Folke

Det är inte alltför länge sen
Folke rodde ut till näten
varje morgon, för sent,
från den ranka bryggan i byviken
där en byggherres trettiotvåfotare
ligger idag, upplyst av lyktor
i smidesjärn
De hånade honom för nätens hål,
som han var för lat att laga
De hånade honom för att han aldrig
kom iväg i tid
Givetvis, bakom hans rygg
Folke fick de sämsta vattnen
när kommunen skiftade
För de andra gubbarna
hade vetat att bjuda
på flaskor med brännvin
Folke sa inget, det gjorde han aldrig
han rodde ut, för sent,
och tog upp sina trasiga nät
Fisket var magert
och maten var enkel
det drog i stugan
men ändå fanns plats
för gossen från stan
En ensamvarg, en
väktare av ordning
De plågade honom,
med hundbajs om hösten
med snö om vintern
och gömde hans sandaler
om sommaren
Men hos Folke fick han vara
precis som han var
Och han följde med ut,
för sent, lärde sig att laga nät
eftersom Folke var lat
och lyssnade till Folkes skrönor
från förr
Vad gubbarna hette, eller vilka de var
har jag ingen aning om,
Men minnet av Folke
har redan överlevt
två generationer
utanför hans egen släkt.

Kommentarer inaktiverade.