag,
vore jag
rymd.

—–

Tack, Lotta Lotass, och en sydafrikansk Shiraz som jag inte minns namnet på. Mitt bröst vill sprängas, för i det bor en svärm med röda gräshoppor från yttre rymden.