Kort om Peter Handke och vår oförmåga att läsa nyanser

Debatten om det rätta i att ge Nobelpriset till den österrikiske författaren Peter Handke, har varit rik och givande.

Men snårig. Från en utgångsposition där det var svart-vita omdömen och positioner, har jag alltmer sett, och uppskattat, nyanserna. Både bland debattörerna, och i det Handke skrivit.

(Det sagt. Ett mått av relativisering vad gäller massakern i Srebrenica går nog inte att bortse ifrån. Men att han förnekat det som hände kan jag inte gå med på. Han har förminskat det.)

Jag hade innan läst rätt lite av Handke, och för länge sen, som en biprodukt då jag läste litteraturvetenskap. För med i rullorna var han inte.

Men nu, när jag läser mer, ser jag klart hur han är en svår författare för vår samtid. Utan nyanserna, de små detaljerna, det specifika, försvinner det som är hans text. Det går inte att generalisera det han skriver, för då blir det nåt annat. För det han strävar efter är motsatsen till förenkling. Han tänker långt, djupt och brett.

It’s complicated.

Kanske är det därför han ibland slår knut på sig själv? Som när han resonerar om att Miloševićs begravning egentligen var en symbol för Jugoslaviens begravning, och att det var den (symboliska) ritualen han deltog i. Sånt blir… tja… fel.

Porträt Peter Handke (Imago/Agencia EFE/C. Cabrera)
En författare som tänker helt fritt. Ibland leder det honom fel. Men det är fruktbart det också.

Det sagt.

Just nu läser jag den ypperliga Långsam hemkomst. Och innan jag började läsningen, sökte jag och fann kritik som gick ut på att den flirtar med en hembygdsromantik som närmar sig tanken om Blut und boden (blod och jord, dvs. nassetankar).

Intressant, tänkte jag och började läsa. Och sen fnös jag högt åt den dumme kritiker/läsare som dragit den förenklade slutsatsen.

Varför?

Därför att Handkes resonemang är oerhört mycket mer raffinerat än både tankefigurerna kring Heimat och Blut und boden.

Det han egentligen säger, i mitt försök till att göra honom rättvisa, är att människan mår bra, känner sig trygg, genom en process som kopplar hen till det yttre, den yttre verkligheten. Inte bara platsen, utan tingen på platsen, platsens former och gestaltning.

Detta skulle man kunna kalla en process för att slå rot, eller en förankringsprocess. Och detta går inte endast att göra på en plats. Utan flera. Med former. Men det är inte det viktiga. Alls. Det viktiga är hur den processen hakar in i oss, skapar trygghet och identitet.

Ett enkelt exempel. Vad får oss att kunna slappna av och mysa i vårt hem? Det är just den kopplingen. Vi skapar en relation till hemmet. Till dess saker. Dess former. Vi strävar efter att forma våra hem till platser som ger oss ett välbehag.

Och det har inget med Blut und boden att göra. Utan är fullständigt mänskligt. Men detta är tydligen en för svår sanning att utvinna ur Handkes Långsam hemkomst för en del. Så man drar till med spektakulära feltolkningar.

Vad vill jag då med denna text?

Jo, främst säga:

Läs Handke. Och tänk själv på det han skriver. Och tänk att han har tänkt oerhört mycket på varenda ord, mening och betydelse. Och han är, minst av allt, en tossig dumbom.

Kommentarer inaktiverade.