Kommentar

Idag intervjuas författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén i en stort uppslagen artikel i DN Kultur. Ämnet är manlighet, och manliga författare, i svensk litteratur.

Tre intressanta citat:

”Jag märkte att min erfarenhet, mitt språk, kanske till och med min kropp inte passade in i klassrummet. Den dög inte.”

”När jag började på Biskops Arnö sa en av lärarna: ”Här kvoterar vi in killar, för tjejer är mycket bättre på att skriva.”

Johan Heltne, om sin tid på Biskops Arnö.

”Så är det ju, tjejer är bättre.”

Stefan Lindberg

DN Kultur, och till viss mån Expressen Kultur, har försökt lyfta ämnet och starta en debatt under flera veckor

Men det blir liksom ingen debatt, för det som sägs fäster inte.

Snarare har en obehaglig tystnad uppstått efter att artiklar som denna publicerats.

Varför? Och vad berättar tystnaden?

Eller är det så att de flesta inte uppfattar att det existerar något problem?

Som Jack Hildén svarar i dagens DN-intervju, på frågan vad som skulle gå förlorat om män slutade skriva romaner:

”Ingenting.”

Är det vad de flesta som håller tyst om denna debatt tycker?

I sådana fall blir jag än mer förtvivlad. För det vore ödesdigert.

När man läser intervjun i DN blir det uppenbart att den enda av de tre intervjuade som vågar ta denna fråga på allvar är Johan Heltne.

De andra två är antingen fega eller aningslösa. Stefan Lindberg framstår dessvärre även som en vindflöjel; han börjar i en position och svänger sedan in i den motsatta när de andra i intervjun inte håller med. Fjantigt.

Johan Heltne och jag delar upplevelse om att ”våra” erfarenheter inte räknas, inte duger. Det är möjligt att vi inte har ”rätt” i meningen att det vi säger delas av flertalet manliga författare, vi är ju blott två röster, men kanske är det illa nog att två känner och tänker som vi?

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/7dlrgk9rx37x90ogshif/Johan_Heltne_Emil.jpg
Johan Heltne. Modig man.

I otaliga litterära sammanhang har jag känt samma sak.

Jack Hildén bekräftar för övrigt den partikulär atmosfären på Biskops Arnö, då han säger något liknande:

”När jag gick på Biskops Arnö kunde jag uppleva att det fanns ett förakt mot mig som ‘snubbig prosaförfattare’. ”

Låter detta som en sund, inkluderande miljö?

Dessutom.

Vad är det här med manligt självhat?

Två av de tre intervjuade säger utan omsvep att de hatar sig själva.

Var kommer det ifrån? Och hur har det blivit så internaliserat?

Kommentarer inaktiverade.